A Sort of Homecoming

Några av oss är unga, andra är gamla och ytterligare några av oss har väntat alldeles för länge. Vi har väntat i år av förvisning, vi har väntat i år av nedbrutenhet och vi har väntat i år av lidande. Åtta år och 361 dagars väntan fick idag sitt rättmätiga slut. Äntligen är vi åter vinnare, äntligen är vi högst upp och äntligen är vi tillbaka där vi skall vara. År av exil, år av smärta och år av vedermödor. Idag fick det sitt slut.

Arsènal började började matchen som Arsènal brukar börja viktiga matcher, vi släppte in ett onödigt mål följt av ännu ett onödigt mål och det skulle till en frispark av en stundtals utskälld och underpresterande Cazorla för att vi skulle finna åter till rätt kurs. Vi tjongade långt på en nedpressad target och höll på att köra fast. Fast någon stans, i och med Cazorlas reduceringsmål kändes det som att vi var med, att vi var i fas och att det var vi som hade initiativet. Någonstans mellan grevens tid och elfte timmen kvitterade Koscielny, som han eller hans radarpartner BFG brukar göra, och därefter var det bara vi.

Som den poetiska rättvisan var det en annan rejält utskälld spelare, som bland annat undertecknad önskat ut på lån under åren som gått, som klippte till. Som tog emot en klack för den annars tämligen trubbige Giroud, och tog tillvara på chansen genom att sänka Hull med sitt 3-2-mål. Aaron Ramsey avgjorde finalen som inte bara satte punkt för vår titeltorka, som inte bara bevisade att Arsenal faktiskt kan vara bra när det gäller som mest, utan också visade att Aaron Ramsey, denne söndersparkade och utskällde spoling från Wales kunde vara så bra och ge så mycket när det gällde så än mycket mer.

Denna dag är för stor för taktiska analyser, denna dag är för stor för något så litet som en svenne-bloggares betygsättning på spelare och dess prestationer och denna dag är för stor för att leta fel eller peka på detaljer. Vi vann alltså är vi. Vi är åter det Arsenal som Arsenal skall vara. Högst upp på podiet, med trofén i vår hand och med en segerparad boka för morgondagen. Äntligen Arsenal. Äntligen har vi kommit hem.

Jag är bara fylld, jag är bara uppblåst och jag är bara lättad. Jag känner, all ambivalens till trots, idag bara kärlek, jag känner mig idag bara glad och jag känner mig idag, trots alla åtta år och 361 dagar av lidande, bara privilegierad för att just jag råkade falla för just Arsenal. Det är f-n i mig inte illa. Segern är vår och makten och härligheten. I evighet. Tack Arsenal. Och välkommen hem, du klubben i mitt hjärta. Godnatt och sov så gott, i morgon vaknar vi upp till en ny tid. Tack.