Davidsson & Mannen

Efter just avslutad så kallad 10-poängshelg, då konkurrenterna chelsky, manu(td) och shitty i olika grad samtliga tappade poäng och där Luis Suárez comeback, och hans två gjorda mål, blir det enda molnet på fotbollshimlen, landar vi idag i en vecka där vi i princip genast skall möta Napoli hemma för att sedan på söndag runda av borta i en av Birminghams nordvästra förstäder.

Och detta framstår ju såklart som tämligen stökigt. Spelarna har knappt fått hämta andan efter holmgången borta i Wales, knappt fått sina respektive pedikyrer utförda och knappt hunnit ställa om sina emotionella svallvågor till mottagarläge där den rundnätte, spanske servitören och hans nya lag, de stolta neapolitanernas pånyttfödda bollklubb, skall besöka Emirates Stadium för lite Champions Leaguefotboll i morgon kväll.

Du har som läsare för vana att läsa vad jag tycker om saker och ting. Mina betyg, mina kommentarer och min syn på livet som Arsenal, på laget och på de respektive spelarnas insatser under respektive tillställningar. Arma satar… Det kan inte var lätt att vara du, inte lätt att vara ni, på samma sätt som det i många lägen f-n i mig inte är lätt att vara jag.

När Arsenal, laget i våra hjärtan inte riktigt beter sig som vi önskar, inte når de resultat de/vi borde nå och då laget inte skänker oss den välsignelse vi behöver. Idag är inte en sådan dag. Idag har bloggen fått finfrämmande i form av mina resekamrater och tillika lekkamrater West Ham-Johan (WHJ) och Manu(td)-Mats (MUM), vilka kommer att ge oss kvällens The Headmaster Ritual. Vi kan väl alla enas i att deras ögon inte alltid ser det som dina gör, så håll en välsignande hand över deras eventuella misstag och tänk dig att det är vi, och inte de, som leder ligan, som spelat åtta raka bortamatcher i ligan utan förlust och inte deras lag som är så fantastiskt vackra, underbara och världsbäst som Arsenal är.

I en svunnen tid, långt från nu och före den dag då tvillingtornen på Manhattan, Pentagons västra flygel och en lerig åker i Somerset County blev angripna av fundamentalistiska terrorister i ett försök att ändra världsordningen. I en tid före 11:e september 2001, då världen som vi minns den tog slut och övergick till att bli en annan.

Före den dagen fick du, när du landade i USA, förvisso fylla i ett högst invecklat formulär där du inte bara försäkrade att du hade allmänt goda avsikter med din vistelse, inte ämnade stanna illegalt i landet utan också på vilken geografisk plats du skulle vara under besöket. Men du fick också frågan om vad som var syftet med besöket, om du var där för att jobba eller för att ha det bra, om resans mening handlade om business eller om pleasure.

Det är alltid något speciellt när vi skall möta Stoke, och det inte i ett positivt hänseende. Personligen så gillar jag den fysiska aspekten av, framför allt, engelsk fotboll, men killarna från Stoke-On-Trent har alltid haft en fallenhet för att överge hårdheten för det rena övervåldet.

Då är det så äntligen fredag och som sig bör så kommer därefter en lördag. Denna lördag är inte som en vanlig lördag, som redan vid morgonkaffet präglas av den där molande magtraktsrotationen som stångar, stökar och bökar med lusten, längtan och nedräkningen till klockan blir 16.00, svensk tid. Tiden då man äntligen får se Arsenal spelar fotboll igen.

Denna helg får vi hålla till godo med en lördag där Norwich möter Villa, foolsen tar emot Southampton och Fulham åker hela vägen bort till Stamford Bridge för att spela boll. Vi arsenalister får vänta till på söndag för att få vår högtidsstund. Och då brakar det loss med hemmamötet med Stoke City FC, ledda av manutd-legenden mark Hughes, vilket sedan följs upp av antingen Manchesterderbyt eller Steven Caulkers återupprättelse på sin forna arbetsgivare. Det skulle kunna bli en riktigt trevlig söndag, men det kan också bli alla magsårs moder.

Just nu, när hösten kommer kravlandes över våra arma själar, lägger mörkret som en tung brun filt med uppfransade kanter över oss och sederar oss till knapp halvfart, är det för somliga inte lätt att vare sig hålla energinivå uppe eller sitta uppe sent om kvällarna. Vi låter frugan tända några doftljus, tar något värmande i muggen och kryper upp i TV-soffan för en stunds samvaro med högst passiva förtecken. Vi härdar ut, går i semiide och försöker göra så bra som möjligt av situationen.

Eller så följer man fotbollslaget Arsenal och får då en massa tisdagar och onsdagar där finfotbollens strålkastarljus lyser upp mörkret med en stunds glimrande och glittrande idrottslig mingling till tonerna av den numera famösa mästartutiluren-låten. Ni vet den där trudelutten som folk lämnar Middlesex och flyttar till nepotismens Madrid för att få höra. Den lyssnar vi till, tar oss en busgrogg och kör ned handen i bunken med ostbågar. På en onsdag. Som igår. Och håller oss, det konstanta höstmörkret till trots, vakna och underhållna.

Under natten mellan fredag och lördag förra veckan, natten före Özils debut för Arsenal och natten före dagen då vi skulle vinna över Sunderland på bortaplan, hade jag en lite småjobbig dröm. I drömmen var jag i djup och ohämmad konflikt med några av mina arbetskamrater. Känslostormarna blåste höga runt konferensrummets bord, mina kollegor gav mig hårdaste av ord och till och med min närmsta chef var indragen i bråket, och inte på min sida av det.

Jag hade i mina medarbetares ögon uppenbarligen helt fel, jag var benhård i min uppfattning och vägrade ge mig varför vi stod så långt från varandra i sakfrågan, som man någonsin kan göra. Frågan som frambringade denna orkan av känslor, som var roten till denna konflikt och som förde oss så långt ifrån varandra var den om NB52. Eller snarare var det min syn på denne danske dynamitgubbe som alla rasade emot och var så himla upprörda över.

Då Rosickys landslagsspel ledde honom åter på den eländesvandring vi tvingat se honom göra under sina år i Arsenals tröja, var The Great Debut temat för dagen. Wenger köpte Mesut Özil av Real ,för en herrans massa miljarder, och köpte sig då också tid i massor. Tid som höll på att bli honom knapp, tid som höll på att gå honom ur händerna och tid som höll på att gå ifrån honom.

Wenger förde Özil till Arsenal, solen åter till Arsenals himmel och en playmaker av guds nåde till startelvan. För med Rosicky på skadelistan, där han också fick sällskap av Cazorla, med samma landslagsspel som referens, var manegen krattad för den forne skyttekungen Christiano Ronaldos verkmästare.