Medlemmar: 4973 st.
Visa menyn

Grey On Grey

Davidsson och Mannen
fre 20 okt 2017 kl 08:33

En gång, för länge länge sedan, satt tre för tillfället, utsläppta småbarnsfäder på en rälsbuss löpandes som ett rostkantat och ruggat pärlband genom det engelska stålbältets mest sylhålade del. Småbarnsfäderna, låt oss kalla dem Manu-Mats, Hammers-Johan och Arsenal-D&M, hade spenderat sin fredag i Brentford, sin lördag uppe i Newcastle upon Tyne och angjorde denna söndag förmiddag genom att långsamt, långsamt förflytta sig från Leeds i riktning mot staden Liverpool. De utsläppta småbarnsfäderna gjorde som de brukade göra under spårväga förflyttningar, de njöt av stundens totala ansvarslöshet och tog sig en förmiddagsöl eller två för att efter ett tags resande bli något fnissiga.

Småbarnsfäderna satt där med sina förmiddagsöl, sina 50 grams chipspåsar och sina flottiga fingrar, fnissandes åt allt som sades eller gjordes men lät sig för den saken skull inte hämmas att ta in även den omgivning som virvlade förbi den skakiga rälsbussfärden. Småbarnsfäderna –okej nu lägger vi av med fingeringar och tredjepersonsprat och talar klarspråk: vi, de två och jag. Vi åkte genom landskap av frodiga ängsmarker, genom lövskogslundar och upp och ned för höga kullars branta sluttningar. Men också genom luggslitna småstäder som en gång i tiden blommade upp av stål- och textilindustrins lovande locktoner för att sedan falla åter i glömska och succesivt ohejdbart förfall. Förbi nedlagda kvarnar på fallfärdiga broar över nedskräpade vattendrag. Vår färd korsade Penninernas möte med Peak Districts utkanter och för oss tre anglofila svennar var detta både ljuvligt vackert och avsevärt exotiskt.

Vi tre resande svennar blev allt mer storögda oavsett om det handlade om grönklädda sluttningar, sönderskavd rödtegel eller sviktande korrigerad plåt. Vi blev med största sannolikhet även allt mer högljudda utifrån det aldrig sinande flödet av visuell påfyllning och vår existens drog, kanske någon gång i höjd med Rochdale, till sig uppmärksamheten från en äldre dam som satt några rader bort i vagnen. Inte en dam av den där frejdigt gladlynta typen utan mer en person som inte alltid badat i den oändliga glädjens källa eller frekvent duschats med fem nyanser av kärlek. Hon tittade på oss allt mer frekvent, med allt mer irriterad uppsyn och med allt mer ljudliga suckar att matcha våra, på sömnbrist och alkoholdoping, allt mer högljudda röster och till slut frågade hon vad, i all sin dar, det var vi tittade på. När vi förklarat och när hon till slut insåg att det som väckte våra lustfyllda känslostormar var precis det hennes egna ögon såg, suckade hon tungt, tog ett djupt andetag och något resignerat klargjorde ”why bother? It’s just grey on grey.”

Och precis så känner jag inför dagens Arsenal. En ständigt skakig färd längs med aldrig sinande nyanser av grått. En färglöshet, livlöshet och total avsaknad av såväl hopp som behövliga nyanser av kärlek, kunskap eller utveckling. Ner för ännu en förlorad brant, ned i ännu en mörk tunnel och ut i ännu en trög sörja av brungrönt, vidare till grått och slutligen till ännu mer grått i en marginellt gråare ton. I Wengers Arsenal ser jag inte längre några som helst färgskalor. Inte kampens vinröda, inte kärlekens något ljusare röda och inte de begåvade framstegens ljusning. Inget ljus i tunnelns slut, ingen eld i ett hjärta som brinner för den goda saken och inte heller stolthetens näve upp mot den klarblå himlen.

I Wengers Arsenal ser jag heller ingen lust, ingen värme och endast marginellt av glädje. Jag ser mestadels av tiden bara ännu en meningslös förflyttning från punkt A till punkt B, ännu en förbrukad möjlighet och ännu ett steg längre bort från vår egentliga hemvist. Inför A-lagets matcher känner jag inte längre någon glädje men heller inte någon ilska. Ingen passion men inte heller speciellt mycket aggression. Jag väljer såklart fortfarande att se alla matcher, för det är sådant som sådana som jag och de mina gör, men det är sällan jag ser fram emot dem som jag brukade göra. Visst gläds jag åt gjorda mål, men de får mig oerhört sällan att hoppa upp ur soffan och hytta med nävarna, som de förr brukade förmå mig till. Visst gläds jag en smula, men satta i aktuell kontext, i aktuell kartbild och med aktuell resrutt är de gjorda målen och de fåtalet tagna poängen ändå utan reellt värde. Bara ännu ett släpande steg på ännu en variant av samma gamla transportsträcka utan slut.

Jag känner avsevärt mer glädje i sällskap av en skakig fulstream för att se klubbens U23-lag, än med Wengers A-lag i realtids-HD. Jag väljer hellre att fundera på om Nelson kanske faktiskt kan bli vad han lovar, på om Osei-Tutu kan utmana Bellerin om representationslagets framtida höger wingbackplats eller om Joe Willock faktiskt är ett ännu större löfte än hans förlorade storebror. Hellre det än att ännu en lördagseftermiddag av besvikelse, ännu en nedslående nyhet om ännu en misslyckad kontraktsförhandling för ännu en spelare som inte vill vara hos oss. Dåliga insatser som följs av sämre som följs av samma gamla ursäkter, samma patetiska bortförklaringar och samma förvirrade fäktande mot all världens väderkvarnar. Ännu en helg av rullning i det nedbrytande tjärabadet, gatlopp genom högen av fjädrar för att därefter framstå som en kognitivt mindre bemedlad lallare i sällskap av det wengerska A-lagets succesiva kompetensnedmontering. Jag älskar och jag brinner för Arsenal. Men inte för detta Wengers Arsènal.

För Wengers Arsenal är idag en resa utan varken destination, tidtabell eller adekvat resrutt. Wengers Arsenal är en skakig rälsbuss med uppgivna passagerare som bara väntar på att få hoppa av, byta färdsätt eller byta upp sig till en annan researrangör med önskemålsmatchande slutstationer. Wengers Arsenal är bara uppgivenhet, leda och inställda avgångar. På väg mot ingenstans, ständigt på väg utför och i allt sämre kondition. I övrigt lever jag ett bra liv. Jag har ett jobb som jag trivs med och som jag känner mig meningsfull i, jag har två ungar jag älskar över allt annat, vänner jag håller av och trivs med och har ynnesten att få vara gift med kvinnan i mitt liv. Men i sällskapet av Wengers Arsenal känner jag mig mer som en urtvättad batikblustant fången i grader av uppgivenhet. Med medpassagerare som inte ser hur fult, hur bedagat och hur hopplöst allt runt oss är. Som inte hör mina uppgivna suckar, mina demonstrativa harklanden och som förstör reselugnet med fryntligt förmiddagsfnitter med alkoholhaltiga undertoner. För utanför Wengerkupéns fönster finns absolut ingenting att se, ingenting att glädjas åt och ingenting som väcker mitt hopp om att i morgon mötas av en gryende morgonsol. Bara ett konstant och aldrig sinande flöde av grått. Why bother? I’ts just another day of grey on grey.

Kommentarer

Bild för Håkan Lynghed

Awesome D&M!

Bild för ArnDeRock

Bästa texten på länge! Om jag hade tre tummar skulle du få tre tummar upp, nu får du nöja dig med två tummar!

Du sätter verkligen huvudet på spiken när du beskriver känslorna kring Wengers gråa Arsenal. Känner exakt lika och ser alla matcher men bryr mig egentligen föga. På ett sätt är det ganska skönt att inte bry sig/ta en förlust så hårt men samtidigt ganska trist att inte få leva på rikitgt! 

Tack för en kanonbra text!

ArndeRock

Bild för Micke

Exakt så!! Som vanligt en bra text, som sätter ord på mina känslor! 

Som jag läste nånstans: Jag är inte ledsen över resultaten, jag är ledsen för att jag inte är ledsen över resultaten.. 

Bild för Jajo67

Precis så!

När polarna försöker pika en för senaste debaclet och man bara rycker på axlarna - So what? Inget nytt under solen, har hänt förr, händer snart igen & så kommer jag nog känna tills Wenger är borta.

Han håller på att släpa sitt arv i smutsen nu - han borde gått för 6-7 år sedan.

Med senaste förlängningen försvann så mycket respekt för honom för det känns som att han bara gör det för sig själv för att han inte vågar/vill kliva åt sidan och släppa taget.

Bild för Davidsson och Mannen

Håkan Lynghed// STORT tack för berömmet och gott att det, trots det nedslående innehållet och den kanske än mer nedslående verkligheten, sade dig något.

ArnDeRock// Tackar. Jag är oerhört glad för de två jag får och, som jag nämnde ovan, gott att texten trots rådande misär, var till någon nytta!

Micke// Ja, jag tror att det är många som känner igen sig i denna beskrivning av fallande gråskalor och då är jag glad att jag lyckats, när jag satt ord på dina känslor. Sedan ringar du in det svåraste, när folk förväntar sig en reaktion, som man inte alls längre kan uppbringa. Man bara skakar på huvudet och axlarna och folk förstår ingenting. För är hen inte Arsenal och har hen inte följt med ner i det succesiva nedmonterandet så förstår hen inte. Så är det.

Jajo67// Precis. So what? Ingen är varken förvånade eller orkar längre bli arg. Vi har varit arga i så många år, ledsna i lika många och har nu inte så mycket kvar. Och visst borde han lämnat, senast i våras. Jag hade unnat honom att sluta efter FA-cupsegern mot Hull, när vi avslutade åren av ökenvandring i titeltorka. Hade han slutat då hade han för alltid varit älskad. Nu vette sjutton…

Bild för Henke

Spot on, D&M!

Det är som Andrew och James säger i senaste Arsecast Extra: People are bored!

...men cirkus-målet torsdags var ju lite uppfriskande. 

Henke

Bild för Jonas Eriksson

Som vanligt en text som är spot on och som man verkligen känner igen sig i. Har varit Arsenal fan sen jag var 7-8 år och har nu varit det i cirka 35 år. ( nu kände jag mig gammal ). Det lustiga i detta är att Wenger var mannen som fick mitt intresse att öka och känna en kärlek som jag kanske inte hade innan. Samma man är det som håller på att ta bort en stor del av den kärleken. Det är kanske det mest sorgliga i allt detta gråa. För egen del vill säga. Tack för att du tagit dig tid till ett gäng härliga och välskrivna rader. D&M. 

 

Bild för Davidsson och Mannen

Henke// Gott att du kände att texten slog an och träffade rätt. Jag har inte lyssnat på Arsecast på ett tag, men förstår helt. Vi är så uttråkade av och trötta på dagens Arsenal. Vi har fått så många löften brutna, hört samma jidder och sett samma parodi så många gånger att vi inte längre orkar förmå oss känna. Trist, absolut.

Jonas Eriksson// Kul (i eländet) att du får igenkänning, då har texten gjort nytta. Och mycket av det du beskriver känner jag igen och delar. För mig hade Wengers storhetstid en oerhört cementerande effekt på min relation till klubben och han gjorde även klubben så vacker de första åren. Och utifrån det perspektivet blir det ju, som du också är inne på, än mer sorgligt att det är just han som själv smutsar ned både klubben och sitt eget eftermäle.

Och tack själv för den positiva responsen!

Bild för George Adams

Stora A 

5.O

MVG

 

Bild för Dag Torgersen

Du måste investera i Franska trion's sista, och lysna på "tillbaka i grått"

Bild för Stivve

Håller med dig D&M med undantaget att solen sken när Eddie Nketiah klev in o visade vägen. Ungdomlig kraft som löpte, glidtacklade bort bollar bakifrån. Visade, kraft, mod o spänst. Tyckte tom att det färgade av sig på de andra. Det finns ett liv efter WG. Den förhoppningen tar jag med mig när jag sitter på planet för att kolla Arsenal-Swansea. Eddie var inte född när WG tog över. Bara en sådan sak. Eleney som mittback lämnas utan kommentar. Sköt om er. Som vanligt mkt bra skrivet. 

It´s not over when you lost games and trophies. It´s over only when you lost faith & hopes. 

Bild för Davidsson och Mannen

George Adams// Bugar, bockar och tackar för allt detta underbart balsamerande beröm.

Dag Torgersen// Ja, du. Efter att smått chockats av omslaget, måste jag erkänna att det var en högst intressant bekantskap. Både låten du refererar till (och texten, lysande) men även gruppen i stort. Spännande. Tack för tipset!

Stivve44//Precis, Nketiahs inhopp var precis en sådan punkt, ett sådant ljus och sådan klick av tillfällig färgläggning som vi är så brutalt utsvultna på. Precis som du säger. Allt annat än de torftiga och taffliga insatser som övriga, främst a-lags-, spelarna bidrog till.

Tack för berömmet och hoppas du får en underbar tid i Världens Vackraste Stad.

Bild för Stivve

Tack D&M. London är fantastiskt. Sonen har pyntat rummet med match-tröja, halsduk m.m. Känns som hemma. 

It´s not over when you lost games and trophies. It´s over only when you lost faith & hopes. 

Bild för Davidsson och Mannen

Stivve44//Ah... life. Ha det så gott i morgon, så hoppas vi på #TrePoäng

Bild för Stivve

Härlig upplevelse D&M. Nervöst men tre pinnar. Lacazette såg lite störd ut över att inte få rätt bollar när han löper i djupled. Lite för mkt sidledsspel runt straffområdet. Annars ok.

It´s not over when you lost games and trophies. It´s over only when you lost faith & hopes. 

Bild för Davidsson och Mannen

Stivve44// Gott att ni fick er en sådan. Och gott att ni, och alla vi andra utsvultna Arsenalister, fick se en vinst. MEN: Precis som du är inne på, hur använder vi Lacazette? Under matchen valde jag att hålla extra fokus på hans bildkant i rutan och såg att han gång på gång tar löpningar som inte premieras (i form av adekvata leveranser). Detta får mig att undra. Har han inte kommit in i gruppen? Har de andra, inklusive passningsgeniet Özil, inte koll på läget? Vilka instruktioner får spelarna av Wenger? Vet Wenger över huvud taget vilken spelartyp han handlat in?

För i nuläget är Lacazette mer eller mindre bortkastad (okej, viss överdrift) och vi om några saknar råd att slänga bort 50 % av sommarens spelarinköp på att ta löpningar som inte leder till något. Vad är felet?

Bild för Stivve

Ja stämningen var skön efteråt. Håller med dig helt o hållet D&M. Vi satt på Club-Level under Clock End. I andra halvlek hade jag bra blick på djupledsspelet, eller snarare bristen på det. I vissa lägen gapade Swanseas backlinje vidöppen så tom Koscielny hade fina möjligheter att slå på Lacazette som hela tiden visar med snedställd kropp o löpningar samt söker ögonkontakt, visar att han vill ha bollen på det sättet. Han har en magisk avslutsfot, men att få bollen inne i straffområdet med tre markeringar funkar naturligtvis inte. Trots detta har han gjort 5 mål som jag inte har analyserat vidare, men det känns som han då ofta skapat lägena mkt på egen hand. Jag har varit tränare i många år och tom våra småttingar får lära sig olika spelalalternativ och att det behöver skapas bl.a. genom olika offensiva löpningar m.m. När fullblodsproffs inte ser blir jag lite orolig. Visst är det svårare mot lag som sätter sig lågt, men mot Swansea fanns det mängder med lägen att göra annorlunda. 

Spelet går från offensiv tredjedel ut på kanten där Kolasinac gjorde ett fantastiskt jobb. Måste bli betydligt bättre variation om det ska funka mot City och Bottenham ( felskrivet med flit. ) Som du säger, det måste vila ett gigantiskt ansvar på Wenger när det gäller det taktiska utförandet på planen. Han byter ju dessutom ut Lacazette för att förändra matchbilden när det brister på helt andra ställen. Xhaka m.m. Tycker mig se en liten irritation hos Lacazette över detta som för övrigt verkar vara en skön karaktär. 

It´s not over when you lost games and trophies. It´s over only when you lost faith & hopes.