Medlemmar: 8902 st.
Visa menyn

Äntligen. Äntligen är vi i final

Davidsson och Mannen
fre 16 maj 2014 kl 07:39

Jag minns den senaste gången vi vann en trofé. Jag minns på vilken pub jag satt, jag minns vilka som var i mitt sällskap och jag minns att jag då ganska nyligen hade blivit pappa. Jag minns att livet som förälder stundtals kändes tämligen förvirrande, att vi just hade lämnat vår lägenhet i stadens mest krogtäta område och att det var just därför vi satt på just den pub vi då satt. Jag minns matchens täthet, vi mot vår på den tiden huvudsaklige fiende och jag minns Mad Jens räddning på Scholes försök i straffavgörandet.

Jag minns Vieiras sista spark för klubben och jag minns hur det, några bord bort, satt en gladlynt arsenalist iklädd en t-skjorta med trycket ”you win some, you draw some” med hänvisning till den då föregående säsongen, vilken vi spelade oss igenom obesegrade och jag minns att jag trodde att det var så här det var, att detta nu var normen för Arsenal och att det var så här det skulle förbli.

Men FA-cupsegern på Millenium Stadium i Cardiff blev inte bara Vieiras sista match för klubben, den blev även början på en titellös ökenvandring, där några få ryck såsom Champions Leaguevåren -06, ligasäsongen -08 eller för den delen finalen i Kalle Anka Kupp -11, har fått stå som lika mycket undantag som bekräftelser av regeln att Arsenal inte längre kan vinna. Jag som där och då, på Cheers i Vasastan Göteborg 21:e Maj 2005, trodde att det alltid skulle vara segrar och troféer, FA-cupvinster och ligasegrar, om än kanske inte som obesegrade men ändå i en fortsatt strid ström.

Äntligen är Arsenal där Arsenal hör hemma. Bild från Flickr.com: ”laski Ruiz de Azura”

Nu är vi på lördag, efter åtta och 361 dagars vandring längs med fotbollens skuggsida, åter i final i världens äldsta klubblagsturnering/-kupp. Vi har räddat den för klubbens ekonomi och anseende så viktiga fjärdeplatsen i ligan och vi har, sedan Manchester City besegrade Everton på Goodison Park, kunnat fokusera på lördagens match på Wembley då vi möter Hull City AFC. Vi har på vår väg fram till finalen slagit ut lag som spurs, Coventry, lvc, Everton och Wigan och vi har förvisso spelat samtliga matcher i London, men vi har inte haft den där enkla vandringen längs med lättsamhetens väg. Och nu är vi äntligen framme vid finalen. Äntligen. Efter åtta år och 361 dagar. Och vi skall ställa upp med följande lag:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Cazorla – Giroud – Podolski

Back Five: Jag vet att många hävdar att Fabianski ”förtjänar” att spela i finalen. Men i min värld skall du, i en kuppfinal, spela det absolut bästa möjliga laget och i det ingår, hans fina spel fram till finalen till trots, inte Fabianski. Detta eftersom Szczesny faktiskt är en bättre målvakt. På samma sätt skall Sagna spela, trots att han med största sannolikhet har tankarna redan planterade i någon annan klubbs lönelista och trots att jag personligen skulle älska att se Jenkinson spela FA-cupfinal för klubben han burit med sig i sitt hjärta sedan han var litet barn. Bästa laget skall spela och då får The Back Five, trots eventuella sentimentaliteter, se ut på ovan nämnda sätt.

Mittfält: Även här hamnar vi i krasshetens skrämmande fålla. För även om Arteta gav oss så mycket när spelarflykten var som värst för några år sedan, så visar statistiken att vi i år vinner fler matcher med Flamini på plan än utan Flamini på plan. Arteta har avsevärt sämre vinstratio än Flamini, varför valet av mittfältets mer defensiva ankare är allt annat än svårt. Än mindre knöligt känns det att ta ut The Comeback Kids Ramsey och Özil, vilka varit en enorm injektion sedan de kom tillbaka i spel.

Anfall: Visst skulle Wilshere kunna göra ett bra jobb som högerytter, men Cazorlas kreativitet överstiger Wilsheres och med Giroud som enda centralt alternativ och med Podolski som den statistiskt sett mest målfarlige spelaren i klubben, vore denna balans den rätta.

Matchen: Som många av er läsare redan listat ut så matchar min personlighet föga det favoritskap som ligger på Arsenal, varför känslorna inför matchförutsättningarna även inrymmer ett stort mått av oskönhet. Det är liksom bara så att Arsenal inte får förlora den här matchen. Hela säsongens dramaturgi skulle förvisso kunna bära med sig ett utfall som det i ligakuppfinalen -11, men skall klubben kunna matcha deras representanters prat om framsteg, med reell prestation och skall den kunna framstå i viss trovärdig dager, så är och förblir en vunnen pokal nyckeln. Och på lördag har vi den nyckeln i handen.

Jag vågar såklart inte säga någonting alls om denna match. Även om jag tycker allt snack om jinxande mest är egocentriskt och populistiskt dravel, så tyglar min evidensbaserade rädsla mig från att ge mig in i någon som helst diskussion om resultat eller matchbild. Jag bara önskar att vi vinner. Jag bara längtar efter vinst. Jag bara suktar efter att få se oss vandra upp för trappan få ta emot pokalen och få stå och hoppa sådär löjligt i konfettiregnet. COYG. På lördag är det vår tur

Kommentarer

Bild för Dixon

Härlig uppbyggnad, bäste D&M!

Skön läsning som ger även mig flashbacks to the good old days, när vi faktiskt kunde vinna.

Själv stod jag på knä, bakom brorsans soffa och såg avslutningen på matchen. Eller, såg och såg... Snarare tjuvkikade, likt en krypskytt bakom en vadderad takkant. En seger är alltid en seger och dessutom mot dåtidens ärkerivaler United. Mitt bultande arsenalhjärta till trots måste jag ju erkänna att vi vann ganska orättvist, sett till matchbilden. Icke desto mindre njöt jag outsägligt av att se Sir "Moving jaws" Rednose missa titeln!

Känslan när den avgörande straffen satt var...obeskrivlig. Sällan, om ens någonsin, har sådana ljudnivåer fyllt min käre broders vardagsrum. Den svettige, infarktsnuddande snipern kunde äntligen räta på värkande knän och med knutna händer vråla ut sin glädje!

Du är ju fan sjuk, suckade storebror, men detta föga smickrande tillmäle bekom icke snipern det allra minsta, ty här skulle det firas som bara f-n. Inte kunde den lycklige snipern ana att det skulle gå nio långa år innan nästa tillfälle...

Undrar om de har soffor på Pitchers..?

Bild för zimzon

Vi har samma elva förutom Fabbe. Men jag säger ingenting om WS spelar. Köper det med hull och hår. Vad gäller kompetens så tycker jag det är rätt jämlika. Skulle det gå till straffar, då vill man dock ha Fabbe på mållinjen.

Twitter: @zimzon80

Bild för B-G

Spela Flamini, men byt in arteta vid 3-0. Så han får triumfera vid slutsignalen.  

Twitter @grvdga

Bild för Davidsson och Mannen

Dixon// Ah, härligt. Det är så gott att se hur många olika minnen det finns hos oss arsenalister. Det är som när ”Sverige stannar när Ingmar åker”.  Allt och allas tillvaro centreras i en liten ömmande och bultande punkt i världens centrum, i vårt fall en jättegryta i nordvästra London.  Själv har jag varit taggad hela veckan, alltid haft någon attiralj såsom t-skjorta, jacka, bagde eller halsduk på mig, men nu börjar jag nästan må illa, eller i varje fall ha den där molande känslan i magen. Lite som Arseblog talade om i sin Arsecast; som att gå till tandläkaren, fast tandläkaren är en stekhet kvinna i högst erotisk outfit, typ.

Zimzon// F-n, vad gott att vi allt mer tycker lika. Eller gjorde vi det förr i tiden också? Kanske var jag då fortfarande naiv, fylld av hopp och blåögd och du stod i de mörka skuggorna bredvid Jokkster (VAR håller hen hus, nu för tiden?), eller hur var det egentligen. För jag håller helt med dig. Jag har inget emot Fabianski, men tycker Szczesny är en bättre målvakt. Dessutom är han, som jag var inne på inför Wiganmatchen (tror jag), framtiden. Det är inte Fabianski. Och skall denna, förhoppningsvis kommande, segern vara studsbrädan in i den ljusnande framtiden, så måste framtiden vara med i skuttet. Typ…

Bangkok_Gooner// Den går jag absolut med på. Bara Flamini får vara med och stå pall när Hull gör vad de kommer göra för att försöka bända ned oss i början. Ni minns väl första halvlek på KC:s senast? Hull var inte på något sätt ofarliga och jag höll på att hälla Ale över halva Liverpools blåa befolkning av nervösa ticks, när Hullisarna stormade fram. Huga.

Bild för Kaj Poikela

Jag vill ta hem den här bucklan bara för att få tyst på er som inte kunnat motstå den mörka sidan av kraftens lockelse. 

"If once you start down the dark path, forever it will dominate your destiny, consume you it will, as it did Jocksters apprentice".
Yoda.

:-) 

Köper din elva rakt av. Kanske Diaby förresten, i stället för Flamini.

Ser fram mot morgondagen så det gör ont. Har en hel del kompisar som är på plats i London och de kommer förhoppningsvis få en minnesvärd helg. Själv ska jag försöka rota fram någon gammal matchtröja i kväll, kanske till och med en 80-talsrosett och en sidenhalsduk! Och i morgon drar Arsenal Hammarbyhöjden igång vid lunchtid; stormar över till Söder och vidare mot gamla stan. Vilken kickstart på sommaren.

Bild för Fredde

Nu så! Gameday! Tog tvärledigt från jobbet för den här dagen och har ledigt imorgon från jobbet. Pokalen ska hem till den finare delen av norra London! Arsenals klassiska tröja från 71 får åka på, jag har några väldigt bra resultat med den.

You win some, you draw some