Medlemmar: 8705 st.
Visa menyn

Slap Shot

Davidsson och Mannen
mån 6 jul 2015 kl 11:14

När jag var ung var jag oerhört intresserad av hockey. Inte så mycket den lokala eller den inhemska ishockeyn, utan den som spelades på andra sidan Atlanten, den kanadensiska och amerikanska, den som spelades i The National Hockey League. Jag prenumererade på en uppsjö hockeytidningar som pumpade fram multikolorerade bilder på hockeykrigare i starkaste strålkastarljuset och jag trollbands av dessa uppumpade gladiatorer men framför allt av all den statistik som omgav spelarna i NHL. Jag gjorde oändliga sammanställningar av spelares statiska krombukter, tömde det lokala folkbibliotekets förråd av årsböcker i ämnet och ett år spelade jag mitt favoritlags hela säsong, själv på mitt Stigaspel.

Idag har mitt hockeyintresse svalnat avsevärt. När mitt lokala hockeylag åkte ur slutspelet i våras, sörjde jag inte nämnvärt och när sonen blandar ihop dess emblem med mitt amerikanska favoritlags, inte helt olika, dito så blir det mest lite småkul retsamhet mellan far och son. Jag följer inte ens NHL längre och det är heller inte någonting jag sörjer. Men en sak har slagit mig, en sak som kanske inte borde förvåna mig men som faktiskt gör det.

För jag har egentligen inte alls släppt sporten ishockey. Det är bara utövarna i dess respektive elitskikt som jag har låtit gå ifrån mig. För jag kan fortfarande fastna i grynig en bild på spelare från någon obskyr farmarliga, killen som är fast i ett lag utan framtid från staden som gud glömde. Jag kan titta på bilden, fantisera om spelarens tämligen oglamorösa vardag och låta tankarna vandra vidare till hur personerna i publiken, vars ansikte man ser i bakgrunden, ser på sitt tröstlösa hockeylag och på sin säker lika tröstlösa relation till laget, undanträngt långt in i skuggorna på hockeyns absoluta bakgård. Långt bort från strålkastarljuset, långt bort från de multikolorerade och fabricerade bilderna på beundrade multimiljonärers tillrättalagda tillvaro.

 

Då allting blir möjligt. Bild från Flickr.com: ”Rollercoaster1122”

Och jag kommer att tänka på filmen Slap Shot, där Paul Newman spelar den fallna och åldrade Reggie Dunlop som är spelande tränare för det urusla Charlestown Chiefs, där Chiefs är ett lag fullt av spelare utan framtid och huserar i en stad vars prime sedan länge är över och förbi. Där stadens stålverk står inför nedläggning, tio tusen arbetare skall friställas och där stadens framtid inte bara ter sig lika dyster som lagets utan även riskerar att bli dess judaskyss. Där Reggie Dunlops i desperationens stund hittar på en potentiell flytt till ett hägrande Florida, bara för att ge laget någonting att över huvud taget spela för. Där Bröderna Hanson klär in knytnävarna i folie, slår på allt och alla och där laget Chiefs, precis som verklighetens Broad Street Bullies, sprider skräck i motståndarna genom aldrig sinande vågor av våld. Och där de tilltufsade Chiefs ger det högst bedagade Charlestown en lika plötslig som oväntad vindpust av framgång.

Och någonstans där vid den bruna bardisken, på den nötta heltäckningsmattan och under tjock-TV:n som varit på väg att ramla ned från taket i åratal. Där står de, människorna med de trötta ögonen, Charlestownborna, suktandes efter en framgång som aldrig tidigare varit ämnad för dem. Det är vilja, längtan och hjärta framför smartness, insikt och finstilthet. Det är lukten av stekt lök, av vidbrända hamburgare och av fukt som aldrig riktigt försvinner. Det är söt, klibbig öl längs med underarmen och det är sonens hand i sin pappas. Det är kärlek til I die och det är den allomfattande känslan om att nu dj-lar, nu är det minsann vår tur.

Och precis som med de fingerade personerna på War Memorial Arenas sneda, vinda och kantstötta läktarsektioner är det med oss fotbollsfantaster under den just nu rådande Silly Season. Hur utsiktslösa vi än må vara i vår gränslösa samhörighet med vårt lika utsiktslösa fotbollslag. Hur bedagade vi än själva må vara och hur bedagat vårt kärleksobjekt, fotbollslaget, än må vara. Detta är förändringens tid, hoppets tid och möjligheternas tid. Detta är en okänt tredjekedjas förmåga att väcka liv i ett hockeylag svårt märkt av år av tristessens sedation. Detta är en tid av bortdrömmande, av den där överraskande vinsten som kommer ur slumpens plötsliga nycker och av känslan att det plötsligt är just vår tur.

Detta är en tid då allt är möjligt. Då Arsenal, till namn som Mesut Özil och Alexis Sanchez, inte bara skall lägga Petr Cech utan säkert även en Karim Benzema och en Arturo Vidal. En tid då stjärnspelare, som i ett trollslag, kommer att stå emot lönekuvert tjocka som Texasmagar för att få spela med killar som Özil, Cazorla och Ramsey. Då spelare kommer att välja bort Mourinhos trofégaranti för att få äran att spela under Wenger och bli en del av dennes fotbollsmissionerande regi. En tid då allt är möjligt för oss. Som en dödsdömd stads återuppståndelse hand i hand med ett hockeylag i bärsärkagång. Som samma hockeylags dröm om en flytt till tacksamt hockeysuktande pensionärer i Florida. Som en sovande gigants återupprättelse. Som en flykt någon annanstans.

Kommentarer

Bild för Pelle

Vad har du rökt? :)

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Hur menar du?

Bild för Pelle

Sista stycket, kändes som rena önskedrömmar och inte likt dig. .)

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Sista stycket var precis önskedrömmar, men var textuellt refererande till det jag just skrivit om personerna i Charlestown. Om de drömmar som de, utifrån Chiefs plötsliga återuppståndelse, vilken förvisso byggde på en lögn adderat till brutalitet, kände i jämförelse till det sorgliga liv de i övrigt levde. Så visst var det önskedrömmar. Och visst var det ganska likt mig. Du vet, jag har också varit en drömmare, min relation till Arsenal har alltid byggt på ett scenarie inte olikt HC Andersens fula ankungen. Och därför har det, under de tunga åren då vi fick se oss omsprugna, smugit sig in någon form av emotionellt försvar. Att inte våga drömma, för att slippa bli besviken. Denilson, Baptista, Bendtner, Eboué, Senderos, Squillaci etc. Det är inga namn som föder drömmar. Då är just Silly Season den tid då man vågar drömma, då man likt Charlestownborna vågar släppa längtan, hoppet och just drömmarna lösa.

Bild för Pelle

Det köper jag till fullo. ;)

Jag tar även detta som ett tecken på din smygande optimism, där namn har ändrats från Bendtner, Senderos till Vidal och Benzema.

Fast det ÄR ju så, läser vi tidningsryktena så är dom fulla av toppklassnamn numera, bortsett från dina så även Götze och diMaria, så vindarna får faktiskt fastställas ha vänt, vi är vid steg två nu. :D

Nu börjar dessutom snart träningsmatcherna, så abstinensen kan botas.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Tja... lite både och om jag skall vara ärlig. För sista stycket är inte bara stycket som knyter ihop de olika textdelarna (Charlestownborna vs oss Arsenalister vs allmänna Silly-yran) utan också ett stycke som illustrerar den allmänna yran som pågår under denna period. Jag tror inte alls att varken Benzema eller Vidal kommer att komma till oss. Den förstnämnde vore drömmen och den sistnämnde vore bra (även om han kanske inte är den spelartyp vi behöver mest), men jag tror ingen av dem är nåbara för ett lag som Arsenal. Men visst är dessa spelarnamn, tillsammans med de Götze och diMaria som du nämner, vackrare än de vi brukade få hålla tillgodo med. Sedan är ju det viktiga (i denna tid av spelartransfers) inte vilka namn som vi associeras till utan vilka spelare som faktiskt kommer till oss. Att addera till de redan befintliga spelarnas utveckling. Etc. Etc. Etc.

Bild för Sral

En grej som jag gillar med hockeyn, eller kanske snarare NHL, är att skillnaderna mellan lagen har jämnats ut. Med hjälp av lönetak och draftval har alla lag chansen att vinna Stanley Cup, och ofta sker det genom långsiktigt byggande. Bara som exempel har båda finallagen, Chicago och Tampa Bay, byggt upp ett framgångsrikt lag på det sättet. I fotbollen är det oerhört svårt att bryta de absolut största lagens dominans. Hade det sett likadant ut i NHL hade lag som New York Rangers, Toronto Maple Leafs, Montreal Canadiens och Detroit Red Wings antagligen abonnerat på titlarna. Men under 2000-talet har vi t om fått se Carolina Hurricanes lyfta Stanley Cup. :)

Bild för Fredde

Sral: Jo men har inte QPR egentligen ekonomiska muskler att göra bra värvningar? I PL så finns möjligheter för vilken klubb som helst att dammsuga övriga europeiska ligors spelare. Visst det är svårt att köpa upp spelare från Juventus, Real Madrid, PSG, Benfica och Barcelona men jag är övertygade om att samtliga klubbar utanför topp4 kan köpa i stort sett vilken spelare dom vill som inte spelar i en klubb med ambitioner att gå till CL-slutspel varje år.

Dessutom så backade Uefa från det som är det närmaste vi kommer ett lönetak, ffp. Antagligen för att Platini jr sitter och drar i trådar i PSG och då får pappa Platini springa några ärenden i Uefa.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Lönetak är lika rättvist som logiskt om man ser till sportens/sporternas överlevnad. Tyvärr jobbar makthavarna inom fotbollen åt direkt motsatt håll, vilket är oerhört synd. Det hade varit oerhört logiskt för UEFA att börja med FFP och sedan dra åt skruvarna än mer för att till slut helt övergå till lönetak a la NHL och många av de andra amerikanska proffsligorna. Du tar upp jämnheten och kvalitén som ligan vinner på den och jag kan inte annat än att hålla helt med dig.

Freddee// Jag tror att det är precis som du säger; att UEFAs nuvarande FFP-light är det närmsta vi kommer. Och att en av många orsaker till detta är den nepotism som tyvärr är allt för utbredd inom den europeiska toppfotbollen. I de spanska och italienska ligorna. Samt, som du är inne på, inom UEFA (här i relation till franska psg). Vidrigt.

Bild för Martin Palmér

Det var väl ändå hot om europadomstol som var anledningen till att FFP blir slappare? 

Bild för Davidsson och Mannen

Det var det också.

Bild för Fredde

Då kan man fråga sig hur elitlicensen går igenom här i Sverige. Så allt ÖSK hade behövt göra när de åkte ur pga elitlicens-trassel (som dom dessutom hade löst!) var att gå till EU-domstol? Det borde finnas vägar runt det här. Eftersom Uefa annordnar 2 stora turneringar så borde det väll vara fritt fram för dom att skriva om stadgarna till att det är en turnering dom "bjuder in till"? Isåfall kan dom strunta i att bjuda in de klubbarna som bryter mot FFP, hårt mot hårt. Med andra ord Uefa "bjuder in" de klubbarna som dom vill. Och sen skiter dom i att skicka en inbjudan till City, PSG och Chelsea. Det här iniativet borde ju hyllas av EU, att fotbollen tar ansvar för sin egna ekonomi till skillnad från en hel del EU-länder.
Edit: Spekulerar i hur man skulle kunna göra, men om Uefa verkligen ville det här så hade dom kommit runt EU-lagar.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Ja, jag är inte mannen att förklara eller se någon som helst logik i UEFA:s agerande, speciellt inte i relation till vår elitlicens eller till den motsvarande som franska ligan tidigare (?) använde. För mig ter sig UEFA:s agerande lika obegripligt som eroderande för sporten i stort, så ja, din lösning med inbjudningar vore väl en lösning så god som någon. Och precis som du är inne på så borde väl EU, med tanke på hur det ser ut i områdets olika hörn, vara oerhört nöjda över att någon, i det här fallet en organisation, försöker hålla ordning på ekonomierna. Mycket märkligt det hela, -på så många plan.

Bild för Fredde

Med det sagt så gick faktiskt spanjorerna i taket när Suarez, Neymar och Bale värvades för en löjlig summa pengar samtidigt som ekonomin i övriga Spanien är mer eller mindre körd i botten.

Vad jag förståt så vill "vanligt folk" och även inbitna supportrar ha såna här regler. Leeds Uniteds supportrar hade nog varit glada idag om det funnits FFP när dom gjorde sin huvudlösa satsning. De som är emot det är egentligen Man City, PSG och Chelsea "fans" och ungar som inte förstår mycket här i livet. För mig så finns det ett samband mellan att jobba ihop pengar själv och förstå innebörden av FFP.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Freddee//Jag bugar inför din klarsynthet och kan inte annat än att bara ta rygg på det du skriver. Dels med sambandet mellan att jobba ihop pengar själv och förstå innbörden av FFP, vilket jag placerar i en kontext av verklighetsförankring vs fartblindhet och god människosyn vs ren och skär egoism.

Dels i att de du kallar "vanligt folk", dvs. de flesta av oss fotbollsfantaster vill ha en välmående idrott att titta på, men att denna fartblindhet och ekodopning kommer ur när små pojkar växer upp till allt för inflytesrika män som vill göra sig odödliga genom att blåsa upp sig själv till gudomlighet. Den moderna toppfotbollen kantas idag av rent och skärt vansinne. Inte bland oss på läktarna, vi som betalar genom inträdesbiljetter, TV-kanalsprenumerationer eller genom att låta våra ungar köpa NIKE-pjux för 1200 kronor/paret bara för att ungen vill känna sig som Ronaldo (eller dito Adidas med Messi). Detta är i och för sig vansinne men den stora galenskapen befinner sig några våningar längre upp: Bland klubbägare med blod på händerna men framför allt i de organisationer, såsom FIFA, UEFA eller de respektive nationsförbunden, som faktiskt har makt att ändra på eländet, ställa det till rätta och ge oss tillbaka sporten som den kan vara. Olika nyanser av fusk, olika nyanser av makt och olika nyanser av storhetsvansinne.

Att få slut på det, det vore en dröm så god som någon.

Bild för Kaj Poikela

"Slagskott" är den bästa filmen om sport som gjorts. Fan, D&M, du får mig att vilja se om den för första gången på 20 år eller så. Härlig text.