Medlemmar: 8784 st.
Visa menyn

Om du älskar fotboll

Davidsson och Mannen
mån 20 apr 2015 kl 13:33

Jag vet inte hur många gånger jag har hört eller läst det de senaste två, tre åren. Jag vet inte när jag såg det första gången, jag vet inte när jag såg det senast men jag smärtsamt medveten om andemeningen. ”Om du älskar fotboll måste du älska dessa tre” under en bild av Messi, Neymar och Suarez firandes ännu en utrullning. Eller ”om du älskar fotboll måste du älska den här mannen” under en bild på Zlatan Ibrahimovic som just gjort hattrick mot ett söndertrasat Lens i fritt fall. Eller ”Om du älskar fotboll måste du älska Ronaldos magi” efter att C-Ron utdelat ännu en förnedrande örfil genom att sänka en dröshög med mål hemma mot, typ, Almeria.

Jag vet att jag framstår som en grinig gammal farbror som går runt i kissfläckiga byxor och surar, grymtar åt alla och en var och som har gjort till livsuppgift att sträva bakåt på tillvarons vandring. Jag vet att jag framstår som en stockkonservativ reaktionär, med diger fallenhet för stinkande bitterhet och jag inser att somliga till och med skulle anse mig vara snål som, uppenbarligen, inte unnar alla dessa fotbollsliga underbarn deras tid i det högupplösta strålkastarljuset. Och ja, den risken tar jag. För nej, bara för att jag älskar fotboll behöver jag inte älska detta ovan nämnda.

För jag älskar fotboll. Jag älskar när ett lag som Reading, som slåss för sin överlevnad i The Football League Championship, faktiskt kan pressa Arsenal till förlängning i FA-cupens semifinal. Jag älskar när Bradford, på en arena som Valley Parade, kan slå ut blivande Premier Leaguevinnarna Chelsea från samma kupp och jag älskar när småstäder såsom Burnley kan inhysa lag som klättrat ända upp i ett lands förstadivision. Jag älskar ovissheten, kampen och oförutsägbarheten. Jag älskar när det oväntade faktiskt händer, när underhunden biter herremannen och jag älskar när topplagen behöver mönstra sin absolut bästa startelva när de skall möta någon av nedflyttningskandidaterna.

För jag älskar fotboll. Men jag älskar inte ekonomisk dopning, jag älskar inte nepotism och jag älskar inte uppenbara orättvisor. Jag älskar inte underhållningsvåld, jag älskar, som du redan vet, inte individualiseringen av en lagsporten fotboll och jag älskar inte när man självklart vet matchens utgång redan innan den har sparkats igång. Jag älskar inte när vissa av de Europeiska toppligorna har förvandlats till fotbollens motsvarighet till den amerikanska låtsasbrottningen Wrestling, där det ena laget är det fulländat goda med fläckfria leenden, perfekt skulpterade kroppar och perfekt tillrättalagda frisyrer. När det är laget, eller spelaren, som alla förväntas älska och där det andra laget är den uttalade slagpåsen som skall lekas med, gärna förnedras och slutligen skall knäckas.

Visst fanns det stjärnor att älska även förr i tiden. Men de var av en annan sort. Bild: D&M

Och jag avskyr när ett lag nästan har större finansiella muskler än resterande ligakonkurrenter har tillsammans och därför år efter år kan dränera ligatvåans satsning genom att köpa loss stjärnspelarna eller locka över dem gratis när de, på agentens inrådan, spelat ut sina kontrakt.  Jag avskyr när två lag delar på 50 % av alla TV-intäkter medan övriga arton får dela på andra halvan och därmed endast får plocka smulorna som blivit kvar när de två stora glufsat i sig nästa stora spelarnamn. Och jag avskyr när en hel värld av journalister slänger allt vad objektivitet, kritiskt tänkande och analyserande heter åt skogen i sitt ohämmade dyrkande av en spelare som sparkar lagkamrater i bakhuvudet för att visa övriga att ”jag är en sådan ni skall vara rädda för, jag är en sådan du skall hålla dig väl med”. För det är inte fotboll för mig. Det är någonting helt annat.

För mig är fotboll när elva små delar har svetsats samman att bilda en solid enhet som är mer värd än summan av delarna. Fotboll för mig är de strategiska genidragen, den ogenerade blandningen mellan kärlek och cynism och fotboll för mig är känslan av att allting faktiskt är möjligt. Fotboll för mig är det som förenar, som för åsiktsmotståndare samman och möjligheten att, i vilket oanade sammahang som helst, kunna finna en minsta gemensam nämnare. Inte retsamhet, inte ett sätt att få motståndare att tappa ansiktet och inte ännu ett redskap att visa sin aldrig ifrågasatta rättighet att utöva makt. Inte den starkes rätt att förtrycka, demontera och förgöra den svage.

Så om du älskar fotboll så älskar du den rättvisa kampen på något sånär rättvisa grunder. Självklart lever vi i den värld vi lever i och självklart hade Arsenal oändligt mycket bättre förutsättningar att gå till final än vad Reading hade. Men Liverpool hade bättre förutsättningar än Aston Villa och ändå åkte de ur. Och Chelsea hade avsevärt bättre förutsättningar att gå till åttondelen än vad Bradford hade, men misslyckades detta till trots. Manchester City borde såklart ha vunnit över Middlesborough, men åkte ändå på stryk. Och det är, bland annat, detta som gör en företeelse som FA-cupen så fantastisk och så fantastiskt viktig.

Att David faktiskt kan utmana Goliat, att allt inte är fastslaget, färdigt och bestämt på förhand och att den lille killen inte bara finns till för att den store skall ha en ful slagpåse som referensmaterial att se bäst och vackrast ut bredvid. Du kan kalla mig grått gubbig, allmänt 70-talssvartvit eller lågdefinitionsaktig. En allmänt bakåtsträvande rättshaverist, en Don Quijote som fortsätter tampas mot en allt stridare ström av fotbollsliga väderkvarnar och du kan säkert få för dig att kalla mig missgynnsam, när jag inte tar ställning för den starkes rätt att hånfullt förnedra den svage. Men om du älskar fotboll, så är det den i varje fall relativa rättvisan i en cup som FA-cupen du måste älska.

Kommentarer

Bild för Micke

Tack DM, tack för en bra text och för att jag verkligen älskar att läsa sånt här. Även jag blir så trööt på "du som älskar fotboll måste.." 

När jag och mina polare varje år tar ut vår drömelva, så får jag alltid höra att jag är korkad som inte har med Messi, Ronaldo eller Zlatan.. Men hallå, det är ju MIN elva och där har inte egon någon plats! Spelare som tror dom är större än laget platsar inte i min elva. Och ja, jag kanske förlorar på det, men då är det väl så. Jag tar av prinsip inte heller ut någon från Man u, Liverpool eller Tottenham :) Även om jag måste erkänna att HK från de smutsvita faller mig lite i smaken! 

Bild för George Adams

Underbart fyndigt, men framförallt viktigt! 

Men precis som du skriver så anser nog väldigt många (framförallt yngre) fotbolls intresserade att VI som har de här synpunkterna är mossiga och old fashion.. och på  ett sätt är vi ju givetvis också en produkt av en svunnen tid. En tid, där fotbollen ju hade det viktiga och älskvärda som du beskriver i ditt inlägg. Jag är oerhört glad över att fått vara med, och blivit formad som supporter under den tiden då det var "rätt virke" i både spelare och klubbarna, och där fotboll handlade just om fotboll, och inte under nuvarande tidsepok, där tyvärr helt andra värderingar verkar vara i fokus.

Jag hoppas att pendeln, åtminstone en liten bit kan slå tillbaka.  Reclaim the game!!

 

Bild för Hakim Korselius

Bra skrivet! Fotbollen börjar bli som dagens ungdomar generellt. Paranteserna är i fotbollsspelarens perspektiv: Skitsamma hur jag beter mig, bara jag syns och tar plats.  Sen om andra (lagkamrater, motståndare) kommer i kläm spelar ingen roll. Det yttre( gjorda mål, pengar) kommer före det inre (motivationen att vinna en fotbollsmatch tillsammans). Skitsamma vad andra tycker om mig så länge jag är snygg! (Gör flest mål)

Bild för Johan Pedersen

Ibland kan jag känna skuldkänslor för att jag håller på Arsenal som ju länge varit en storklubb med allt vad framgång och finansiella muskler innebär. Var jag en av de plastsupportrar jag idag hatar när jag runt 1998 fick upp ögonen för Arsenal tack vare att Ljungberg drog på sig den rödvita tröjan.

Ja det var jag ju, likt alla som satt med Barcatröjor den där kvällen på O'Learys när Arsenal spelade mot Barca. Barca vann publikmatchen med 80-20. Året efter möttes lagen igen, skillnaden var att en viss Zlatan inte spelade i Barca längre, och helt plötsligt vann vi publikmatchen på samma Olles med 20-0.

Jag ogillar många lag av olika anledningar men det finns bara ett lag jag verkligen avskyr och det är Barcelona. För mig är Barcelona bärare av den orättvisa du beskriver och de drar sig inte för att arrogant ständigt påpeka att de minsann är finare än andra.

 Jag älskar underdogs, till den grad att jag faktiskt var gladare igår för min väns räkning, än vad jag var i lördags. Min vän har hållt på Aston Villa sedan barnsben och är ju verkligen inte bortskämd med framgångar. Min passion för Arsenal är lika äkta som hans for Villa men jag gläds åt honom och alla som håller på ett "mindre" lag. Om bara ett fåtal klubbar år efter år tar all framgång kommer det ju inte finnas några fans kvar hos de mindre lagen (annat än lokala fans) och orättvisorna cementeras.

För jag är ju i grunden för en marknadsekonomi där "produktens" kvalitet och efterfrågan genererar intäkter men inser problemet som i Spanien om två lag roffar åt sig alla TV-pengar bara för att det är de matcherna som får flest tittare.

Men som balans till marknadsekonomin får jag hålla med dig att jag älskar FA-cupen och underdoggens chans till framgång (så länge den inte sker på Arsenals bekostnad).

(Jag kan inte i närheten skriva lika poetiskt som du och jag säger säkert emot mig själv också..)

Bild för Glenn

Fantastiskt som alltid.

Därför Kalle Anka ligan La Liga aldrig får någon respekt i mina ögon. Är det inte fusk på det finansiella planet med alla pengar till få lag, att de får köpa sin arena av staden för 1kr eller liknande så går allt ut på att fuska så mkt som möjligt på planen. Filma, slåss, ljuga, klaga på domaren mm mm.

Sen finns det som du säger fler ligor där det inte alls fungerar som det borde. Önskar att Fifa Finacial Fairplay vilken fick stuns så dessa låtsasklubbar fick slåss på mer lika villkor. Vad skulle Chelsea och City ha varit idag utan dessa miljarder? Mittenlag som bäst.

COYG

Bild för Ola Svärd

Ja, trevligt o träffsäkert återigen. Som du säger är det svårt att inte gilla underdogslagen och deras heroiska kämpaglöd. Gillar Burnley har jag kommit på under säsongen. Kanske är det namnet eller bara arenanamnet som träffar mig. Jäkligt osnyggt spelare de.

Att AV slår Pool är ju mer som att vi slår Reading. Helt väntat och väldigt väldigt väldigt skönt.

 

"I will sign every contract Arsenal put in front of me without reading it.”

Bild för Davidsson och Mannen

Micke// Tack själv. Och ja, visst är man så olidligt trött på den frasen. Ungefär som när ambulerande försäljare, före mp3’s genomslag, krängde CD-skivor där talanglösa efterapare karaokesjöng topplistehits med frågan ”du, du gillar väl musik!” Man ville bara ta CD-bunten, kasta den i marken och samtidigt morra något om brittiskt 80-tal den ändå aldrig skulle kunna förstå. Och dessa drömelvor… Fotbollsdj-vulens påfund i all dess totala brist på insikt. Skönt att få fortsätter att streta emot!

GeorgeAdams// Tack så mycket och härligt att du delar min prioritering. Jag var nästan lite orolig när orden började strömma ur mig, orolig att Arsenal Sweden en gång för alla skulle tvingas stänga D&M-bloggen på grund av för högoktanigt gnällande. Men jag kanske klarat mig, ännu en gång. Kanske.

Sedan är jag lite ambivalent till det där om det är jag/vi som är gamla och mossig eller om det är de (unga?) som helt enkelt saknar kulturkompetens att bedöma? Eller så kanske det dessutom finns en herrans massa ungdomar som känner som vi? För på samma sätt som jag, liksom du, hoppas pendeln skall slå tillbaka och att vi skall få vår sport tillbaka, så tror jag ibland att det inte alls handlar om ålder. Utan mer om den här eviga mammonnedgeggade klicktörsten smutsat ner så många publikationer som avhandlar idrott att gemene man sövts ned till att tro att det är detta sport handlar om. Och att dessa således bara väntar på att väckas ur sin törnrosasömn. Vad tror du?

KorZ81// Tack så  mycket. Och ja, eller kanske nej, eller jag vet inte. För som jag nämnde ovan, så hoppas jag att detta fenomen inte har med ålder att göra utan att även ungdomarna kan bli räddade. Däremot är jag helt med på din referens mellan dagens fotbollsspelare och ungdomars generella egocentriska syn på sig själv och livet, dvs det som kommer ur en människa som står på tillväxt. -För det var kanske just så du menade, va? Och då håller jag med dig.

Johan Pedersen// Det där är en oerhört spännande företeelse som jag också har funderat kring. Det är inte ofta Fru D&M läser bloggen, men jag satte henne framför den förra, På Rövarkungens Ö, för att sedan använda henne som bollplank. Och när vi var igång i diskussionen kröp liksom känslan på, att jag som Arsenalist, på något oheligt sätt är en del av, eller i varje fall finns någon stans periferin, till denna moderna toppfotbolls vidriga träskmark. Vi med våra finansiella muskler, Champions Leaguespel och med våra inhandlade världsstjärnor.  Och jag med min förkärlek för  asymmetriska arenor , för skrålande halsar som skrålar livets prövosång och för allt det som inte är en rulltrappa upp till dukarna på Club Level.

Så ja, även vi Arsenalister har skäl att fundera en stund. Fast, som då är inne på, så är vi inte barca, vi är inte galacticos och vi är absolut inte kvällstidningshypade luftslott. Och även om vi, du och jag, inte delar politisk åsikt så vill jag tacka dig för ditt bidrag angående din Villakompis, men framför allt för ditt sätt att glädjas stort med honom. Vågar man fråga om ni kommer att se finalen ihop?

Mickys// Stort tack skall du ha. Och ja, den spanska ligan lider av sådana enormt osköna vibbar (och då är jag ändå oerhört frälst i landet, eller i varje fall vissa delar av det, och dess invånare). Och de exemplen som du nämner har gjort att jag över huvud taget inte kan se den ligan längre. Fusk och nepotism rakt igenom.

Men det värsta är ändå monopolet de två stora lagen skapat sig. Vi hänger en del i södra Spanien och var i somras både i Malaga och i Granada. Som den gode familjefadern jag är tänkte jag handla någon skön tröja till åttaåringen, som komplement till alla Henry 14 han har på sig. Det läskiga var att vi kunde vandra runt i dessa städers mest folk- (läs: turist-) täta områden utan att hitta en enda ljusblåvit Malagatröja eller rödvit Granadadito. Överallt prunkade barca- och realtröjorna, det var Messi 10 och Ronaldo 7 både högt och lågt, men inte en enda av de andra lagen. Trots att respektive stad, Malaga och Granada, båda två hade lag som konkurerade med, eller i varje fall spelade i samma liga som de två stora. När vi till och med letade upp de renodlade sportaffärerna lyste samma färger som inne i turistfällorna och när vi frågade svarade expediterna att vi var tvungna att åka ut till Mestalla respektive Estadio Nuevo Los Cármenes om vi ville hitta något som inte var barca eller real. Fatta vart Zvennes pengar går! Helt galet.

Och ja, ett långsiktligt FFP tillsammans med att svågerpolitiska band till UEFA klipps av så kanske fotbollen har en framtid ändå.

T.A// Tack så mycket även om jag kände mig allt annat än trevlig när jag hamrade ut texten. Och visst har du rätt att det lätt går att väcka underhunden inom oss, vårt lagval till trots. Och Burnley ja, som du vet är det väl värt ett besök. Men du, var det så väntat att Villa skulle slå ut foolsen? Med alla miljarder de lagt ut på spelarinköp och med Nästa Stora Tränarsak vid rodret? Men skönt, ja det var det!

Bild för Thomas

Klockrent!!

Bild för Johan Pedersen

Min vän, Aston Villasupporten, är så ofin att han till varje pris tänker befinna sig på Wembley Och det får man ju ge honom. Jag skulle gärna följa med, och han tyckte att jag skulle göra det. Men en av frugans vänner är också ofin och gifter sig den 29 maj. Det ger inte direkt pluspoäng på mitt äktenskapskonto om jag skulle dumpa frun och dra till London.. :)

Bild för George Adams

Att vissa fotbolls intresserade,  säkert ganska många, saknar kulturkompetens tror jag tyvärr ofta är fallet bland dagens globaliserade fotbollsvärld. Det finns nog bara några få klubbar, inom Europeisk toppfotboll som jag kan komma på som, där i allafall merparten av supportrarna tycks prioritera just detta före alla moderna fotbolls företeelser.  Jag tänker i första hand på Old Firm klubbarna och även Atletic  Club, i, i övrigt vidriga La Liga. 

Sjäkvklart tror jag på en chans till förändring. På att på olika sätt informera, oponera, diskutera fotboll och supporter frågor,  och vi vet ju att det finns många inte minst i England som genom att bl a organisera sig i  bl a FSA tycker snarlikt. Dessutom gör du D&M ett strålande arbete här på Arsenal Sweden och tar upp saker som balanserar upp ett ofta ytligare , eller i allafall modernare supporterskap, med allt det för med sig.

Keep up! För att kämpa, det är inte fy skam!

Bild för Davidsson och Mannen

Themsen// Tackar och härligt att du gillade det du läst!

Johan Pedersen// Du verkar inte bara vara en generös vän utan även en god, om än cyniskt beräknande, make. Och det gör du helt rätt i att vara!

GeorgeAdams// Du har nog rätt, kulturkompetensen är vad den är och det verkar vara ytterst få av den varan bland såväl toppklubbarna som dess följare (bortsett från oss Arsenalister, såklart). Och ja, vi måste hoppas att folk till slut förstår att det färdigtuggade inte smakar bättre för att det är det som serveras. Att det finns någonting under all glittrig yta och att fotbollens rötter går djupare än så. Att fotboll inte är Harlem Globetrotters som gör häftiga knep eller narcissistiska unga män som behöver trycka ned andra för att känna sig hela inombords.

Till detta vill jag tacka dig för de både värmande och uppmuntrande orden om mitt bloggande här på Arsenal Sweden. Tack.

Bild för Adamberg

Alla inlägg ovan; förklarar så bra varför jag aldrig vill se Zlatan i arsenal. Har aldrig förstått mig på bekantskaprskretsen som bara ser Barcas matcher, La liga med Barca eller PSG. Var är spänningen, kampen? Till något annat; Klopp är ledig nu. varför inte slå till ? Ypperligt läge till nästa säsong ! (Även i medgång kan jag tycka detta)

Adam

Bild för Kaj Poikela

Jag är också för marknadsekonomi, mer eller mindre. :-)
Men inte på bekostnad av allt annat. Rasren marknadsekonomi har prövats ett par gånger, som i en del sydamerikanska länder efter kupper, eller i Ryssland efter Gorbatjov. Det funkar ungefär lika bra som planekonomin gjorde under kommunistblocket.

Det bästa är utan tvekan en blandekonomi. Både i samhällen i stort och i fotbollsligor.
Si?

 

Bild för Hakim Korselius

D&M: Ja de var så jag menade. Ungefär som du beskrev i ditt förra blogginlägg. Men tycker du alltså att Zlatan är lika oskön i sitt sätt att vara på fotbollsplanen som Ronaldo? Spontant känner jag att Zlatan sätter lika mycket värde i lagets framgång som sin egen. Har svårt att se honom grina för att bollen går i ribban och Cavani slår in returen istället. Jag älskar Zlatan för hans osvenska sätt att vara. Att man får tycka om sig själv. Och man får tycka att man har gjort en bra match om man gjort 4 mål. Hade Henke Larsson gjort 4 mål i samma match hade han sakt att det berodde på bra lagkamrater och att han aldrig klarat det utan dom osv. 

Men det Zlatan är dålig på är att erkänna när han gör fel. Han har uttryckt sig klumpigt några gånger (damer ska cykla typ och att Frankrike som land är inkompetent) och då är de väl bara be om ursäkt istället för att komma med bortförklaringar. För fel gör även han. Känns bara fel att använda Zlatan och Ronaldo då jag upplever dom väldigt olika. Känns t.o.m lite taskigt mot Messi. Däremot är ju alla tre grymma fotbollspelare på sitt sätt.

Nu blev de kanske lite mer mot ditt förra inlägg än ämnet du skrev om nu :)

 

 

Bild för Davidsson och Mannen

Platini// Jag är den förste att erkänn att spelare som Henry, Bergkamp och Pires bidrog till att fördjupa min kärlek till Arsenal, på samma sätt som Adams, Parlour och Keown gjorde. Jag har ingenting emot stjärnor, utan mer hur de idag ikoniseras, idealiseras och ges rätten att bete sig hur dj-la illa som helst. Sedan växlar du in på ett annat spännande spår, det när klubbar får högst tillfälliga fans just på grund av att en enskild spelare gör ett gästspel i klubben. Och ja, det är jag glad över att vi faktiskt har sluppit.

Sedan över till La Liga och franska förstaligan, där jag, med viss reservation för Lyons comeback och Atleticos magi, är två tämligen ointressanta ligor, just för att de saknar elementen spänning och kamp. Istället blir det El Classicos där vuxna människor beter sig som bortskämda snorungar och skämmer ut både sig själva, landet de bor i och sporten med sitt lika primitiva som narcissistiska beteende. Bedrövligt.

A-C// Du har aldrig varit rädd för att ta de raska kliven, du. Och visst, någonstans så bottnar ovan diskussioner i fördelningspolitik som i sin tur går att härleda till de frågor du tar upp. Och ja, du har en poäng här. Si!

KorZ81// Denne Zlatan Ibrahimovic… Min personliga åsikt är att han är en gudabenådad fotbollsspelare, en magiker och en upptäcksresa som fört fotbollens utveckling framåt. Och som du är inne på så uppträder han inte alls som exempelvis Ronaldo gör på planen och som du, i slutet av texten är inne på, så finns det stora olikheter dem emellan.

Det som skaver mig när det gäller Ibrahimovic är hans sätt att dels byta klubbar utifrån sitt eget egos ljuskägla, men framför allt hur han är som människa utanför planen. Han primitivt bestraffande av de som inte dansar efter hans pipa, hans oerhörda självförälskelse som gränsar till tokerier och hans sätt att sparka nedåt för att själv klättra uppåt.

För mig är det en självklarhet att tycka om sig själv, för det är ju det enda sällskap man ständigt har. Men frågan är om Ibra verkligen gör det? För om han hade gjort det, hade han då behövt kicka nedåt, kränka andra och bli så skogstokig när någon skrapar på hans yta och ifrågasätter honom? Hade han, om han verkligen tyckte om sig själv, istället inte kunnat hantera omvärlden på ett annat sätt, kunnat välja sina strider och inte skapat så många hierarkiska positioneringar? För din parallell med Henke är lika spännande som träffsäker, lika målande som logisk.

Och jag tror, liksom du, att Ibra har svårt att erkänna när han gör fel och jag tror att just den svagheten hänger ihop med förmågan att tycka om sig själv eller inte. För om du tycker om dig själv och har accepterat dig själv som du är så står du även ut med att ha gjort fel och kan då också erkänna dina fel och brister. Du behöver inte blåsa upp dig till universums kung och du behöver inte ha nickande undersåtar kring dig. Jag vet inte riktigt…

Bild för Woody

Ytterst viktigt inlägg DM. Har inte tid att skriva några längre rader trots att en bok vore på sin plats för att förtydliga marknadskrafternas påverkan på den galopperande fördumningen som det i grund och botten handlar om. Självklart ska man sträva bakåt till något som var mer genuint och begåvat. Om vi tittar på musik så har vi idag en generation som till 90% betalar för ljud som någon skapar genom att trycka på knappar till maskiner. Kunskapen hos Svenska elever sjunker ständigt pga en massa orsaker som borde få egna kapitel i boken. Det ska liksom vara enkelt och okomplicerat så att inte för mycket bildning krävs. Således skapas hjältar som ovan nämnda fotbollssparkare. Kort, koncist och så enkelt som möjligt liksom. Money talks hela tiden. För några år sedan var jag i Spanien. Min numer 80-åriga mor som fortfarande är genuint fotbollsintresserad var på en tiden stor älskare av respektabla Valencia. Under resan tänkte jag köpa en Valenciatröja. Fullständigt omöjligt att få tag på. Marknaden hade så klart gjort att det bara fanns, ja gissa vad. Minns att jag hittade en liten nyckelring i någon låda. Det som är berömvärt och spännande inom fotbollen glöms till 95% bort i media. Får direkt huvudvärk av att läsa om Franska huvudstadens fuskklubb. Vidare förespråkas att det är bra att fotbollen får in pengar. Är det sansat att snackpåse Gudätti ska tjäna 770 000 i veckan för att bara ta ett tydligt exempel. Även om jag är en stor fotbollsälskare så finns gränser. Att höra att en spelare i superettan tjänar mer pengar en än gymnásielärare med 5 års högskoleutbildning framkallar oerhörd frustration. Vad är viktigt i samhället ? Hinner inte skriva mer för nu. Blir dock både arg och hattlyftande över dina rader DM. Sansade svar också. Hemsideskvalitet i kvadrat. Rock on !

Bild för Hakim Korselius

D&M: Ja, du har helt rätt att man ska kunna stå för sina fel och brister om man är trygg som människa och god  självkänsla. Han har nog kanske för höga krav på sig själv och sin omgivning som ska vara felfri precis som han. Och är inte hans omgivning felfri enligt honom så går han vidare. (byter klubb)

Hade han haft lite ödmjukhet så kanske han hade varit den människa han vill vara. Nästan felfri iaf!

Bild för zimzon

Har inte läst. Men ska! :)

Twitter: @zimzon80

Bild för Woody

AC ! Håller med dig rakt av. Problemet är då marknaden helt utan kontroll släpps lös. Blandekonomi med bildade beslutsfattare är det som får ett samhälle att i stort fungera. Vad gäller viktiga samhällsfunktioner så ska dessa av staten skötas. Har för övrigt alltid beundrat Liam Brady (måste få med lite bollspark också) Rock on !

Bild för Davidsson och Mannen

Woody// 1: Jag måste säga att du, om detta var skrivet i all hast och brådska, har förmåga att skriva matiga och mustiga inlägg, såsom på en spik. För även om jag inte ser det som ett stort problem att kidsen lyssnar på knapprelaterad musik var din kommentar både läsvärd och relevant. Valenciaexemplet med din ömma moder är ett, liksom mitt ovan, lika skrämmande som tydliggörande hur två klubbar har tillåtits att monopolisera (eller vad det nu heter när det är två) ett helt lands fotbollsmarknad. Fullständigt avskyvärt.

Woody 2: Men är det inte just det som FFP är ämnat att bli? En sorts reglering av den så genomkommersialiserade fotbollsmarknaden? Om FFP visar sig fungera, OM så blir fallet; vågar vi se hoppfullt på fotbollens framtid då?

KorZ81// Höga krav på sig själv och sin omgivning är precis som det skall var, bland annat har spelaren på bilden givit uttryck för detta vid olika kända tillfällen. Men det jag tror att jag har svårt för när det gäller Ibrahimovic är att han, hur löjligt det än må framstå, inte verkar vara snäll. Inte verkar vara en god människa.

Zimzon// Gör det! Och återkom gärna här i kommentatorsfältet efter att du läst.

Bild för Fredde

Bra och träffsäker!

Men om man ser till den huvudlösa massan som gillar att snacka om pengadopade lag (håller på Chelsea, City, Barcelona osv) så är FA-cupen ingenting av prestige. Kåmark var inne på det i studion i lördags eller söndags (kom inte ihåg) att man kunde kompensera för misslyckanden i ligan. Glenn Strömberg röt ifrån och påpekade att Kåmark om någon borde ha koll på FA-cupens betydelse och att det är minsann en stor framgång och ära att vinna FA-cupen. FA-cupen är något form av tröstpris utanför England. Jag ser det absolut inte som det, det är ligacupen vi pratar om isåfall.

FA-cupen är magisk, den får Reading att höja sig till nivåer som dom knappt varit på i år. Det får Villa att höja sig och fullkomligt spela ut ett bra Liverpool. Det här är deras stora chans att visa sig på den stora scenen på anrika Wembley inför hela världen. Det här är Reading-spelarnas motsvarighet till vad en VM-semifinal eller final betyder för Özil. Jag säger inte att de här matcherna är oviktiga för Özil, tvärtom, men de är ofantligt mycket större för de mindre klubbarna.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Tack skall du ha! Och ja, den huvudlösa massan (underbart uttryck!) bryr sig nog inte nämnvärt. Deras fotbollsliv består endast av en enda lång rad bekräftelser på att man själv är bäst (här: har valt rätt) och allt annat som bryter det förutsägbara mönstret (av självklara segrar mot ekonomiskt underlägsna motståndare) är en direkt kränkning mot det egna egot. Då skall man skylla på konspirationer, på yttre faktorer vilka samtliga vill mig illa eller på någon personlig vendetta. Suck, att de över huvud taget orkar.

Och ja, jag delar till fullo din syn på FA-cupen och det magiska i att de små lagen faktiskt kan vinna över de stora. Att allting inte är uppgjort i förhand och att allting inte handlar om redan satta strukturer. Och som du säger, att dessa möten är så enormt stora för de lagen som anses vara mindre.

Bild för Lennart Sandström

Den nya tidens "fotbollsälskare" skiter ju i klubbmärket lika mycket som spelarna. Hur många byter inte sitt lag när Zlatan byter klubb? Blir så otroligt glad när en av mina kompisar som dessvärre är Leedssupporter lyckats få sin son till att bli en lika hängiven supporter, trots att sonen aldrig fått uppleva några framgångar alls . Sånt kallas uppfostran!

First Man In A tackle Never Gets Hurt

Bild för Davidsson och Mannen

Ja, detta är vansinnigt och oerhört provocerande. Vissa av grabbens lagkamrater byter favoritlag som andra byter fillingar och det är så beklämmande hur de, på något sätt, "retar" de som faktiskt har ett favoritlag då favoritlaget förlorat medan deras egna (det de för stunden följer) alltid vinner. För förlorar det är det ju bara att byta! Grrrr säger jag. Och underbart att det, som motpol till många andra historielösa föräldrar, finns sådana som din kamrat kvar. Jag tog det säkra före det osäkra och döpte min son till Henry, då hade han liksom inte mycket att välja på...

Bild för Johan Pedersen

Stackars våra barn, min yngste heter också Henry. :)

Men jag försöker mitt bästa att inte påverka mina barns val av lag. Det enda jag gör är att köpa lite kepsar, tröjor, shorts, pyjamasar, mössor, t-shirts och muggar åt dem i The Armoury när jag råkar ha vägarna förbi.

Och när äldste sonen (som ju inte ens är namngiven efter en Arsenalspelare) yttrade att han hejade på de vita (Tottenham) sa jag inget, förutom "det gör du inte alls".

Bild för zimzon

Hahahahahaha!!!

Twitter: @zimzon80

Bild för zimzon

Nu har jag läst och det dyker upp så mkt funderingar i skallen på mig att jag blir helt snurrig.

För det är ju här nånstans, i kärleken till fotbollen, vi hamnar. Utan att varken säga bu eller bä till vad du älskar så är det så med kärleken att alla gillar olika.

Hela supporterskapet grundar sig i att vi alla tycker olika. Det är tycka och smak som gör att vi tycker om Arsenal så mkt men inte alls rår med Liverpool. Det har vi många gemensamt. Samtidigt delar vi, AFC-supportrar, upp oss i de som tycker om Wenger, de som inte gillar Özil, de som fortfarande ser potential i Diaby. Vi kan aldrig säga till varandra att hen har fel när den tycker på ett annat sätt än vad man själv tycker. Får i slutändan beror allt på vad man själv gillar, och det bestämmer ingen annan. När man förstår det så kan man lätt avfärda korkade argument som "Du vet inget om fotboll!", för det är de mest hjärndöda man kan säga. Man kan veta olika och tycka olika om fotboll.

Vill runda av med att jag i mångt och mycket tycker lika som dig i det du skrivit. Kanske i allt t.o.m.

Twitter: @zimzon80

Bild för Kaj Poikela

zimzon, du vet ingenting om fotboll!

Bild för Davidsson och Mannen

Johan Pedersen// Stackars?! F-n det är ju det bästa jag gjort som förälder. För dels har vi knutit honom till Arsenal (okej, är det detta du skriver ”stackars” om så begriper jag vad du menar, ok!), men Henry är den ende i sin klass och den ende i sitt fotbollslag som har sitt eget namn på ryggen utan att varken han, eller hans insiktsfulle fader, behöver riskera att framstå som en självupptagen halvfigur. Jag säger (loose-) win-win!

Zimzon// Ja, i min värld har du helt rätt, att det handlar om kärleken till fotbollen och att fotbollen, återigen enligt mig, är en lagsport. Inte en individuell sport där man hejar på en spelare och byter lag så fort denne gör det. Och att det handlar om två lag som möts på någotsånär lika villkor där kampen och spänningen är själva kicken man får. Och visst tycker vi olika, som du säger, utifrån våra olika preferenser, åsikter och känslor vilka ligger till grund för de val vi gör. Men jag blir bara så pissed på när kidsen (eller för den delen vuxna människor) väljer säkra lag, lag som alltid vinner och lag som kan garanter att jag alltid kan gå runt som en överlägsen vinnare (detta genom att på olika sätt utmanövrerat alla hot mot att rucka min fragila världsbild). Dessa små pojkar i vuxna mäns kroppar som inte står ut med tanken av att inte alltid vinna. Patetiskt.

Och självklart vet du, utifrån ditt bifallande svar, oerhört mycket, tja kanske nästan allt, om fotboll.

A-C// Visst hade man lätt kunnat tro det. Men nu läste du hans kommentars två sista rader och då fattar du att han fattar.

Bild för zimzon

Ja visst fan är det patetiskt. När det gäller barn och ungdomar så må det vara hänt, det supportrar under helt andra premisser. Men jag har oerhört svårt att ta en 45-årig Citysupporter på allvar när hen påstår sig ha följt laget sen 70-talet men inte kan tala om vilka som startade på planen sist.

Vi svenskar kollar PL. Så är det. Kan vara så att nån fått för sig att följa Roma efter VM-82 och det kan jag se som beundransvärt. Men jag har svårt att ta vuxna som har lag i andra serier än Allsvenskan och PL. Det är liksom inte logiskt att hålla på ett lag i La Liga. Och i 95% av fallen så håller svensken på Barca eller Real.

AC: Tänkte svara att det skiter jag i för jag vet vad jag själv tycker om. Men så kom jag på att jag troligen inte har den blekaste aning om vad jag vill ha....

Twitter: @zimzon80

Bild för Kaj Poikela

:-)

Inte jag heller, zimzon. Förutom Diaby, fstås. Honom vill jag ha till allt. Han borde vunnit valet i Finland och blivit president.

Bild för zimzon

Du vet ju ingenting om fotboll.

Twitter: @zimzon80

Bild för Kaj Poikela

Nä, men håll med om att det är en spännande tanke. Diaby som ... som EU-President! Alla får ligga och vila.

---------

För övrigt så håller jag med dig, D&M.
Mer än så. Benar man ner allting tycker jag att det är lite narcissistiskt – eller korkat – att gå omkring och spela rollen som tidsenlig individualist av den enkla anledning att vi alla behöver folk omkring oss. Vare sig vi spelar fotboll eller bloggar om marknadsliberalismens fördelar är vi beroende av andra. Det är lika bra att erkänna det för sig själv.

 

Bild för Fredde

Men å andra sidan de gloryhunters som man talar om kan omöjligen känna den glädje som vi kände förra året i maj när vi bärjade FA-cupen. De förstår inte hur det känns att gå titellös genom elände och stålbad i form av en ny arena de förstår därmed inte glädjen som man känner när det tar slut. De missar den riktiga euforin, den fullständiga lyckan. Och dagen efter hade jag mitt livs gladaste bakfylla när jag följde hjältarnas segerparad framför 250 000 människor, Chelsea hade 80 000 på sin parad när dom vann sin första ligatitel under ryskt flagg.

You win some, you draw some

Bild för Corben

Härlig läsning, du är lite som Jon Snow du Zimpan.

Jayarse på twitter.

Bild för zimzon

I know nothing?

Den flickan är för övrigt, bland alla drakkvinnor och skit, min absoluta topp på frikortslistan. Fulsnygg som få!

Twitter: @zimzon80

Bild för Davidsson och Mannen

zimzon// Ja, precis. Det är illa nog att småbarnen beter sig som småbarn, men när vuxna människor gör detsamma blir man ju vansinnigt provocerad. ”Men jag har alltid hållit på Chelsea, jag har alltid följt och älskat dem” och så frågar man något om gamla The Shed, tankarna om elstängsel runt den eller om rightwing-falangen inom klubbens fan-base och så förstår snubben absolut ingenting om det man pratar om. Och all respekt försvinner och övergår till… avsky?

Och precis som du säger så respekterar man folk som har skäl eller orsak, såsom något lag hade snygg tröja, en spelare i ett mästerskap eller en fräck arena, klubbsång, klubbmärke eller vad som helst. Allt som inte är de två givna monopolisterna. Blä.

A-C// Du är en klok man varför jag utgår ifrån att din hang-up på Diaby är en rest från den ironiska epoken. För när jag läser det du skriver, om narcissistiska spelare som inte inser sin del av ett sammahang, som tror sig vara en individ ovanför de han är beroende, ja då kan jag inte annat än att hålla med och lyfta på respektkepsen.

Freddee// Du tar här upp en oerhört spännande grej som jag funderat kring men som jag inget svar har på. För det borde vara som du säger, att deras slentrianvinnande gör att de inte kan känna ordentligt när det väl händer och att vinsten (som vår FA-cup) ger en starkare känsla när den följer år eller perioder av lidande, ett lidande de helt saknar erfarenhet av. Men jag vet inte om det är så, eller snarare går att sätta in dem i det sammahanget.

För om en människa är så oförmögen att stå ut med smärta (såsom i förlusten) att de känner sig tvungna att välja ett så säkert kort som de två spanska lagen, är de då över huvud taget förmögna att känna den eufori du beskriver? De kanske ständigt, vecka efter vecka och omgång efter omgång, är i sin känslomässiga peak? De kanske är så ”höga” varje söndag som de kan vara och blir det helt snurriga under El Classico, precis som småungarna på planen? Jag vet inte jag.

Corben// Menar du det jag skrivit eller det zimzon skrivit?