Medlemmar: 5337 st.
Visa menyn

I brytpunkten mellan Steven Gerrard och Jack Wilshere

Davidsson och Mannen
fre 6 dec 2013 kl 09:49

Under stora delar av 00-talet var Steven Gerrard inte bara stjärna i ett Liverpool FC som dels var ett stadigt toppfyralag i ligan men även härjade i europaspelet med tämligen stor framgång. Som alla vet så bars laget fram av den store LFC-ikonen, tillika före detta Evertonfantasten, Steven Gerrard som i sitt klubblag var det centrala nav kring allt spel kretsade. I landslaget var han under en period även där ett av de stora namnen. Han var inte störst, hade i början mer bildsköna figurer att hamna i skuggan av och stod sedan bredvid chelseakillarna Terry och Lampard, att konkurrera om strålkastarljuset med. Med den sistnämnde, Frank Lampard Jr, var det inte bara om strålkastarljuset konkurrensen handlade, utan även om bokstavlig konkurrens om den centrala plats i startelvan som de båda aspirerade på.

Efter att först, som del av opportunism och överlevnad från den brittiska journalistkårens vässade vapen, ha testat de båda ihop som centralt kullager, insåg varje engelsk förbundskapten att laget blev för obalanserat med den offensiva duo som hamnade i akut behov defensiv städarbetare. Eftersom England då det begav sig spelade 4-4-2, så blev en av herrar Lampard och Gerrard överflödig centralt. Gerrard tvingades därför ut på den vänsterkant som han i varje fall teoretiskt skulle kunna ha en funktion att fylla ifrån, med det hela slutade mest i för få bollar till en kille som var för långsam för att vara ytter, med en för inläggsspel felvänd främstafot och ett allmänt gnällande både från journalisterna, de fanatiska följarna och från Steve G himself.

Nu är tiderna andra, England spelar som de flesta andra gör nu för tiden, med 4-3-3/4-5-1 och i den lyckas Gerrard alltjämt klamra sig kvar. Bredvid sig har han en kille som är lite vad Gerrard själv en gång var: Bollskicklig, tempostark och en blivande ikon för sitt klubblag. Bredvid sig har han Jack Wilshere från Arsenal FC. Här korsas deras vägar, men i samma stund som de korsas så går de åt vitt skiljda håll. För dels skiljer sig deras spelstilar mer än vad man först kan ana, dels är de från helt olika tidevarv och framför allt är deras landslagsspel kontra klubblagsspel nästan spegelvända. Eller snarare blir Wilshere den reverserade Gerrard.

För där Gerrard sedan tio år fram till idag i princip har spelat på den plats han själv önskat i sitt klubblag, men fått anpassa sig efter andra stora spelare i landslaget, där är Wilshere det fundament varpå hela den engelska landslagsfotbollen inklusive dess symboliska framtid, vilar. Och när Wilshere väl tvingas till anpassning i spelsätt respektive utgångsposition, så är det i klubblaget Arsenal.

Kraft, kultur och klass

En fantastisk spelare och en fantastisk illustration över tidernas föränderlighet. Bild från Flickr.com: ”F.G.DESIGN”

För vi lever idag i en annan fotbollsvärd än den Gerrard, när han axlade Jamie Redknapps allt mer fallande mantel, en gång äntrade och vi ser idag ett helt annat Tre Lejon gå ronder mot sin egen självbild. Men vi ser framför allt ett helt annat Premier League än det som Gerrard en gjorde till sitt, men som numera allt mer tillhör andra. Jack Wilsheres situation de senaste månaderna har gjort att bilden blivit än tydligare. Eller så har det kanske varit tygligt redan de senaste åren, men att jag i min arsenalistiska inskränkthet inte uppfattat helheten för alla detaljer?

Många tycks ha glömt att det var som högerytter i ett 4-4-2 sin den unge Wilshere tog sig upp längs med Arsenalhierarkin och att han således torde ha de redskap som där behövs. Men även om detta är en viktig detalj, är det centrala i mitt resonemang det paradigmskifte som går att ses i kontrasterna mellan Wilshere och Gerrard. Gerrard hade sin självklara plats i klubblaget men fick kompromissa i landslaget. Wilshere tvingas kompromissa i klubblaget, men har sin självklara plats i landslaget.

Resultatet av detta skifte skulle kunna vara att fotbollslandet England har en förkärlek till, och en överproduktion av, centrala mittfältare. Det skulle kunna vara att det engelska landslaget är skräp och Arsenal är kvalité. Det skulle också kunna vara att Wilshere, eftersom han lyckas även på en kant, är mer multikompetent än den Gerrard som trampade vatten på Tre Lejons ytterkant, eller att dagens bollspelare generellt är mer breda i sin begåvning än gårdagens.

Men brytpunkten Gerrard-Wilshere kan också vara en illustration över den nya fotbollsvärld vi successivt kommit att leva i. En värld där landslagsfotboll inte längre är norm utan där fokus ligger på klubblagsspelet. En värld där den fria rörligheten, satt i relation till det monetäras dragningskraft, flyttat makten från de olika förbunden till klubbägarna. En värld där ett begränsat antal klubblag har trupper till bredden fyllda av kvalité medan det stora flertalet andra består av medelmåttlighet. En värld där endast få klubbar har råd med de bästa spelarna varför dessa spelare samlas just där, varpå landslagsmän, väl i de rika storklubbarna, hamnar på bänken eller får spela ur position.

Gerrard-Wilshere blir således brytpunkten där fotbollsvärldens fördelningspolitiska skifte blir som mest tydligt. Jag tar inte ställning i sakfrågan, jag hävdar inte att varken landslagsfotboll eller klubbfotboll borde vara det mest centrala, men tanken slår mig hur stor förändring denna brytpunkt illustrerar. Gerrard var kung över Liverpools röda del, men endast en i mängden i landslaget. Wilshere som med sina uppväxtår i klubben, förvisso bär stor symbolisk betydelse för oss Arsenalsiter, får, trots sin självklara plats i det engelska landslaget, ofta hamna på bänken eller flytta runt i Arsenals elva när han väl får starta. Här, någon stans mellan Steven Gerrard och Jack Wilshere går gränsen mellan det gamla och det nya. Vi kan tycka vad vi vill om detta, men där någonstans går den. Och där någonstans finner du också förklaringen. COYG.