Rymdimperiet slår tillbaka

Arsenal sägs ofta, av objektiva slötittare, stå för den goda fotbollen och Wenger anses ofta vara någon form av fotbollsideologisk visionär med rätt och fel som tydliga rättesnören. Till detta sätts ofta söndagens motståndare, Stoke City, som någon form av motpol. Estetik kontra genuinitet, modernitet kontra det reaktionära och det öppensinnade kontra det reaktivt bakåtsträvande. Och så brukar det hålla på, kortpassningsspel kontra Route One, snitsig teknik kontra brottarfotboll och fotbollens goda mot fotbollens ondska. Varje möte blir en ideologisk härdsmälta och Arsenal står ständigt som representanter för det goda.

Härom dagen fick jag, i min tidslinje på Twitter, ett kvitter från ett konto som bad en skicka vidare tweetet om man varit på aktuell arena. Arenan i just detta tweet var Arsenals Emirates Stadium varför jag, av ren nyfikenhet och viss arenafetischism, gick in på kontots profil och förlustade mig i bilder på arenor jag önskar besöka i framtiden en också på sådana som jag redan varit på. Nu retweetade jag inte Emiratestweetet men det fick mig att, i relation till andra arenor och i relation till den gemena synen på fotboll, börja fundera på det här med sportens onda och goda.

För trots den generella bilden av Arsenal som representanter för fotbollens goda så står hamnar vi, i denna diskussion, i spektrets andra ytterlighet. För Emirates Stadium är ju en arena i raden av dessa moderna och bland groundhoppers ofta bespottade själlösa McStadiums. Allt är symmetriskt, estetiskt och tillrättalagt. Toaletter, barer och serveringar, allt finns i överflöd och är både helt, rent och funktionellt. Den gemene arenagormanden tar ett bett men vänder sig ganska snabbt och spottar ut biten av den moderna fotbollens surkart.

Och även jag föredrar det vinda, sneda och bedagade framför det perfekt tillrättalagda, det själfulla framför det formgjutna och det personliga framför det standardiserade. Jag väljer alltid Roots Hall före Cardiff City Ground, alltid Goodison Park före Macron Stadium och alltid Turf Moor före St Marys Stadium. I samma retorik skulle jag såklart också välja Britannia Stadium före Emirates. Visst skulle jag välja snålblåsten uppe på en kulle i Stoke-On-Trents utkanter framför ljudlösa rulltrappor upp till Club Level och visst skulle jag välja att charmas av en plåtburk Bitter i handen på Snikens Kulle framför en plastflaska Carlsberg i någon av Emirates alla likriktade barer.

Låt Darth Wenger och hans stormtrupper ha en kraften med sig. Bild: Flickr.com: ”storm TK431”

Men när det handlar om Arsenal sätts all rim och reson ur spel, all logik försvinner och all vett och sans spolas ned i toaletten. För med Arsenal är jag gärna ondska, med Arsenal är jag gärna det ohippa och med Arsenal är jag gärna plast, modernitet och ocharmighet. För det är Arsenal, med en utskälld träbock vid rodret och boende i ett rymdskepp. Och jag bryr mig inte, för jag står där jag står, jag står vid Arsenal. Nu och för alltid. Oavsett.

Och jag vill att vi slår tillbaka och vi kan börja på söndag. Jag ser gärna att Arsenal får iklädas den svarta masken av pustande ondska och slår hårt mot genuiniteten från Stoke-On-Trent. Bara vi vinner, bara vi tar våra tre poäng, bara vi kravlar oss upp i tabellen. Och det får se ut hur det vill, estetiskt eller inte, det får vara upprullande possessionsbaserat eller cyniskt one-nil, det spelar ingen roll. Vi får gärna ha Ospina i mål, gärna Coquelin som balans på mittfältet och gärna ha Cazorla som offensiv spets bakom forwardtrion.

Vi får gärna låta Özil, Ramsey och Sanchez starta på bänken för att sättas in runt 63:e minuten. Vi får gärna ägna första timmen åt att hålla Stoke stången, långsamt bända ned dem för att sedan knäcka dem med fräscha ben och fotbollshjärnor sista halvtimmen. Arsenal är bättre än Stoke, en förlust är inget alternativ och vi måste, som representanter för den moderna toppfotbollens ondska, slår tillbaka för genansen uppe på Britannia Stadium i början av december. Kom igen nu Darth Wenger!