Ett riktigt mittfält

Idag lever vi alla med de förutsättningar som veckans första dag, måndag, för med sig. Och för mig, som för många andra arsenalister eller följare av andra idrottsligt relaterade föreningar, så färgas denna veckans inledande arbetsdag så oerhört mycket av hur just avsnoppade helg utvecklat sig. Eller snarare hur ens idrottsliga preferensers bärare, i mitt fall Arsenal, har presterat under helgen. Och mitt Arsenal presterade riktigt bra, riktigt lovande och riktigt generöst, varför min måndag på något märkligt sätt är … riktigt angenäm.

Visst hade jag gärna sett att Rosicky fått spela från start, visst ser jag Welbeck som allt annat än en kantspelare i ett topp 3-lag och visst hade jag helst sett att Sanchez fått vila från spel för svårare motstånd. Men när startelvan släpptes, och jag samtidigt agerade domare vid sonens fotbollsmatch mot ett lag vars huvudtränare var både högljudd och synnerligen generös med sina åsikter kring aktuell domares insatser och bedömningsnivå, så såg startelvan riktigt angenäm ut. The Back Five var utformad precis som jag hade hoppats på men inte väntat mig och även om anfallet var ett sammelsurium av otydlig rollfördelning så blev detta extra-allt-precis-överallt-anfall riktigt bra, men framför allt var mittfältet utformat precis som jag önskat mig.

För även om jag hellre hade startat med Rosicky och vilat Cazorla så visade Wenger att han och jag faktiskt delade en tanke som jag trodde att han inte alls bar på. Och än mer glädjande så visade han med sin laguttagning, mot ett förvisso tämligen lätt motstånd, att han var redo att löpa linan ut, lämna sin komfortzon och sträcka ut någonting han tidigare insistera på att trycka ihop. När han i början av årets säsong körde varken eller så tog han i helgen mod till sig och bjöd oss på både och. Och det var skönt, det var härligt och det var synnerligen hoppingivande.

Rätt man på rätt plats kan vara i ett riktigt mittfält. Bild från Flickr.com: ”kalax03”

Istället för att använda en icke defensiv spelare som balanserande mittfältare framför två alibilöpande box-to-boxmittfältare, i ett 4-1-4-1 med sin bästa kreatör utslängd på en iskall vänsterkant, gav han oss ett mittfält som bestod av en, förvisso något begränsad men ändock, defensiv mittfältare, en lysande levererande box-to-boxmittfältare och en rörlig nr 10 med ständiga positionsbyten i så väl djup- som sidled. Nervöst nagelbitande hängslen och livrem blev, i söndagsversionens 4-2-3-1, till generöst genomtänkt klarsynthet om vad tydlig rollfördelning kan innebära.

Självklart ingår inte Flamini i en framtida Arsenalstartelva men han fick bli balansspelarens svar på kuppmålvakten och han fick i söndags representera den spelare som Francis Coquelin till vardags är. Bredvid sig hade han i Cazorla den lågt utgående playmakern, som Wenger en gång i tiden efter Fabregas drömde att Arteta skulle bli och som Ramsey under fjolåret lampardifierade till sin, som både distribuerade bollar, satte tempo och backade upp den i huvudsak defensive Flamini. Och framför denna dubbla pivot flöt Özil fram som, efter Cazorla, var planens bäste spelare i sin rätta position som frisläppt nr 10 med rätt att assistera.

Jag vet att det bara var Middlesbrough och jag vet att en solig söndag på Emirates är något annat än en hällregnig tisdagskväll i Stoke-on-Trent.  Men det jag tar med mig mest från gårdagsmatchen var hur myten om att Cazorla och Özil aldrig kan vara bra samtidigt, fick ett värdigt avlivande och att formen för denna arkebusering var den vackraste av mittfältstrianglar. Byt ut back upp- och rotationsspelaren Flamini mot en Coquelin med bibehållen form och vi får ett mittfält av absolut toppklass. Ett smart ankare att stabilisera fältet med, en långdistansleverantör och en finstilskonstnär på toppen. En triad att leverera högklassig fotbollskonfektyr till en forwardtrio i ständig rörelse och vi har, att lägga till en betryggande Back Five, ett riktigt högklassigt lag.

Jag vet att man skall bygga från grunden och allt fruktbärande anfallsspel bygger på en trygg defensiv. Jag vet också att Wengers Arsenal ofta tenderar att falla i en grav grävd av Wengers önskan om estetik och fotbollsideologisk upprättelse, men jag tillåter mig ändå glädjas över det mittfält som Wenger placerade ut för backlinjeskydd och bollspedition. Jag blev så oerhört glad att se Cazorla och Özil fungera så bra tillsammans och jag gladde mig något oerhört över deras rollfördelning att jag, tillsammans med allt övrigt fotbollsgodis vi har att plocka fram till nästa match, nästan vågar hoppas på en ljus vår med en högfunktionell treenighet på det centrala mittfältet. På en framtid med ett riktigt mittfält. Och sämre måndag kan man ha.