Medlemmar: 6583 st.
Visa menyn

Att älska den dålige spelaren

Davidsson och Mannen
ons 1 jun 2016 kl 14:15

I många år levde vi Arsenalister med Manchester United som våra största kombattanter. spurs var förvisso alltjämt våra rivaler, men eftersom spurs förblev spurs och därmed höll till i en annan del av tabellen var det Manchester United som var den klubb vi kämpade emot när det gällde titlar och pokaler. Bortsett från att de var den engelska fotbollens svar på Jätten Glufs-Glufs och rent allmänt var att betrakta som sk-tstövlar var deras ständiga egenhet att inkassera orättvisa uddamålssegrar, något vi då tvingades förhålla oss till. Orättvisa och ofta estetiskt tämligen undermåliga, och ur det perspektivet rent ut sagt dåliga, uddamålssegrar. Under just avhandlade säsong var Leicester något av en småcharmig fattigmansvariant av detta och det var väl ungefär lika roligt i år som under Unitedperioden, med dessa ofta oförtjänta uddamålssegrar för motståndare man önskar jaga ikapp och förbi.

På samma sätt som man avskydde Manchester Uniteds, och även Leicesters, uddamålssegrar, vilka ofta då var tämligen oförtjänta, så måste jag erkänna att jag smått beundrade United, eller snarare Alex Ferguson för hans, förmåga att vinna, även om det såg taskigt ut. Samtidigt som vi allt mer föll in i den ofta estetiskt hyllade positionsfotbollen, som när den fungerade bjöd på både olés och en mängt gjorda mål. Vi gick åt det mer estetiska men inte särskilt framgångsrika medan United stod kvar i det framgångsrika, estetiskt eller inte estetiskt. De tog sina småfula uddamålssegrar och höll sig i tabellens topp medan jag lika mycket avskydde dem som beundrade dem för det.

Lite på samma sätt är det med mina känslor inför den dålige Arsenalspelaren. Eller kanske är dålig ett något missvisande begrepp, men mer dålig såsom i betydelsen begränsad. Eller tråkig. Icke flärdfull, inte speciellt estetisk eller inte speciellt spännande. Mer booring än scoring om man säger så. Mer funktionalitet än innovation. Mer lång och trogen tjänst vid bandet än glittrigt sprakande artist. Mer stå i vägen för motståndaren än skoja fram en käck klackspark. Mer bra placeringsspel än spektakulär glidtackling i sista sekund.

Jag är inte dummare än att jag begriper att detta handlar mycket om ens egna preferenser, om ens tycke och smak och om vad man har sin fotbollsideologiska hemvist. Självklart begriper jag att sannolikheten för att minst lika många som är med mig, är emot mig i detta spörsmål, är tämligen stor. Självklart begriper jag att du som läser dessa rader kanske tycker precis tvärt emot vad jag tycker. Men jag känner ändå att det är viktigt att lyfta fram mina tankar kring denna spelartyp, särskilt i dessa transferfönstertider, då de stora målgörarna, de sprakande teknikerna och de stora exhibitionisterna är de spelare som tillförskansar sig de största rubrikerna i detta agentarrangerade slag om uppmärksamhet. För uppmärksamhet får sällan den här spelartypen, i varje fall inte så ofta i positiva ordalag.

Ett utsträckt ben stoppar motståndet. I all sin enkelhet. Bild från Bildbyrån.

Det är sällan du kommer in i ett rum och tänker att här vad det minsann väl dammsuget. Det är sällan du sätter dig för att göra det stora och tänker att här luktar det banne mig absolut inget gammalt kiss. Det är sällan du blir glatt överraskad och väljer att fira när din fyra år gamla bil går igenom besiktningen. Det fungerar liksom inte så. Du ser bara när någon inte skött sin dammsugning och råttorna bildar klungor i hörnen, du vänder bort din näsa av obehag när ringen inte är rengjord efter gammal skvättare och du bannar fabrikant, försäljare eller annan sk-thög som satt dig i den lika otrevliga som oekonomiska situationen att behöva tillkalla verkstadshjälp.

Den spelartyp jag talar om får liksom inte så mycket kredd för det jobb hen utför, utan istället mer uppmärksamhet när något går fel. Den talas ofta om som endimensionellt begränsad, som svag länk eller till och med som rent dålig. Och i Arsenal handlar det om ett par spelare. Artetas två, kanske till och med tre första år i klubben. När all uppmärksamhet riktades mot Song, Ramsey och Cazorla, samtidigt som Arteta sprang runt och täckte en herrans massa otacksamma ytor och därmed möjliggjorde Ramseys box-to-boxlöpningar, möjliggjorde alla Songs svepande van Persieassist och senare även möjliggjorde Cazorlas målproduktion, briljanta tekniska små finesser och avgörande instick till målgörare. Cech som sällan förnedringsfintar framrusande motståndare och förvisso släpper några onödiga mål vid sin högra stolprot, men som ändå sprider lugn och harmoni på kontoret, lugn som unga och kaxiga föregångare misslyckats med gång efter annan. Mertesacker som sällan gör mål på hörnor, sällan kickar in den där sprakande glidtacklingen som siste man och som inte sällan ser ut som lite Bambi på hal is med sina långa ben och tonårsförvuxna armar. Som detta till trots, ständigt står på rätt plats i rätt stund, som så ofta bara lyckas stå i vägen när motståndare eller boll kommer i hans väg och som, med sin stabilitet och till synes enkla spelstil lägger grunden för Koscielnys mer iögonfallande och fräsiga mittbacksspel.

Jag hade också kunnat nämna Monreal som trots sin positionssäkerhet och sitt fantastiska tvåvägsspel hade lång tid bakom sig innan han, senaste säsong, till slut fick det beröm han förtjänat länge. Jag hade också kunnat nämnda Coquelin som med sitt enorma slit och sina aldrig sinande löpningar gör det smutsiga jobbet och håller rent framför backlinjen. Men jag väljer att inte låta Coquelin bli exempel på denna spelartyp och orsaken är hans temperament och hans något tveksamma förkärlek till spektakulära glidtacklingar. För dessa sistnämnda orosmoln är också det som skiljer Coquelin från den spelartyp som jag här vill hylla.

Den dålige spelaren är inte sprakande och iögonfallande, hen stjäl inte de stora rubrikerna eller får de fräckaste youtube-klippen. Han är som en 1-0-vinst borta mot Norwich. Stundtals tråkig, ibland till och med orättvis. Men ändå den typen av segrar som ligger till grund för en ligaseger. Den dålige/tråkige spelartypen är, vad klickjagande kvällsjournalism än må kommunicera i dessa Silly-tider, den spelaren du måste ha i ditt lag för stjärnorna skall kunna lysa och för att ett lag skall vara just ett lag. För stjärnor vinner matcher, men det är de dåliga, eller tråkiga, spelarna vinner ligor. Som en uddamålsseger i ösregn på Liberty Stadium när du suckat dig fördärvad över missade målchanser, bolltapp och till synes eroderande låg spelnivå. Visst behövs målskyttens mål för att ta tre poäng, men det är inte olé och fem mål tillgodo som gör det, det är förmågan att tillvarata kontringen, halvchansen eller den oväntade motståndarbjudningen som skapar dynastier. En hållen nolla. Eller en väl täkt yta framför backlinjen, ett utsträckt tyskt långben eller ett välriktat inlägg från vänsterkanten. Inte alltid så kul, inte alltid så snyggt eller bra. Ofta tråkigt och ibland till och med dåligt. Det är också värt att älska.

Kommentarer

Bild för George Adams

Bra text DM. Håller med dig om att dessa karaktärspelare är ytterst viktiga. Tyvärr dräller det dock inte av dessa i vår trupp, utan vi har helt klart, enligt mitt sätt att se på saken fastnat mera i estetik. Dessutom tycker jag att våra "vattenbärare" inte riktigt håller den nivå på detsamma som jag skulle vilja se, ex BFG.

Jag har som största önskemål att klubbens värvningsansvariga har denna parameter som ett viktigt urvalskriterie vid tittande på ev nya spelare.

Reclaim the game! Give us our Arsenal back..

Bild för Davidsson och Mannen

GA// Tack så mycket och ja, precis. Dessa oglamorösa och till synes enkla spelare. Dessa spelare med karaktär (även om det är ett så svårt begrepp att nå konsensus kring). Zvenne och klicktorskande skvallerpress älskar det där andra. Trixen, glittret och ytan. Allt annat än vad som bygger stabila och segrande lag. Så visst borde värvningsansvariga ha detta som urvalskreterie i sommar. Och Xhaka tycker jag är en bra start!

Bild för George Adams

"bygger stabila och segrande lag"

Jag går igång på den frasen D&M. Då den med våra ekonomiska förutsättningar är central, och högst uppnåeligl. För vi har ju medlen för att kunna bygga JUST DETTA.

Det behöver inte vara så förbannat estetiskt alla gånger! Det visar sig gång på gång och senaste exemplena är väl Leicester och de AM's framgångar. 

Men ändå tjusas många supportrar av trixen, flärden och Namn som media blåst upp med en avsevärd risk att glömma lag dynamikens i många fall helt avgörande betydelse. 

Hörde jag någon säga att Historia är ett viktigr ämne? 

Reclaim the game! Give us our Arsenal back..

Bild för Davidsson och Mannen

GA// Jag håller helt med dig om att estetiken inte spelar någon som helst roll. (Både du och jag är väl att anse som old school -eller gubbtwitter som det heter i andra medier). Många idag förförs av yta och missar att den är inget utan reellt innehåll och utan struktur att lyfta fram den. Och då är denna spelartyp, den dålige, så viktig. Och precis som du är inne på så ...ja. Det är av gårdagen vi lär oss inför morgondagen. Tänk på det Wenger, Gazidis et al.