Jag spelar vanligt

Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest.
Jag spelar vanlig, men hur är det nu människor gör?
Vad är det de gör?

Ja du, Arsène Wenger, hur är det nu man gör när man spelar vanligt? Frågan har varit aktuell tidigare och den är efter det synnerligen pinsamma raset i tisdags än mer aktuell. Hur var det nu man gjorde när man spelade vanlig fotboll? Man ställde upp en målvakt som stoppar bollarna, fyra försvarare vars primäruppgift är att skydda nämnda målvakt från mer inblandning än nödvändigt, att hindra motståndarna från att avancera in i det egna straffområdet och att, ja som det heter, försvara det egna målet.

Därefter valde men tre eller fyra mittfältare vars centrala del både skall understödja de fyra försvararna i deras arbete men även fungera som länk till anfallande spelare. Spelar du med fyra mittfältare skall de så kallade yttermittfältarna, yttrarna, använda ytan längs med sidlinjen för att avancera fram i banan för att sedan antingen vika in i banans centrala delar eller leverera bollen till andra spelare som är i dessa centrala ytor. Vidare har du två eller tre anfallsspelare, populärsvenskt kallat forwards, just för att de i huvudsak är satta på plan för att spela framåt mot motståndarnas mål och kanske till och med bidra till att placera bollen i detta deras mål.

Du passar, du dribblar, du skjuter. Du springer, du småknuffas och du lurar motståndarna att begå misstag som du och dina medspelare drar fördel av. Du försöker lista ut vilken yta motståndarna vill använda för att avancera och du gör vad du kan för att förhindra dem, såväl individuellt som tillsammans som en enhet. Samtidigt försöker du lista ut var du själv skall göra för att anfalla, vilka strategier som kan finnas detta och vilka ytor på planen du skulle kunna frigöra för att göra avancemanget möjligt.

När gamle Arsenalspelaren Paul Merson, i ett numera världskänt klipp efter raset mot Anderlecht, sågade Arsenals totala brist på spelplan och taktik, lagets naivitet och vissa av spelarnas egoistiska strävan att anfalla när försvar stod som egentlig huvuduppgift, höll han det enkelt och basalt, grundligt och smått elementärt. Han talade om enkelheten, om grunderna och om självklara regler för hur fotboll skall spelas. Om vad man skall göra och när man skall göra det. Och ibland är det precis så jag känner när jag antingen ser eller funderar kring Arsenal under Arsène Wengers ledning. Vi är så upptagna med att spela vackert, unikt och progressivt utvecklande att vi helt har tappat grunderna på vilket all fotboll vilar.

En lika förvirrande som klok man. Bild: Flickr.com: ”Dunkers kulturhus”

Vi har glömt av enkelheten, vi har glömt av fördelen med en tydlig rollfördelning och vi har helt glömt av tanken om den snabbaste vägen till motståndarnas mål. Vi har helt valt att förbise från behovet av stabilitet, av förutsägbarhet och av kontinuitet. Arsenal har blivit en fotbollens experimentverkstad där Wenger går runt som Professor Balthazar och grubblar på nästa fantastiska uppfinning att revolutionera fotbollsvärlden med och vi har helt förlorat förankringen i vad fotboll egentligen är. Kantspelare placeras centralt och vice versa, backar blir ytterforward och offensiva spelare förväntas fungera som de defensiva mittfältare vi aldrig handlar in till klubben.

Så hur är det nu de gör? Vad är det nu fotboll är? Tja… i min värld är det ett enkelt spel, ett enkelt nöje för enkla människor. Där människor försöker få ut så mycket som möjligt av det egna realkapitalet, i det här fallet fotbollsspelarna, såväl individuellt som kollektiv enhet. Att sporten fotboll går ut på att göra fler mål än man tillåter motståndarna göra i respektive match och att ta så många segrar på en säsong som bara är möjligt.

Att streta emot och stjäla poäng mot bättre lag på deras hemmaplan, att vinna samtliga hemmamatcher och att ta de, numera, tre poängen som segrar ger mot de förhoppningsvis sämre lagen. Att vinna, inte spela oavgjort och absolut inte förlora. Inte spela oavgjort mot lag som Everton, Leicester, tottenham, Hull eller Anderlecht. Vinna, släppa in få och göra fler. Sedan får det se vackert ut, det får bjudas på ögongodis och det får smörja kråset i de hugade fotbollskonsumenterna. Men det får lika gärna vara tufft, hårt och smutsigt. Enkelt, onyanserat och primitivt basalt. Så länge de vid avspark oavgjorda matcherna slutar med seger för Arsenal.

Mot Swansea vill jag ha en målvakt, Szczesny, i mål. Jag vill ha en högerback, Bellerin, som högerback, två mittbackar, Mertesacker och Chambers, som mittbackar och en vänsterback, Gibbs eller Monreal, som vänsterback. Jag vill ha ett centralt mittfält med en tydlig rollfördelning, där Flamini och Wilshere ansvarar både för att skydda backlinjen och för att disponera bollen vidare till den högre upp placerade Sanchez. Vidare vill jag ha en anfallstrio som består av anfallare och där blir det också svårare. För eftersom Wenger inte insett att spelartrupper behöver roteras, så stod vi i tisdags med en samling högst urkramade disktrasor, vilka nu på söndag skall ut för luftning ännu en gång. Jag önskar ändå, en eventuell urlakning till trots, se en anfallstrio bestående av Campbell, Welbeck och Oxlade-Chamberlain.

Och jag önskar mig få se ett stycke vanlig fotbollsmatch. En match där vi hindrar motståndarna från att belägga allt för mycket av sin verksamhet i vårt straffområde, där vi håller målet rent från påhälsning och där vi succesivt viker ned motståndet för att sedan bryta det. De skall inte göra mål, vi skall göra det. Vi skall stå på rätt ställe vid rätt tidpunkt, de skall luras till att göra motsatsen. Jag har inget emot ping-pongmål a la Wilsheres mot Norwich, men klarar mig lika bra utan så länge Arsenal gör fler mål än Swansea. Inte lika många eller färre, fler mål än motståndarna.

Vissa saker kostar mycket mer än man tror,
vissa saker kostar mycket mer än man tror...