Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Jag är f-n bäst.

Davidsson och Mannen
mån 25 maj 2015 kl 16:36

Är det någon ute, i detta avlånga land, som minns Rolf Pihlman? Bassisten i dansbandet Tingeling, orkestern som låg på Svensktoppen med låten med samma namn vilken sedan, enligt Pihlman själv, kom att sälja ”järn, 150 exemplar”? Samme Pihlman som sedan titulerade sig musikproducent, som drack Irish Coffee i obscena storlekar och sedan kom att förpesta Melodifestivalen 2009, från start till mål. När han, redan vid förmiddagstid, sitter på Gamle Port, är bra salongsberusad och som är så härligt knökfull av uppblåst självgodhet. Och trots att tämligen ringa del av hans omvärld håller med honom, ständigt, gång efter annan, slår fast att ”jag är f-n bäst”.

Och ungefär så känner jag mig idag. Jag är oerhört nöjd med mig själv. Förhoppningsvis på ett inte lika dumdrygt, narcissistiskt och alkoholförgiftat sätt, utan mer på ett vänligare humörsupp-pitchat och gladlynt sätt. Mindre jag mot världen och mer jag och välden. För idag känns det riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Visst kan man hävda att West Bromwich varken hade något att spela för eller något sätt att spela på, visst kan man hävda att de var mer än lovligt sega i sin tämligen sega backlinje och visst skulle man kunna rabbla upp en lång rad malörer som herrar Lescott, Olsson, Dawson och McAuley bär ansvar för. Men jag låter det bero, jag är ändå nöjd. Med mig själv, men framför allt med Arsenal.

Nu placerades Walcott inte till vänster som jag hade föreslagit, utan centralt och både Özil och Sanchez fick spela fast de enligt mig borde ha fått vila. Men Wilshere var lysande på den högerytterplats jag bönat om att få se honom på och med Coquelin tillbaka på Arsenals mittfält fick vi åter en balans som låg till grund för en smått massakrerande offensiv under matchens första halva. Arsenals första 37 minuter, vilka inrymde både hattrick av Walcott och ännu ett årets mål av Wilshere, var ren och skär propaganda för sporten fotboll. Wilshere var fantastisk, ja smått lysande som vänsterfotat kreativt instrument för Özil, Cazorla och Sanchez att samspela med och Walcott var så nyttig när han inte isolerades i sin tekniska begränsning längs med höger sidlinje. Dessa två spelare var inte bara målskyttar utan blev till dyrkar för ett arsenalspel som, de senaste veckorna, helt gått i baklås.

 

Men ta och kliv in på Pihlmans kontor. Bild från Flickr.com: ”claeskrantz”

Och Sanchez, som egentligen borde ha vilat och som egentligen inte var något vidare, dennes slit och rörelse utan boll fick plötsligt en mening. Med ett djupledsförankrat mittfält och med två kedjekamrater som, paradoxalt nog, var lika kompatibla som matchande. Visst, Walcott hade väl inte gått och blivit någon Eden Hazard över natten och Wilshere sprang även i gårdagsmatchen, ett par gånger, rakt in i motståndarkroppar som en japansk krigsflygare under andra världskriget, men det var så roligt att se ett Arsenal som inte bara bjöd på ett spel och en rörlighet värd namnet, utan också fick det att resultera i de offensiva spelarnas primäruppgift dvs. gjorda mål.

Visst gick Bellerin bort sig lite väl grovt vid ett par tillfällen, visst såg Mertesacker och Gabriel inte helt synkrona ut och visst hängde Ospina tvätt rejält, vilket gav mig Fabianskiflashbacks med medföljande blödande magsårspotential. Men på det stora hela så kändes det väldigt bra och det inte bara beroende på att gårdagsmatchen gav mig rätt gällande mittfältets balansbehov, rätt i frågan om Wilsheres utgångsposition och, om man skall vara lite snäll mot mig, delvis rätt rörande Walcott och dennes behov av att släppa sargen ute på högerkanten för mer diagonala löpningar med planens mitt som startblock. Jag är f-n bäst, som Grotescofigur Pihlman hade sagt innan han svept ännu en 12:a Irish.

Gårdagsmatchen gav oss en värdig avslutning på ett ligaspel som, om vi får återanvända Tingelins musikreferenser började så i moll, men som ändå slutar i ett relativt dur. Vi tappade all chans till ligaseger redan i september, vi kom igång i klättring och hade andraplatsen inom räckhåll. Vi slarvade sedan bort även den men lyckades ändå säkra den tredjeplats som inte bara ger oss över £20 miljoner i pris-/TV-pengar utan också säkrar CL-spel, utan säsongsruckande kvalspel, nästa säsong. Pengar, prestige och bättre förutsättningar inför sommaren. Inte illa med tanke på hur det såg ut under hösten och fram till Coquelins inträde under vintern.

Säsongen är ännu inte mogen att utvärderas, vi har en definierande FA-cupfinal på lördag och den är en avgörande bit när säsongen 14/15:s pussel skall färdigläggas. Men utifrån hur lamt, hur kastrerat och hur förstoppat Arsenal uppträtt, både spel- och resultatmässigt, den senaste tiden gav oss söndagens ligaavslutande möte med West Brom en stor vindpust i rätt riktning och en rejäl feelgoodboost inför helgen. Gårdagen hade kunnat bli så mycket annat än den blev, så mycket sämre och så mycket tröttare. Nu blev den rolig, sådär härligt ospännande och kanske precis vad vi arsenalärrade följare behövde få med oss ur ligan. Jag är för dagen inte de djupa analysernas man och går gärna med på att West Bromwich gav bort matchen tämligen omgående, men hoppas ändå att fler med mig kan glädjas över såväl resultat som spelets utformning igår. För vi var f-n bäst. Och det skall vi tillåta oss att njuta av ett par dagar. Skål, Pihlman!

Kommentarer

Bild för Byarum

Håller med dig om att gårdagens match var det statement som laget behövde som sjävförtoendeboost inför finalen. Och på tal om statement. Wilshere och Walcott! "Äntligen", för att travestera Fylking. Det ska bli oerhört intressant att se hur Wenger formerar laget på lördag. Hur mycket mod har han, när det gäller Walcott och Wilshere?

Bosse

Bild för Jonas Eriksson

Håller med fullt ut. Håll ramsey på bänken och ställ upp med samma startelva som nu. Eller vi skiftar  vänsterback och mittback. tar in Monreal och kos. Sen kör vi över villa.   

 

Bild för Fredde

Om vi ser matchen så kändes det som en blandning av att vi hade lite mer inställning än WBA och att våran anfallslinje spelade mer på deras svagheter iochmed Walcott som spets. Giroud spelar ett spel som många mittbackar i PL tycker om, där han är stor och tung och ska vinna i det fysiska spelet. Han gör ofta det men med Walcott så spelar man mer på mittbackarnas svagheter. Mittbackarna i PL är inga Ramos, Boateng eller Varane. De är stora och tunga Olssons, Shawcross, Terrys osv. Dom föredrar att stångas med en fysisk pjäs.

Det är därför jag vill se en mer rörlig anfallare, jag trodde inför säsongen att Sanchez skulle kunna bli en sån. Men han funkade inte där uppe. Walcott verkar fungera ganska bra endå. Det är nog även därför Agüero gör så fruktansvärt mycket mål för City när han väl är frisk (kanske också är anledningen till skadorna?).

I mina ögon så besitter även Aston Villa mittbackar som föredrar att varar rättvända mot en stor pjäs. Att Walcott ska vara delaktig i matchen råder inga som helst tvivel om för min del. Jag ser ju Walcott som en pjäs som man kan slänga in oavsett läge i matchen, antingen att han kommer in och börjar löpa in bakom backlinjen i en offensiv satsning, eller att han kommer in och pressar och stressar backlinjen. Hans enorma snabbhet bäddar ju för en sån roll. Samtidigt så är det ju helt jäkla omöjligt att placera honom på bänken. Wilshere likaså.

Jag är glad att jag inte behöver ta ut laget på lördag!

You win some, you draw some

Bild för Kaj Poikela

Inte för att jag på något sätt vill paja någons tingeling, D&M, men jag tycker att spelet mot WBA såg ut ungefär ganska exakt som mot Swansea och Sunderland. Wilshere var visserligen grym, men den stora skillnaden för mig var en Walcott som var på tårna, jämfört med en fastnitad Giroud.

Men faktum kvarstår: Du är fan bäst!

Bild för Davidsson och Mannen

Byarum// 1: Verkligen en äntligen-känsla kring de båda engelsmännen. Wilshere har varit lysande sedan han succesivt fasades in, på rätt plats i startelvan (bra där, Wenger!). Och det skall verkligen bli spännande att se hur han formerar elvan på lördag, att se om han kan hålla Wilshere utanför startelvan till förmån för den felplacerade, men ofta prioriterade, Ramsey. Och Walcott vs. Giroud: Inget lätt val.

2: Jag får passa på att, även i offentlighetens ljus, tacka för gåvan du sände mig. Jag var hur stilig som helst när söndagens match kickade igång, när jag till min rödvita halsduk också hade den ljusgula 74-tröjan, med DM 14 på ryggen. Stort tack. Och när jag berättade för Fru D&M om gåvan utbrast hon, ”men gud så gulligt”. Stort tack för presenten, Byarum!

jonas eriksson// Det är så gott när vi faktiskt har spelare att rotera och välja mellan. Där ingen, bortsett från prestigevärvningarna Özil och Sanchez är självklara (ibland kanske mer av marknadsföringsmässiga skäl) i startelvan och då en kille som var så fantastisk föregående säsong, såsom Ramsey, i skrivande stund borde stå tämligen långt från startelvan. Spännande.

Freddee// Här är du, återigen, inne på en spännande frågeställning som i Arsenalsammahang ofta känns lite frustrerande. Du funderar först på hur motståndarna kan tänkas ställa upp med och vilka kompetenser de kommer att ha på en enskild position. Därefter väljer du spelare i Arsenal. I min värld är detta lika självklart som logiskt, som smart. Och jag håller verkligen med dig i sak, där exemplet Agüero är ett så bra exempel, Suarez var ett annat. Kvicka och fotbollssmarta centrala forwards som inte alls försöker vara bättre på det mittbackarna är bra på, utan på det som de flesta mittbackar är som sämst på. Och så tycker jag också vi skall resonera, för inget ont om Giroud, men ett alternativ som ger ett annat spel och andra möjligheter vore välkommet.

Och då hamnar vi i den Wengerska paradoxen: Att Arsenal är ett så bra lag så att vi skall styra förloppet och inte anpassar oss efter motståndet. Vi skall lita på vår spelstrategi och vi skall hålla oss till den, vad som än händer (eller inte händer) oavsett motståndets utformning eller spelsätt. Och då kanske inte söndagens laguttagning var ett strategiskt genidrag, utan endast en konsekvens av att Giroud behövde vila (inför finalen?) och Welbeck fortfarande var skadad?

A-C// Med all respekt, A-C, men där har du fel. För mittfältet hade åter sin balans, Wilshere var grym och Walcott var på tårna. Och detta gjorde spelet oerhört mycket mer rörligt och uppdyrkande än det matt impotenta vi hade mot både Sunderland och Swansea. Spelarna lyckades med det de inte lyckades mot dessa lag: Att genom rörelse och smart bollhantering dyrka upp ett försvarslås som sedan sprack i tusen bitar. Just för att vi gjorde det vi inte gjorde mot S&S. Men annars har du rätt! (och tack för berömmet, A-C, tack).

Bild för Byarum

På tal om tröja. Funderar skarpt på att köpa den röda 70-talströjan. Det är den klart snyggaste tröjan överhuvudtaget. Den är så ren i sina former och färger och bär hela vårt traditonella form- och färgspråk. Min enda invändning är materialet... Det är också så 70-talsmässigt, men färg- och formspråket är så vackert att man nästan blir rörd.. 

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Absolut. Men jag blev mest rörd av ditt engegemang i att ge mig presenten. Och oerhört tacksam!

Bild för Fredde

Nu tror ju jag att Wengér i grund och botten hellre ser en mer rörlig anfallare. Men att efter att Van Persie lämnade så sonderade man terrängen och upptäckte att alternativen var ytterst få och de som går in och petar Giroud är ytterst sällan tillgängliga.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Ibland är det lite svårt att veta hur han tänker, post van Persie. För van Persie var väl att anse som arketypen för den falska 9:an (obs: speltyp, inte personlighet), omskolad 10:a och han var om vi skall vara ärliga fruktansvärt bra. Jag tror absolut att det är hit Wenger siktar och då måste Giroud tränas till mer rörlighet (rappare steg a la Ronaldos träning i USA) eller Walcott trolla fram några centimeter till samt ett utvecklat spelsinne. För någon rvp-look-a-like har vi definitivt inte i dagens trupp och vi har saknat honom/hans spelartyp sedan han lämnade.

Mot detta får Wenger ändå släpa på oket att ha satsat på forwards som Chamakh och Bendtner, så där är liksom allt möjligt. Sedan är det nog som du är inne på, att Wenger sonderat terrängen men inte hittat någon tillgänglig som vi har råd med. Frågan är om Benzema skulle kunna bli denne?

Bild för Håkan Lynghed

Som vanligt ett trevligt o nyanserat inlägg DM! Befriande med krönikor där skribenten inte tar sig själv på allför stort allvar.... (eller???)

Bild för Martin Palmér

FA Cup truppen är på max 18 spelare. Vi kan väl räkna med att Szczesny, Ospina, Bellerin, Mertesacker, Koscielny, Gabriel, Gibbs, Monreal, Coquelin, Cazorla, Ramsey, Wilshere, Özil, Ox, Alexis, Walcott och Giroud är givna. Det är 17. En plats kvar att slåss om för Debuchy, Flamini och Rosicky. Den enda defensiva mittfältaren i truppen då är Coquelin så platsen lär gå till Flamini. Lär bli många upprörda känslor när Rosicky inte ens får en bänkplats.

Bild för Davidsson och Mannen

Håkan// Tackar och ja, jag är f-n bäst.

Martin Palmér// Ja, så kommer det nog bli. Eller så räknar Wenger att Gabriel kan fungera som back up till Coquelin? Men ja, det mest troliga är att Flamini prioriteras framför Rosicky och att detta kommer att göra många arsenalister upprörda.