Medlemmar: 5011 st.
Visa menyn

X:et i trappuppgången

Davidsson och Mannen
mån 16 jun 2014 kl 10:47

Nu är säsongen 2013/2014 sedan en tid tillbaka över och man har börjat se den med lite nya perspektiv. Som brukligt är slutade vi på ligans fjärdeplats, men detta efter en annorlunda cykel där vi började bra, avslutade acceptabelt men helt föll igenom helt däremellan, under vinter och tidig vår. Vi tog, i och med FA-cupvinsten, vår första trofé på nio år och mycket av den moll som många kände under vintern slutade därmed i dur. Personligen är jag fortfarande kvar i irritationen över hur Arsenal i vintras misskötte ännu ett transferfönster och därmed slängde bort den bästa chansen på ligavinst vi haft, och högst troligen kommer att ha fått, på mycket, mycket länge.

Pågående transfersommar har också börjat på sämsta möjliga sätt för oss arsenalister. Men trots att smärtan över att se Fabregas bära en smaklös, blå tröja och trots att det väcker avsky i hela min kropp att så kunde bli möjligt, så tänker jag på en annan fanskara som, trots att deras lag slutade över oss i ligan och trots att deras transferfönster startat riktigt bra, på många sätt ändå har större anledning till att känna sig obekväma. Om de sedan har vett att göra det är dock en annan fråga. Häng med, så skall jag berätta om X:et i trappuppgången.

Jag vet inte om ni varit med om något liknande, men för en massa år sedan var jag med om ett kanske inte märkligt, men ändock ganska intressant möte. Jag hade just gjort slut med en flickvän och jag var oerhört lättad över att ha tagit steget att lämna en relation som förvisso kunde vara eldigt romantisk och känslostormande på många sätt och vis, men som samtidigt besudlades av svartsjuka, avund och socialt utagerande av ganska oskönt slag.

En kväll, några veckor efter att relationen hade fått sitt definitiva slut, ringde det på dörren. Utanför stod nämnda exflickvän och eftersom hon hade bemödat sig att ta sig hem till mig utgick jag ifrån att det var något hon ville prata om, något som var viktigt för henne att avhandla eller något som hon behövde ta öga mot öga, varför jag bjöd in henne på en kopp te eller liknande. Det som gjorde situationen intressant, på gränsen till bisarr, var att hon inte alls ville komma in, hon ville knappast ens tala med mig, utan hon ville mest bara stå där framför mig i trappuppgången. Hennes syfte visade sig endast vara att visa upp sig och sin nya stil, inklusive nya fräcka kläder och en ny och trendriktig frisyr.

Hon ville alltså inget annat än att visa för mig vad jag nu, efter det av mig initierade uppbrottet, gick miste om. Hennes ”nya jag” skulle alltså vara så attraktivt att jag inte bara skulle ångra mig, utan till och med gruvligt gräma mig över beslutet att göra om henne från flickvän till exflickvän. Hon ville förmå mig beskåda och se det nya, det finare och det mer attraktiva än det jag några veckor tidigare ratat. Det skulle då bli någon form av metemorfosens välsignande näsbränna för den taskige expojkvännen.

Ja, jag vet att det är fint på alla sätt och vis, men det räcker ändå inte till för att väcka avund. Bild: D&M

Inte helt olikt de relationer vi har till flick- eller pojkvänner, fruar, män eller sambos, är det med våra relationer till vårt fotbollslag. Vi låter oss binda starka emotionella band vilka till och med kan gå över till en överidentifikation man sällan har med sin fru/make/sambo/älskling. Vi säger sällan att ”vi skall ut och dricka drinkar på fredag” när hon skall fnittra med tjejerna samtidigt som du är hemma och spelar X-box. Däremot säger i varje fall jag att ”vi möter toonsen borta på lördag ” när Arsenal skall åka till St. James’ en lördageftermiddag. Det vill säga vår relation med laget är ofta, hur galet det än må framstå, mer involverande än den till personen du delar ditt liv med.

Däremot är det precis som med nämnda exflickvän ute i min trappuppgång med vissa följare till ett visst fotbollslag.  När deras fotbollslag under säsongen som gick, gick från att vara medelmåttligt eller ibland näst intill dåligt till framgångsrika och uppskattade. För så länge jag har följt den moderna fotbollen har jag aldrig sett så många röda tröjor med gula inslag bäras publikt på stadens gator och torg, som jag tvingades göra denna just avrundade vår. Jag har aldrig tvingats konfronteras med den påhittade liverfågeln så många gånger som denna säsong, inte ens på den tiden Liverpool FC faktiskt var bra. Inte ens när de, på grund av två domarmisstag på två matcher, slog ut oss ur europaspel för några år sedan.

För denna säsong har jag förstått hur starkt driften att slå tillbaka är. Kanske inte fysiskt men relationellt. Hur viktig upprättelsen är, in-your-face och se-nu-vad-du-nu-går-miste-om. Alla Liverpoolfans som lidit i det tysta i så många år fick nu äntligen möjlighet att knäppa de övriga, baktalande och hånskrattande, fotbollsfantasterna på näsan. Inte bara på grund av att LFC ett tag såg ut att vinna Premier League för första gången utan också på grund av att just de, enligt fotbollskännare of the world united, spelade den mest fina, attraktiva och progressiva fotbollen.

Nu är jag kanske inte mannen som kutar runt i matchtröjor varken till vardags eller till fest. Jag respekterar de som gör det, men jag är mer en badge-, Harrington-, Terrace- eller retrojacka- och halsdukssnubbe. Men jag har burit min halsduk genom alla de svåra år som vi vandrat sedan Wengers Arsenal stod på toppen 03/04, jag har köpt på mig nya pins att sätta på väskan eller rockslaget, år efter år, resa efter resa även om de pinsamma förlusterna skrikit mig i ansiktet. För det är så man gör, man stöttar sitt lag både i medgång och i motgång, så ser en reell relation ut.

Så alla dessa replikatröjbärande Liverpoolfantaster är bara en gubb- eller pojkspolingsvariant av det bittra exet i trappuppgången. De vill inte alls prata, de vill inte alls reda ut någon osäkerhet om Gerrard är en riktigt hyvens kille eller inte och de vill inte alls nysta i härvan kring om You Never Walk Alone verkligen är så fantastisk som den i deras ögon framställs. De vill bara visa upp sin nya fräcka still och sin nya fräcka frisyr. In Your Face. De vill bara bli sedda, beundrade och saknade. De vill bara blåsa upp sig av självgodhet för att slippa skuggans kroknande kyla. De vill bara knäppa på näsan, visa ett trotsigt långfinger och locka fram en känsla av att man går miste av någonting. Precis som den revanschtörstande exflickvännen i trappuppgången. Bara så, inte mer.

Kommentarer

Bild för Kaj Poikela

Ha! Vet exakt vad du menar. Dessa Liverpoolfans. Det finns en farsa på Elmers skola som jag sett varje dag i ett par månader som går omkring med sina Liverpooljackor, en när det är varmt och en för varmare väder. 
Själv låter jag Elmer ha matchtröjor. 

Bild för Davidsson och Mannen

Ja, du ser. Liverpoolkrypen, de finns f-nken i mig överallt. Och hade han sina jackor förra, eller förrförra säsongen? Bar han dem med bröstkorgen sådär fånigt utspänd? Trooor inte det va!

Själv gör jag som du, jag låter sonen bära matchtröjor medan jag kör, kanske något, mer subtila Arsenalstäch. Sedan hjälpte jag ju till på traven genom att döpa honom efter klubbens bäste målskytt genomtiderna, varför den där goa grajjen med att ha sitt eget namn på ryggen än mer ökar bärandet. Idag, på avslutningsdagen, förmådde dock hans mor honom att bära skjorta. Men va f-n, två dagar per år kan man väl gå med på, eller?

Bild för Kaj Poikela

Det är bara Liverpoolfans som ser ut att gå på maskerad varje dag. Jag vet inte var det kommer från, men jag ser dem till och med bära såna där långa tränarjackor ganska regelbundet.

Försökte själv få till "Dennis" som namn, men kämpade förgäves. Har ingen som helst vetorätt i min familj, tyvärr. 

Bild för Davidsson och Mannen

Måste vara att vädret är sk-t uppe vid Merseyside. Eller så är det att deras självinsikt kommit i kapp dem varför de önskar dölja sig så mycket som bara är möjligt?

Oavsett; Dennis är bra, jag funderade på Raymond ett tag, Romford Pele försökte jag också med men det gick sådär, så vi landade i ett förnamn som är ett franskt efternamn och där BOOM, vart jag hemma!

Bild för Kaj Poikela

Vår fina gamla SAAB har RAY på nummerplåten.
Har länge funderat på att göra något grafiskt av det, kanske hans ansikte på ett klistermärke - du vet där i mitten av plåten där det gamla skattemärket satt.

Bokstavskombinationen är nog den enskilt största anledningen till att vi inte gör oss av med bilen. :-)

Bild för Davidsson och Mannen

Ahh, i stället för att säga att jag blir djupt avundsjuk, så hävdar jag, fryntligt, att jag är glad för er skull. F-n va creddit. Om man säljer en bil, får man köpa loss skylten och ta med den till nästa bil? Det får man inte, va? Synd. -Men jag ser fram emot lite grafisk magi, med RAY-tema, från dina flinka fingrar. Ha det!