Medlemmar: 8187 st.
Visa menyn

Den värsta av insikter

Davidsson och Mannen
fre 17 mar 2017 kl 11:03

Du som har läst den här bloggen vet att den på många plan vilar på ett emotionellt och relationellt fundament. Att jag, när jag påbörjade mitt skrivande –då med krönikor i Kanonmagasinet, till och med hade fokus på supporterskapet, dvs. relationen till laget Arsenal, snarare än själva laget, klubben eller sporten fotboll. Vissa skulle till och med hävda att jag tenderat att låta känsla gå före tanke, driftsimpulser före förnuft och övertygelse långt före djuplodande analys. Så må vara. Jag är den jag är och för mig har alltid min kärlek till klubben, till laget och till dess spelare varit drivkraften i mitt skrivande.

När jag funderar vidare och fortsätter resonera med mig själv, så märker jag också hur känslostyrd jag är i relation till sporten fotboll i allmänhet och laget i mitt hjärta i synnerhet. Arsenal har under årens lopp givit mig så mycket glädje men också så mycket smärta. Jag har vandrat så många år tillsammans med klubben, i vissa perioder på behörigt avstånd –då livet varit till bredden fyllt av popmusiksutövande och sökande efter långvariga eller än mer ofta tillfälliga explicita kontaktytor med representanter för det motsatta könet. I andra perioder har laget och relationen till det varit tätare för att i ytterligare andra till och med blivit lite väl nära. Där livet med Arsenal har fått fylla tomrum som det vanliga livet skapat och ersatt pusselbitar som jag valt bort i den mer reella tillvaron. Så må också var. Jag är den jag är, jag relaterar till klubben på det sätt jag gör och detta har jag för länge sedan accepterat och förlåtit mig för.

Så verkar även min hustru och mina två barn ha gjort. De har liksom gillat läget. Det vet liksom vilken man respektive far de har att relatera till och leva med. Min dotter är helt ointresserad av bollsport men min son är det och han har för länge sedan övergivit tanken om att följa någon av de tre stora europeiska jättarna vilka alltid levererar Champions Leagueglans att sola sig i på skolgården. Han har för länge sedan släppt tanken om att hålla på chelsea, manu eller shitty, vilka är lagen du bör hålla på om du vill stoltsera med ligaseger när du skall på träningsläger med fotbollslaget. Och jag tror, och framför allt hoppas, att han har förlåtit mig för att jag, redan i hans späda och värnlösa ålder, gjorde honom till Arsenalist. Att vi, i vår familj, är Arsenal och att det liksom är som det är. Jag tror också att min hustru, även om hon ibland antyder motsatsen, har accepterat lotten som medberoende. Att vårt sociala liv utanför kärnfamiljen ständigt får planeras i relation till lördag eftermiddag, söndag kväll eller veckomatcher i det europeiska finrummet. Och att Arsenals tillvaro är en del av vår. Att den till och med påverkar vår. Och att utsikten för gemensamt lördagsligga i perioder stått och fallit med om Arsenal vunnit eller förlorat en fotbollsmatch, timmarna innan den vuxna kvalitetstiden.

Det är bara så det är i vår familj, det är bara så det är att hänga ihop med mig. Det Arsenal gör påverkar mig, det Arsenal presterar är ett riktmärke för utstakningen av mitt känslolivs vandring och klubbens potentiella uppgångar och fall gör detsamma för mig och min omgivning. För på samma sätt som jag är i relation till min familj och mina vänner så är jag det till Arsenal. På samma sätt som jag känner för människor runt omkring mig så känner jag för bollklubben Arsenal. Jag känner glädje, sorg och oro. Jag känner omtanke, empati och vilja till omvårdnad. Jag känner ilska, frustration och vanmakt. Tillförsikt, spänning och eufori. Allt i relation till klubben Arsenal. Det är så det är, det är så det alltid har varit och det är så det alltid kommer att förbli.


Bild från Flickr.com: ”dolfi”

Eller är det verkligen så det är? I morse slog mig en fruktansvärd trähammare av tanke, rakt i huvudet. Vidare klöv den sig ned genom hjärtat för att till slut landa i uppsamlingsheatet, själens spegel, magen. Det slog mig som en blixt från klar himmel, det slog mig just som jag var på väg att fatta ett för arbetet oerhört viktigt beslut. Och jag kunde varken fly eller jaga iväg tanken. Tanken som kom att bli till en insikt, insikten som spred isande kyla i såväl fingertoppar som mage: Jag känner inte längre. Eller i varje fall, jag känner inte lika mycket längre. Någonting lika drastiskt som chockerande har hänt. Någonting har gått mig förlorat. Jag bryr mig inte längre lika mycket, det betyder inte längre lika mycket och jag känner inte längre lika mycket.

Jag känner inte längre tillförsikt inför den tidiga lördagsmatchen borta mot West Brom, West Brom borta som vi alltid brukar ha så svårt för. Jag känner ingen glädje, ingen nervositet och ingen, som man med åren vant sig att leva med, pockande oro om vi kommer klara fjärdeplatsen eller ej. Jag bryr mig, men inte lika mycket. Jag är där, fast ändå inte riktigt. Visst kommer jag se matchen i morgon och visst kommer jag med största sannolikhet se resterande matcher –lika slaviskt som jag alltid brukar göra och visst kommer jag, när jag befinner mig på andra sidan jordklotet, göra precis vad jag kan för att komma åt en skärm som visar bortamötet med Boro om några veckor. Men någonting har hänt, någonting har släppt inom mig och någonting har gått mig förlorat.

Denna säsong har för mig blivit den som fått kamelens rygg att brista, måttet att rågas och bägaren att rinna över. Ja, du förstår. Det är inte speciellt roligt längre, det är inte heller så tyngande. Det är inte längre så mycket utan avsevärt mindre. Arsenal har på många sätt förlorat mig och jag har på lika många plan förlorat Arsenal. Jag finns förvisso kvar och klubben likaså, men relationen mellan oss är ändrad, reglerna för vårt umgänge har utan min vetskap skrivits om och samvaron oss emellan har fått sig en stor svart och stinkande kil insprängd rakt in i dess sköte. Vi pratar fortfarande med varandra, men jag delger inte längre klubben mina innersta tankar och känslor. Vi har inte gjort slut, men vi ligger inte längre. Och vi bråkar inte ens längre, vi har bara långsamt men övertydligt uppenbart glidit ifrån varandra och allt som är kvar är ett stilla suckande.

Och detta det sistnämnda. Insikten om isärglidandet, det stillsamma ljudet av uppgivna suckar. Det är allt vi har kvar. Visst har jag alla vackra minnen kvar, visst kan jag se på klubbmärket och känna någon sorts värme och visst kommer jag säkert att vandra bredvid klubben, även i framtiden. Men jag kommer nog inte ligga vaken natten efter en förlust, jag kommer inte se jordens undergång i den snart förlorade fjärdeplatsen och jag kommer inte möta sommaren med Arsenals insatser på transferfronten som min morgons första tanke. För jag har förlorat lite av min klubb, jag har tappat lite av min gnista och jag har berövats det vackraste som finns: Min oändliga, aldrig sinande och aldrig ifrågasatta kärlek till klubben. Det slog mig i morse, den insikten kom till mig. Vi är inte slut, men vi är inte länge detsamma. Jag känner liksom inte längre. Det är liksom över.

Kommentarer

Bild för Jocke Gleisner

Börjar nästan gråta när jag läser din text. Känner precis likadant. 

Bild för Adamberg

Återigen sätter du fingret på kärnan den ömma. själv skulle jag se en match på plats i vår men känner ingen riktig lust. Är det så att en av idrottens tjusningar är ovissheten? Men när allt är en exakt upprepning sedan många år så är den ovissheten och spänningen borta. Och därmed en stor del av pirret. Vi vet ju hur det slutat nästan exakt vilken tid på året varje vår. Vi vet hur säsongen börjar. Vi vet hur transfer-perioden ser ut och vi vet hur matchningen ser ut, vi vet allt i detalj. Så förutsägbart har det blivit för alla. Inte bara för lagets motståndare som aldrig behöver oroa sig för någonting oväntat.  o.s.v.  Aldrig någonsin har en klubb (sedan länge anser ju jag) varit så i behov av någonting fundamentalt nytt. Frågan är om det nya kan få oss att komma tillbaka. Eller det kanske är så att det som var är någonting unikt som aldrig kommer igen. Ja det är sorgligt.

Adam

Bild för Adamberg

och en fjärdeplats? I couldn´s care less ärligt talat.

Adam

Bild för Jonas Eriksson

Kul att du fått till några rader. Alltid lika kul att läsa dom.

Låter som jag själv kunde skrivit denna text. Naturliktvis inte lika välskrivet och välformulerat och inte utan att svära en enda gång.;)

Min fru är kanske något gladare nu då kvalitetstiden inte blir lidande när Arsenal förlorar. (inte varje gång iallafall). Men hon får fortfarande stå ut med att det nästan varje kväll är fotboll eller ibland annan sport på TVn. Men jag hoppas ju få tillbaka lite av glöden som försvunnit. Och för att det ska hända så måste nog nått nytt hända i klubben. Vad vet jag inte riktigt?

Tycker dom sista orden i din fantastiska text är lite för sorgliga. Det är liksom över. Tungt!

 

Bild för Pelle

Du börjar med att förklara att du skriver ur känsla och övertygelse, inte tanke och analys.

Här har du orsaken - en grym text som så tydligt målande sätter ord på en uppgivenhet de flesta av oss börjar känna. Är det inte Wengers vara eller inte vara, så är det ekonomisk doping, ointresserad styrelse eller ett ekorrhjul som snurrar likadant år efter år.

Klart vi börjar tappa närheten till vår klubb och sakta smyger sig en uppgivenhet in i relationen med klubben. Trots vi bägge ofta haft en avvikande åsikt om Wenger så känner jag faktiskt en hel del som du beskriver. Trot nästan man skulle kunna uttrycka det som att man skulle kunna ta ett års semester från fotbollen och möjligen enbart kolla resultatsidorna för man hade ju nog varit lite nyfiken hur det trots allt gick för laget.

 

Optimist som jag är så tror och hoppas jag inte din sista mening är helt sann, för jag tror det framöver kan komma en nytändning. Alla långa kärleksförhållande har ju sina ups and downs, men man kan känna sig nyförälskad i sin fru även efter 20-30 år, så varför skulle vi inte kunna få tillbaka samma nyförälskelse i vår klubb? Våga hoppas!!!

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Jonas Dawo

Sjukt bra skrivet!

Tror det är många som känner igen sig i denna text. Det känns precis som om att man har hoppat ur ekorrhjulet och står vid sidan av och kollar på det som man en gång i tiden va en sådan stor del i ens liv.

Bild för Jajo67

Spot on!

Uttryckte något liknande på forumet - jag känner igen mycket.

Bild för Andreas Näsström

Käre D&M, hur kan du göra så här mot en MAN? När jag läste sista stycket fick jag ärligt talat tårar i ögonen. Hela din text, hur personlig denna än är, går rakt in i mig och jag känner igen mig i så mycket! Som alltid klär du av dina känslor, gör dom levande med dina ord och pricksäkra meningsuppbyggnader

Jag tror dock på kärleken, jag tror att man kan hitta tillbaks till varandra igen. Men jag tror att det kräver ansträngningar, ömsesidiga och innerliga ansträngningar. Jag känner att den innerliga ansträngninen från klubbens sida uteblivit. Man får fortfarande födelsedagspresenter, nån enstaka gång får man blommor, i detta fall i form av Xhaka-värvning, potentialen i höstmötet med Chelsea med mera. Däremot finns inte passionen rakt igenom, det är liksom ett skal som presenteras. Men kärnan har svalnat, vissnat. Vi som en gång hade allt går nu på tomgång och rutin. För mig måste vi hitta tillbaka till nyskapande och modern fotboll, väcka upp kärnan. 

Min flickvän brukar deklarera att jag inte får bli arg om Arsenal skulle förlora. För ibland om man backar bandet ett halvår eller längre så har jag kunnat bli så modstulen, arg, förtvivlad eller till och med tom, inte för en förlust men när vi förlorar och ser lika naiva ut som någonsin, när förberedelserna helt klart inte gjorda för den enskilda matchen. Som det är nu hittar jag knappt den passionen, jag har varken euforin, känslan att gå på moln en hel helg för en lördagsseger eller frustrationen och det barnsligt dåliga humöret efter onödigt poängtapp. Jag är liksom tömd, mätt. Den innerliga ansträningen som jag själv hållt uppe så länge, den håller på att förminskas till blommor på namnsdag, choklad och geléhjärtan på alla hjärtans dag, praktiska julklappar och dyra men själlösa födelsedagspresenter

Att se kärleken, viljan att bli bättre och att fortsätta utvecklas - det är vad det handlar om för att jag ska hitta tillbaka till passionen. Arsenal är fast i ett mönster, jag är fast i ett mönster och vi glider liksom ifrån varandra. Jag hoppas på förändring, en intresserad klubbledning och en modern, lite fräck manager. Ett lag som kämpar och sliter, vägrar vika ned sig. Att det åter slår gnistor från glöden. Därigenom är jag övertygad om att min kärlek till laget kan växa än starkare, att jag och Arsenal kan hitta tillbaka till varandra

Bild för Jonas S

En gammal polare undrade hur det var fatt när jag inte ens hade nämnt CL-matchen mot Bayern. Detta var under första mötet på Alianz. Jag kom på mig själv att jag inte ens hade tänk på att det var match just då. Vi var visseligen ute och reste men för några år sedan hade jag suttit klistrad vid twitter, om inte snarare på en fulstream på vilken dålig wifi som helst oavsett vart i världen mot vilket omöjligt motstånd som helst. Nu kollade jag bara snabbt på min PL-app och såg att vi låg under med några bollar. Det var väl väntat och inget konstigt med det egentligen? Kul att Alexis fått in en boll i alla fall. Scrollade twitter i några sekunder och undrade varför folk var så upprörda. Typ så.

Veckan efter försökte jag hypa upp vårt möte mot Sutton lite. Satt och tittade på tv med en polare som är Manchesterbo och före detta (ja det finns sådana) cityfan men som under senare år helt slutat titta på fotboll efter alla oljemiljarder och efter att City blivit en plastig miljardcircus. Han tyckte det var den sämsta fotbollsmatch han sett på år och dar och frågade mig varför jag fortfarande följer den där skiten? Har du inget vettigare att göra med din tid? Första gången jag fått den frågan och jag seriöst fått en tankeställare. Jag vet faktiskt inte.

Be excited!

Bild för Niklas G

Fantastisk text som jag verkligen kan relatera till. Åker med sonen på hans första Londonresa om två veckor för att se matherna mot City och West Ham. Personligen känns det som att jag inte kunde ha valt ett sämre tillfälle, men jag hoppas och tror att han trots alla negativa vibbar runt Arsenal just nu ska ha samma underbara känsla som jag själv hade när Higbury väntade för allra första gången (då man man skrev årtalet med en etta först). Jag hoppas även att mina egna inre känslor kommer att förändras till det bättre när denna säsong är till ända och nya förhoppningar tänds inför nästa. Det måste bli så... :)

Bild för George Adams

Fantastisk text D&M.

Bulls eye,,,

Äter man Grevé och Liljeholmslimpa i 20 år i sträck till frukost blir det till slut rätt trist. Börjar dessutom osten smaka surt de sista 7-8 åren, men mejeriet och dess ledning vägrar inse detta. Då faller även lusten hos undertecknad.

Jag vill ha salami......

Football - Created by the poor, stolen by the rich...

Bild för Björn Lindström

Så igenkännande text. Riktigt bra skrivet. För känslan handlar väl inte bara om att vi är tråkiga medgångssupportrar?

Bild för Adamberg

nej verkligen inte. Det är verkligen inte det det handlar om. Då ignorerar man någonting som finns.

Adam

Bild för Fredde

Spelarna har även dom slutat bry sig. Kan ha nånting med det att göra. Jag hade blivit gladare ifall det kommit rapporter om att alla skällt ut alla. Nu är det ingen som bryr sig alls.

You win some, you draw some

Bild för Sral

Fast det har ju kommit rapporter om just det? Bråk på träning t ex. Att de inte bryr sig? Då har du skygglappar på dig.

Bild för Fredde

Att Alexis drar efter en överdriven tackling handlar mer om personlig överlevnad. Att de inte bryr sig baserar jag på den senaste tidens insatser på planen. Allt har helt fallit samman och spelarna visar NOLL i vilja (undantag Alexis). Så för mig så visar de på matcherna att de verkar inte bry sig, hade det inte varit för andra uttalanden från spelarna så hade jag trott att spelartruppen gjorde sitt absolut bästa för att få bort Wengér. För ingen tvingar spelarna att göra uttalanden om att "de har svikit Wengér" eller att dom stödjer absolut Wengér, dummaste frågan de har fått". Hade det varit i en annan klubb och en annan tränare det gällt så hade det kommit rapporter att "spelartruppen spelar inte för tränaren, motivationen är HELT bortblåst, vi måste ha in en ny".

Det jag ser på planen är att spelarna inte tar i och sen hänger med huvudet efter matchen när vi (helt väntat med den attityden) förlorar.

You win some, you draw some

Bild för Adamberg

och Wenger från sin åtrvärda, närmast allsmäktiga position fortsätter att skylla allt på omständigheter

Adam

Bild för Elias Johansson

Fantastiskt fint och träffande, det blir förhoppningsvis bättre och kanske om några år sitter vi och känner glädjen,spänningen och kärleken till Gunners flöda igen, för nu är det sannerligen likgiltigt, det är hemskt men sant

 "There is a light that never goes out" 

Bild för Patrik Boberg

Spot on kära D&M. F**k vad du sätter ord på även mina känslor i din text. Nu har jag precis sett WB away i efterhand och det är nog den bästa beskrivningen jag kunde fått på hur det står till med mig... frugan instämmer säkert oxå...

Bild för Brattis

D&M: Som vanligt träffande och bra beskrivet av den känsla som många av oss har för tillfället. Skriver detta efter bortamötet med WBA som jag för övrigt inte såg, prioriterade att vara med barnbarnet i stället denna dag. Efter dom senaste förlusterna så har jag tagit en Time Out från mitt Gunners. Jag har gett upp tanken på CL-spel, ev 4 placering, skiter i hur det går i FA-cupen. Tar hellre två säsonger som mittenlag i PL med en ny coach, nytänkande och förhoppningsvis få känslan för fotbollsälsket tillbaka. Läste nu i dag att engelska journalisterna har på känn att Wenger fortsätter några säsonger till. Detta får bara inte hända.......  

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Davidsson och Mannen

Jocke G// Det verkar som att jag träffade rätt i min beskrivning? Då har jag i varje fall gjort något gott. I allt detta elände som omgärdar klubben och oss följare.

Giresse// Det är ju vidrigt när det gått så långt att till och med lusten för att se Arsenal live minskat. Och jag förstår dig. Men det är hemskt, det där goa pirret i magen, känslan av samhörighet och längtan inför resan, att du bestulits på det. Deep depp. Och jag håller helt med dig, aldrig har vi varit i behov av någonting så fundamentalt nytt. 2: Och fjärdeplatsen, tja… 3: Ja, alla dessa patetiska ursäkter från sin extremt höga häst. Löjligt.

Jonas Eriksson// Gott att du gillar det jag skrivit och kul (eller urdeppigt) att de kunde ha kommit även från dig. För jag känner som du, glöden, den saknar jag så oerhört. I lördags, när vi torskade mot WBA, kom jag på mig med att tänka ”bara vi slipper Europa League, då är det bättre med sjundeplatsen”. WTF!? DET kändes tungt!

Pelle// Tack för den positiva feedbacken. Och ja, uppgivenheten, oavsett orsak. Sedan ringar du även in en grej som jag missade; detta att det alltid är något, att det alltid finns något att skylla på och bristen på att ta ansvar för den egna prestationen, på plan men även strukturellt bredvid den. Sedan har jag, i många år, smått dyrkat Wenger. Jag är så tacksam för vad han gjort och givit oss, men kände, redan för några år sedan, att han inte längre hade nödvändiga redskap, att han inte längre låg i framkant och att han, på många sätt, förlorat fokus. Från vinna till att vinna på hans sätt. Från klubbens bästa till hans klubbs bästa. Och då började han och jag så smått glida isär.

Sedan hoppas jag att du har och får rätt, att det kommer att komma en nytändning både för mig och för alla de som känner som jag. Fast då måste nog en rejäl förändring ske. På många våningar av klubbens hierarki.

Janos Dawo// Stort tack för berömmet. Och ja, jag tror också att många känner som du och jag, att vi varit fast i ekorrhjulet så länge så att man inte längre orkar springa med. Att vi tröttnat på alla besvikelser, brutna löften och det ständiga upprepandet.

Jajo67// Tackar! Jag måste ha missat det du skrev på forumet, har tyvärr bara tid för små korta och flyktiga besök där, nu för tiden.

Heppe// Hehehe… det var ju inte meningen. Men visst, om det jag skrev gick rakt in i hjärtat tänker jag att det gjort någon nytta och haft en mening. Sedan hoppas jag att du har rätt, men det är precis som du skriver avhängt gemensamma ansträngningar och ömsesidighet. Något vi inte varit bortskämda med. Plus för bra bilder du målade upp och jag delar och känner igen mig i mycket av det du beskriver.

Jonas S// Det är faktiskt så illa. Förr brukade man vara tokpepp inför dessa CL-matcher, nu glömmer man nästan bort att de skall spelas. För vi visste ju redan på förhand hur det skulle gå. Kanske inte att det skulle vara/bli så illa som chanslösa med 2-10 i baken, men att vi skulle åka ut med buller och bång, ja det visste vi. Och att det skulle bli även ett sjunde år på raken av mer-av-samma-sort, ja det visste vi också. Och ja, matchen mot Sutton.. den var otroligt dålig. Tröstlös.

Niklas G// Tack så hemskt mycket för berömmet och härligt att jag träffade rätt, även om orsakerna är bedrövliga. Ohhh, så deppigt att åka just nu, att sonen skall få sin första erfarenhet av delandet, av Islington och av allt annat kring klubben, just nu, med alla dessa negativa vibbar som omgärdar både klubben och dess fanskara. Och ibland känner jag som du, att det (förändringar med förnyade förhoppningar) måste bli så. Men det var länge sedan jag fick några svar på mina böner…

George Adams// Tack så hemskt mycket för de värmande orden och kul att jag lyckades träffa rätt. Håller helt med dig i din metafor och upplevelse kring den. Man vill ha någonting annat och det deppiga är hur vansinnigt desperat, i varje fall, jag har kommit att bli.

Björn Lindström// Tack så mycket för berömmet och gott att jag lyckades ringa in till igenkänning. Sedan tar du upp en spännande fråga, är detta bara för att vi är bortskämda och ytliga medgångssupportrar? Jag har grubblat mycket på den och resultatet av mitt funderande är att tja… lite kan det väl vara så, men ytterst lite. För mig är det mer att klubben lovat runt; arenabygget, Gazidis snack om att vi inom X antal år som redan gått för länge sedan, kan/skulle ha kunnat konkurrera med de största och att vi är sjätte/sjunde ekonomiskt starkaste klubb. Till att vi har hållit så tunt: Samma mönster år efter år, samma misstag, samma bortförklaringar. Samma oförmåga att göra ett LAG av spelarna, göra summan större än delarna och samma patetiska ursäkter. Detta kryddat med en, tyvärr, helt rättmätig dos av uppgivenhet. Så är det i varje fall för mig.

 Freddee// Ja, men precis. I lördags såg vi ut som ett lag som ville få sin manager sparkad. Bara Sanchez och till viss del Monreal som verkade bry sig. Inga löpningar utan boll, inget j-lar anamma och ingen som helst taktisk förmåga att stå emot det som alla visste skulle komma (fasta situationer för ett Pulis-lag). Spelarna verkar inte bry sig. De var liksom …ingenting. 2: Ja, gällande Sanchezbråk och bry sig eller inte, så håller jag nog med dig här.

Sral//Jag har också läst rapporter om bråk på träningarna, så vissa verkar bry sig. Men mer om sig själva och mer gentemot varandra/varandras agerande. Inte som lag, om klubben eller för tränaren. Det upplever jag vara någonting annat. Och de tycker jag inte de, med vissa undantag, verkar göra. Sanchez, kanske någon till. Resten agerar som döda fiskar i strömt vatten.

Elias Johansson// Tack så hemskt mycket för de värmande orden. Och jag hoppas du har rätt, att vi kommer att finna tillbaka tillvarandra, klubben och vi förlorade fantaster. Och tack för de vackraste av vackra ord; ”There is a light that never goes out”. Fantastisk text i en lika fantastisk låt.

Patbob// Tack så jättemycket och ja, jag fick nog till det lite här. Jag tror att många känner precis som jag och precis som du. Och WBA-matchen bekräftade ju bara hur illa ställt det är med klubben, vilket i sin tur bara verifierade hur adekvat vår reaktion på klubbens agerande är. Deprimerande. Och avståndsskapande.

Brattis// Underbart att du tycker jag hittade rätt och tack själv för berömmet. Sedan time-out, ja det kanske får bli så. Men jag är precis som du, behöver vi en nydaningsfas i tabellens lägre regioner om det får oss att komma tillbaka är jag fine med det. Men skriver Wenger på för två nya år …vad finns då kvar att tro på?

Bild för Byarum

Jag har skrivit på ett annat ställe att jag tycker att Wenger är som Jeremy Corbyn. Lika envisa och tondöva för omgivningen och deras organisationer går käpprätt utför och deras motståndare jublar så länge de är kvar...

Sen får vi se vem som snabbast kommer tillbaka, men jag befarar att det kan ta väldigt lång tid för oss att komma tillbaka utifrån den känsla som nu finns inom och utanför klubben. Vilka större spelare är idag intresserade att signa på för vårt lag? Vilka av våra absolut bästa spelare vill vara kvar i ett lag, där tendensen är som den är idag? Jag är pessimistisk och tror att vi har att se fram emot en tid där vi i bästa fall kan slåss om femteplatsen.

Det känns som om det ligger en våt filt av resignation över oss alla och den riskerar väl att dränka oss när Wenger och klubben annonserar att det nya kontraktet är påskrivet. Ser också uppslitande konflikter inom fansgrupperingar framöver. Jag kan inte se något som helst gott i att Wenger fortsätter.

En ny manager hade givit oss en förhoppning om en ljusnande framtid och framtidstro, även om de omedelbara resultaten hade uteblivit.  

 

Bosse

Bild för Adamberg

Det finns likheter i politiska världen ( inte alla i övrigt och med betydligt allvarligare konsekvenser) Mugabe. En diktator en gång frihetshjälte med visioner nu förgiftad av sin egen makt som vägrar lämna över . Storhetsvansinne och maktfullkomlighet.

Adam

Bild för Byarum

Också en passande liknelse, men utifrån perspektivet sthetsvansinne och maktfullkomlighet. 

Bosse

Bild för Elias

Mycket bra skrivit, känns som man är i en dålig relation, det sistnämnda du skriver, så känner jag också man har gått och blivit helt likgiltig, ett sådant sätt att känna om sin älskade klubb hade jag aldrig trott när man började följa the gunners en gång i tiden. Det måste hända något stort om man ska få tillbaka glöden igen.

Bild för Woody

Kan tyvärr delvis hålla med. Luften har gått ur en del. Vet dock att jag förmodligen aldrig helt kommer att släppa engagemanget. För min del handlar det inte bara om själva Arsenal utan mer om vilken väg fotbollen taget. Hatar verkligen systemet med sugardaddies av suspekt karaktär som klart bidragit till Arsenals begränsade framgångar. På tal om begränsade så är lönerna för desssa många gånger halvkorkade individer något som man ruttnar på. Bortskämda och överbetalda som man lägger ned tid på. Att sedan behöva lyssna på kommentatorer och experter som BARA talar om löpningar och ytor samtidigt som fotbollen innehåller så mycket mer är nästa mörker. Att sedan Arsenal under Wenger spelar pingpongfotboll och alltid viker ned sig då det gäller är liksom en annan sak i sammanhanget. Vet här och nu inte vad som ska få mig att tända till igen. Möjligtvis bra spel och vinst mot Shejk Mansour, eller ?? Att behöva läsa om Ryssar och Amerikaner och fans moster som dikterar villkoren hos Arsenal är ett lika stort kräkmedel som att se och lyssna på Jonas Gardell i alla sammanhang där alla som icke dyrkar honom är homofober. Trump och en massa annat är heller icke så roligt i den fördummade västvärlden. Rock on !

Bild för gunbod

Väldigt bra och träffande text. Majoriteten av oss borde känna igen sig i denna krönika, vore väldigt underligt annars. Jag har själv yppat mycket av det du skriver i flera egna inlägg här på forumet, otäckt lika grejor som man nästan skulle kunna tro att du kapat, din bofink. :-D

Att man sedan sett fram emot ett landslagsuppehåll, när hände det senast, om det ens någonsin hänt ? Då är det illa, riktigt illa och ett facit på att någonting verkligen svalnat, att man totalt resignerat. Tyvärr.

Bild för Adamberg

Det är ganska naturligt att det för väldigt många fans inte känns angeläget längre. Klubben är numera bara Wengers egna lilla angelägenhet.

Adam