Medlemmar: 4433 st.
Visa menyn

I pendelns rörelse

Davidsson och Mannen
tis 7 apr 2015 kl 13:57

Jag vet inte om det handlar om Arsenal eller om det är något typiskt engelsk. Om det bara är vi eller om det är något som odlas överallt på det engelska öriket? Bland fåruppfödare, brottare och koloniserande krigarsjälar? Kanske är det så här för alla engelska fotbollsfans eller är det rent av någonting typiskt för alla fotbollsfans världen över, örike eller inte? Sjöfarare såväl som landkrabbor? Korsfararättlingar såväl som ateister som muslimer, judar, hinduister och buddister? För det förekommer nog inte bara bland oss Arsenalister, eller hur? Jag har aldrig följt något annat lag, bortsett från mitt lokala svenska, så jag har ingen som helst aning, men jag har svårt att se att det bara är vi, bara följare av engelska lag, bara arsenalister.

Men eftersom jag är arsenalist och inget annat, så kan jag bara utgå ifrån mitt och vårt perspektiv och utifrån detta lyfta fram De Två Syndromen. Det ena är Frälsarsyndromet vilket innebär att vi följare glorifierar och överskattar skadefrånvarande spelares egentliga kompetens vilket medför att den frånvarande spelaren, i våra ögon, blir mycket bättre än vad han egentligen är och att denne kommer frälsa oss så fort han kommer tillbaka i spel. Det andra är Pendelsyndromet, vilket innebär att en spelare som hyllats och ansetts presterat oerhört bra, förr eller senare måste falla offer för en pendelrörelse som gör att de, som referens till sina tidigare utförda eller upplevde, fina insatser måste dras ned i dyn. Någon form av fotbollens jantelag, fast knutet till tidigare hyllningar, såsom om den som hyllats måste stå till svars för detta och att lösningen då blir en ökad kriticism gärna på gränsen till uttalad skepsis.

Ett av pendelsyndromets mest tydliga spelarföremål, i dagens trupp, är Mesut Özil vars insatser ordentligt lagts under lupp och där förstoringsglaset inte bara grumlas av hans enorma prislapp utan också repas av hans intetsägande ansiktsuttryck, av folks syn på hans kroppspråk samt av ett ständigt refererande till andra spelares känslomässiga generositet, vilket i sin tur skulle ställa Özil i en sämre dager. I skrivande stund har Özils pendelrörelse börjat närma sig mitten. Han anses av gemene man vara en bra fotbollsspelare, många kan se hans passningsbriljans och allt fler börjar till och med tala om honom på sätt som liknar det vi gjorde hösten 2013, när han spred ymnigt med assistenstjänst till alla och en var. Och när ett spelarföremål avverkats och malts ned av pendelsyndromets kvarnar, vad gör man då?

Jo, man finner ett nytt objekt för denna typ av behandling och detta objekt verkar vara/har blivit Francis Coquelin. Coquelin som kom från ingenstans, klev fram och fyllde en funktion vi så länge saknat och därefter hyllades i smått religiösa tongångar. Jag var en av alla som stod och sjöng falsett i hyllningskören och referenserna till ligans alla defensiva mittfältare stod som spön i backen. I efterhand skulle somliga säkert påstå att körens lovsång främst tonsattes av forna falsarier, en kollektiv tonartshöjning rörande det defensiva spelet och av en medburen psalm om en defensiv mästare, inte helt olik vissa av frälsarsyndromets symtom.  Andra skulle hävda att Coquelin faktiskt stagade upp någonting som tidigare svajat rejält, att hans fantastiska statistik inte endast är ett redskap för lögnaktigheter och att Arsenal, med honom på det defensiva mittfältet, har fått den pusselbit vi så länge stått utan.

Men efter solsken kommer, enligt pendelsyndromisterna, alltid regn varför Coquelin, trots insatserna mot de båda Manchesterlagen, i lördags ansågs stå inför ett så kallat avgörande test. Han hade, enligt vissa, egentligen inte stött på något motstånd att tala om och nu, i lördags, skulle han till slut ställas inför det tydliggörande och besvarande testet. Frågan är då om han klarade testet? Är han verkligen fågel eller visade påskaftons eftermiddag att han egentligen är fisk? Är han en sol på den arsenalska himlen eller damp han ned som en pannkaka ungefär när ungarnas ägg skulle öppnas? Är han verkligen the real deal eller är han endast ett symptom på att vi mår bra av att få någonting vi inte har haft, men också länge saknat?

Om konsten att få andra att se dåliga ut. Bild från Flickr.com: ”arsenal_wallpapers”

Personligen stod jag inte i sällskap av dessa frågor, men jag vill ändå lyfta dem, mycket för att jag känner att svar faktiskt finns. För efter att ha varit en bidragande orsak till att vi stod pall Manchester Citys alla tekniska spelares teknikaliteter och efter att helt manövrerat ut Uniteds vapen, långa bollar på måltavlan Fellaini, samma vapen som bidrog till att både liverpool och spurs har fallit under våren, så var Coquelin en ytterst bidragande orsak till att vår seger blev så säker som den blev i lördags. Visst kan vi tala om Kolo Tourés hjälpande hand/fötter, visst skall ljus skina på Özil, Sanchez, Cazorla och många med dem och visst skall Arsenals totala laginsats prisas högt. Men vad såg du av Hendersons och Allens leverenser? Vad såg du av Sterling, Coutinho och sedan även av Sturridge? Var någonstans var Rodgers liverpools så omtalade passningsspel?

Ja, just det. Mycket av dessa spelarmässiga ting låg nedkörda i Herr Coquelins byxficka. Självklart var han inte ensam, självklart vilade segern både på en god offensiv och en kollektivt fungerande defensiv med utmärkt press på bollhållare. Men maken till tillslutet centralt mittfält har jag inte sett sedan … vi mötte ett nedskapt city. Eller någonting liknande. För mig råder inte ovan ställda frågor längre, Coquelin gjorde ännu en match där han visade att han är en synnerligen begåvad defensiv mittfältare och han visade också, ännu en gång, att han är både spelintelligent och villig att offra sig för lagets bästa. Hans spel med bollen var både förtroendeingivande och användbart, men det är/var framför allt i spelet utan boll som han utmärkte sig. I hur han läste av liverpools försök att finna rättvända spelare, hur han succesivt monterade ned deras försök till uppbyggnadsspel och hur han, hela tiden, låg som en skyddande vågbrytare framför backlinjen. Vi kan ju alltid skylla på att motståndet, säga att de för en gångs skull var dåligt, men vi kan ju också titta på varför motståndarna blev dåliga i matcherna mot just oss.

För mest av allt tänker jag på en situation som utmärker Coquelins briljans. Det är en under matchens inledande period när vi stormade fram, då vi jagade dem till att backa och då det typiskt Arsenalska anfallsspelet svepte över liverpools defensiva tredjedel. Vi har sett det så många gånger förr, Arsenal spelar lysande passningsfotboll i våg efter våg, alla spelare är med och bidrag till det vackra. Och sedan åker Arsenal på ett kontringsmål i baken. Coquelins insats i lördags visar att vi nu har någonting annat, för situationen jag tänker på var en då han slår en lysande passning fram till Sanchez som vänder in i banan för vidare leverens, men då Coquelin, efter att han slagit sin passning, redan vänt sig om, backat hem och intagit en defensiv position för att säkra inför eventuell kontringsrisk. Situationer liknande denna återkom sedan vid ett antal tillfällen och dessa understryker inte bara Coquelins begåvning som vi ser i närheten av spelet eller i närheten av bollen. Den tydliggör den än mer viktiga begåvningen, att ha möjlighet att göra något men avstå från det, och att göra det för lagets bästa. Det var i dessa situationer som eventuella frågetecken, om behov fortfarande fanns, rätades ut. För resten visste vi, nu vet vi även det här.

Jag vill därför slå fast att Francis Coquelin absolut inte är att anse som ligans bästa defensiva mittfältare eller varandes bland världens toppskick och han är ännu ingen defensiva mittfältets motsvarighet till Sanchez eller Özil. Men han har en synnerligen stor talang för någonting som ofta brukar ta lång tid att utveckla och som brukar visa sig i en högre ålder än de mer tekniska rollernas dito. Coquelin är idag bara 23 år, fyller 24 om en och en halv månad och han har en statistik när det gäller brytningar, tacklingar och anfallsstoppande som ligger ligatopp under detta år. Han har, som före detta offensiv mittfältare också med sig en god passningsfot och en förmåga att slå öppnade crossbollar a la Arteta när denne var som bäst.

För mig är han inte en helt färdig spelare, han är inte i absolut världsklass och har kvar att visa att han kan hålla hög nivå under längre tid. Men i hans spår följer inte (längre?) en mängd frågor om hur bra han är. Dessa är redan besvarade. De frågor som kvarstår är hur bra han kan bli i framtiden, när han uppnått den ålder då den defensive mittfältaren brukar vara som bäst. Bastian Schweinsteiger fyller snart 31, Xabi Alonso snart 34 och Citys Fernandinho fyller 30 i början av maj. Frågan som kvarstår, mitt i pendelns rörelse, är istället hur bra Coquelin kommer att vara om två, tre, fyra år, när han är lika gammal som Matic och Busquets är nu. Hur bra är Coquelin då?

Kommentarer

Bild för Håkan Lynghed

Tack för en utomordentligt nyanserad analys i ämnet Coquelins vara el icke vara vår framtida DM!!! Jag är fullständigt övertygad om att om vi bara låter Le Coq spela o utvecklas så har vi en DM i världklass inom ett par år. Han har alla förutsättningar att nå dit. Redan idag så har han ett enormt stort defensivt register och inte minst en fighting spirit som behövs för att klara av det. (Kan inte låta bli att jämföra med allas vår engelske Jack som oftast hamnar med näsan i gräset med en vädjande blick på domaren medan Le Coq istället ger sig in i nästa höjdduell med sin brutna näsa....)  Att i nuvarande läge ens diskutera vem vi ska ha som DM nästa säsong istället för Le Coq känns fullständigt obehövligt/förkastligt i mina ögon. Han är redan given som förstavalet som DM för mig.

Bild för Davidsson och Mannen

Tack för berömmet och ja, även om jag älskar Wilshere (läs: älskar han under den perioden han spelade bakom Fabregas och framför Song + hoppas att han kommer åter i den formen), så är din jämförelse med just honom vs Le Coqs brutna näsa en klockren referens gällande hans fighting spirit. Till detta har han visat vett att anpassa sig efter rådande omständigheter och lagets behov. En 23-årig pragmatiker, bara det är värt en bloggtext. Sedan är min åsikt att vi inte kan räkna med att Coquelin skall spela 60 matcher/säsong och att vi därför behöver handla in någon som kan rotera med honom. Men visst är han givet förstaval idag, inget snack.

Bild för Woody

Håller självfallet med vad gäller Coquelin. Ynglingen står fortfarande under utveckling men har sedan återkomsten varit rent lysande. Någon bloggare sablade ner honom för någon vecka sedan på ytterst märkliga grunder. Att han vidare är sprungen ur Arsenals egna led gör att man sträcker på sig. Özil såg stundtals karismatisk och vass ut mot Liverpool. Han har dock en del att bevisa men steget framåt värmde en Özilbeundrare. För tillfället undrar man var allt tjat om Wengers avgång tagit vägen ? Rock on !

Bild för Davidsson och Mannen

Visst har vi en tendens att romantisera spelare som kommit ur de egna leden, men där killar som JET och Frimpong (plus hundratals till) visat sig inte hålla, så är det just det Coquelin visat sig ha kompetens att göra. Och då tycker jag, precis som du, att det är onödigt att låta pendeln ta Coquelin som gisslan och föra över honom till någonting han inte är. Sedan håller jag helt med dig om Özils återkomst, en återkomst som jag tycker lover väldigt gott.

Bild för Fredde

I mina ögon så är Bayern vårat föredöme och målbild. Deras lagbygge är något att sträva efter och efterlikna. I deras lagbygge så har dom 3 deffensiva mittfältare som går rakt in i varje toppklubbs trupp och i 90% av desammas startelva.

Jag anser att vi ska värva ytterligare en DM, en med väldigt bra meriter som just DM. En som har en dokumenterat väldigt hög nivå som just DM. Just nu har vi de 2 tomtarna och Coquelin för den positionen. Jag vill se en specialist typ Javi Martinez komma. Visst skulle det kunna innebära att Coquelin får gå ner lite i speltid, men det skulle inte innebära att han blir helt utan. Vi ska fortfarande spela 4 turneringar även nästa år. Vi har även nästa år ett späckat julschema som gör att vi inte får återhämta oss.

Om man å andra sidan kollar Gibbs/Monreal så har Gibbs startat 25 matcher och Monreal har startat 30 matcher. Nu blir det lite missvisande iochmed att Monreal spelat en del mittback men som ett "andraval" får man matcher. Är man ett bra andraval får man många matcher och taktiska dispositioner kan svänga till hans fördel.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Ojojoj, här drar du till och refererar till Europas just nu kanske bästa klubblag och till en klubb som i princip har monopol på det landets fotbollsinkomster. Men va f-n, visst skall de vara vårt föredöme och visst borde vi kunna ha något enormt att lära av dem, inte minst när det gäller hur man bygger en slagkraftig trupp. Du knyter själv ihop säcken när du drar en parallell med hur vi har det på vänsterbacksplatsen. För precis som du är inne på, så behöver vi två spelare av klass på varje position, har vi sedan spelare som är versatila nog att göra ett gott arbete på fler positioner så är detta ett jätteplus. Martinez vore ju drömmen, mycket för att han är så versatil och både kan spela defensiv mittfältare och mittback. Schneiderlin är väl ett liknande exempel då han kan spela defensiv mittfältare själv men ofta, som box-to-box/DM-lighthybrid, kamperat ihop med den defensive mittfältaren Wanyama.

Bild för Fredde

Det är i mina ögon där någonstans vi måste sikta, annars kunde vi lika gärna stanna på Highbury. När vi var som bäst då hade vi bredd överallt. Vi var i Italien och spöade Inter (som då var ett av världens mest aktade lag) utan Gilberto och Vieira, det anses vara en av klubbens största skalper. I mina ögon har vi tillräckligt med spelare som kan spela i box-to-box rollen i Wilshere, Ramsey och Cazorla. Och vi har tillräcklig offensiv kvalitét för att plocka in en DM som är just en DM. Inte en sittande spelmotor a'la Pirlo/Cesc utan en elak jävel som är omöjlig att passera och som alltid står rätt. Beroende hur mycket man tror på unge polacken Bielik så kan man ta in en äldre DM, en som kommer in med mycket rutin och låter Bielik stå på tillväxt och ser till att han får utvecklas i lugn och ro. Om det inte blir något av Bielik så har man endå skjutit upp en värvning utav en DM några år och man vet mer var Coquelin står.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Jag förstår helt hur du tänker, både i Bayern/Emiratesreferensen och i DM-frågan. Men då stöter man på ett antal isberg att riskera påfart i. För dels har vi, som du är inne på, redan gott om B2B-mittfältare, dels Wenger totalt ignorerat denna position/funktion i hur många år som helst och är det då troligt att han vill ha två av samma sort? Sedan hamnar vi i ett svårt vägval när vi skall inhandla en specialist som är bra nog att kunna spela när Coquelin behöver vila, men ändå har ett ego som är anpassningsbart nog att spendera tid på bänken.

Då skulle jag nog, återigen, vidhålla att det är bättre att inhandla spelare som antingen kan spela både DM och exempelvis mittback eller som kan spela DM och B2B vid behov. Och då skulle somliga, i sin tur, påstå att vi redan har dessa. I Chambers, som spelade CM/DM i Soton under pojk- och juniortiden och i Wilshere som spelade DM-light (förvisso med mer fysiska spelare framför sig än vi har i Arsenal) i Engelska landslaget. Inte lätt det här. Hur gör vi? Någon smartare än jag med bra idéer?

Bild för Fredde

Med det sagt så vill jag ju att vi ska fostra och skapa egna profiler. Men hela flytten till Emirates gjordes för att få möjligheten att krydda med Özil eller Sanchez. Att vi samtidigt ska kunna höja nivån på våran akademi som vi kryddar a-laget med spelare som behövs för att vara bland de absolut bästa.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Absolut, håller helt med dig. (Och jag gillar fortfarande jämförelsen med Bayern!)

Bild för Woody

Spännande resonemang. Det som är roligt med Arsenal är ju detta att vi får "lirka" oss fram till lösningar. Med risk för att bli tjatig så är det ju så att utan det oetiska så hade Arsenal förmodligen vunnit mer de senaste 10 åren. Att som lekstugorna helgardera med färdiga peakspelare hela tiden är inte någonstans imponerande eller för den delen värt att som supporter jubla över. Jag blir 12 gånger gladare då en Coquelin kommer fram än jag blivit om Arsenal sprättit iväg 30 miljoner på en Khedira. Utveckla det vi har och sedan så räcker det förhoppningsvis långt. Såg annars på Viasat att snackpåsarnas snackpåse snackpåse nr 1 Bojan Djordic skulle börja blogga där. Det kan man välja bort. Bara denne nu icke dyker upp i någon ruta och börja tjattra om sin kometkarriär. Rock on !

Bild för Davidsson och Mannen

Personligen har jag inget emot att vi spenderade multum för både Özil och Sanchez, utan är nu ganska glad över att arenaavbetalningen är under kontroll och att vi då, återigen, kan betala för färdiga spelare. Fast å andra sidan känner jag precis som du när det gäller dessa blodspengadopade lag vi trängs med i ligan och kan känna en enorm stolthet när en spelare som Coquelin kommer fram från de, i varje fall relativt, egna leden. Så för mig är den bästa blandningen den mellan utifrån kommande stjärnor och hembakt. Och det borde vi ju kunna fixa.

Sedan Bojan ja... Hans åsikter och framför allt på sättet han tenderar att framföra dem på är för mig helt främmande och skriker mer dissonans än något annat. Så nej, den bloggen kommer nog inte få många besök av mig, om än några.

Bild för Woody

Får nog förtydliga något. Självklart ska Arsenal handla då det behövs. Kombinationen av eget och köpt vågar jag tro att Arsenal alltid varit unika med. Menar då den kvaliteten de egna gubbarna visat upp under åren. Mitt första minne av storköp var Alan Ball 1972, vidare MacDonald 76. Dessa kombinerades med en uppsjö egna talanger. Således The Pride of London ! Rock on !

Bild för Davidsson och Mannen

En referens helt i min smak. Och rock on själv!

Bild för MikeR

Tack för en härlig analys av ämnet i vanlig ordning :), Ibland kommer ju en spelares briljans inte bara fram genom den själv utan genom att spelarna runt omkring har ett förtroende som gör att de inte känner att de måste vara backup utan kan ta nästa gubbe/spelsituation. Jag tror det har blivit lite så med Le Coq, det ser iaf ut som det sprider sig ett lugn hos de andra spelarna när de ser hans resoluta spelstil. En annan som också har det är ju Flamini men han är betydligt mera oborstad som sagt och de andra känner säkert att hej å hå nu kommer en glidtackling på mittplan sen är det bara mittbackarna kvar. För övrigt hoppas jag att Gabriel kan spela en liknande roll som en tredje mittback eller kanske tom ordinarie nästa säsong. Sedan är det lätt att ta till sig spelare som utstrålar aggrisivitet iaf har jag det och saknar det hos en del spelare som ligger och ojar sig och ropar på domaren att frisyren tuffsat till sig, jag tror att det är därför en del har svårare att till sig en spelare som Özil tex som ser helt viljelös ut. Jag vet att yutube klipp är lite meh men denna är ändå rätt skön från 2min visar de Özil i sista matchen mot pool https://www.youtube.com/watch?v=TklQzZ1JQe0 

I'll answer to nobody !!

Bild för Davidsson och Mannen

Tack själv. Ja, i liknande banor har även jag tänkt. För vi har så många kreativa spelare, så många som vill fram och så många som älskar bollen. Här har vi en kille som underkastar sig det andra, det oglamorösa och det kanske inte så arsenalska. Och som, vilket du är inne på, också sprider lugn omkring sig. De andra vet att de kan stöta fram, för de vet att de har Le Coq i ryggen (tja, den var kanske inte så bra, den meningen?) som backar upp.

Sedan hoppas jag också på Gabriel, även om jag tycker att vi faktiskt har ett riktigt bra mittbackspar redan. Men ett tredjeval som är redo att utmana de två första är oerhört nyttigt och även det lugnande. Skall kolla på Özilklippet, tack på förhand.