Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Re-Load

Davidsson och Mannen – mån 31 okt 2011 kl 10:01

Vi har varit inne på ämnet tidigare, här i bloggen, men jag kan inte ljuga. Jag har så otroligt svårt att formulera meningar för utsidan som inte matchar insidan. För visst skulle jag, eller snarare borde jag, ha sagt någonting i stil med ”tja, bilen måste tyvärr in på service igen, men frugan har inte varit otrogen den här helgen heller”. Eller kanske ”vi hade sällskap med en tredjedel av landets ljudligt skrikande småbarnfamiljer på IKEA lördag förmiddag och därefter gick vi igenom något sorts vuxenlivets mekano resterande del av helgen, men vi är fortfarande gifta”. Eller kanske ”ja du, omställningen till vintertid var väl inte riktigt kloss an med ungarnas upplevda sömnbehov och en av mina singelkompisar har åkt på klamydia för tredje gången på bara ett halvår”. ”Men annars är det bra”.

Visst borde jag ha försökt, visst borde jag i varje fall ha tagit ett litet steg ur min lilla semiautistiska bubbla, men D&M är liksom inte den killen, jag har liksom inte det i mig. Jag saknar de välslipade sociala redskapen, fingertoppskänslan och den oerhört adaptiva effekt som ljugandet bär med sig. Smälta in, snacka dokusåpor eller senaste Idolförnedringen, det är inte jag, hur mycket jag än önskar motsatsen.

130748492_crop_650x440.jpg

Så det fick bli som det var förutbestämt att bli. ”Ja, va f-n, 5-3 mot che£sky, gott är det”. ”Forever in our shadow you will be”, jajjemensan, det med. ”I lördags vrålade jag så att hela gatan flipprade på telefonens 1-1-2-knappar, och sedan gick jag bara runt och log hela resterande del av helgen”. För det var stort, det är stort och hade vi varit våra debila grannar i N17 så hade DVD-pressarna redan gått på högvarv. Spelarna firades som om de vore på Wembley och på något sätt så kändes det så underbart att även de levde ut sin eufori, att även de visade hur stort de tyckte det var och att även de gav uttryck för de känslor som vi alla lät pysa ur oss i lördags.

Att vinna borta mot den blåa ondskan var oerhört skönt. Det skedde vid absolut rätt tidpunkt och efter en fantastiskt välavvägd dramaturgisk mall. Det var ungefär så bra det kunde bli. Men precis som D&M måste släppa helgen och låta den gå för att ladda om till veckans arbetsliv, måste även våra vänner spelarna ladda om till nästa uppgift. Jag hoppas Du som läsare har överseende med mitt val av rubrik, med att texten fick heta som en urusel mellanplatta av ett gäng chanserande och före detta pionjärer, men det är just det vi efter helgens upprättelse måste göra. Arsenal skall i morgon kväll ta emot Olympiqe de Marseille och måste till dess ha laddat om kanonerna. Rejält.

Trötta kroppar måste åter vara stint pigga. Tomma hjärnor måste återigen vara fyllda av endast en uppgift, ha ett fokus och ett enda mål. Blesserade kroppar måste orka tvinga sig till en extra löpning, till att sträcka sig en extra centimeter och till att vara beredd på att ta en extra smäll. Egon som blev tilltufsade av en bänk- eller läktarplats, måste vara redo för att gå in och vara exakt så bra som de är kapabla till.

emirates_i_cl-klder.jpgHur skall detta göras möjligt? Ja inte f-n vet jag. Hur skall jag kräva något av dem som är omöjligt för mig själv? Jag kan således inte kräva, bara hoppas. Hoppas och tro att spelarna och Mr Wenger är så professionella, så kompetenta och så taktiska, att de kan ta med sig lördagen som nytta, som drivmedel och som elixir. Att de har mental styrka för att prestera på topp så nära en så total urladdning. För jag är fortfarande helt väck. Ikväll skall jag se Stoke köra över Toons, eller för den delen vice versa, för att i morgon kväll vara åter i god form för att se Arsenal ta emot killarna från Stade de Vélodrome. Eller hur.

Att förutse vilken startelva Arsenal kommer att ha i morgon kväll känns lite som att gissa den tredje. De som vilade i lördags bör ligga bra till och ännu har ingen ny skada rapporterats. Mellan tummen och pekfingret kommer den att se ut ungefär såhär:

Szczesny
Jenkinson – PM4 –Koscielny/Vermaelen – Santos
Song- Ramsey/Arsjavin –Rosicky
Benayoun – Kungen av Kungar – Arsjavin/Gervinho

Visst kan Wenger fortsätta med den pånyttfödde TW14, som i lördags faktiskt vände inåt i banan och som faktiskt slog underbart precisa passningar på rätt sida sina medspelare. Han kan välja att fortsätta med den stringente balansministern Arteta och han kan fortsätta spela EA Sports-passande Gervinho. Wenger skulle kunna vila RvP för Chamakh eller ge Park en förtjänt chans, centralt eller på en kant.  Jag trummar som vanligt för Frimpong och Coquelin, väljer Arsjavin som nr 10 och utgår ifrån att Benayoun kommer fungera säkrande framför Jenkinson. Inte heller Wenger brukar lyssna, fast det har ju, de senaste matcherna, gått ganska bra ändå.

awayjersey_01-02.jpgD&M skall göra vad som göras kan, jag skall ta min del av ansvaret och göra det svåra valet att använda den enormt exklusivt använda turtröjan. Den som inte bärs i publika sammanhang, den som endast får användas vid speciellt viktiga matcher och den vars magiska värde för klubben inte går att underskatta. Jag skall bära den guldfärgade bortatröjan från 01-02. Den som inte Arsenal inte kunde bära i Italien utan tvingade fram en europatröja, den tröja jag bar i lördags…

Come on Mr Wenger, reload your Gunners.

Läs mer

Efter regn kommer alltid solsken

Davidsson och Mannen – lör 29 okt 2011 kl 14:13

Tänk er en liten hamnstad någon stans i vårt avlånga land. En del kallar den för Sveriges Framstjärt medan andra använder än värre epitet för dess existens. Tänk er några veckor av solsken, varma dopp och glassinköp, och tänk sedan att resterande del av tiden är dess absoluta motsats. Vi har tidigare varit inne på ämnet både här och ganska mycket här i bloggen, men idag skall det bara användas som referens eller som bild.

Tänk dig att ditt lag, Arsenal, var en varelse som tvingades vandra genom dessa regntyngda gator, förbi hål i gatorna och förbi bråddjupa stup i populationens allmäntillstånd. Tänk dig ett ständigt mörker av den sort som ingen gatubelysning någonsin kan jaga bort. Och tänk en tomhet så stor att inget nöjesfält knökfyllt med gröna kaniner och sockerberusade barn, någonsin kan fylla den.

vntande_mr_walker.jpgTänk dig Arsenal som en bedagad skönhet, som en fallen ängel eller som en gestallt så stolt över sig själv och sin ärorika historia men ändå så tyngd av det rådande nuet. Tänk dig detta Arsenal just undvika att bli överkörd av en fartblind kommunalpolitiker, kasta sig åt sidan för att inte överfallas av en samling tonåringar som saknar framtid, och precis kommit till insikt om just detta. Eller tänk er detta Arsenal fälla upp kragen och försöka täta till den slitna rocken runt nacke och hals, som ett sista försök att stå emot det ständigt fallande regnet. Regnet som faller från sidan.

Idag var detta Arsenal på besök i en av nyrikedomens högborgar. Där nya pengar kuperas in bland de svarta av en croupier med blod på sina händer. Där det goda inte längre är rättesnöret och där ondskans färg är blå. Välkommen till Stamford Bridge, Den Moderna Fotbollens Sköte.

Som så många av de Arsenal-fans som vandrat genom svåra stunder, genom extremt oskönt och genom en säsongstart, den sämsta på mannaminne, så har även D&M längtat efter återupprättelse. Efter en vinst som är oväntad och inte krävd. Efter en vinst som, för att parafrasera föregående inläggs Roland Järverup, ger oss det solsken efter långa tider av regn.

Arsenal gick ut och vägrade backa hem, vägrade vara underhundar och vägrade vika ned sig. Ett Arsenal som tog ett steg fram när trycket var som värst, som vågade där vi tidigare darrat och som tog en smäll för att kunna ge en multipel åter. Ett Arsenal som vi minns, som vi älskar och som vi burit inom oss alla dessa dagar av svårmod, av lågtryck och av regn som aldrig verkade sluta falla.

En dag som idag kan man inte ge annat än:

Szczesny: 5/5. På rätt plats och väldens bäste målvakt, förutom vid målen.

Djourou: 5/5. Torskade med 2-4 mot cashley, men vad spelar det för roll, en dag som denna?

PM4: 5/5. Var delvis ansvarig för che£skys två första mål, men i övrigt underbar på att äga bollen vid sina gigantiska fötter och fantastisk på att vara rätt man på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Koscielny: 5/5. D&M skrev i sina anteckningar ”spännande” när Koscielny valde att attackera långt uppe i banan och lämna en jätteyta bakom sig. Men killen löser liksom det hela. Han får fram en tå, en höft eller bara sin avlånga lekamen och gör sitt jobb. Well done, mannen.

Kebabfet: 5/5 (tack Nattefrost för epitetet, helt rätt). Tappade markeringen på che£skys två första mål, men så kom han fram, på kanten eller mitt i banan. Och vilket mål, i vilken avgörande frekvens och i vilken match. Kungligt.

Song: 5/5 Ibland slarvig med bollen, men i matcher som denna, så ser man vilken stor spelare han är. Täcker yta och äter upp små initiativ hos motståndarna. Gluffs, så är bollen vår.

Arteta: 5/5. En balansspelare av klass. Allt är förlåtet. Tog, tillsammans med Song, bort Torres så gott som helt från matchen. Klass, Mikel. Hoppas A-C finner något gott rött, från just din del av Spanien och dricker det till din ära, för det är du värd.

Ramsey: 5/5. D&M går ned i splitt för din skull. Jag har hacket på dig, jag har krävt din frånvaro och jag har tvekat på vad du egentligen är. Men i dag, främst i andra, gjorde du centrala instick, små finurliga passningar och var den spelare du tydligen har potential att vara. Aaron, kom hem. Dörren står öppen för dig.

Gervinho: 5/5. Längst med marken, ett udda ben framför ett annat och helt inkilad i den elaka ligan EPL. Du är killen, pannan och tempot. Du får vara med och leka med D&M, vilken dag du än önskar.

King of Kings: 5/5. Hattrickhjälte, vår hjälte, vår man i allas våra hjärtan. Du är kungen. Men du var i gott sällskap, ett sällskap värdigt en kunglighet som du. Vad du än gjorde vid målfirandet, så måste det varit en replica på avdammandet av axeln. Din klassiker. Du är en klassiker.

TW14: 5/5. Shit vad du gav tillbaka. När vi alla räknat ut dig och kallat dig endimensionell, one-trick-monkey, så gav du oss bara precis vad vi förtjänade. För vilket mål och vilka framspelningar till målen som aldrig blev, i första halvlek. Du är tillbaka och jag tar emot dig. Med huvudet sänkt i skam och med öppna armar. Du är Arsenal, Theo.

Jenkinson, Vermaelen och Rosicky gjorde underverk, allihopa. Jag vänder mig mot Islington och knäböjer. Tillber och kuvar mig. Arsène, du vet, jag vet. Förlåt att jag tvivlade.

mr_walker_stter_ned_foten.jpg

För efter allt det regn, kommande från sidan, obönhörligt och aldrig vikande, kom i dag solsken. Yes, Arsenal. F-n vad gott. Vi är Arsenal, kungar av London. Vi har de bästa spelarna, de bästa fansen och vi vandrar upp i en aldrig sinande vandring. Vi är Arsenal, booring and scooring Arsenal, -fucking Arsenal.

D&M är helt väck, full av Ale och full av av kärlek. Till alla spelare, till Wenger, till klubbmärket och till så mycket mer. Till så mycket mer som det innebär att följa ett lag som Arsenal, laget i våra hjärtan. Upprättelse Arsenal, upprättelse.

Läs mer

Torsk på Saratov (inklusive Bonusmaterial)

Davidsson och Mannen – fre 28 okt 2011 kl 07:02

Nu är det dags för denna säsongs andra Londonderby och den här gången är det dags att avlägga de behöriga 8,2 milesen till det osmakliga fuskbygget vid Fulham Road. För det vankas match mot Den Stora Blå Maskinen. To Modern Football, From Russia With Love.

Om du frågar någon fotbollskunnig person vem som är Chelseas viktigaste aktör, vad får du då för svar? Om du undrar över speldirigent, vems namn får du då tillbaka? Anfallsvapen? Strateg? Säkerhetsansvarig, vems namn finns då på den svarandes läppar? Ja, precis. Roman Abracadabrovitj. Där har du det ständiga svaret. För aldrig någonsin, inte ens under Jack Walkers storhetstid i Blackburn Rovers, har någon betytt så totalt allt, som denne ryske trollkarl gör för sitt Chelsea FC. Visst hade de vunnit stora segrar och visst hade klubben en relativt solid fanbase att vila sig på. Men vid Romans övertagande av klubben hade det gått nästan 50 år sedan den senaste ligavinsten och vid Romans övertagande var Ken Bates den klubben hade att hålla i handen när åskan gick.

cheskygris.jpgChelsea hade stått och vinglat vid ruinens och konkursernas brant vid åtskilliga tillfällen under årens lopp. De hade sålt sin hemmaarena för att kunna betala ut löner och blivit gjorda till åtlöje av fotbollsfantaster landet runt. De hade haft perioder av publiksiffror just över 5 000-strecket och varit hyresbetalande gäster på ett Stamford Bridge som inte bara var nedgången på gränsen till obrukbar, utan även vid avspark ekat ödsligt tom. Klubbens fansskara var känd för sin ständiga önskan att slå andra fotbollsbesökare på käften, extremhöger och fascistoida tillmälen hade blivit vardag på terrasserna där ”Black goals don’t count”. Och under en period övervägde klubbens styrelse till och med att sätta upp elstängsel runt The Shed.

Så trots att klubben, i händerna på den notoriske klubbuppköpsmissbrukaren Ken Bates, just genomgått en viss monetär uppryckning, så var klubben inte mer ansedd än en axelryckning. Så när Chelsea, i juni –03, togs över av oligarken från Saratov, så lämnade de en era för en annan.

Roman började sin raketkarriär genom att under sin tid som arméanställd stjäla, och sälja, armens bensin. Vinsterna av denna rörelse tillsammans med en bröllopsgåva från hans svärföräldrar på ca 2 000 rubel (då ca 12-14 000 svenska kronor), blev den ekonomiska basen för hans nya rörelse smuggling och svartabörshandel. Efter att omvandlat sin investering till en smärre förmögenhet, tog han steget över till tillverkning av bildelar och olika leksaker i plast, för att sedan ge sig på den då chockteraperade ryska avregleringen.

Det den ryska staten plötsligt trodde sig varken behöva eller ha någon ideologisk rätt att ha kontrollen över, det krängde den till hugade intressenter. Dessa intressenter insåg alla dumheten i det infantila sättet avregleringen genomfördes på. Den driftige Roman såg här en möjlighet att göra en ganska ljusskygg verksamhet något mer rumsren och köpte, enligt uppgifter inte helt utan mutor, nepotism eller hot om våld, en ansenlig mängd av, för en nyliberal rysk stat, olämpliga inkomstbringande rörelser. Han gjorde sig, i spåren av de ryska politikernas totala dumhet, således en rejäl hacka. Detta samtidigt som det ryska folket plötsligt stod utan både utbetald lön, mat på bordet och fungerande infrastruktur. Så kan det gå.

Så visst kan man fundera på hur proper and fit vår gode Roman egentligen var när hans klubbövertagande godkändes av FA. Och man kan även undra över hur mycket gott denne Roman egentligen gjort för världen. Kanske plockat upp ett tappat kolapapper från gatan eller hjälpt någon rollatorframförande gammeltanta över någon av Moskvas breda avenyer, vad vet jag? Vad vi vet är dock att utan Roman Abramovic, och dennes intresse i en fotbollsklubb i västra London, skulle dagens möte aldrig ha kommit till stånd. Då skulle vi ha kunnat möta lag som Forest, Charlton, Crystal Palace eller Middlesbrough. Och det hade vi ju också kunnat stå ut med.

torsk_p_saratov.jpg

Gissa torsken: Roland Järverup eller André Villas-Boas?

Så hur skall vi då göra för att få bukt med denna neokapitalistiska såpbubbla? Denna skräcködla av ”eftersom mansour gör det värre, gör vi inte längre illa”? Hur skall vi hantera denna klubb som egentligen bara är ett glansigt blått skal av Championship Manager IRL?

Jo, nyckeln till segern är det fungerande defensiva spelet, att hålla bollen längs marken i det offensiva och att aldrig sluta strida. För till skillnad för Arsenal i säsongsinledningen, så har Arsenal idag faktiskt ett spel att lita på. Inte nödvändigtvis vackert, inte nödvändigtvist så himla bra, men ändå någon form av kropp, någon form av gestallt och någon form av trovärdighet i sitt agerande. Det kan faktiskt vara så att vi plötsligt är på rätt väg. När det gäller startelva så finns det ungefär lika många alternativ till den, som det finns människor som följer den moderna toppfotbollen. Här kommer några:

Wengers choice:

Szczesny
Djourou – PM4 –Koscielny – Santos
Ramsey – Song – Arteta
TW14 – One Man Army – Gervinho

D&M choice:

Szczesny
Coquelin – PM4 – Koscielny – Vermaelen
Frimpong – Song – Arsjavin
Gervinho – One Man Army – Benayoun/Park

 

Som ni säkert redan vet så önskar sig D&M en RvP, bakom en striker, ett mittfält bestående av Song och någon av Frimpong/Coquelin samt en Gervinho på högerflanken. Den senare önskan kanske Mr Wenger kommer att uppfylla, men inte de två första. I backlinjen kan Wenger med D&M´s tillåtelse även sätta ut Koscielny på högerbacken, låta Santos vara kvar som vänsterback och sätta in Vermaelen bredvid PM4.

Mot che£sky är det av yttersta vikt att inte tappa in det först målet, ej heller det andra, varför alla defensiva kort skall placeras på bordet från start. Enligt radiorapporten och Arsenal Players 12 minuter långa sammandrag, var Arsjavin lysande som nr 10 mot Bolton i tisdags, varför han skall få ha kvar den positionen även i morgon.

Arteta har jag absolut inget emot, men här skall han vilas till förmån för en defensiv bully i form av Frimpong eller den något mer spelskicklige Coquelin. Gervinho och RvP behöver ingen förklaring, men på vänsteryttern ser jag gärna den, även han, tisdagsframgångsrike Benayoun, en Rosicky om denne år åter från skada eller bananskruvsmästaren Park, som kan komma in från kanten på gammalt kärt Henrymanér.

I morgon skall vi fortsätta på den väg som vi, bortsett från debaclet på Three Point Lane, vandrat den senaste tiden. Ett tätt mittförsvar som ligger lägre i banan, en Song som spelar två andra halvlekar och en målmaskin på topp. Vi skall ha kantspel med fart och centrala instick där mittbackar är som sämst, nämligen på marken och vi skall aldrig sluta rulla boll, aldrig sluta springa och aldrig någonsin ge upp.

…and we shell never surrender.

Läs mer

Hemkunskap

Davidsson och Mannen – ons 26 okt 2011 kl 11:40

Pojkar, pojkar! Så ja, räta led, det blir bra. Alla ställer sig vid sin krok, lägger sin vänstra hand på densamma och ser efter att mössa och vantar ligger nedstoppade i någon av jackärmarna. Något som saknas, inte? Bra. När magister D&M säger ”god morgon gossar”, så svarar ni alla ”god morgon magister D&M”, varpå vi i samlad trupp marscherar in i klassrummet. Frågor på det? Seså, då går vi in.

Varsågoda och sätt er på era platser. Stolarna skall som alltid vara ordentligt indragna så att midjan snuddar bänken, händerna på bänklocket och glöm heller inte att kontrollera att knästrumporna är ordentligt uppdragna. Vi har ju sparbeting här på skolan, så koleldningen går, om vi tillåter magister D&M att skämta till det en smula, lite på sparlåga. Lite höstkyla är bara danande för era unga personligheter, men man kan gott unna sig rejält uppdragna strumpor nu när graderna krupit ned under minusstrecket. Friskt, härligt och ljuvligt uppiggande.

Barn, idag skall vi vidröra ämnet Hemkunskap. Är det någon som känner till ämnet hemkunskap och grunderna i detta? Någon? Ja Ivar, vad har du på hjärtat? Ordning och reda? Ja, absolut, ordning och reda är alltid en förutsättning och en bas varpå en god kunskap om hemmets rådande regler vilar. Arvid? Nja, mjöl, socker och rikligt med grönsåpa är inte riktigt vad jag tänker på, men tack ändå för ditt engagemang och din räta hållning på stolen.

dm_hller_koll.jpg

Nu skall vi ta svarta tavlan till hjälp, ser ni nu alla hur magister D&M med den vita kritan ritar upp dessa linjer och rutor? Bra. De små runda ringarna är vi och de små kryssen är våra motståndare. Det här är en mittlinje och det här är våra motståndares målområde medan fyrkanterna här borta är vårt egna. Frågor på det, inte? Bra.

I aktuell situation, Magistern ämnar börja med, tänker vi oss att vi äger bollinnehavet och snurrar som vanligt lite lättsamt runt ett handbollsförsvarande motståndarlag. I aktuell situation kontrar motståndarna, låt oss kalla dem för Stoke, och skickar upp en långboll med mottagaradress Crouch. Vår vän Koscielny blir felaktigt bestraffad av Lee Mason som ger Stoke frispark. Den slås från detta kryss och dimper ned i det här området fyllt av kryss, ringar och obetänksamma oreda.

Vi stannar upp ett ögonblick här. Vad är första åtgärden för att lösa det här uppkomna problemet, gossar? Ja, Filip? Att någon av våra spelare återtar bollen genom att använda sig av ett stort mått av övervåld? Tjaaa, kanske något ickeortodoxt och kanske inte helt enligt regelboken, men en innovativ tanke Filip, det måste medges. Någon annan som har något förslag? Sixten, ja? Just precis, mitt välartade lilla gossebarn. Defensiv framförhållning, helt riktigt. Precis. Tät markering, absolut. Genom rätt placering i banan, rätt antal personer bakom bollen och rätt yta att prioritera för avtäckning, hade den uppkomna situationen strypts i sin linda. Bollen hade inte fått åka omkring som en flipperkula och den där långe drasuten Crouch hade inte fått möjligheten att, med fötterna, få bollen i Arsenalmålet.

Detsamma gäller vid gårdagens Boltonska 1-0-mål. Hade Squillaci haft vett att återerövra den förlorade bollen, täckt av rätt yta eller släckt ned Pratley, så hade den gamle arsenaljunioren Muamba aldrig kunnat skjuta bollen bakom den knästående Fabianski.

Detta är således grunden i all hemkunskap: Att kunna ta det defensiva arbetet och jobba hem, att veta vilken yta som skall täckas av och att kunna markera bort motståndare från händelserna eventuella orienteringspunkter. Även om det bästa ni vet är att, som små sprittande kalvar på första grönbetet, springa framåt i spelplanen, alltså släppa ansvaret för hemmet och de elementära strategierna för att skydda det från motståndarangrepp. Ha framförhållning, pojkar.  I tanke och i kroppslig handling, säkerställ ett elastiskt fotbollsintellekt och en förmåga att underkasta sig lagets bästa, så har ni ert på det torra.

Lär ni er detta, mina små gossar, så kommer morgondagens volframlampa att lysa upp er tillvaro på önskvärt sätt. Gör ni det inte så kommer ni att förledas i överstegsfinternas och den spända ansatsens förmörkande tillvaro. Era liv kommer fyllas av oro och implosivitet snarare än kraft, makt och explosivitet. Och er nästa kommer att drabbas av den nedärvda ärkesynden varpå människosläktet kommer fortsätta att se George Graham, som någonting annat än den visionär, konstnär och strategisk utvecklare han var. Res er upp och ställ er upp bredvid era bänkar. Säg efter Magister D&M; ett, två, tre. ”Anfall äro icke bästa försvar. Ett solitt försvarsspel och inpräntad Hemkunskap äro alla dagar bästa försvar.” Jättebra pojkar, tack för idag.

Läs mer

D&M plus Carling Cup är lika med Sant

Davidsson och Mannen – mån 24 okt 2011 kl 11:24

Nu är det återigen dags, äntligen. Efter skärselden mot Shrewsbury gav Fröken Lotten oss Bolton hemma. Och oavsett om vad man tycker om Bolton, eller för den delen Lotten, så är det så oerhört härligt med matcher i Carling Cup. Och speciellt matcher i dessa tidiga omgångar. Låt mig få berätta varför.

cc.jpgInitialt måste tydliggöras att bara för att någon, exempelvis jag, bär på positiva upplevelser av och till CC innebär det inte att vi gått och blivit spurs. Att vi blivit sådana som blir skogstokiga, går upp i brygga och smetar in oss med bussparader över en vunnen CC-trofé, det är inte så det är. Det kan kanske delvis ligga i det för tottenham klassisk ”nästa år, då jäklar”-syndromet, men så länge vi låter oss vara medvetna om det, har det under kontroll och inte lägger allt vårt varande i det, kommer det inte äta upp oss.

Nej, Carling Cup är för oss Arsenaladdicts en underbar möjlighet att få en oss en dos även under arbetsveckan. Dels är den lättare att avnjuta, då en eventuell förlust alltid går att avfärda med den oftast ganska höga juniornärvaron, vilket gör att du lättare kan underhållas och inte per automatik förfaller åt lidandet, som annars är så brukligt. Men framför allt är, och här är jag medveten om att vi närmar oss spurs-syndromet, det så underbart att få öppna dörren till den ljusnande framtid, som sig bör alltid är vår. Och så alltid har varit.

För alla dessa Randalls, alla Aliadière och Baptistas. Alla Selleys, Stacks och Morrows. Alla Hoytes, alla Gilberts och alla Cesc Fabregas med nummer 57 på ryggen och fladdrande hårdrocksnacke. Spelare som vi en gång var så säkra på en dag skulle bära Arsenal på sina, med vissa undantag, då späda axlar. Alla som skulle bli någonting, som var nästa stora sak, som var nästa stora stjärna. Alla de som startade som unga och lovande men till slut hamnade i Woking FC, Maidstone United eller Croydon Athletic.

ian_selleys.jpg

Nu kanske varken Fabianski eller Park, och absolut inte Squillaci, är att betrakta som Arsenals framtid, men Oxlade-Chamberlain, Frimpong och Coquelin kan säkert ses som just det. Miquel, Aneke, Watt och Afobe kanske också kan komma att representera klubben i ligasammanhang. De kanske kan komma att visa sig ha vad som krävs för att vandra den långa vägen. Vad som krävs för att bli det så många unga pojkar runt om i världen drömmer om att bli. Vi vet ännu föga om detta, vi kan bara spekulera och hoppas.

Så Carling Cups tidiga omgångar är som en köpoption någon gång i greppbar framtid, som en önskan om samvaro med någon högt över ens egen sociala position eller som en i alla fall tagen chans trots att ingen trodde på dig. Som att längta efter äpplet högst upp i trädet, efter rökrutans enligt ryktena mest erfarna flicka eller som att fråga efter grovhångel när du inte fick ens en puss. Som en längtan efter en annan morgondag, som en dröm om en bättre värld eller som en förhoppning om en bättre hand vid en nästa giv. Som en blick mellan två sökande själar, som en avlyssnad berättelse om ett läkt sår eller som en fantasi du väljer att hålla för dig själv.

Så Carling Cup + D&M är i alla världar lika med sant. Oavsett chanser till Wembley, oavsett kuppens ständigt sjunkande status och oavsett förväntat resultat. Samma längtan och samma önskan, samma trånande efter känslan av att vara safe. Efter att vara safe, i dag, i natt och i morgon. Kom igen nu, Arsenal!

Läs mer

One Man Army

Davidsson och Mannen – sön 23 okt 2011 kl 15:20

Förr i världen så hade Sky Sport en strategi att aldrig lägga två stormatcher samtidigt. Så är det fortfarande. Därför spelade de båda Manchesterlagen City och United sitt ligaledarderby samtidigt som Arsenal tog emot Stoke City hemma på Emirates. Eller om det nu var tvärtom. Oavsett så talar Sky Sport klarspråk, ligaelvan tog emot ligaåttan i en match som, någon utifrån hade kunnat anse vara en sexpoängs-.

Du vet bättre och jag vet bättre. Vi är Arsenal och vi kommer aldrig vika ned oss. Okej, man kanske aldrig skall säga aldrig för även om vi önskar att så inte var fallet, så har vi bevittnat både en och två nedvik det senaste året. Speciellt när vi mött lag med klart fysisk prägel, lag som satsar på långa bollar på lång/tuff toppforward och ett sju herrans stök i stället för passningar längs marken eller dribblande artisteri. Lag som tar en smäll och ger en smäll, utan fundera nämnvärt varken om smärta eller konsekvenser.

Lag som Tony Pulis Stoke City. Eller lag som The Arsenal förr i världen.

Ibland känns livet som en enda lång transportsträcka. Man har dåliga dagar, tunga stunder och svåra moment, man bara önskar skall ta slut, vara över och ge plats för nya med mer positiva förtecken. Denna matchs första 66 minuter var sådana. Precis så jobbiga som vi inte önskar, precis så onödiga och precis så självklara när de avlöses av andra. I 66 minuter var Arsenal ett högst mediokert fotbollslag. I 66 minuter höll vi, med nöd och näppe, i taktpinnen mot ett lag som spelade precis så lite fotboll som vi numera vant oss vid att Tony Pulis Stoke City gör.

I matchens 26:e minut gav Ramsey oss en liten anledning till varför han är en del av dagens Arsenal. En vacker lyftning fram till en lika självklart löpande Gervinho, som ger oss en lika självklar avslutning på anfallet. 1-0 och taktpinnen var i vår hand.

Efter att domare Lee Mason gjorde vad domare Lee Mason mestadels brukade göra denna dag, fick Stoke en frispark de inte alls hade förtjänat. Sedvanlig röra uppstod i Arsenals straffområde och Peter ”Jag knullar runt en hel del nu för tiden” Crouch fick peta in bollen i öppen kasse.

Efter att Arsenal bestulits på en straffspark i anfallet efteråt hemföll laget till den vanliga osäkerhetssynden, varpå D&M hemföll till den numera lika vanliga synden att ta en sipp på ölen, sucka djupt och tänka sig bort till tider då Arsenal var Arsenal, folk var rädda för oss och då segrarna var självklara.

robin-van-persie-arsenal-wallpaper.jpg

Men denna tid av oskön kontemplation övergick, efter att 1:a blivit 2:a halvlek och Chamakh hade gjort sin del av matchen, till någonting helt annat. Den övergick till djupaste respekt och, ja rent av, kärlek till den man som idag är Arsenals One Man Army. Robin van Persie.
 
Vi tar en högst fransysk touch på D&M´s betygssystem. För trots att jag gillar att läsa andras, och kanske även sätta egna, så finns det en killa som inkasserar ett betyg högt över alla andras.

Szczesny: 2/5. En godkänd match, varken mer eller mindre. Målet inget att snacka om, spelet med fötterna lite väl sjövilt och dribblandet som fick D&M att hosta efter starkare varor, skall vi nog även det bara låta vara.

Djourou: 1,5/5. Nej, Johan ”Le Mango” är ingen högerback. Heller. Passar bollen värre än TW14 och ger ett allmänt fladdrigt intryck. Inte alls som han gjorde under föregående säsongs mittdel, då han var säkerheten själv. Tappade helt markeringen vid Stokes 1-1 mål.

PM4: 3/5. Återigen en bra match. På rätt ställe och med avsevärt bättre passningsspel än många andra, på papperet mer kreativa, spelare i laget.

Koscielny: 3,5/5. Man of the Match fram till RvP´s inträde i matchen. Inte alls den i säkerhetsvarning han i vissa matcher varit, utan välavvägd i sina brytningar och en fröjd att se i luften.

Santos: 2/5. En helt okej match, om inte annat blev han Arsenals bästa ytterback. Dock vill jag se mycket bättre offensiva löpningar från honom. Kändes stundtals som om han fått order att inte ge bort några inkast, varför hans försiktighetsnivå var skyhög.

Song: 3/5. Slarvig och allmänt nonchalant passningsspel i första halvlek, men som vanligt nu för tiden, en mycket bättre andra. Då var han ständigt på rätt plats, slog bra passningar och var offensiv mittfältare också. Nästa match vill jag se en kortare startsträcka än de första 45 minuterna.

Arteta: 2,5/5. Som vanligt utan passningsalternativ då lagkamrater mest såg ut att spela Kubb. Hade ett par goda kombinationer med Gervinho, denna Dansbandsdandy, och hade säkerligen sett bättre ut om andra än Gervinho rörde på påkarna.

Ramsey: 2/5. Ljuvlig lyftning till 1-0 målet, vilket räddar honom från underkänt. I övrigt inte mycket att ringa hem till Wales om. Började lite mer initiativrikt med passningar i djupled, men föll sedan tillbaka i det gamla sidledsokynnet.

TW14: 1/5. Ja, vad skall man säga? Var är han? Vad gör han? Vad tycker han egentligen om den där runda grejen som är vanligt förekommande i sporten Fotboll? Vad vet jag? Det enda jag vet är att han är en skugga av sitt fjolårsjag. Ständigt dessa val att gå på utsidan av ytterbacken och jobba fram till ett inlägg utan adressat. Varför går han aldrig på insidan, varför utmanar han aldrig och varför slår han så sällan bollar på marken?

Chamakh: 2/5. I mina matchanteckningar har jag skrivit att han var bättre på planen, men bedrövlig i boxen, och det är nog även så jag kommer i håg honom. På gränsen till ett svagare betyg, vilket gör sig så pinsamt påmint när RvP byter av och visar vad en central anfallare egentligen kan utföra.

Gervinho: 3,5/5. Precis som Santos verkade han livrädd för att ge bort inkast på egen planhalva och i perioder verkade han lite väl TW14-rädd för bollen. Men så plötsligt blixtrar han till, tar den där älskvärda löpningen och då är allt förlåtet. När RvP kom in blev han full av liv, full av kraft och full av förmåga. Utmanade och vände ut och in på Stokeförsvaret, och spelade bollen där de är som sämst; på marken.

born_is_the_king.jpg

Arsjavin gjorde ett piggt slalominhopp, men kom liksom Frimpong och alla andra, i skuggan av Robin van Persie. Ge killen ett 5-årskontrakt, Wenger. Ett kontrakt där han själv får fylla i veckolön och en lista på nyförvärv till klubben. Sådan skillnad, sådan helt annan nivå han spelar på. Sådan briljans, sådan Robin van Persie. Att sätta ett betyg känns liksom bara onödigt, futtigt och ovidkommande.

Robin van Persie The One Man Red Army. F-n, vad gott.

Läs mer

Indiepotters

Davidsson och Mannen – lör 22 okt 2011 kl 07:02

Är du en snart medelålders man, har bakgrund som bandledare inom hårdrocken och senare även inom indiepopen, så vill du inte vara Fotbollsturist enligt standardmall 1A. Trots att du för länge sedan förslutit dina band, slagit dig ner i äktenskapets lugna hamn och accepterat din lott i livet, så vill du ändå inte vara som de. Som de andra. Du vill fortfarande, om möjlighet finnes vara lite indie. Du kan själv.

Så när D&M med lekkamrater åkte till Stoke-on-Trent var de övertygade om att det här, det fixar vi, inga problem. Förvisso var hela området runt tågstationen knökfullt med hjälpsamma Stewards som erbjöd assistens och förvisso visste denna sagas huvudfigurer, att det gick bussar från centrum ut till Britannia, men det gällde liksom inte dem. De kunde ju fixa det hela själv, hur svårt kan det vara?

Så killarna började knalla på in mot den stadskärna de ansåg sig vilja ha som bas. En pub med Sky Sport skulle, med tanke på eftermatchverksamhet, lokaliseras men efter att detta var gjort, så gick männen med raska steg i den riktning de ansåg arenan ligga. Hej då bussarna, hej då Stewards och hej då gemene fotbollsturist. Stadskärnan lämnades och motorväg korsades. De såg arenan resa sig långt borta i horisonten och de såg en ocharmig gångväg parallellt med motorvägen, men ansåg sig så klart stå över sådana förenklande steg av stämningsförlust.

stoke_away.jpg

Lost In Pottersland. Foto:manumats

Så de fortsatte rakt fram med tanken om att man alltid kan vika av på någon småväg senare. De hade gott om tid och friska ben, så det var bara att gå vidare. Ungefär 20-25 minuter senare, när ölen från tågresan höll på att gå ur kroppen och tröttheten ta över dess plats, var tonläget ett annat. De unga männen stod då mitt i ett förvisso genuint radhusområde, men ändock någon form av radhusområde. Ingen Britannia Stadium var längre skönjbar och inga rödvitrandiga replicatröjor heller. En och annan rostig trehjuling och övergiven sandlåda, men inte mycket som påminde om en närvaro till världens bästa fotbollsliga. 

Men som en hägring under en wengersk ökenvandring, reste sig då en själavårdande syn. En kvarterspub i samma gamla vackert röda tegel, med samma gamla skyltar och med samma gamla självklart inbjudande lockelse. En paus, en öl och sedan skulle allt bli bättre. Med en Bombardier satte sig våra hjältar ned för en stunds överläggning. Olika alternativ lades fram och till och med det nästan onämnbara, att fråga efter hjälp, dök upp för förkastelse.

Då reste sig några av lokalens mest lokala män, i ungefärligen samma ålder som berättelsens huvudfigurer, upp och kom fram till bordet där de satt. En kort sekunds undran och ett kort ögonblick av reservation övergick till ett positivt kontaktande. De förvillade fotbollsturisterna fick all hjälp de någonsin kunde tänkas behöva. De råddes att sitta kvar, hänga i socialt umgänge för att sedan åka med i den minibuss, de nyfunna vännerna alltid brukar ta, en sådär 15-20 minuter före avspark, och så blev också utgången. Våra fotbollskonsumerande hjältar kom till arenan och fick avnjuta sin EPL-fotboll. De hade riktigt goda stunder både före och efter matchen, slutet gott och allting gott.

När du summerar din läsning finner du att D&M och hans lekkamrater således inte var mycket till indie. De visade sig verkligen behöva den hjälp de fick och hade inte alls kunnat själv. Vad de än önskade om sig själv och sitt oberoende, hur de än såg på sig själva i förhållande till andras fotbollsturistande.

Och kanske är det så att Tony Pulis också vill vara indie. Han kanske inte heller vill följa standardmall 1A. Han kanske också kan själv. Ja, alltså, skapa fotbollslag som faktiskt spelar fotboll är kanske inte riktigt hans grej, men vem vet om det verkligen är det han strävar efter. Han kanske inte ens bryr sig, han kanske är så j-la indie att han absolut hade odlat det klassiska indielandmärket Lång Svårmodslugg om han bara kunnat?

Tony kanske fullständigt struntar i sportens utformning så länge han når resultat i den. Så länge hans Indiepotters någon gång då och då, kan sparka ett storlag sönder och samman så kanske det inte spelar så stor roll om de inte lyckas sparka in bollen i något av de där burarna som finns i varje kortsida av slagfältet. Det kanske inte ens är det viktigaste. Det kanske är viktigare för vår vän Tony att göra själv, att göra på sitt eget sätt, hellre än att göra bra? Det kanske är mer viktigt att vara skitbra på att vara dålig, än att vara medelmåttlig på att vara bra? Och Tony Pulis kanske är mer lik D&M än vad man får anta att någon av dem egentligen skulle vilja erkänna? Eller om det kanske var vice versa, vad vet jag?

Läs mer

Winning Ugly

Davidsson och Mannen – tor 20 okt 2011 kl 07:15

Först måste ni tillåta mig att citera forumaktivist Ashamble då denne, just när gårdagsmatchen blåstes av, i versaler skrev: ”Jag vill ha sex med dom där tre poängen, så jävla sköna är dom.” Och precis så gott kändes det. Man satt där i soffan, smått resignerad och lätt överseende. Man hade börjat fundera på tandborstning och morgondagens skjortval och så kommer detta.

Det för det moderna Arsenal ovana slutet, så oväntat och så dramaturgiskt briljant. Man satt där som en pösmunk i soffan och bara fick feeling.

För om sanningen skall fram så var gårdagsmatchen inte mycket att hänga i julgranen. Om gameplanen och förhoppningarna var att åka till Marseille och få med sig ett poäng, så såg allt ut att gå efter ritningarna, men om vi åkte dit för att röva tre poäng, så gjorde vi, fram till 92:e minuten, nästan allt stolpe ut.

arsenaltrja_pytteliten.jpgVi satt med en defensiv så låg att man inte riktigt visste om Mr Wenger givit sig attan på att leka Mourinho eller om det var D&M som försökte spela försvarsspel på FIFA12. De centrala mittfältarna var samtliga defensiva och RvP seglade omkring helt allena i, för övriga medspelare, helt okända farvatten. Om vi var den finska julgranen eller bara utan reellt positionsspel, vet bara Mr Wenger, men både Walcott och Arsjavin gick ned som femteback beroende på vilken kant Marseille anföll på.

Det offensiva spelet lyste med sin frånvaro, från början till slut. Den ende som passade framåt var Rosicky och den ende som tog löpning var paradoxalt nog Arsjavin. Efter 66:e minuten, när hörnspeciallist TW14 lämnade över till Gervinho, kunde Arsenal dock börja göra lite mer än bara slå meningslösa inlägg till en ensam RvP, vilket höjde stämningen i soffan.

När Ramsey byttes in så suckade man i vanlig ordning och tänkte att nu stabiliserar Wenger än mer för att fylla ut de 23-25 kvarvarande minuterna med passningar i sidled. Och visst var det så, men vad nämnde Ramsey mer gjorde, det vet ni redan. Han gav Ashamble, D&M och säkerligen flertalet med oss, rejäl känsla för feeling. Tre poäng, klart och betalt.

 

D&M leker betygssättare och trollar fram följande individuella domar:

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick tog han hand om. Lugn och trygg, gjorde rätt positionsval och var kanske den Arsenalspelare med högst passningsprocent. Vad det nu säger, om vilka?

Jenkinson: 2,5/5. Ja, men det var la roligt då. Inte att han gick av skadad. Utan att han visar att det inte bara är Sagna, i dagens Arsenaltrupp, som faktiskt kan slå inlägg. Har på de fåtal matcher han spelat i år, slagit fler inlägg på rätt yta, än vad Clichy gjorde på hela fjolårssäsongen. Behöver dock pitcha upp sin defensiv ett par steg, för där fladdrade han till rätt rejält under vissa perioder. Hoppas hans skada (var det baksidan låret?) är snabbt övergående, för DJ Oro på högerbacken lugnar inte D&M´s redan franska nerver. 

PM4: 3/5. Återigen en riktigt bra match av vår tyske fälthare (nja, kanske inte den bilden…). Han var överallt i försvarsspelet och stal bollar från snabba Marseillefötter och han imponerar allt mer. Saknar dock fortfarande hans huvudspel vid offensiva hörnor.

Koscielny: 3,5/5. Fungerade igår utmärkt tillsammans med den något lugnare PM4. Koscielny gjorde som Koscielny gör, dvs. stöter upp och ned hej villt, men visade även välavvägda val av brytningar, lugn och trygg bollhantering och sedvanlig frenesi i sitt defensiva slit. Täckte även upp för den något mindre positionssäkre:

Santos: 2/5. Räddas av sin andra halvlek när motståndarna sprungit sig trötta och således inte orkade utmana honom så mycket. Ett tag under första halvlek, så funderade jag på att ta upp den gamla klassiska ovanan att bita på naglarna, men tack vara Fullers IPA, Generalsnus och någon modern Creame Cheese-variant från OLW, så är fingertopparna fortfarande intakta. För det var inte tack vare Santos strålande defensiva spel, för där är vi inte på långa vägar hemma.

Song: 2,5/5 Även han räddas av den andra halvleken. För i den började han slå passningar till medspelare och då slutade han med slarviga brytningsförsök och lufsande på felaktiga rastgårdar. För som den snälle Golden Retriever-look a liken han spelmässigt brukar likna, var liksom inte alls på humör i början. Stingslig och inte alls i fas, högg på fel ben och tog konstiga löpningar. I andra spelade han däremot mer Song-likt och det gjorde han rätt i.

Arteta: 2/5. Ett stort defensivt arbete, med många avlagda meter i det tysta. Tyvärr var detta kanske på bekostnad av det offensiva arbetet, för han slog inte många djupledspassningar under gårdagskvällen. Han vände hemåt, slog en säker passning och lät tempot gå ned. På gränsen till ett än mer svagt betyg, men hans starka svärmorsdrömsutseende räddar honom i den moderne och öppensinnade D&M´s liberala ögon.

Rosicky: 3/5. Precis som i Artetas fall så gick mycket energi åt till defensiva göromål. Men där Arteta safade, där försökte Rosicky. Och som han sprang. Som han slet, rev och bökade fram bollen, meter efter meter. Inte alltid vackert, men med visat hjärta kommer man långt i dessa tider av resignerande fotbollslatmaskar med för många nollor, såväl på lönechecken som, i valet av lagkamrater. En bra match.

Walcott: 1,5/5. Kanske skall TW14 inte fasas in till central anfallare, utan skolas om till högerback? För det är liksom mest när han slår inlägg som han kommer upp i acceptabel nivå på bollhanteringen. För i övrigt såg han mest rädd ut, så fort han fick bollen. Han tog fart och verkade sedan komma på att ”just det ja, det var ju det där med bollen också, den tycker ju dom skall följa med också.” Var som bäst på offensiva hörnor, då tre äpplen hög Theo skulle screena bort fyrtorn till målvakt. Bra tänkt där, Wenger.

RvP: 2,5/5. Som nämnts tidigare så var RvP så avskild från övrig verksamhet, som bara en stationär klassisk 9:a, utan passningar, kan vara. Blev tydligt att han skulle ha behövt en RvP bakom sig, så att han hade fått några passningar att jobba med.

Arsjavin: 2.5/5. Ja, där hände inte mycket. Alltid inlägg när han borde utmanat och snurrat upp ytterbackar som vi alla vet att han kan. Hans starka betyg får han för att han fortsatte att löpa, både i försvarsarbetet och i de ringa anfallsförsöken vi hade. Tog mycket stryk, men gnällde inte över det, utan fortsatte sitt sisyfos-arbete som kreativ centralfigur utlokaliserad på en kant.

Djourou klarade sig, Gervinho satte fart och skapade i alla fall ett ringa uns av dimension i vårt i övrigt enkelspåriga anfallsspel och Ramsey gjorde det avgörande målet. Domaren får rakt igenom underkänt för alla de kort och frisparkar han till synes slumpvis delade ut, medan D&M får med beröm godkänt, för naglar som är intakta, för att frugan inte väcktes av segervrålande och för att chefen ännu inte upptäckt att det skrivs blogg på arbetstid.

Inte vackert, inte snyggt och inte som man bör göra. Men gott. Precis som när Ramsey gav oss en oförtjänt seger i matchens absoluta slutskede. Och vad man älskar oförtjänta segrar i matcher som avgörs i det absoluta slutskedet. One-nil to the Arsenal, gott är det. Som att vilja ha sex med tre poäng.

Läs mer

If you squeeze my lizard, I’ll put a snake on you

Davidsson och Mannen – tis 18 okt 2011 kl 06:13

Om vi tar emot dessa bevingade ord, utan att fokusera på den övertydligt gubbsjuka anspelning som endast en man i 50-årsåldern med ojämn ansiktsbehåring att lägga till ett fascialt papilomvirus, kan tvinga fram. Om vi tar orden till oss och om du betänker att de skrevs av en striphårig hårdrocksfarfar, i en tid långt före Viagrans allmänna förekomst, så kanske du har överseende med vilka medel som krävdes av en före detta amfetaminstudsboll i dennes försök till närmande av en, typ, tjugo-tjugofem år yngre varelse av det motsatta könet.

Du förstår vad som då behövdes, du kan förlåtande bortse ifrån det lätt sexistiska anslaget och du kan njuta av orden i en helt annan kontext, nämligen Arsenals. För nu är det dags för oss att låta den hand som kramande kväver vår klubbs kropp till ödlelikhet, få sig ett rejält ormbett till livs. Nu är det dags för oss att låta udda vara udda, jämt och ständigt och inte alltid vara så himla dåliga på att spela grisfotboll, om grisfotboll för stunden är just det som behövs.

arsenalbagde.jpg

Nu skall ditt hjärtas lag åka till den franska hamnstaden Marseille och möta stadens bollklubb Olympique. Vi gör det under en höst där varje europaspelsmatch känns som ett sista återbesök, på valfri fungerande vårdinstans, då de nödvändiga kryckorna sedan länge krävts åter, varefter vi fritt skall förfalla till konstant konvalescens i hemsjukvårdens nedrustade regi. För att inte tala om rädslan för att hamna i händerna på den palliativa ditons.

om_klubbmrke.jpgSå vi måste, med varje till buds stående medel, vinna över gruppledarna Marseille. Eller i absolut värsta fall ta den beräknande bortapoängen för att sedan förlita oss på den slaka lina som tre poäng hemma-principen innebär. Vi måste jaga bort den ständigt pålutstående oron för den defensiva oredan, de alltid utslagna armarna som i ansvarslös resignation och den gnagande närheten till panikens lamslående strypgrepp. Vi måste sänka huvudet i den motvind som stormar emot oss, dra ärmarna över våra frusna händer och aldrig sluta springa. Denna metamorfos kommer ske, troligtvis, med följande uppställning:

 

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Santos
Song – Rosicky – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

Wenger väntar på sena besked kring Ramsey (hamstring), Rosicky (ljumske) och Gibbs (blödning på muskel i magen). D&M säger: Släpp den förste, vänta in den andra, men låt den tredje vila. Wenger spelar RvP på topp, denne är magisk även där, men jag vill se honom som nr 10 bakom en upptinad Chamakh, eller bakom en acklimatiserad Park eller kanske bakom TW14. En TW14 som i så fall visar varför Wenger en gång köpte honom och att det just nu faktiskt finns en position där han (TW14) är bra. Jag har gärna fel, men…

Som vanligt vill jag se Frimpong och/eller Coquelin någon stans på det centrala mittfältet, men troligt är väl att detta, som vanligt, blir av intet. Men jag tror mig se kamp, jag tror mig se ett herrans liv och jag tror mig se en svår nöt att för alla kanonörer att knäcka. Och för detta måste vi vara redo, för detta måste vi stå pall.

velodrome_stadium.jpg

Vi måste tänka sydkurva mot nordkurva och vi där mittemellan, ett Les Phocéens rest som fågeln Fenix och lukten av återupprättelse inom räckhåll. Vi måste tänka grovkornigt distad basgitarr, skrovlig Jack Daniels-röst och trumm-ljud stora som Emirates hela system av lyxloger. Vi måste tänka oss en Ian Fraser Kilmister, när alla bandmedlemmar övergivit honom och Det Stora Skivbolaget likaså, på vilket han svarar genom att skriva karriärens allra främsta epos. Vi måste tänka ormgift, huggtänder och det slutgiltiga nedläggandet av allt j-la motstånd som just nu står i vår väg.

Och vi gör det till lukten av bengaliska eldar, taktfast trumslag och scenistiskt överdåd. För vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att spela i Europa nästa år. Vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att vinna Champions League i år heller och vi kommer inte att gå under om vi inte går vidare från det nu pågående gruppspelet. Det kommer bara att kännas så.

 

But it don´t make no difference
´cos I ain´t gonna be, easy, easy
the only time I´m easy´s when I´m…
…Killed by Death

Läs mer

En finne på pungen

Davidsson och Mannen – sön 16 okt 2011 kl 14:57

För några veckor sedan satt Herr D&M och diskret lade örat i riktning mot en diskussion som fördes några barbord bort. Det handlade om en kille som outade sig själv och det faktum att han just då, trots sin relativt vuxna ålder, hade fått en så kallad tonårsfinne. Och inte på vilket ställe som helst. Den satt på, det för finnplacering högst olämpliga stället, pungens baksida.

Hans problem var att det, enligt honom själv, gjorde väldigt, väldigt ont. Men också att det att mannen, när han vistades bland folk, inte på något sätt gick att påverka situationen och mildra lidandet. Förvisso kunde han, för att temporärt tillrättalägga saker och ting, hålla på och rota i byxorna. Fast då med konsekvensen att folk antingen trodde han var gravt perverterad, fullständigt asocial eller bara dum i huvudet. Han hölls således gisslan inklämd mellan smärtan och risken för att bli sedd som Byfåne. Det enda han hade att göra var att stå ut med lidandet och ta ett gångsteg till, därpå ännu ett. Att låta bli att agera och bara acceptera. Att, som det heter, bara gilla läget.

I precis samma läge satt vårt älskade Arsenal inför denna match mot Sunderland. En sju herrans elakhet till värk, på helt fel ställe och med överhängande risk att bli idiotförklarade vad vi än försökte göra åt situationen. Denna lätt osköna förutsättning hade vi med oss när vi idag tog emot den inte alltid genomsköne Steve Bruces och hans för säsongen något pimpade mittenlag Sunderland på Emirates Stadium.

i_love_arsenal.jpg

Och helt logiskt hade vi en fullständigt lysande period av 20 inledande minuter. RvP´s rekordsnabba mål efter Rosickys underbara passning till Gervinho som gav RvP smörmacka från himlen sänd. Vi fortsate att gå rakt fram, bet i hop och trummade på utan perverterade pungkliande. Dundrade in chans efter chans och skulle så klart ha punkterat matchen långt före den frånfallna Larssons smackade in sin delikatess till frisparksmål. Rosicky var årets bäste Fabregas men allt var så Arsenal som Arsenal är denna höst.

Vi tappade spelet och lät Sunderland få grepp om matchen. Jenkinson hade en tuff tid med nämnde Larsson och Gibbs hade Elmohamedy att försöka få grepp om. Song kom på mellis och WS var både Almunia och sig själv inom en tidsrymd av bara minuter.

Andra halvlek var rena rama Hela Havet Stormar med generösa Arsenal som bjöd gästerna på alldeles för stora ytor och chanser. Arsenalkillarna själva passade på att missa de chanser de hade, men en kille Arsenal hade, som Sunderland saknade, var Kung Robin van Persie. Denne hederstryffel som missat så många frisparkar senare tiden frälste oss från pungsmärtans ondo och ledde oss in i den salighet vi varit utestängda från så ofta, senaste tiden. En sådan ljuvlig frispark av en sådan ljuvlig spelare.

Arsenal höll, vår vana trogen, på att sjunka ned i WS´s knä av defensiv haschtomtenojja, så när hela fem övertidsminuter var slut, var man också helt slut. Så många försök, så lite resultat. Och ändå. Ett underbart resultat, tack vare en underbar lagkaptens underbara fötter. Nu kan friden lägga sig över den D&M´ska söndagseftermiddagen.

Jag skall härmed försöka räta ut några frågetecken och jag gör det genom att ta tjuren vid hornen och sätta betyg på de spelare som för dagen fick äran att representera Arsenal:

 

Szczesny: 2/5: Höll sig utmed hela det spanska målvaktsspektrat när han var Almunia i ena sekunden och Casillas i andra. Inget att göra på målet, men en del att jobba på när det gäller fotarbetet.

Jenkinson: 2/5: Hade en tuff timme med Herr Larsson och fladdrade hej vilt i defensiven. Fina inlägg och goda intentioner i det offensiva.

PM4: 2,5/5: Bra framstötar och allt mer acklimatiserad. Ser långsam ut men lyckas ändå vara på rätt ställe vid de flesta rätta tillfällen.

Koscielny: 2/5: Fortsatt till synes fladdrig men ändå, liksom kollegan Per, på rätt ställe. Krigar på och var jämnare i denna match än han brukar var.

Gibbs: 2/5: Goda ansatser att vara den moderna ytterbacken, men blev också upprullad av Elmohamedy ett par gånger. Fullt logiskt gick han, skadad, ut i början av andra halvlek.

Song: 1,5/5: Ingen höjdare denna match. Slarvigt passningsspel och ambitioner som inte matchade dagens förmåga att spela tvåvägsspel.

Arteta: 2/5: Stundtals osynlig, men gjorde ett stort jobb i det tysta. Finkänslig med bollen och ett gott understöd till övriga framstormande lagkamrater.

Rosicky: 3,5/5: Näst bäste Arsenalspelare idag. Underbara djupledspassningar och denna säsongs bästa Fabregasinsats. Slalomkung och smörpassare av rang. Fullständigt ologiskt utbytt i 76:e, vilket kan dock räddas och få sin förklaring om han startar även på onsdag.

Gervinho: 2/5: Grym insats inledningsvis men mattades mot slutet av de 67 minuter han fick på planen. Borde skjuta mer och borde skjuta bättre än han gör. Bildade, under matchens första 25 minuter, en härlig triangel tillsammans med Gibbs och Rosicky.

van Persie: 4,5/5 Borde gjort tre mål före halvtidsvilan och var hur bra som helst under den tidigare nämnda inledningen. När vi återigen hade börjat misströsta, så frälste han oss. Vilka mål, vilken briljans och vilken kaptensinsats.

TW14: 1/5: Theo var är du? Var var du? Inte på Emirates i alla fall.

Santos: 2,5/5: Bra inhopp, med bra instick centralt i banan. Underskattad defensivt, vilket jag anser han klarade av utan anmärkningar idag. Startar mot Marselle (kanske inte så svårgissad, men ändå).

Arsjavin: 3/5: Mycket piggt inhopp, både med dribblingar och löpningar utan boll. Gav, från TV-soffan, intrycket av att vara mer pådrivande än han brukar vara. Gapade, gestikulerade uppmuntrande och uppfodrande samt drev på med den egna insatsen.

Benayoun: 2/5: Även han pigg i sitt inhopp. Sprang och täckte ytor, men slog även ett par välavvägda passnignar.

Ungefär så, varken mer eller mindre. Mina åsikter och mina spelarbetyg. Min syn på mitt och ditt Arsenal av idag. Klubben man liksom aldrig kan sluta älska, aldrig sluta hålla så nära sig. Även om man säkert skulle ha mått mycket bättre av att ha kunnat. På samma sätt som att man gärna slipper en så kallad tonårsfinne, sittandes på ett högst oskönt ställe. Andan i halsen och oro över hela kroppen. Vi får väl, med tanke på omständigheterna, fastslå följande: Hellre en dansk på läktaren än en finne på pungen.

Om du under landslagsuppehållet, missade den nakna sanningen om vad som hänt med Laget I Ditt Hjärta, från den framgångsrika tiden fram till situationen idag, så får du här ännu en chans.

Läs mer

Sidor