Medlemmar: 5011 st.
Visa menyn

Att möta en samling Geordies

Davidsson och Mannen
fre 20 mar 2015 kl 07:54

Som alla ni, kognitivt välmöblerade läsare av denna blogg, redan känner till så har den moderna toppfotbollens främsta representanter, spelarna i de olika fotbollslagen, nu för tiden ganska sällan speciellt mycket med den stad eller det område som laget är placerat att göra. Spelarna lever i små slutna bubblor och avståndet till den vanliga världens vanliga människor garanteras av säkerhetpersonal som skyddar spelarna som om staden de bor i vore direkt toxisk för deras ut- såväl som insida. Arsenals spelartrupp består till absoluta merparten av spelare som är födda utanför Norra Londons finaste och en majoritet av dem är till och med födda i andra länder än England. I dagens Arsenal är endast Kieran Gibbs, Theo Walcott och Chuba Akpom födda i London, medan vi med visst mått av generositet även skulle räkna in den Stevenagefödde, men i Luton uppvuxne, Jack Wilshere till dessa London-born-and-breada Arsenalspelare.

I Newcastle United kommer två av A-truppens spelare från dess hembygd, stjärnan Jack Colback och reservspelaren Adam Armstrong, medan andremålvakten Jak Alnwick är uppvuxen i Hexham norr om Newcastle och precis som Colback fostrad i Newcastles antagonister Sunderlands akademi. Så när Arsenal nu på lördag åker upp till Newcastle för att hämta hem tre synnerligen nödvändiga poäng så är det inte mycket av Cockneys som ställer sig mot en samling Geordies och sedan gör upp om vilken av dessa grupper människor som är störst, bäst och vackrast. Det är snarare en samling välbetalda gästarbetare som har ännu en dag på jobbet framför sig. Det är så den moderna fotbollen ser ut, oavsett vad vi tycker om den saken.

Men när det gäller mig så har jag sedan förra påsken en viss förkärlek till staden Newcastle och framför allt dess invånare. Som fotbollsturistande svenne och som ännu en representant för den fulltrynade moderna fotbollens förgänglighet skulle jag fira påsk i staden och det utifrån ett besök på St. James’ Park. Och jag vet att jag lider av svårbotad anglofili och jag vet att jag har en förkärlek för diskbänksrealism kryddat med ett lämpligt mått av blottlagd socialpornografi, men mitt möte med några av representanterna för dessa Geordies var lika omskakande som gripande. Och detta helt utan att jag hade detta som avsikt.

Med Centralstationen bara promenadminuter bort och China Town i ryggen, reser sig denna mäktighet. Bild: D&M

För efter att tre fotbollskonsumenter varit på St. James’, tittat på match mellan NUFC och Swansea och njutit av en av Premier Leagues absolut mest spännande arenor, skulle tid avnjutas innan tåget skulle ta resenärerna tillbaka till login i Bradford. Vi tog en ordentlig promenad i stadskärnan men passade sedan på att se matchen mellan stadens nämnda antagonister, Sunderland, och chelsea på en av Newcastles alla pubar, Rose & Crown. På R&C satt unga män i Toonströjor i trevlig blandning med både farbröder och tanter med Swanseas motsvarigheter i en aura av tillåtelse och allmän förbrödring. Ljudvolymen var hög, stämningen likaså men känslan var att här är alla välkomna och här inne kan vi det där med god stämning och gemytlig trivsel.

Vi tittade på fotboll, såg Sunderland klä av Mourinho och drack våra ales i godan ro, innan klockan slog 18.00 och allting plötsligt, som i ett trollslag, förändrades. Utan någon som helst förvarning skenade jukeboxen med umpf-umpf på smärtgränsens rand, folk skuttade upp på borden för att hoppande dansa med i umpfet och den skärande diskanten överröstades endast av distorsionen från stämmor som levt det absolut hårdaste av liv kan ge. Glas flög genom rummet, människorspillror i princip likaså och det vi trodde var en pub vi besökte påsken 2014, hade på bara några minuter förvandlats till en gutturallivsgrotta tusentals år bort från nu.

Män, avsevärt yngre än vi, skrålade med glesa garnityr och väderbitna ansikten på obegriplig auditiv leravälling, den unga kvinnan i det norska sällskapet just bredvid oss fick delar av dessa människor rakt ned i det välmående tilltagna dekolletaget och höll krampaktigt i sitt manliga sällskap som i sin tur hade fullt upp med att förhindra bordet han satt vid att välta över dem. När West Ham-Johan behövde tömma blåsan fick han, efter att ha blivit ordentligt synad av någon högst informell toalettvakt, frågan om han skulle in dit (pekande hand av auktoritär toalettvakt) och kissa eller in i det andra rummet (samma pekande hand åt annat håll) för att casha upp och dra i sig någon av de där framlagda linorna kocks.

En av Premier Leagues allra mäktagaste läkare håller långsamt på att fyllas. Bild D&M

Så där stod vi, tre oskuldsfulla småbarnsfäder, och trodde att vi hade varit med förr. Där stod vi och såg på när en trivsam familjeinrättning vändes upp och ned, blev ett Sodom och Gomorra en tidig påskafton i Newcastle och vi hade också sett en av orsakerna till att så gjordes. Vi såg hårt prövade levnadskonstnärer hejdlöst kasta sig rakt ut i tillvarons töcken, vi såg på tok för många av dem peaka alldeles för tidigt på kvällen och vi fick oss en liten inblick i hur Geordies firar sina högtider, eller om det kanske alltid är så här de firar sina lördagar?

Lika tacksam jag är för att jag fick uppleva denna stund, lika mycket känner jag för alla de som har detta spektakel som sin frekventa hemvist och det vi fick bevittna som sitt habituala tillstånd. Alla dessa människor som kröks för tidigt, som åldrats för snabbt och som, i allt för stor omfattning, fått lära sig att det där med livet, det är inget enkelt det. Då det är bäst att huka sig, när livets pardonlösa knytnäva träffar din ögonhåla och med all kraft för den allt djupare in i ditt huvud, bäst att lära sig att ta en smäll med ett leende för att slippa åka på ännu mer stryk och bäst att för säkerhets skull dra en extra lina i tron att det är den som kommer lyfta dig ur gung-flyn du varit fast i sedan barndomens fösta örfil.

Så utifrån denna upplevelse adderat till stadskärnas utformning, med St. James’ arm i arm med såväl riklig sekelskiftesbyggnation och Victorianska stenmurar som pråligt China Town, kan jag inte annat än älska denna mosaik till stad, denna de yviga svängningarnas högborg och detta de grovkorniga uttryckens livmoder. Gruvsandsraspiga röster, fumliga raggningsförsök innan mörkret ens hunnit falla och en publokals slutenhet som om den var ett litet universum i inkapslat skyddad från det stora.

Lite som Newcastle i England, lite som Geordies bland engelsmän. Och jag önskar verkligen att dessa Geordies, kommande lördag, har stabila styltor som kan staga upp dem från att falla. För hur mycket jag än känner för dessa spridda skurar till öden så hoppas jag att deras lag, NUFC i all sin Mike Ashleysynkrona galenskap och allt sitt symptomatiska kaos, åker på stordäng när Arsenal Cockneys kommer till staden för att göra slarvsylta av dem. För sådan är jag, trots alla vackra ord om vurm av kantstötta och tilltufsade varelser i nordöstra England. En vanlig, simpel och cynisk fotbollskonsument med fotbollshjärtat 1039 kilometer hemifrån. GOYG.

Kommentarer

Bild för Woody

DM, imponeras verkligen av dina texter. Begåvningen är tydlig. Att du sedan orkar och får tid utgår jag ifrån ligger i ett brinnande intresse för Arsenal och i denna text England. Är själv obotlig anglofil med allt vad det innebär. Undantaget är den Engelska maten. Som 16-åring 1977 (Sex Pistols m fl) spenderade jag en månad i England. Artig som man var och förhoppningsvis är sade jag till familjen att Steak and Kidney pajen var god. Detta renderade att jag fick denna vidrighet serverad 3 gånger i veckan. Nu är väl inte Kebab direkt Engelsk men 1983 och av misstag åt jag det mest vidriga någonsin. Köttbitar som smakade fekalier och Bojan Djordics gamla strumpor i en salig blandning. Detta serverades i London. Hade gärna broderat vidare men nu ut i verkligheten. Rock on !

Bild för George Adams

Klass D&M!

Håller med om att staden och dess invånare är speciell. Kommit dit med båt ett par ggr i jobbet och trivts. Dessutom en härlig stadion.

Give us our Arsenal back. Kroenke Out!

Bild för Davidsson och Mannen

Woody// Tack, tack och åter tack. Min fru skulle nog stryka tid, intresse och istället skriva galenskap och sjuklig relation (till klubben Arsenal). Själv föreslår jag kärlek. Till Arsenal men, som du är inne på, även till landet England. Precis som du så jag jag genom åren tvinnat bandet till England hårt, stadigt och för evigt sammanlänkande. Kidneypajen har jag varit oerhört nära att äta ett par gånger (bland annat på Underhills stora ståplatsläktare), men alltid bangat ut i sista stund. Dels eftersom jag har oerhört svårt för inälvsmat generellt, men också för att jag hört andra vittna om upplevelser som dina. Urk. Men rock on själv!

George Adams// Stort tack och gott att du gillade texten även om den av många skulle anses falla ur ramen för Arsenal-Swedenbloggande. Oerhört kul att den gick hem hos dig! Och gott att även du har en god relation till staden och dess invånare. Och härlig stadium, oerhört!