Medlemmar: 8698 st.
Visa menyn

Trubbel

Davidsson och Mannen
fre 18 sep 2015 kl 07:51

Ofta tvingar jag mig själv att konfrontera den moderna fotbollens eviga förgänglighet och då försöker jag förstå allt det där som snurrar så snabbt och obegripligt ogripbart ovanför mitt huvud. Jag försöker binda ihop mina funderingar om fotbollen med det verkliga livet, det jag själv lever. Det jag har tillsammans med min fru och mina barn, all tid man spenderar på sin arbetsplats eller den tid man hinner dela med sina vänner. För för mig hänger allt detta ihop. Lika självklart som obegripligt, men så är det. Och ett av de mest påtagliga exemplen på detta konfronteras jag med nu på lördag, då vi möter chelsea på Stamford Bridge.

Jag har ingeting emot varken lördagar eller Stamford Bridge, däremot avskyr jag allt vad chelsea som klubb står för. Men det är egentligen inte den aversionen som talar högst utan det är ett av dessa möten mellan min verklighet och Arsenal som här kommer i dagen och det mötet går att härleda till den tid då jag var pappaledig med våra, på den tiden, små barn. Då sonen Henry trodde att Arsenal var någon sorts mellanmålsyoghurt (”Vanilj to the Arsenal”) och då han och jag, under tiden storasystern klättrade högst upp i alla träd och lyktstolpar och han satt i lekplatsens minsta gunga med mig bakom för att ge honom fart, i högan sky sjöng ”We Love Cesc Fabregas” tills luften nästan tog slut. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vänder och vrider och hur mycket jag än önskar att jag kunde, så finner jag inte ord som bättre beskriver min, eller i varje fall delar av min, relation till Cesc Fabregas som Olle Adolfsson gör i låten ”Trubbel”

”Nu lyser ängarna av sommarens alla blommor. Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt. Nu stryker vinden genom trädens höga kronor, men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt. Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt. Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. Därute doftar det av sommarens alla dofter, där är det sommar, men här inne är det höst. Jag levde lycklig här med dig och mina katter, ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst. Försonad med min karaktär, för jag har aldrig kunnat säga nej till någonting som helst. Och aldrig nekat mig det ena eller andra och levat livet, tills jag krossades en dag. Det började med att du bedrog mig med en annan, en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten och jag blev grundligt jämförd med din fina vän. Tills du bekände att han givit dig på båten, då blev det dödstyst här i trädgården igen. Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad. Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag. Och jag, jag kände det som även jag var ratad. Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag. Jag hade hammaren beredd under kavajen, när han kom ut i sidenscarf och sa: God dag! Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata! Jag bara stammade, nu minns jag inte vad... Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer och kunde inte få mig till att säga nej. Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis och jag tog saker som du glömt med hem till dig."


I min trädgård är det visset, mörkt och kallt. Bild från Flickr.com: ”Daftpusher”

"Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner och jag trampar runt i resterna utav vårt liv. Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv. Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar och ta vårt liv och mina katter som de är. Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar; Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär.”

För det är så här jag känner. Jag älskade Cesc Fabregas, jag älskade allt det han då stod för och jag älskade den ljusnande framtid han gav löfte om. Jag älskade hur han blev fanbärare för Wengers Project Youth som i hans framsteg drog med sig killar som Denilson, Bendtner och Djourou fram i rampljuset. Hur Arsenal, med Fabregas som kapten för skutan, för alla framtid skulle kunna segla förutan blodsmonetär vind och ändå ta oss tillbaka från det skeppsbrott som arenabygget, rent resultatmässigt, skulle utsätta oss för. Och även om jag visste att Fabregas ständigt kroknade efter jul, att jag insåg att han i perioder åkte på onödiga skador titt som tätt och även om jag någonstans visste att hans framtid var för bra för att vara sann hos oss. Så trodde jag. Jag trodde på vår eviga kärlek. Jag trodde på den ända fram till han bedrog oss och lämnade oss för den eviga sommaren i barcelona.

Efter en periods sörjande och efter en period av förklarande för en då helt oförstående Henry, kunde jag till slut acceptera och hantera att Fabregas svikit oss och lämnat oss för en annan. Sedan blev till slut även han bedragen och tvingades bort från sin barndoms kärlek och när han inför förra säsongen, blev klar för Fotbollens Armageddon, ja då revs gamla sår inom mig upp. För oavsett om Wenger tackade nej eller inte blev Fabregas kontrakt med chelsea ännu ett sätt att bedra mig på. Att han valde någon som var finare (läs: mer framgångsrik) än jag, en stilig herre med belevat sätt och sidenscarf, med förförisk förmåga att tala omkull vem som helst och någon som hade fickorna fulla av sekiner.

Och även om jag avskyr allt som chelsea står för och även om jag aldrig vill bli som dem, även om jag vet att Fabregas kommer att krokna efter jul och även om vi nu har Mesut Özil där Fabregas än gång fanns. Att Arsenal inte alls går runt i några ruiner, inte alls är trasiga eller kärlekslösa. Så kommer ändå bilden av mig och Henry i regnet fram, bilden av timmarna med fartputtande på gungan och av sångerna vi sjöng för att hålla temperaturen och humöret uppe. När vi sjöng att vi älskade Cesc Fabregas. För att vi trodde på det. För att vi trodde på att han alltid skulle vara med oss, att han alltid skulle kunna vara vår tröst i svåra stunder och för att vi trodde att han aldrig, aldrig skulle kunna bedra oss för en annan.

Kommentarer

Bild för Sral

Oj. Även om jag har gillat många av dina musikreferenser tidigare, så träffade den här nog extra mycket. Känner verkligen igen mig i hur du tänker om Fabregas. Jag trodde ju att han skulle lämna för Barcelona förr eller senare, men egentligen runt den här tiden, när Xavi till slut har lämnat Barcelona och Iniesta väl börjar gå ned sig. Att han lämnade tidigare än så, och att han nu istället återvände till Chelsea...det sved. Jag kan förstå att vi inte köpte tillbaka honom, Alexis var mer den spelare vi behövde, men i hjärtat känns det ju. Jag gillar verkligen Özil, men klart att det hade känts lite extra bra om det var Fabregas som istället var med och vann de här två FA-cuperna.

Bild för daddy dj

Känner precis som du, varför gjorde han det? Här styrde inga pengar, tror det fanns ett grupptryck som fick honom att lämna, Pique Iniesta Xavi med flera som nästan ströp honom med Barca halsdukar. Sen trodde han nog att det bara var att knacka på och där skulle Wenger stå med öppna armar och säga välkommen hem. Men så blev det inte Wenger stod där bakom gardinen och låtsades att han inte var hemma. När Fabregas  sen slog på Chelsea märket i nån match (vet inte vilken) då dog han för alltid. Bra skrivet förresten av dig som alltid.

Bild för Sral

Samtidigt förstår jag Fabregas. Han trivs i London, dörren var inte öppen i Arsenal och han fick en viktig och tydlig roll i Chelsea. Klart att han ger allt för klubben, han är ju professionell. Precis som vi förväntar oss att Cech ger allt för oss. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// 1: Både väldigt härligt och lite smärtsamt att även du träffades av texten. Jag satt någon gång i våras och spelade låten hemma i soffan, jag sjöng i högan sky (inför undrande barn) och blev plötsligt nockad över hur mycket den stämnde in på Fabregas som jag, uppenbarligen, hade någon form av latent liggande tanke kring. Jag blev helt väck när jag började tänka på honom ur denna texts andemening.

2: Visst kan ens hjärna förstå och acceptera hans agerande. Men hjärtats, bröstets eller magens känsla är ändå densamma.

daddy dj// Ja, varför gjorde han så här mot oss? Varför höll han inte de löfte vi alla kände att han bar på och varför gör det nu så ont när man ser honom i blått? Många smärtsamma frågor han väcker, särskilt utifrån texten till "Trubbel". Tack för berömmet, förresten! Jag blir jätteglad för de värmande orden.

Bild för Brattis

Bra skrivet som vanligt D & M. Underbar text av Olle A. Har lyssnat på denna sång periodvis i livet efter diverse åkturer i kärlekens berg-o dalbana. Ja, va ska man säga om Cesc och relationen till Wenger, kanske vår fransman hade mått bättre i dag om han förlät i stället för att fördriva. Den energin och passionen Cesc nu visar för sitt Chelsea hade vårt kära Arsenal så väl behövt i dag, med Cesc som kapten förstås. COYG

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Fredde

Jag var redan oxtokig på Cesc innan han lämnade. Och om sanningen ska fram så lämnade Nasri på ett betydligt mer smakligt sätt. Han fejkade inga skador och han gav allt i matcherna innan han lämnade. Cesc fejkade skador och skickade ut sina kompisar i Barcelona gång efter gång i media för att berätta hur onda vi var, att han var här under slavkontrakt osv. Cesc försvarade klubben helhjärtat exakt noll (0) gånger.

Han lämnade oss som en förlorare eftersom han som kapten och som laget var byggt runt misslyckades med att leda oss till titlar. Han lämnade även Barcelona som en förlorare, eftersom där vann man redan titlar i mängder innan han kom och hans mål var att han skulle fasa ut Xavi ur startelvan. Han misslyckades med att fasa ut Xavi. När han misslyckades med det så gick han tillbaka till Wengér med mössan i handen som då hade börjat öppna stora plånboken och köpt Özil sommaren innan och sett Ramsey löpa in bollar i varannan match. Wengér gjorde helt rätt till att tacka nej. Sen måste Cescs flickvän vara den enda fotbollsfrun i hela världen som inte kan flytta med sin man. Dom har inte ens barn men måste endå bo i London, det är ett ordentligt svepsjäl. Det gick ju bra att flytta ifrån flickvännen när det var dags att flytta till Barcelona.

Skillnaden mot Cech, han har gett allt i Chelsea, vunnit allt och gett dom allt. Mourinho valde Cortouis istället för Cech när det blev en konkurenssituation. Cech har familj och barn i skolålder, det är tuffare för familjen Cech att riva upp hela livet eftersom dom har även en skolgång att tänka på.

You win some, you draw some

Bild för Sral

Va? Fabregas har väl till och med två barn?

Bild för Martin Palmér

Ja du det kanske är så att det inte gick så bra att flytta ifrån henne och att det är därför han ville tillbaka. Dessutom flyttade hon med först men flyttade tillbaka när hennes barn skulle börja skolan.

Bild för Brattis

"Nej, jag är inte bitter" som han sa i sketchen. Jag anser i alla fall att den kvalitét som Fabregas besitter platsar alla veckans dagar i nuvarande Arsenal. Som balans bredvid Coq för att kunna låta Santi, Özil, Alexis o gänget göra sitt framåt. Precis som han har gjort när han gick till Chelsea. Jag ser inte Fabregas karriär som misslyckad, mediauttalanden, spelarfruars kommentarer är inget som jag bryr mig om. Utan det som levereras på planen är av betydelse. Fasar för vad som kan hända på lördag på SB. COYG 

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Adamberg

Du får mycket beröm för dina texter och referenser från en värld utanför fotbollen och det är du värd. Ge ut dem på en bok! Fabregas var också min favorit men han försvann som fotbollsspelare i min värld när han bytte klubb. Precis som man låter en f.d. kvinna / flickvän gå upp i rök för att inte bli bitter.

Jag har en dålig känsla inför matchen mot Chelsea. Att redan nu få spiken i kistan att allt är som det alltid kommer att vara i Wengers Arsenal. Trött på att höra att vi ska bounce back hela j- la tiden. Länge sen vi flöt på vågorna för att lyfta till nästa våg.

Men mest av alla gamla Arsenals from the good old time saknar jag nu Bergkamp!

Adam

Bild för Davidsson och Mannen

Brattis// 1: Tack så mycket för berömmet och visst är texten till Trubbel ett underbart stycke igenkännig. Såväl som i verkligheten som i relation till fotbollen. 2: Visst hade han varit underbar hos oss och jag hade tagit emot honom med öppna armar och förlåtit honom precis som mannen i texten tog tillbaka kvinnan som bedragit honom.

Freddee// Visst var det smutsigt och smutsigare blev det. Oavsett familjeförhållanden (i vilket jag tror Martin har rätt) så gör hans klubbval så oerhört ont.

Sral och Martin// Visst är det väl så att han har barn med frugan i London.

Platini// Tack så mycket för berömmet och tja... ibland har tanken om att sätta samman alla texterna i en bok, slagit mig. Men vem f-n skull vilja besudla sin tillvaro med en sådan? Oavsett: Som jag nämnde tidigare så skulle jag ta emot honom med öppna armar, som förloraren i texten gjorde. Kanske inte för att vi nödvändigtvis var/är i behov av honom (där förstår jag till viss del Wengers handlande, om han nu tackade nej till honom), utan mer för att få tillbaka något/någon man förlorat och saknat så oerhört. Och angående matchen i morgon, så delar jag din inte helt sköna känsla.

Bild för Fredde

Ah okej så må vara men han lämnade fortfarande båda klubbarna som en förlorare.

 

Hoppas Diego Costa bryter benet, fy fan vilken vidrig person.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Nej, det känns inte mindre illa, så här en timme efter att Dean har blåst, inte bara oss utan även, av matchen. Nu känns det tungt.

Bild för Fredde

Nej jag hade tagit att en av våra spelare hade gjort Costa till en fotbollsinvalid. Ingen kan klaga på en sån grej, PFA kan inte klaga eftersom dom representerar spelarna (de andra) och varenda spelare i hela seriesystemet hade varit okej med det. Ingen kan klaga på det, inte ens Mourinho för Diego Costa har samlat ihop till en riktig Shawcross-tackling.

Jag beskyller inte Gabriel på något sätt men de andra spelarna måste dra bort han från rövhålet. Cazorla joggar bredvid och förstår på ett ungefär vad dom säger.

You win some, you draw some