Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Headmaster Ritual: Blue is The Colour

Davidsson och Mannen – lör 29 sep 2012 kl 14:59

Blå som en söndertrampad sippa, blå som tyran efter ett välriktat slag och blå som en söndersågad mördarsnigel. Som lukten av ett par jeans som legat för lång tid i garderoben utan vädring. Som en av världens mest överskattade Long Drinks. Blå som avunden, blå som ett sprucket blodkärl och blå som som en tånagel i för små skor.

Som en snorbuse efter en dag i Andorra La Vella, som spurs j-la fågel och som Mark Hughes egentliga hårfärg. Som nedstämdhet, som en nyans mörkare än satan och som en polisbil när du kör 28 km/h över rådande hastighetsgräns. Som Martin Taylors tröja när han sparkade sönder Eduardo, eller som en samling ondsinta smurfar som kutar omkring och tar onödigt mycket plats där de absolut inte borde.

Arsenal tog idag emot dessa blåklädda ondskor, och tja... vi kan väl säga att den kick vi fick av deras 1-0-mål inte kickade in på samma sätt när de gjorde 2-1. Arsenal höll i taktpinnen, i princip hela matchen fram till de ondas 2-1-mål, men där vi skulle använt dubbelbytet till att återfå initiativet, där tappade vi det mesta av spelet. Jag är grymt besviken, grymt tyngd och grymt nedkörd i skiten.

Arsenal tappade in två mål på två fasta situationer och vi fick se ett Arsenal som var tillbaka i gamla synder av oreda, släpphänthet och allt för mycket tillåtande, just i de lägen då foten skulle sättas ned. Vi förlorade en sådan hemmamatch, som bara måste vinnas om vi skall vara åter i det toppskikt vi önskar oss, men som uppenbarligen fortfarande är oss främmande, fortfarande är ett par steg för långt bort och fortfarande är ett par smarta steg ifrån oss. Headmaster D&M ger följande nedslående betyg:

Mannone: 1/5. che£sky har tre skott på mål, varav två renderar i mål.  Mannone hade inte mycket att göra men det han hade föll, uppenbarligen inte honom på läppen. Frågan om vem som egentligen är Arsenals förstemålvakt känns, i nuläget, som tämligen ointressant.

Jenkinson: 4/5. Fantastisk match av den hjärtekrossade kampsportshjälten. Rykten går höga om att Jenkinsons pappa i tidernas begynnelse var körsångare bakom Bonnie Tyler och Jenkinsons lille pojk visade att klass fortfarande är permanent. Han var precis överallt och fick den lille fallande furan, han med nr 17 på ryggen, att se ut som, i bästa fall, en kille för framtiden. Bra inlägg, bra försvarsarbete och välavvägt hanterande av bollen.

Koscielny: 2/5. Gjorde det man nu för tiden trodde var omöjligt. Han tappade markeringen på Torrres, inte bar en gång utan vid flertalet tillfällen. Gjorde ett par oerhört vackra brytningar men även ett ”halvt självmål” vid Matas 2-1-mål.

Vermaelen: 3/5. Tillbaka i startelvan och tillbaka i relativt gott slag. Var lugnare än vanligt, men bjöd dessutom på en ”plan B-lösning” när han jonnade upp och gav ytterback, Gibbs, ännu ett alternativ. Deppig come-back för den belgiske lagkaptenen.

Gibbs: 3,5/5. Mer synlig idag än mot shitty, men fick å andra sidan inte så mycket att jobba med av parhästen Podolski. Defensivt var han 100 %-ig och käkade tämligen upp den blonderade spanjoren. Trygg och kraftfull, trots den till synes späda lekamen.

Diaby: Trippade på bra med bollen och hade något sorts övertag på gång, gentemot che£skys mittfält, men så hände det som tydligen alltid skall hända denne kille. Skadad och utbytt, redan efter 17 minuters speltid.

Arteta: 3,5/5. Höll de blåas centrala mittfält i strama tyglar och var oerhört stor i sitt spel. Oerhört stor. Slog 59 av 63 passningar rätt och kom upp i en passningsprocent på 94 %. Det var liksom inte hans fel att vi torskade idag. Drog som vanligt ”med sig” en herrans massa frisparkar, säkert av den enkla anledningen att han är så svår att ta bollen ifrån.

Cazorla: 4/5. I all den bedrövelse och mörker en sådan förlust som denna för med sig, var Cazorla facklan som spred förtröstande ljus. Jobbade galet bra i försvarsarbetet och stod för så mycket smågodis i passningsväg, att ungarnas lördagspåsar såg ut som Liptons Earl Grey i jämförelse. Slog 53 av 56 passningar rätt, vilket gav honom hela 95 %'s rätt. Och vi snackar inte Denilsonstyle här, inte. 

Ramsey: 2/5. Började oerhört piggt ute på, den enligt mig felaktiga högerkanten. Bröt resolut och var god vän med bollen. Försvann dock nästan helt när han återfick sin centrala roll på mittfältet. Slog en massa passningar, men verkar sakna avståndsbedömning i sin passningsfot, då en himla massa passningar slogs för lösa, bakom eller så felaktiga så att medspelarna sattes i enorma svårigheter, tack vare det felaktigt inställda passningssiktet.

Gervinho: 3,5/5. Målet var ren klass och en gammal snowboard-klassiker i sin 180-gradiga vändning. Firade genom att ”torka mjällen av tröjan”, vilket vi kan tycka vad vi vill om, men var oerhört bra i matchens första 65 minuter. Mattades dock rejält mot slutet och lät, vid ett antal tillfällen, bli att se ett stort antal röda gubbar i rejält bättre läge än han själv, där han absolut borde passat i förstaläget, istället för, som han ofta gjorde, driva vidare fram till ingenstans.

Podolski: 2,5/5. Fantastisk i sitt uppoffrande hemjobb, men stundtals helt borta från anfallsspelet. Blixtrade till i andra halvlek, just före bytet, och hade då ett par chanser som f-n i mig borde blivit mål. Jag sitter här och räds att han drabbats av den nymoderna Arsenalsjukan att ständigt gå på utsidan istället för mot mål, men jag hoppas för allt i världen att jag har fel.

AOC: 2/5. Började fantastiskt bra, efter sitt inhopp i 17:e minuten, och slog ett grymt snyggt inlägg till Gervinho och hans 1-0-mål. Dock sämre i andra och var, stundtals, mer eller mindre försvunnen. Borde fått ut mycket mer av en, till synes, väldigt god relation till bollen.

Wenger: 2/5. Manu-Mats hojtar febrilt i TV-soffan att man aldrig skall ändra en vinnande back-five och jag är definitivt benägen att hålla med. För visst var Koscielny grym mot shitty och hade, säkert på många sätt, förtjänat en startpalts. Och visst var smurf-che£skys rörlighet något att ta i beaktande, men varför var inte vår BFG på plan? Han som liksom varit garanten och vår minsta gemensamma nämnare, för den fungerande defensiv vi hittills haft. En fungerande defensiv som på dessa två fasta situationer, var som bortblåst.

Bytena är inte mycket att snacka om. Jag förstår att man puttar in TW14 som alltid brukar vara bra mot Abracadabrovich killar, men idag var han j-la helt osynlig, med sina endast åtta bollkontakter på sina 38 matchminuter. Giroud hade ett par bra skarvar och ett helt fantastiskt läge, där han mot allt förnuft i världen lyckades träffa gaveln. Vi bör nog se över vår, i mina ögon, överskattande av Arsenalbänken. Och varför var Coquelin inte på den?

Så ännu en sån här dj-la jobbig förlust, fullt onödig och mot ett enormt äckligt lag som inte var mycket bättre än vi, men som satte de få chanser vi gav dem. Och vi fick idag ganska mycket att fundera på när det gäller det defensiva arbete som många av oss ansett vara klart och betalt. För det var det inte. Inte på långa  vägar. F-n också vad kasst det känns just nu.

Läs mer

Smisk på stjärten, linjalen över fingertopparna och den generade örfilen

Davidsson och Mannen – fre 28 sep 2012 kl 06:23

I morgon möter ditt och mitt älskade Arsenal en av den moderna fotbollens allra värsta företeelser. Vi står öga mot öga med snubben som alltid sitter längst bak i klassen, väger på stolen och skjuter snorbusar i nacken på de arma stackare som försöker tillgodogöra sig magisterns undervisning. Killen som inte bara slår ut flest framtänder per läsår, som inte bara knör sig först i BAMBA-kön varenda dj-la gång, utan även filuren, som på något underligt och enormt stört sätt, alltid får över skulden på någon annan och, i och med det, alltid vandrar därifrån utan några som helst repressalier.

Den snubben, skolgårdens bullie, fritidsgårdens mardröm och ögontjänandets Mozart, FA-frökens magsår, klassföräldrarnas blindspot och alla plyschklädda skolkuratorers gråa hårstrå, den snubben står på lördag för motståndet. Jag vill understryka att jag är en antivåldets förkämpe, en fredens lilja som bara väntar på att bli plockad av världssamförståndet och en utsträckt hand som klappar takten till den tillmötesgående dialogens förenande pardans.

Men jag skall också erkänna att jag nu skiter i det. Totalt. Jag skiter i att vända andra kinden till, jag skiter i den obligatoriska gruppkramen och jag skiter i förlåtelsens paradigm. För nu skall rottingen fram. Headmaster D&M sparkar in sandalerna i skåpet, hivar upp plyschkaftanen på kroken och letar fram den, nuförtiden tack och lov, dammtäckta metallinjalen. För che£sea fc, skolgårdens plåga, alla OBS-barns galjonsfigur och socialtjänstens allra sämsta samvete, nu är det smisk på stjärten som gäller. För nu dj-lar är det, hur tragiskt det än må framstå, bara smörj som begrips.

För det goda Arsenal fortsätter sitt avbetande av fotbollens allra värsta ondska och på lördag är det kravallknotten från det blåa Londons tur, varför vi skall göra allt som står i vår makt för att det skall bli deras otur. Det gamla hårda, mittcentrerade och tighta che£sea är utbytt mot det unga, rörliga och wannebe-barca-light-lightiga che£sea. Den fräcka ytan är ny men skiten under den är densamma. Du kan ha hur många svarta vänsterbackar som att backa upp dig, men en rasist till lagkapten är alltid en rasist till lagkapten.

Brett Wilde

“A” as in Abracadabrovich? Bild från Flickr.com: ”Brett Wilde”

Gnällkärring D&M fick på rejält tafsen, efter att i den efter shittymatchen följande Headmaster Ritual klanka ned, inte bara på Aaron Ramsey, utan även Wengers gameplan. Jag förstod vad han var ute efter men jag hävdade då, och vidhåller än idag, att vi borde varit modigare och gjort mer för att behålla det spelmässiga initiativ vi då hade i första halvlek.

Matchen mot che£sea är självklart en annan och vi spelar den dessutom på hemmaplan. Men risken för att samma hängslen-och-livrems-tänk genomsyrar även denna match är stor. Den största risken med detta är inte bara att det går ut över det offensiv och det kreativa, utan att man underskattar det oerhört fungerande försvarsspel vi faktiskt redan har. Samt underminerar det hittills fungerande centrala mittfältet och dess, hittills, oerhört kompetenta aktörer.

Så av dessa, samt några andra, orsaker, vill jag se följande startelva på lördag: Jag vill, i väntan på att vi går över till 4-4-2 (vilket aldrig kommer att ske) se oss spela 4-3-3, och inte den 4-5-1 vi senast fick se.

Mannone
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Diaby – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Så länge vår förstemålvakt är skadad håller Mannone (tvätt-?) ställningarna bakom en backlinje som inte bara präglas av två moderna ytterbackar, som dessutom kämpar som små galna djur, utan även ett mittlås som är väldigt komplementärt fungerande. Om kapten Vermaelen fortfarande är influensasänkt, går Koscielny in och är världsbäst.

Mittfältet: Ser här inga frågetecken bara rätta svar, inga problem bara lösningar. Coquelin, Ramsey/AOC och kanske även Frimpong backar upp. Frågor på det?

Anfallet: Här kommer vi till det, låt oss kalla det, spännande området som ligger vidöppet för diskussion: Skall Ramsey åter få chansen som täckande och backlinjestödjande högerytter, eller skall vi utgå ifrån att killar som Gervinho eller AOC kan lösa den uppgiften? Och finns det plats för en Giroud eller en TW14 i anfallslinjen?

Som jag nämnt tidigare så skulle jag enormt gärna se en anfallslinje som består av AOC, Gervinho och Podolski, men då jag dels vill få igång Giroud, men framför allt tycker han passar mot ett försvar som che£skys, så får det bli som i uppställningen ovan. Jag tycker fortfarande att det är ett enormt resursslöseri att låta en spelare som AOC förfrysa på bänken, varför han i min bok skall vara nummer ett av avbytarna, och jag tycker dessutom att Arsjavin är alldeles för bra för att endast användas mot League One-motstånd.

Tips från soffcoachen: Den allsmäktige profeten, alias Soffpotatis D&M, har ju som ni vet svar på alla världens frågor, men på senaste tiden har jag börjat fundera, ja till och med vackla. För i samma stund som jag gläder mig åt att vi plötsligt har ett försvarsspel, så rädds jag för att Wenger förlorat lite av sin tilltro till vårt centrala mittfält och deras förmåga att understödja försvarslinjen. Jag vill på lördag se en offensiv som vågar rulla upp, som vågar utmana och som vågar reta gallfeber på det blå odjuret. Som fortsätter på Goldi Poldis fantastiska hemjobb, men som också kan matcha det i andra planhalvan.

Jag utgår ifrån att herrar Diaby och Arteta kommer att få att göras, samt att Jenkinsons och Gibbs defensiva skills kommer att sättas på prov, men jag ser, med tanke på che£skys påvra insatser den senaste månaden, absolut inte en vinst som omöjlig. För nu är det dags. Inte bara för att visa att vi själva är tillbaka, utan för att sätta den lille snorige skitungen på plats.

COYG. Låt rättvisan, livets vackra och den rena godheten segra.

Läs mer

Loving the game but hate the players

Davidsson och Mannen – ons 26 sep 2012 kl 06:44

För många av oss är det som ett gift, som en drog eller som en livslång sjukdom som vi en gång smittades med. För andra är det ljuset i vardagens mörker, den lilla dos av nöje som får plats i en slimmad tillvaro och för vissa är det själva meningen med livet. Oavsett vilken sort du är eller vad du känner igen dig i, så är vi många som bär fotbollen som en självklar del av vår person och lever ett liv där fotbollen har en lika oantastlig som självklar plats.

Vissa av oss har mer eller mindre rutat in vår tillvaro och format om själva hanteringen av våra driftsimpulser för att få ekvationen: Klubb+familj att gå jämt ut. För andra är fotbollen själva kittet i det sociala livet och det, kring vilket nya vänskapsband knytes.

För många av oss fotbollsslavar eller fotbollskicktorskar har denna täta relation med åren allt mer sats på prov. Vi älskar fortfarande laget i vårt hjärta och är fortfarande lika trollbundna av spelet klubben är en del av, men vi stöter längs med vår vandring, ständigt på ännu fler stenar som först mest är i vägen, men sedan blir till en mur av motstånd och växande avstånd.

För vissa personer började det kanske med Hillsboroughkatastrofen, för andra med den därpå följande Taylorrapporten och dess konsekvenser av all seated, och allt mer tysta och turistfyllda rymdskepp till arenor. Hade du frågat en spurs så hade han säkert svarat Sol Campbell, en manu säkert Glazersfamiljen medan min första sten heter Ashley Cole. För mig var Cole och dennes oerhört smutsiga övergång, till den då just nyrika klubben chelsea fc, det som för första gången fick mig att stanna upp och känna behovet av att ta en omväg.

Visst hade jag förstått att den där Abramovich var en ful fisk med blodstänk på händerna, men företeelsen kändes på den tiden ännu inte som ett hot för mig och mitt lag. Arsenal var fortfarande bland de bästa och saker och ting utfördes fortfarande på rätt sätt i och kring klubben. Men då Cole gick bakom ryggen på klubben och gjorde det eftersom att han ansåg det vara oerhört kränkande att lagets kapten och en av de riktigt stora stjärnorna på den tiden, faktiskt tjänade mer pengar än han själv gjorde, det blev för mig en abrupt ringsignal att vakta upp till.

Sedan har stenarna fortsatt att falla ned i min väg. Det som tidigare var en komfortabel motorväg är idag en högst snårig överlevnadsvandring kantad av Mansours och Qatar Investment Authorities, av Darren Deins och Mino Raiolas. Sockerpapporna har blivit fler, agenternas makt hissnande stor och spelarna så uppblåsta av antalet nollor på lönechecken att all kontakt med vanliga människor och den vanliga världen verkar te sig helt omöjlig.

En promenad i den bästa av världar

En vandring i den bästa av världar. Bild: D&M

Rötterna är för länge sedan bortglömda, begreppet lojalitet har helt raderats ut och överlöparna är nu så många att förbjudna övergångar inte längre finns. Fotbollsspelarna lever i sina hermetiskt tillslutna kuvöser av ryggdunkningar och lismande agentsmicker. Och där skidåkarens, stavhopparens eller gymnastens tillvaro präglas av ett ständigt självplågande för de där ynka fem minuterna i ljusets sken, vart fjärde år, där stiger fotbollsspelarens ego till skyn som en väteballong en sval sensommarkväll.

Det talas om rättighet att vinna titlar och det fluktas ständigt på bänkgrannens feta kontrakt och ovanför står agenten och drar i trådarna. Det som tidigare var femtekolonnare är numera norm, spelarna kysser klubbmärken i samma takt som de ser till att öka sina andelar i den moderna showbizen och sådana som jag står kvar med mössan i hand utan att förstå någonting. Cole har blivit till adebayor, som blivit till nasri, som blivit till van persie som blivit till Song som blir till…

För att överleva denna så kallade modernisering, av något så monomentalt konservativt som fotbollen, har jag allt mer kommit att separera själva sporten från dess utövare. Den senaste tröjan med spelarnamn på ryggen jag köpte, bar namnet jag sedan gav min son. Ett år efter sonens födelse hade spelaren lämnat klubben.

Jag älskar fortfarande sporten och jag älskar fortfarande mitt lag. Jag känner fortfarande samma stegrande puls timmen före avspark, låter fortfarande Arsenals resultat forma min tillvaros utformning och använder fortfarande ”vi” när någon undrar hur det går för Arsenal, nu för tiden. 

Men jag låter mig inte längre bli sådär kompiskär som jag förr i världen kunde bli i dess utövare och jag har förlorat möjligheten till relaterande med dem. Jag försöker se spelarna som tillfälliga bitar i ett större puzzel, bitar som är mig lika närliggande och möjliga att identifiera mig med som marsmänniskor, healing och global avsvalkning. För många av dessa spelare verkar, tillsammans med sina representanter, göra allt de bara kan för att framstå som osköna, ovänliga och omöjliga att älska. Som om de inte bara inte längre brydde sig, inte längre levde på samma planet som oss dödliga, utan till och med medvetet strävade efter att bli avskydda av oss.

Så jag är fortfarande trollbunden, jag älskar fortfarande klubben och jag älskar fortfarande sporten, men f-n vet vad jag tycker om dess utövare.

Läs mer

Headmaster Ritual: Fler frågor än svar

Davidsson och Mannen – mån 24 sep 2012 kl 06:54

God morgon bäste svensktalande Gunner, välkommen till en ny härlig arbetsvecka. Idag är det måndag och egentligen skulle jag redan ha skrivit denna Headmaster Ritual och gjort det igår, just efter matchen mot shitty. Men när jag kom hem och skulle sätta mig framför datorn, hade jag liksom ingen känsla för vad jag skulle skriva och jag, som ständigt tenderar att ha en åsikt –både om sånt jag borde och sådant jag inte borde ha åsikt om, jag kom på mig själv med att egentligen fått mer frågor än svar under gårdagens match.

Både Wenger och olika spelare hade talat upp matchen som, kanske inte avgörande men ändå, oerhört viktig i ett prognostiskt perspektiv och att utgången av den skulle komma att säga oerhört mycket om säsongens Arsenal. Men där vi skulle få svar på hur bra årets Arsenal egentligen är, där väcktes inom mig istället en mängd frågor.

Var Vermaelens influensa verkligen en influensa och inte en wengersk petning av en spelare med för hög status för att bli åsidosatt? Som när Lehman var skadad och samtidigt spelade i landslaget? Eller som när Almunia var sjuk, men frisk nog för bänken? Varför valde Wenger att, trots oändligt många andra och bättre alternativ, sätta in den centrale mittfältaren Ramsey som högerytter? Varför gjorde Wenger inga tidigare byten och varför så felaktiga när han väl gjorde dem?

Jag tyckte vi började matchen riktigt bra och höll, trots shittys mål, matchen i våra händer hela första halvlek. Vi tappade sedan allt och 2-0 var oändligt mycket mer nära än den kvittering som slutligen kom. Och jag måste säga att jag känner stor osäkerhet inför hur jag skall värdera den poäng vi ändå fick med oss hem. För visst är oavgjort borta mot shitty ett bra resultat och ett rejält kliv framåt i förhållande till förra året och visst känns den, efter Koscielnys sena kvittering, som en räddad sådan. Men utefter hur matchen gestaltade sig upplever jag att vi, om vi hade spelat som vi borde, absolut skulle ha vunnit den. Hade vi startat som mot foolsen (minus Vermealen), som mot Soton eller som mot Montpellier, så hade vi vunnit den. Bättre än så var inte shitty. Vi slängde bort en chans som var till oss given, varför vi, trots den sena kvitteringen, står med två tappade på vår hand.

rätt lag på rätt plats

Rätt lag på rätt plats. Bild D&M.

Och här pocker fler frågor på uppmärksamhet. Vad tänkte Wenger när Ramseys närvaro, utan att hänga Ramsey, på högerytterplatsen inte bara ändrade hela anfallstrions arbetsfördelning utan även helt tog bort den tidigare så avgörande kvickheten? När hela vårt anfallsspel föll tillbaka till gamla synder av uppstanning och statiskt passande i sidled? Och varför gjorde han inget åt det? Var det bara potatisarna i TV-sofforna världen runt som såg? Om chelseas Luiz ser ut att vara styrd av en 10-åring som spelar FIFA12, så gjorde Wengers matchning ut att vara gjord av precis samma snubbe. Ur dessa lösa trådar skall jag, min osäkerhet till trots, sträcka ut min betygsättande hand och plita ned några namn och några tecken:

Mannone: 2/5. Ett par fina räddningar och bra spel med fötterna, men vad höll han på med på hörnan som ledde till shittys mål? Szczesnys misstag mot Southampton var förvisso mer pinsamt och löjeväckande, men kom i en match som redan var vunnen. Mannones misstag igår kom vid 0-0- och konsekvenserna mångt mycket allvarligare. Och detta trots att mycket går att skylla på den bristfälliga markeringen.

Jenkinson: 4/5. Den lille finske svårmodsdisplayen gjorde igår sin bästa match för klubben. Fungerade fantastiskt bra med Mertesacker och utmanade ständigt framåt. Som vanligt en enorm arbetsinsats men till det också ett oerhört bra passningsspel och ett uppvisande av spelsinne som han tidigare inte frontat.

Kung för en dag

Kung för en dag? Bild D&M

Mertesacker: 4/5. Matchens bäste spelare. Solid, på rätt ställe och självklar i nästan samtliga sina ingripanden.

Koscielny: 3/5. Såg stundtals rejält matchoslipad ut, men vägde upp det med den vanliga frenesin och glöden. Räddade matchen åt oss med sitt underbara kvitteringsskott och fungerade väldigt bra mellan en stor tysk och en kvick engelsman. Missade dock, tillsammans med Podolski, totalt markeringen vid shittys mål, vilket tar ned betyget en smula.

Gibbs: 3/5. Mycket bra i sitt defensiva spel men föll offer för anfallskedjans bristande rörlighet. Fick inte alls så mycket att jobba med och producerade fullt logiskt inte alls så mycket, vi fått nöjet att vänja oss vid, i den offensiva delen.

Arteta: 3/5. Drog det tunga lasset i försvarsarbetet och fortsatte, även igår, att slå passningar med nästan kuslig säkerhet. Fick ta emot en del smällar men var också den som bromsade av mycket av shittys anfallsförsök, och det inte helt utan fula knep.

Diaby: 2/5. Ojämn och såg ut att falla tillbaka på gamla synder så fort han kom under stor press. Kommer ihåg ett antal gånger igår, då han fick två eller fler shittyspelare på sig och istället för att titta upp och söka passningsmottagare slog ned blicken och började kludda boll, varför han snabbt blev fråntagen den.

Cazorla: 3/5. Kanske är hans betyg i högsta laget, men det kan aldrig vara passningsläggarens fel att mottagarna inte visar sig. Tog tag i bollen och försökte, men fick, i princip, ständigt söka ett nära alternativ istället för ett långväga, vilket hade blivit farligare. Hade han haft rörliga passningsobjekt hade han också sett bättre ut. Slet oerhört i det defensiva jobbet, vilket var enormt mycket bortkastad energi och kompetens. 

Ramsey: 1/5. Jag är, vill jag återigen understryka, ingen vän av ”nu hittar vi en syndabock och kastar all möjlig skit på den”, och jag är ledsen, men killen var inget vidare igår. På många sätt är det inte Ramseys fel, utan Wengers, för Ramsey är inte Benayoun och han blev inte den lyckade rockad som Wenger säkert önskat, utan bara en bromskloss i det tidigare så fartfyllda anfallsspelet. Och om han var insatt för att understödja det defensiva jobbet, var även det stolpe ut, för han sågs mest lätt joggandes och ojandes över bortslagna bollar och missade chanser.

Gervinho: 2,5/5. Missade så in i h-vette med skott, men var å andra sidan ständigt på väg framåt och utmanade ständigt shittyförsvaret. Hade han haft lite bättre kyla i skotten eller läst av situationerna bättre, så hade han gjort en stormatch. Nu blev det inte så och hans insats blev mest en axelryckning.

Podolski: 2,5/5. Ingen stor match av Podolski som mest ägnade sig åt att slita och försöka erövra boll. Tycker dock att han borde ha fått spela kvar, eftersom han faktiskt är vår meste målskytt i år och eftersom han, när han väl fick bollen, faktiskt såg ut att ha något på gång. Inte alls samma ihoplänkande med Cazorla och Gibbs som mot Southampton och foolsen.

Wenger: 1/5. Ja du, bäste herr Wenger. Du är säkert nöjd över poängen, men du borde fundera mer på de ytterligare två vi hade kunnat ta om du matchat laget rätt. Slängde en rejäl näve grus i maskineriet, gjorde det hela inte bättre av bytena och slängde således bort trepoängaren? Varför spela Ramsey på fel position, varför låta den relativt hete AOC, återigen, hållas utanför spel och varför byta ut Podolski? –Mot Walcott?

Som ni märker är jag, trots att vi tog en bortapoäng mot ligasegrarna, inte helt nöjd. Jag tycker inte shitty var så himla bra och jag tycker vi, under andra halvleks första halva, helt gav bort initiativet när vi istället skulle ha drivit upp tempot, rullat bort och pressat ned dem. Nu blev matchen och poängen räddad av Koscielny, samma Koscielny som var vår bästa mittback förra säsongen. Undrar vad Wenger tänker kring detta, vad tror du?

Läs mer

Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan

Davidsson och Mannen – fre 21 sep 2012 kl 09:32

Den svenska ishockeyspelaren Linus Klasen, som denna säsong spelar i Luleå Hockey, är säkerligen en spännande figur. Men mer spännande är hans pappa Robert och mest spännande av dem alla borde Linus farfar, med det rakt igenom urtunga namnet Rockcliff Klasen, vara. Denne Rockcliff uppgav, i samband med en diskussion kring Linus pappa Robert och dennes kamrater i popbandet Noice av vilka två av tre avled i narkotikarelaterade sjukdomar, oerhört insiktsfullt att har man djävulen i båten, får man ro av bara satan.

Och precis som i farfar Rockcliffs ord, om valet av handlingars betydelse för dina vidare aktioner, är det för söndagens motståndare Manchester City. För trots att de, med sina 132 år på nacken som fotbollsklubb, har en anrik historia och trots att den absoluta merparten av den är förgylld av det skimmer endast den internaliserade goda förloraren kan bära, så har de, hur de än vrider och vänder på sig, satt sig med djävulen i båten.

Klubben som hade vunnit ligan två gånger och FA-kuppen fyra. Som hade tagit hem Ligakuppen två gånger och tre Community Shields. Klubben som odlade myten om genuinitet, om att vara locals och om trogna supportrar i förhållande till storebrors alla turistfans, vilka enligt myten endast var medgångssupportrar. Denna klubb är sedan den förste september 2008, för all tid och evighet, förknippad, inte med genuinitet, med lokal förankring eller trogen konstans. Klubben är och förblir endast förknippad med Abu Dhabi United Group, med Shejk Mansour bin Zayed Al-Nahyan och med det fulaste, mest avskyvärda och allra mest alienerande, som den moderna fotbollen någonsin burit med sig.

Klubben vars följeslagare med största sannolikhet formades med nedsvärtad självbild av år av förluster och underläge, som skapade hela tillvarons fiende i grannklubben United (läs gärna Colin Shindlers fantastiska bok ”Manchester United ruined my life”) och som blev själva sinnebilden för fotbollsfantastens förbannelse. Den klubben hade i varje fall, under tiden före övertagandet, någon form av charm, någonting som väckte den neutrales empati och någonting som faktiskt framstod som sympatiskt.

Denna klubb valde, trots ny gratisarena, att sätta sig med djävulen i båten och den kommer, för alltid, att vara tvungen att ro som bara satan. För när Arteta, i vårmatchens allra sista skälvande skede, satte 1-0 bakom Hart, då stod jag upp i Manu-Mats soffa. Jag hoppade som en galning, viftade med händerna i obscena gester och hörde min egen röst skrika ”Money can’t buy you class”. ”Ditt smutsiga j-la piece of shit”. Och så vidare, om och om igen, i en strid ström av suspekta ordsammansättningar som jag idag inte alls vill kännas vid.

För trots att det är det lilla vita laget Norr 17 som är våra antagonister, trots att che£sky fortfarande gör som de gör, endast med den skillnaden att de nu i shittys skugga kommer undan med det, och trots att den spanska nepotismens allra mes osköna DNA-kvacksalvare borde väcka än mer avsky. Så är det shitty. Det är shitty, hästlängder framför deras granar United, med vilka vi hade våra duster för några år sedan. Det är shitty som bär fotbollsdjävulens fulaste tryne och det är mot shitty man kastar sin första sten.

pengar kan inte kpa klass

Så här såg det ut på Emirates hedningsläktare i våras. Bild: D&M.

Det är också mot shitty vi står nu på söndag. På Etihad Stadium vars namn klubben får miljardtals kronor för att döpa arenan till, med en trupp som för tillfället endast innehåller tre före detta Arsenalspelare och med en image som inte bara är förvrängd, i förhållande till den historia de för bara några år sedan uppgav vara så viktig, utan även till samtliga de värden de uppgav sig stå för.

Shitty är, precis som vi, hittills obesegrade och endast fyra måls sämre målskillnad skiljer det goda på tredjeplatsen från det onda på fjärde. Mancinis laborerande med trebackslinje har, i min värld, endast för med sig osäkerhet och sårbarhet till shittys tidigare så täta defensiv och kan det experimentet få fortsätta även på söndag, gärna med en Kolo Touré, som en tre mittbackar, så kan kantlaborister Gibbs-Podolski och Jenkinson-AOC/Gervinho med understöd, ha en spännande söndagseftermiddag att se fram emot.

När jag skriver detta har Wenger ännu inte haft sin presskonferens, varför exakt skadeläge inte är helt utrett, men jag föreslår följande startelva:

Mannone
Jenkinson – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Diaby – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back five: Szczesnys skadesituation är ännu dold i ett dunkel som, enligt Wenger, ser ut att vara minst tre veckor. Mannone har varit allt annat än kass i de matcher han spelat, men hade Szczesny varit frisk så hade det varit han som skall ha stått, för det är han som är vår förstemålvakt. Nu blir det inte så mot shitty, utan vi får hoppas att Mannone goes Fulham ännu en gång. I backlinjen saknar jag, precis som många andra, favoritspelaren Koscielny. Men i och med att Mertesacker varit så bra som han hittills varit och eftersom Vermaelen numera är lagkapten, så finns ingen plats för Koscielny i dagslägets startelva.

Mittfältet: Här ser jag inga som helst frågetecken. Skulle Diaby ha dragit på sig något elände i matchen mot Montepiller, så lär Coquelin vara redo. 

Anfallet: Här blir det lite lurigare. För visst skulle anfallet kunna ställa upp som mot Soton, med Gervinho som falsk nia mellan AOC och Podolski, för det gick ju ganska bra där. Men jag ser dels stor nytta i Girouds underbara bollmottagande och framför allt så anser jag att han måste spelas för att kunna komma igång med det frekventa målskytte jag utgår ifrån att han har i sig. Därför önskar jag ovan uppställda anfallstrio, i vilken AOC byts in när shittyhuvuden börjar tröttna efter dryga timmens spel.

Jag har dock en liten småsmygande känsla av att Wenger, trots målproduktionen, kommer att peta Gervinho och forma anfallstrion enligt AOC – Giroud – Podolski. Detta dels för att Wenger, genom åren, tenderat att rotera spegelvänt, men framför allt för att två så snabba spelare som Podolski och AOC skulle kunna vara svårare för en trebacklinje med Touré som ingrediens att hantera, än en med den förvisso nyväckte målskytten, men ändå mer stillastående Gervinho. Eller så för han den tanken till sin spets och ställer upp med samma anfallstrio som mot Soton, eftersom den antagligen är den mest rörliga och mest röriga för en eventuell shittytrio att hantera.

The Treatment Table: Som vanligt ligger vi högst upp, med Sagna, Rosicky och Wilshere med 6:e oktober som återkomstdatum, och vi har PIG 1, PIG 2 och tredjevalet på strikerpositionen, Chamakh, borta på ännu obestämd tid. Men trots placeringen i denna ligatopp, så är jag i nuläget inte så där oerhört brydd. För trots att Sagna är långt mycket bättre än Jenkinson, trots att Szczesny är bättre än Mannone och trots att både Rosicky och Wilshere skulle spetsa truppen något enormt, så tycker jag vi har en, förvisso fragil men ändå, god startelva och helt klart fullgod bänk.

Men jag har ingen som helst magkänsla kring hur den här matchen kommer att sluta. Till skillnad från vår toppplats i Injury League är shitty, bortsett från na$ri och Micah (minns ni tv-serien om den lappländske tonårspojken och dennes jakt på sin försvunna favvoren?) Richard, är helt ordinarie. Vi kommer med vinst mot Montpellier i ryggen, medan de fick kröka rygg och ta emot, mot Real. Jag har ingen aning om hur matchen kommer att gestalta sig, jag vet bara att jag kommer att sitta studsande, högröd och lätt salongig efter en heldag, med foolsen-manu som förmatch, på den lokala puben. Och jag vet att jag inte, precis som i våras, kommer att kunna hejda mig när avgörandet faller. När vi drar pluggen ur shittys stinkande eka och när de sjunker till botten i det djävulska sällskap de valt att kampera. Låt dem falla, låt dem sjunka och låt oss för allt i världen vinna matchen på söndag.

För har man djävulen i båten, får man ro av bara satan. Så säger Rockcliff, och säger han det, då är det så.

COYG, för h-vette!

Läs mer

Headmaster Ritual: Pardon my French

Davidsson och Mannen – ons 19 sep 2012 kl 07:05

Igår påbörjade vi årets gruppspel i The UEFA Champions League och vi gjorde det borta mot franska ligamästarna Montepillier HSC på gamla betongklumpen Stade de la Mosson. Och jag skall villigt erkänna att jag, så här dags förra året, allt annat än räknade med europaspel även i år. Hela förra säsongens CL-gruppspel var som en likvaka över en era som då kändes över och förbi. Att det då var sista gången på lång tid och att man fick försöka njuta mitt i sorgen och acceptera att vindarna virvlat förbi oss.

Som ni vet så fick Wenger ordning på laget, rätt spelade hittade rätt platser i laget och vi lyckades, tillsammans med che£sky och spursens härliga oförmåga till det, faktiskt ta de poäng vi behövde för att behålla vår plats i fotbollens finrum. Därför känns årets CL-spel adderat med spurs uteblivna dito, faktiskt fräschare än på många år.

Inför gårdagens match hade vi, efter två raka 0-0-matcher, fått fart på ligaspelet genom att nolla foolsen borta på Anfield Road och lättvindigt avfärda nykomlingarna Southampton hemma på Emirates. Samtidigt hade Montepillier förlorat tre av fem ligamatcher, bara skrapat ihop fyra poäng och det kändes som om de, igår, var där vi var under samma, period föregående år. De var vi och vi var?

För att undvika föregående säsongs knackiga färd, gjorde jag vad jag kunde för att vända europaspelstrenden till att bli mer ligalik. Av den anledningen lät jag bli den före detta turskjortan, dumpade allt vad extravaganser såsom dipp, gurk- och morotsstavar heter, och körde plain and simple, back to basics. Ett glas Pinot Noir, finsnus och ett gäng varma mackor. Inga konstigheter, bara enkelheter. Som ett enkelt, men genomgående fungerande försvarsspel, som ett vårdat bollinnehav och som enkla avslut i pressade lägen.

Vid avspark hade jag gjort mitt jobb, nu skulle bara Arsenal göra sitt. Och ni såg ju själva hur de jobbade. Fransmännen hade knappt knutit skorna förrän Diaby drog på sig det gula kortet, känslorna hade efter det hade knappt svalnat innan en övertänd Vermaelen knuffade till en lätt fallande Belhanda (tror jag det var), på straffområdeslinjen, vilket med den spanska rättvisans självklarhet blev straffspark och 1-0 till hemmalaget.

Arsenal visade karaktär, återtog initiativet och vände, som ni vet, på matchen genom två snabba mål av Podolski, som faktiskt verkar göra mål ungefär när han vill, och den pånyttfödde Gervinho. I det läget kände jag att, japp, det här blir safe sitting resten av matchen, inga problem bara lösningar. Det är ju så det är, nu för tiden.

Så ursäkta min franska, men herrej-lar vad jobbigt och onödigt spännande det därefter blev. Montepillier tog efter halvtidsvilan över totalt och Arsenal var, i bästa fall, tvåa på i princip varenda boll. Det centrala mittfältslåset Areta-Diaby hamnade i knät på backlinjen och centralt offensiva krafter som Cazorla och Giroud var så gott som avknoppade från resten av laget. Våra yttrar, målskyttarna Gervinho och Podolski, fick överge allt vad anfallsspel hette och nästan bara ägna sig åt defensivt understödjande.

Förvisso vaskade Montepillier bara fram en, kanske två riktigt farliga chanser, men Arsenals spelare fick slita hund, löpa utan boll och vrida sig till oigenkännerlighet för att hålla ställningarna framför Mannone. Samma Mannone som, i 80:e matchminuten, fick göra en direkt matchavgörande räddning efter att utespelarna tappat markering.

Och som man led, allt fritt softande var som bortblåst, naglarna åkte åter ned i tätt-matchande-mode och hela jag kändes som en enda stor human beat-box. Till slut var matchen över, vi hade rett ut stormen och det var en fantastiskt viktig seger. Inför fortsatta CL-gruppspelet och inför kommande söndagsmatch mot skitlaget från Manchester. Jag gör ett försök att återspegla mina upplevelser av spelarnas insatser genom att sätta små betyg här nedan. 1-5, inga konstigheter.

Mannone: 3,5/5. Bra med fötterna och lugn och säker i luftspelet. Grym reflexräddning i den 80:e matchminuten. Hade, trots hemmalagets spelövertag, inte jättemycket att göra, men hanterade det han fick genom att sprida lugn i klassen. Visst föredrar jag Szczesny som förstemålvakt, men Mannone gjorde igår en betryggande insats.

Jenkinson: 3/5. Precis som brukligt så var hans passningsspel på egen planhalva förenat med ren livsfara, samtidigt som hans inläggsspel och offensivt bollhanterande var hur stabilt som helst. Lysande assist till 1-2-målet och jag kunde bara hitta ett enda felpass på offensiv planhalva, på hela matchen. Ser ständigt lidande ut och ser ut att ha konstant blödande magsår. Men löste ändå sitt arbete bra igår.

BFG: 4,5/5. MoTM enligt mig. Räddade ett betänkligt svajande försvarsspel med att vara på rätt plats precis hela tiden. Hans lysande glidtackling i 46:e minuten var ren och skär fotbollspoesi, där han såg ut att vara ungefär fyra-fem meter lång och ungefär 20 centimeter bred. Kändes som ett naturfenomen, som om han spelade i trans och som om han, trots sin till synes otymplighet, var Mr 100 % i försvaret.

Vermaelen: 2/5. Övertänd och fladdrig. Inte alls med i matchen någon gång. Alldeles för het och stötte upp rejält otimat, vilket skapade jätteluckor för Mertesacker, Gibbs och, i andra halvlek även Arteta-Diaby, att täcka upp. Han saknade mycket av den avvägningsförmåga som är så viktig och såg ut att vara tyngd under kaptenens ansvar att föregå med gott kämpaexempel. Nästa match, tack.

Gibbs: 3,5/5. Ännu en bra match av Gibbs, som även igår visade enorma löplungor när han var både det defensiva ankaret som Clichy aldrig blev, men också en ständigt bollaktiv hotbild för motståndarlaget att försöka freda sig emot. Trots att detta var långt ifrån hans bästa match, så känns hans lägstanivå oerhört hög just nu.

Arteta: 3,5/5. Fortsatt elegant i sitt bollspel och en kille som kan konsten att städa med flärd. Tvingade även igår motståndarna att dra på sig en himla massa frisparkar och verkar nästan ha någon form av radar i ryggen, när han håller i bollen och undan motståndarspelare. Inte den mest glamouröse av fotbollsspelare men det nav kring oerhört mycket av vårat spel igår, kretsade kring.

Diaby: 2,5/5. Hade han inte dribblat som siste gubbe i eget straffområde (i 47:e minuten) och nästan gjort detsamma fast just utanför (i 49:e) hade hans betyg varit 3:a. För han var bra, men föll också till föga för gamla synder av bollkluddande och föll, i andra halvlek, för långt ned i banan. Visade dock, dessförinnan, en synnerligen bollvårdande nätthet på små ytor och ett plus även för den karaktäristiska bollvandringen genom en halv spelplan i den 57:e minuten. 

Cazorla: 2,5/5. Hölls under ständig övervakning av minst två hemmaspelare, så fort han fick bollen och kom, kanske därför, inte alls upp i den nivå som vi vant oss vid från den lille spanjoren. Hade, sin ymniga bevakning till trots, ett par riktigt fina smörpass däribland andraassisten till 1-1-målet och ett par drypande smörpass till bland andra Gervinho.

Gervinho: 3/5. Underbar löpning som ledde till 1-2-målet och härligt att se honom söka rätt plats vid rätt tidpunkt. Förutom målet producerade han inte så mycket framåt, men var föredömlig i sitt back-checkande. Oerhört mycket mer delaktig i spelet, med och utan boll, än föregående säsong, tog löpningarna och jobbade kopiöst för laget.

Giroud: 2,5/5. Vann i princip samtliga luftdueller och var lite av en Kenneth Anderson-light igår. Löpte och drog isär motståndarna men får oförtjänt lite ut av sin arbetsinsats. Snyggt assist till Podolskis kvitteringsmål och såg ut att ha mycket i sig, som vi bara väntar på att han skall få ut.

Podolski: 4/5. Var även igår en av våra absolut bästa spelare, endast slagen av sin gänglige landsman. Visade återigen, trots sin storlek, en enormt bra motorik med bollen och var sådär äckligt kylig i sitt avslut vid kvitteringen. Så agerar en målskytt. Till detta var han, precis som kollega Gervinho, ständigt på rätt sida om bollen och måste ha avlagt minst ett maraton när det gäller löpmeter utan boll. Mycket bra.

Bould: 1,5/5. Varför inget byte före 76:e minuten, trots att hela laget gick på knäna av trötthet? Och varför ta ut Giroud? Väntade dessutom med att verkställa de två andra bytena till 89:e minuten och borde stagat upp vårt fallande mittfält på ett bättre sätt. Fast å andra sidan fick han oss att vinna en svår bortamatch i gruppspelets inledningsskede, och det är ju inte direkt kattskit.

Återigen tyckte jag att Ramsey gjorde ett piggt inhopp med hög energinivå och ett lovande fightande. Varken Walcott eller Coquelin hann sätta något avtryck, bortsett från den tunnel som den sistnämnde åkte på just före matchslut. När matchen blåstes av gick jag mest runt och suckade en lång stund. För igår fick vi genomlida en jobbig andrahalvlek på en svår match, från vilken vi ändå gick med tre oerhört viktiga poäng. Men, ursäkta språket, f-n vad långt inne det satt!

Läs mer

Headmaster Ritual: Ich bin klaaar

Davidsson och Mannen – lör 15 sep 2012 kl 17:24

Jag har en god vän som jag förvisso inte träffar så ofta längre, men som jag ändå ser som väldigt god och vi kan kalla denne vän för M. Idag är M en gift, stadgad och relativt skötsam man, men under en period i livet var M inte bara en trevlig kille utan även en j-väl på att fixa kvinnor. Och främst då med inriktning på temporära eller rent av instanta kontakter med dessa kvinnor.

M brukade storleende och tjusig hela han, angöra dessa kvinnliga bryggor under kvällens initiala skede, för att senare på kvällen säkra en plats i någon av deras respektive gästhamnar. Han var en veritabel mästare på att under kvällen kryssa fram bland dessa mellanmänskliga bidevindar och stagvändningar, för att sedan kunna känna in i vilken riktning han just denna kväll skulle komma att segla.

Under kvällens sjögång var M oftast generös nog att underrätta oss mer passiva barhängsmatroser om vart på det emotionella sjökortet han för stunden hemmahörde men också när han, så att säga, hade säkrat ankring i rätt hamninlopp. Så att säga. Han brukade då ta en sväng förbi oss i förlorarsoffan, på vägen mellan bardisk och blivande kuttersmycke underrätta oss genom orden: ”Ich bin klaaar”. Att vara klar, eller klaaar såsom i en finsk svordom. Hörde man M säga ”Ich bin klaaar”, så visste man med 100 %-ig säkerhet att den killen var i hamn för kvällen. 

Idag kom några killar från kuststaden Southampton och precis som vännen M´s kryssningar i öppna raggningsvatten så innehöll även denna match mot dessa Southampton också ett Ich-bin-klaaar-moment. Ni såg matchen, ni såg Cazorlas underbara passningsspel, Podolskis fantastiska frisparksmål och ni såg även Gervinho återfinna målet. Ni såg målen droppa in och ni såg momentet då man kunde luta sig tillbaka, dra en lättnadens suck och konstatera att Arsenal, vad än konsonantmannen i målet gjorde för att öka spänningen, var klaaara. Att matchen var vunnen och att segerns sötma, likt ett väl genomfört angörande av erotisk brygga, kunde njutas av i själv säker klarhet.

Sailorboy D&M spanar ut över grynnorna, spänner ett stag och utfärdar följande Sjörapport.

Szczesny: 1,5/5. Hade i princip inget att göra under första halvlek inklusive det högerinlägg som han ämnade tappa rakt ned till Fox's väntande fötter. Spred sedan bollarna hej vilt matchen igenom och vi får väl se detta som matchen då ringrostigheten nöttes bort. För bra var han inte, vår förstemålvakt.

Jenkinson: 2,5/5. Jenkinsons passningsspel är en gåta. För lika välavvägda som passningar han slog på offensiv planhalva lika nervvraksrenderande spred han dem på defensiv. Han satte, vid ett flertal tiillfällen, sina medspelare i knipor och kan bara glädjas och dra en lättnadens suck över att inget blev soton-mål. Kämpade dock, precis som vanligt, föredömligt, trots vissa tillkortakommanden.

PM4: 3/5. Lugnet själv i försvarsarbetet och positionsspelet, men någon form av reverserad Jenkinson när det gäller sina nickar. För i eget straffområde satt nickarna precis som de skulle, men så fort han kom nära Southamptons mål så blev de uddlösa och missriktade.

TV5: 3,5/5. Mr Troubleshooter of the Arsenal gjorde en bra match. Stod rätt, spelade rätt och räddade som brukligt upp situationer där medspelare, eller han själv, hamnat i trångmål. Inte så spektakulär som vi vant oss vid under tidigare år, men trygg och bra i sin huvudsakliga uppgift; försvarsarbetet.

Gibbs: 4/5. Mästerlig första halvlek, både framåt och bakåt. Var offensiv som Santos och defensiv som Sagna. Mycket bra även i det defensiva luftspelet. Och man är grymt ledsen å hans vägna att målen, i och för sig helt riktigt men ändå, blev självmål och inte krediterades Gibbs.

Arteta: 4/5. Satte genast normen med en sisådär sjutusen fina passningar på matchens 20 första minuter. Fortsatte sedan med sitt, föga spektakulära, men ack så vägvinnande spel. Klok utan boll och lysande med. Minns ni magin i assistet till 3-0-målet?

Coquelin: 3/5. Axlade utan svårigheter Arteta/Diaby-manteln i sitt väldigt välavvägda mittfältsspel. Visade stort mod där han, istället för att gömma sig bland sina kompetenta medspelare, sökte boll, sökte den avgörande passningen och försökte sig på skott, då och då. Onödigt utbytt i 67:e av Wenger. Här, i Coquelin, har Wenger ett värdefullt sparkapital. Song, who?

Cazorla: 4,5/5. Började matchen med att, i femte minuten, skjuta över men var därefter i princip felfri. Som en Fabregas under dennes bästa tid i klubben, där han fick det svåra att se lekfullt enkelt ut. Herregud vilka fötter han har denne man, hoppas Wenger visste vad han gjorde när han lät bli att ta ut honom och lät bli att spara honom inför tisdagens match.

Gervinho: 4/5. Började bedrövligt med bollkluddande och temposänkande, men spelade upp sig något enormt under matchen. Fungerade förvisso som back-up på strikerpositionen i Lille, men spelade sin första tävlingsmatch på den positionen för Arsenal idag. Och tja... Två mål är inte fy skam. Och en bruten måltorka är inte heller det så illa.

Podolski:4,5/5. Men kom igen. Hur kunde de rika storlagen (hmmm) missa denna tyska stenstod, denne titan, denne virtuos? Fantastisk med bollen, i sitt ständiga sökande efter väggpassningar, sina pass and go och med sin närmast poetiska benmotorik. Och frisparken... Robin van Who?

AOC: 4/5. Började matchen jättebra för att sedan nästan helt försvinna under första halvleks andra del. Gjorde sedan storstilad comeback i andra där han var snudd på lysande. Snabb, trixig och oerhört lurig för försvarare att förhålla sig till. Blev ännu bättre när han, i och med bytena på Podolski och Gervinho, fick spela på vänsterkanten.

Ramsey gjorde ett väldigt piggt intryck och man hade gärna unnat honom Gervinhos 5-1-mål, där han efter Cazorlas underbara pass var tämligen lysande när han dansade in i Southamptons straffområde. TW14 fick gör mål, vilket var kul för honom, men drällde betänkligt med bollen. Vacker gest när han lät bli att fira målet mot sin förra klubb. Den chansen har han gått och väntat på. Giroud satte inget speciellt avtryck, men fick heller inte mycket att jobba med. Det är bara för honom att fortsätta jobba, så kommer det snart att lossna.

Oljelagen: 2/6. Visst knyckte oljelaget light, QPR, en poäng idag, men framför allt förlorade både shitty och che£sky värdefulla poäng, då de bara kryssade mot Stoke respektive QPR. Så dj-kla härligt att se, så primitiv jag är i min glädje över att de inte vann idag. Leve EPL!

The Golden Triangle: 5/5. Gibbs+Cazorla+Podolski = Ljuv fotbollspoesi. Vi har i år fått en vänsterkant, som tillsammans med avlösande bolleverantör Cazorla är lika livsfarlig för motståndarlagen som Bermudatriangeln, enligt sägnen, är för sjöfararen.

Skepp och hoj, hojtar en römosig D&M, som gläds, stort i och med dagens resultat.  Laget som pressat båda de där trasorna från Manchester, hade idag inte en chans mot London Finest. Var Soton så här kassa, eller är vi så här bra?

COYG and Thank You. Cheers!

Läs mer

Sneakers and stuff

Davidsson och Mannen – fre 14 sep 2012 kl 06:05

Under en period hade jag har en närmast fixeringsliknande förkärlek för de gympadojor som vanligtvis kallas sneakers. Visst hände det att jag bar vuxenskor, men då var det antingen på grund av ymnigt snöande som krävde kängor, eller proprare tillställning vilken krävde välputsade undantag från rådande fotbeklädnadsnorm.  Men om jag själv fick välja så blev det alltid sneakers. Vita sneakers. Helst helt utan slitningar eller väck som kommer efter för mycket användande. Vita snakers, det var da shit.

I sneakersvärlden, liksom i alla andra världar, finns det ett mått av hierarkiska nivåer. De helvita finsko-look-a-like Le coq sportiffen är faktiskt fräckare än ett par säsongsgamla FILA i canvas. Ett par Adidas Dragon, med små knappt skönjbara guldtrådar i, går faktiskt att beteckna som mer spännande än de där Sneaky Steve i bowlingskodesign som förvisso kändes otroligt rätt i inhandlandets stund, men som aldrig riktigt kom att blomma ut. Pumas F1-liknande dojor är oerhört lovande ett par stekheta försommarveckor men faller pladask när Gola lanserar en ny retroserie veckan före skolstart.

Och Ben Shermandojorna med små ventilationshål, de som skall se ut som om de är köpta på Hjälpmedelscentralen. De är något så enormt fräcka men kräver också fantastiskt mycket av bäraren, i form av lämplig klädstilsmatchande och värdigt uppbärande. Inte alla har vad som krävs för att de verkligen skall lyckas och många fotgängare har genom åren, fallit offer för blickar sökandes det aparta i just dessa Shermans.

Det krävs även att du kan hantera din önskan om att använda de där favvodojorna, som står längst upp i hierarkin, och låta dem stå tillbaka till förmån för ett par något mindre lockande dojor. Detta för att behålla dess fräschör, dess vita renhet och den oersättliga känslan av nyinköpthet som nämndes i första stycket. Och framför allt för att inte helt köra slut på exklusiviteter, bara för att de är vackrast, bäst och som allra mest lockande. Inga dojor skall bli för slitna och inga skall glömmas längst in i garderoben, för att redan bllivit passé när de återupptäcks.

Precis samma sak är det med fotbollsspelare och precis samma sak är det med trupprotation. Och precis där jag stod varje morgon överöst med bryderier i hallen, där står Wenger just nu och ser spelare komma åter från landslagssamlingar. Vilka spelare är trasiga, vilka är nötta och vilka är förvisso näst intill nödvändiga att använda, men ändå onödiga att riskera än mer slitage på? Vilka spelare behöver speltid, likt ett nyinköpt par behöver gås in, för att kunna leverera? När är egentligen det rätta läget och i vilken omgivning/matchning? Vilka behöver sättas i block och vilka behöver blöta strumpor för att riktigt passa?

När vi nu i morgon möter Southampton så möter vi förvisso en nykomling som ligger sist i tabellen, men vi står inför ett lag som pressat båda Manchestertygerna till sina yttersta av oskön bonnatur och fått båda dessa att se tämligen urblekta ut. Vi möter dessutom nykomlingen i det läge då berusningen över att få spela EPL-fotboll fortfarande lyfter dem högt över trötthet och egentliga begränsningar och vi gör det bara dagar innan vi själva skall påbörja ett oerhört viktigt gruppspel i CL.

ConverseChucks

Go, Wenger, Go! Bild från flickr.com: ”ConverseChucks”

Så därför står Wenger, rejält brydd, framför hyllan i hallen. Vilka skall han välja? Vilka vill han mest av allt använda, vilka behöver luftas och äger Wenger förmågan att sätta sin önskan i relation inte bara till nedsmutsnings-, destruktions- eller slitagerisken, utan även till det faktum att han redan på tisdag förväntas gå runt och glänsa nere på Montepillers finaste flaneringsstråk ?

I min värld går ligan före allt, speciellt dess inledande skede när saker och ting skall sätta sig och tendenser skall tolkas. Av den, och flera, anledningar, skall laget vara införstådda med att det inte alls blir någon walk in the park på lördag. Vi bara måste ta tre poäng, inget annat är acceptabelt och för att göra det krävs en stark startelva. Rapporter har talat om att Dechamps fingertoppskänsla och om att Diaby inte är skadad men väl trött, har ansträngt sina muskler och behövde vila dem. Walcott har åkt på någon form av elakt virus som satt hans lilla mage ur spel och Cazorla har drabbats av en så kallad Reverserad Fabregas, dvs. plötsligt matchas stenhårt mycket mer nu när han spelar i Premier League än när han spelade i La Primiera División. Så kan det gå.

Å andra sidan talar rapporter om att Szczesny är tillbaka och varken Gibbs, Santos eller Arteta har varit igång i landslagsspel. Coquelin har inte bara gråtit ut i pressen utan även hunnit bli utvisad i sitt U 21-landslag. Podolski har förvisso spelat, men tämligen ringa medan Giroud vilade första matchen och fick en timme i den andra.

Med tanke på lördagens motståndare Sunderland, på landslagseländet och med kommande tisdags match i Champions League i bakhuvudet, föreslår jag följande synnerligen välroterade startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – TV5 – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla/Arsjavin
AOC – Giroud – Podolski

Back five: Mot de båda Manchesterlagen skickade Sunderland tidiga inlägg mot den rörliga centertanken Lambert och där måste hela vår backlinje vara på tårna. Dels i förhållande till mottagare, men framför allt mycket mer aggressiva och välpositionerade gentemot inläggsslagmännen än vad shittys sederade trebacklinje och manus offensivt fixerade ytterbackar var. Man skulle kunna lockas av att sätta in en utvilad Koscielny, men jag väljer att spara honom till tisdagen, för att i stället låta uppstagningsminister Per hålla ordning på backlinjen mot Sunderland. 

Mittfältet: Ja, utan att sparka på den Diaby som ligger högt upp på the treatment table, eller för den delen bara är trött, så ser jag inga problem med att Coquelin går in på mittfältet och tillsammans med Arteta bildar det lägre liggande CM-blocket. Hade Rosicky varit tillgänglig, eller om Wenger hade haft vett att spela Arsjavin på rätt position, så hade Cazorla fått den vila han så väl behöver. Men då landslagskapten Ramsey är enda alternativ så hoppas jag på att vi efter en timmes speltid leder, och har ett säkert grepp om matchen, varpå en hel Cazorla kan bytas ut och räddas från vidare blessyrer.

Anfallet: En tämligen utvilad Giroud och en lättmatchad Podolski får sällskap av en AOC som lite oskönt hamnat in between LFC-fantast Hodgson och träskalle Pearce och dessutom fått ta emot oförtjänt kritik för en mindre bra 15-minutersperiod i uppehållets första match. Gervinho och virussjuke TW14 får stå tillbaka och bli pigga och användbara ben på tisdag. Den stora frågan är väl var Chamakh kommer att sitta på lördag klockan 15.00 engelsk tid, eller så är den inte det?

Jag kan inte se denna match som någonting annat än en match där vi kan kräva tre poäng. Men jag tror inte att det kommer bli enkelt, det kommer att kräva fullt fokus och fortsatt hårt arbete på redan inslagen linje. Men med landslagsuppehåll, tisdagens CL-match och Southamptons lovande start på hand, så blir detta Wengers första riktiga prövning denna säsong. Vi kommer, vid avspark, inte bara ha fått svar på vilken startelva Wenger valt, utifrån vilka han då har tillgängliga, utan även hur han förhåller sig till truppens behov av rotation. Blir det tåliga arbetskängor, finstilta vuxenskor med skinande glans eller blir det vitt canvas som absolut inte skall smutsas ned? 

Läs mer

Landslagsuppehålls negativa inverkan på den allmänna folkhälsan

Davidsson och Mannen – mån 10 sep 2012 kl 14:54

Eftersom detta är en blogg så får jag vara precis hur personlig och privatlivsblottande som helst. Jag kanske inte kan visa naket eller frossa i perverterat beteende, men drinkintag, klädval och partnerdito, kan jag ju vilt och ohämmat lämna ut, just för att själva formen uppenbarligen tillåter det.

Nu kanske jag inte är killen som outar sminktips, nattklubbsraiders eller presenshångel, det ligger liksom inte riktigt för mig, men jag är nu ändå, för kanske tredje gången i den här bloggens historia, på väg att blottlägga i varje fall vissa fragment av min i mörker fördolda, och högst dunkla, personlighet. Eftersom jag, förvisso inte så ofta längre skriver i tredjeperson singularis, men väl under pseudonym, så tar jag mig friheten, utan vare sig rädsla eller normativa förbehåll. Och som ni märker också utan några som helst lingvistiska stockningar, upprepningar eller skyddsbarriärer i form av allt för långdragen inledning.

Första gången I went private här i bloggen, handlade det om en rejäl fortkörningsbot som nästan kusligt ackompanjerades av låten Breaking The Law av metallbandet Judas Priest. Priest som härstammar från Birmingham, staden där fotbollslaget Aston Villa, vilka vi just den helgen skulle möta, också har sina rötter. Andra gången redogjorde jag för en högst suspekt dröm om ett Arsenal-Swedensamkväm med lika delar allmän paranoia som Silly-seasonförhoppningar i en allt annat än vän anrättning.

Denna tredje gång mitt själsliv skall upp i dagern, är det även efter att mitt undermedvetna, genom en nattlig kräftgång, med all möjlig kraft bankat på bloggporten. Jag tänker också gör en kort analys av drömmen. Detta eftersom andemeningen i drömmen är så, nästan pinsamt, uppenbar.

Hela dramat gick, kortfattat, ut på att jag var på någon sorts konferens där någon form av gruppövning skulle gå av stapeln. Det delades in i smågrupper och jag hamnade i samma grupp som bland andra Expressenjournalisten och tillika chelseafantasten, Frederic Pavlidis. Gruppen satt och samtalade kring en given uppgift och skulle komma fram till ett scenario på en lösning. Till min förvåning började nämnde chelseafan, att, ju mer tiden löd, vara allmänt sur, stingslig och otrevlig. Och det visade sig sedan att hans utagerade aversion var riktad mot just mig.

Som den fredslilja jag är drivhusodlad till att vara, tog jag tjuren vid hornen och, i vänligt men bestämd ton, konfronterade honom med hans såväl otrevliga och som intrigerande beteende varefter han svarade upp med lika stor ärlighet. Det visade sig att han, enligt mitt undermedvetna, var synnerligen upprörd för att jag, enligt drömmens Pavlidis, inför gruppen skulle ha insinuerat att han hade stulit ett av ungarnas Nintendo DS, vilket jag av outgrundlig anledning skulle ha med mig på konferensen, av mig.

Drömmen slutade med att vi, i varje fall hjälpligt, redde ut vår beaf, men jag vaknade ändå med en högst oskön känsla av ouppklarad konflikt, outrett socialt nystan och med en gnagande känsla av att vara del i någonting jag egentligen inte önskade. Efter några timmar på jobbet och efter en stund i meditativ avskildhet, under förevändningen att jag faktiskt behövde arbeta, har nu polletten äntligen trillat ned.

oatsy40

En tomte till en annan. Bild från flickr.com av ”oatsy40”.

Jag har inget emot varken drömmens eller verklighetens kvällstidningsjournalist. Dock hängde jag, under gårdagen, en stund på twitter där kvällstidningsjournalister skrev om det svenska landslagets stundande VM-kval. Både själva landslagsuppehållet och journalisters rapporterande om det, som om de upplevde meningsfullt innehåll i det, har uppenbarligen väckt enorm vrede hos mig som Arsenalfantast.

För landslagsuppehåll saknar mening och således saknar rapporterande om uppehållens förstoppade fyllning, helt relevans. Landslagsuppehåll är att anse som allmänt skadliga och bör därför genast tas bort från såväl kalender (läs: spelschema) som påtvingad vardag att uthärda. Det är nog när man skall fylla tomrummet mellan två helgers speldagar, nu skall man förväntas vara normalfungerande i nästan två veckor, just som normaliteten (läs: Arsenals säsong) börjat sätta sig.

Och då har vi ändå inte avhandlat den skaderisk, på värdefulla Arsenalspelarkroppar, som kvällstidningsjournalister tenderar att rapportera om. Lägger vi även denna skadliga dimension till den allmänt levnadsdestruerande, så förstår ni att random kvällstidningsjournalist fick klä skott och framstå som oskön i samanhang såsom svettavsöndrande mardrömmar.

Vi rundar av det hela med att slå fast att jag är en fullt normalfungerande social varelse som internaliserat västvärldens rådande normstruktur. Att nämnde kvällstidningsjournalist inte har någonting med verklighetens att göra samt att samtliga Arsenal Swedenmedlemmar tämligen bör slår knut på sig i skrockfyllda försök att hålla våra spelare hela och skadefria till lördagens möte med Southampton. Mer om den matchen senare i veckan.

Ha det så bra. Gör allt du bara kan för att stå emot den smittsamma sjukan landslagsuppehåll och dess såväl enorma som högst skadliga biverkningar. Och sov så gott. Om du kan!

Läs mer

Safe Sitting

Davidsson och Mannen – tor 6 sep 2012 kl 06:03

Att följa det moderna Arsenal, det Arsenal som under Wenger gjort fotbollsestetiken till en rådande måttstock, Arsenal efter att den, av George Graham, ärvda backlinjen pensionerat sig. Att följa det Arsenal, det har inte alltid varit en dans på rosor. För bortsett från att vi inte längre vinner någonting, och således har stora svårigheter på ett strukturellt plan, så har också varje enskild match kommit till oss i sällskap av lika delar visuell njutning som potentiell Armageddon, ragnarök och besök av en imaginär Krösa-Maja i hörnsoffan.

Så av den anledningen, och säkerligen många flera, så har årets säsongsinledning varit så enormt annorlunda det man är van vid. Visst har vi, som vanligt, förlorat minst två spelare från startelvan och visst har vi, som vanligt, fått lämna The Transfer Deadline Day, med en bitter eftersmak i munnen. Visst saknar vi en/vår riktige förstamålvakt och visst är vi, som vanligt, top of the table när det gäller skadefrånvaros.

Men jag måste erkänna att söndagens bortamatch mot foolsen, gav mig en lite konstig känsla av att inte riktigt känna igen mig. Som att jag visste vad jag såg, men ändå funderade på om det var något som inte riktigt stämde. Det kan ha varit den smått hallucinogena bortatröjan, det kan ha varit det faktum att domare Webb faktiskt var riktigt, riktigt bra, men det kan också ha varit någonting helt annat.

För runt en sisådär 70:e till 75:e minuten upplevde jag någon form av emotionell och perceptiv sensation. Vid en tidpunkt där den vanliga fruktan och existentiella brottningsmatchen brukar sätta in och igång, så upplevde jag någonting helt annat, någonting för mig helt oväntat. Jag upplevde en känsla av trygghet, en känsla av lugn och en känsla av att kunna sitta säkert.

Rutiner vid hjärnsläpp färdig

Denna gång, inte ens nödvändigt. Artwork: D&M

Jag kunde lägga armen om min lille studsboll till son och utan svårighet ge honom de garantier han ständigt efterfrågat men aldrig kunnat få. Jag kunde säga att, ja, idag vinner vi. Idag kan du lita på att vi inte kommer förlora och att idag är det gott att hålla på Arsenal. För vi som fått bevittna så många ledningar tappas, så många halkande vänsterbackar och motståndarmanagers manövrera bort Wengers naivitet med cynisk klarsynthet. Vi som bevittnat laget bli bortkollrad av Bartons och Nolans, sett mittbackar göra självmål och sett målvakter plötsligt bara tappa allt.

Vi som har formats till att alltid frukta sista kvartens anstormning. Vi som stöpts till att hålla andan de sista fem och vi som, av rädsla för att missa något avgörande i utseendet av dagens syndabock, räknar med att inte kunna gå på toaletten under hela sista 20.  Vi kunde istället lägga upp fötterna på bordet, luta oss tillbaka och tala till vår avkomma i lugna ordalag. För vi hade inget att frukta.

Ingen på plan var en tickande bomb, inget back-five som liknade en schweizerost och ingen Diaby som fick en att vilja riva sitt hår. Eller ja, han var med på planen, men han var bra, riktigt bra. Han var en hållbar länk i en fungerande kedja. En kedja som innehöll en närmast briljant mittfältsstopper i Arteta, en målskjutande vänsterytter som tog den defensiva brottningsmatchen vid egen hörnflagga och ett genom hela laget löpande försvarstänk. Elva länkar i en väl sammansatt hållbarhet.

Vad än herrar Wenger och Bould tillsammans har kokat ihop, och hur länge denna anrättning nu varar. Vi kan bara be om konservering och tillåta oss att njuta av det lugn som fanns i laget och spred sig ända hem till soffan. Där vi satt och var safe, där vi var i ett läge av att kunna sitta lugnt och var i ett läge av att sitta säkert. Safe sitting: Ovant? Ja. Underbart? Oh, ja.

Läs mer

Sidor