Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Mästervärk

Davidsson och Mannen
tor 18 apr 2019 kl 14:22

Det är något som kryper sig på dig. Som pockar på länge avstängd uppmärksamhet, en viskande röst du inte vill höra, en rörelse i ditt synfälts yttersta hörn. En kluckande känsla av obekvämlighet, en förnimmelse av oväntad beröring eller ett doftminne du för länge sedan glömt att du hade. En självupptagen fotgängare rakt ut i cykelbanan, en uppblåst mercedesist tränger sig före i kön, ett orättfärdigt tillrättavisande från någon som inte begriper vad du talar om. Du försöker hålla avstånd, du försöker tala till rätta och du försöker hålla ett krampaktigt tag om din inre ledstång. Du försöker, men rädslan för att förlora greppet sluter istället sitt om dig, sätter dig i krampande oro för egna farhågor och gisslantar dig som du svurit att aldrig mer låta dig tas.

Som att vakna upp en tidig morgon och minnas drömmen om en för länge sedan svunnen ungdomskärlek. Minnas den sommaren, den kärleken och den känslan av oövervinnerlighet. Av odödlighet, av oändlighet och av att precis allt en gång var möjligt. Av både sorg och glädje samtidigt, saknad och på samma gång insikt om att tiden har gått som den var ämnad att gå och du vidare med den. Ett japanskt körsbärsträd i full blomning, om så bara en endaste vecka, en just utslagen videljung, björkris i två veckors vatten. Bländande skönhet och akut allergianfall. Du kan men vill inte. Du vill men kan ändå inte förmå dig. Där är du. Där är jag. Var och en för sig. Själva. Men ändå aldrig ensamma.

Arsenal ligger just nu i skrivande stund på en fjärdeplats i ligatabellen och spelar ikväll Europa League-kvartsfinal, borta mot Napoli. Både du och jag är på det klara med att det kan gå åt helvete på så många olika sätt, vi vet att vi kanske är utslagna ur EL redan när du läser detta och jag vet att risken är överhängande att vår miserabla bortaform till slut kommer att ta sin tribut. Jag vet allt det här. Jag är Arsenal och har varit Arsenal i tillräckligt många år för att ha en nacke ständigt redo för krökning. En mössa i hand, en flackande och undvikande blick. År av Banter-Arsenal, år av in absurdum fotbollsideologisk blåögdhet och år av Gazidis två vänsterhänder på VD-positionen. Vi har lärt oss att leva i ständig beredskap, med att alltid ha en ursäkt eller ett avväpnande skämt till hands och att ständigt vara på vår vakt. För även om det ser bra ut idag och även om det kanske såg bra ut igår, så kommer det ändå att gå åt skogen i morgon. Det har vi du dig, till det har du formats.

Någonting kommer efter dig, någonting har dig i sin väg. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”.

Samtidigt ser jag vad jag ser. Jag ser att vi redan nu har fler ligapoäng än vi klarade av att skaffa på hela förra säsongen. Jag ser en tränare som ibland rör till det lite väl mycket men som ändå försöker vända och vrida, trixa och fixa. Optimera där en eventuell förbättring skulle kunna var möjlig. Jag ser oss förvisso ha så vansinnigt svårt på bortaplan och jag ser oss missa en herrans massa chanser som borde resultera i mål. Men jag ser oss skapa chanser och jag ser oss anfalla på så mångt fler sätt än tidigare. Möjliga alternativ jag inte sett på åratal, försök och chansningar där jag tidigare bara såg uppgiven resignation och jag ser stjärnspelare utmanas som de aldrig tidigare utmanades. Jag ser att vi, trots alla försvarsmissar och stundtals hönsgårdsbeteende, har en målvakt värd namnet, en tanke som förankrad i verkligheten och jag ser en tilltufsad trupp överprestera rejält, utifrån förutsättningarna.

Så där du och jag de senaste åren har fått vänja oss vid en allt mer tynande tillvaro, sökt nödvändig distans och odlat avstånd för preventivt skydd. Där kryper sig någonting annat upp vid vår sida. Någonting lika oväntat som ovant, lika överraskande som skrämmande. Det tar sig ofta olika skepnader och olika förkroppsligande men allt vad vi har lärt oss de senaste åren är att det är en fara större än något annat, en diabolisk varelse att fjättra, frukta och att avliva så fort den bara upptäcks. Innan den slagit sina klor i din själ, tagit sig in i din insida och trängt undan såväl vetskap som förnuft. Som en oinbjuden gäst, som en ulv i en fåraskrud och som en obönhörlig fot i en allt mer krackelerande dörrpost. Som en gammal bluff din antagonist bestämt sig för att syna, en på sockertopp på väg att falla eller ett förflutet som till slut kommer ikapp. Du vill inte känna, men förmår inte längre stå emot. Du vill inte veta av, men kan snart inte låta bli att erkänna. Du känner, vad känner du? Du känner, du känner …hopp.

För då vi förra året uppgivet skakade på axlarna, tog en näve chips och funderade på vilken IPA som stod härnäst på tur, där vrider vi oss i plågor över preventiva fallgropar. Då vi skyddade oss inför kommande undergång genom att sänka allt vad förväntningar hette och gav upp på förhand, där släpper vi nu in hoppet. Vi känner nu nervositet, vi känner smärta och vi vågar tillåta oss känna glädje. Där vi tidigare var i ständig nedmontering, i ständigt lägre krav och i en enda långsamt utdragen skilsmässa, där känner nu liv i vår relation till Arsenal. Kärlek såsom i glädje, lust och ömhet. Inte kärlek såsom i smärta, svek och något obesvarat. Vi åker på smällar, såsom mot Everton borta eller kanske rent av Napoli ikväll, som ger en molande smärta och inre värk. Men vi känner för att vi lever, för att Arsenal är återuppståndet och för att vi med dem blivit detsamma. Vi sticker ut hakan och våga riskera en smäll, vi vågar utsätta oss för risker och vi vågar andas in den syrerika luft vi saknat så länge. Vi vågar, även om vi riskerar. För i varje risk finns en potentiell urkraft, i varje smärta finns idag en möjlighet till glädje. För vi lever i en tid av framsteg, vi lever i en tid av mästervärk.

Kommentarer

Bild för Pelle

Visst lever vi i en värld av framsteg, men mästerverk, nä dit har vi en bit till...

Visst lever vi i en värld av hopp, men samtidigt lever vi i en värld av motsatsen där vår antagonist lär spela CL-final och enbart är tre vinster från en CL-titel vi aldrig vunnit. Jag känner mer oro över det än hopp över vårt eget. Trots vårt hopp, trots våra framsteg har vi en bra bit upp till absoluta toppen.

 

För övrigt bra skrivit som vanligt och man längtar efter din nästa blogg.

Glad påsk på dig!

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Tack för berömmet och kul att du gillar det. Tyvärr har jag ett annat jobb nu, med helt annan arbetsbelastning varför blogginläggen kommer på tok för sällan. För jag gillar att skriva, men är ständigt i rörelse varför bloggen, som du vet, har fått stå torrlagd i evigheter. Men:

Stringent och saklig från din sida, som alltid. För visst är vi långt från något mästerverk, men det jag är ute efter är mästervärk. Att äntligen våga tillåta sig känna, våga glänta på den lucka av inlevelse och entusiasm som slagit tillbaka så himla många gånger på en att en till slut låtit bli att öppna luckan för det. Det kan banne mig göra ont när man bryr sig, men att äntligen palla att bry sig. Det är nice. Även om det kan värka. Även om det är långt från mästerverk, det är -i varje fall för mig, så oerhört härligt med ...mästervärk. 

Bild för Pelle

Då e jag med, dessutom läser jag detta flrst nu efter Palace förlusten så nog känner man ”värk” alltid.

Varför börjar man hoppas? Varför börjar man räkna ut hur tabellen ser ut och har tagit ut segern i förskott?

För övrigt, kul att du fått nytt jobbäven om det kräver mer av din tid. Hoppas fortfarande få se dig komma ut med en bok framöver, för skriva det kan du.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle//Stort tack för de värmande orden och ja, jag fick nytt jobb för tre, tre och ett halvt år sedan vilket succesivt fört mig längre och längre från bloggandet (ser att jag ligger på ett inlägg/månad, inte riktigt "blogg", men en gör så gott en kan). 

Och ja, värk och varför man börjar hoppas. Precis. För mig var det lite "orka bry sig" förra säsongen, varför det fantastiska -och smärtsamma- är just förändringen, återgången till att faktiskt börja hoppas. DET är lika smärtsamt som underbart. Förr i världen brukade jag vanka av och an framför TV:n ofta se de sista matchminuterna vaggandes fram och tillbaka. Förra och förrförra säsongen märkte jag allt mer att jag bara satt i soffan och flipprade med telefonen, jag var liksom inte där. Jag hade dragit mig undan eftersom jag ändå, omedvetet, hade givit upp hoppet. 

Nu är det åter. Nu är vankandet åter nu är värken åter. Skitjobbigt. Och underbart. 

Bild för George Adams

Dan Andersson klass!

Bra D&M

Reclaim the game! Give us our Arsenal back..

Bild för Sral

Bra skrivet som alltid. :-)

Vad gäller känslor kring Arsenal, för min del känns det mest uppgivet. Jag har inga problem med att Emery inte lyckas med topp fyra under sin första säsong, mer tålamod än så måste man ha. Däremot känns hela klubben vilsen just nu. Som sagt, ingen skam att sluta femma eller sexa, men på sättet man gör det? Våra största brister som lag är fortfarande ett pinsamt försvarsspel och ett klent psyke. Inga cojones alls. 

På ledningsnivå är det precis lika illa. När det i slutet av förra säsongen och början av denna talades om en ny modell, och en tro och förväntan på vad kvartetten Gazidis, Sanllehi, Mislintat och Emery skulle kunna åstadkomma. Vad hände där? Gazidis flydde så fort han fick chansen och tydligen kom inte Mislintat och Sanllehi överrens. Men vem tog då Mislintats jobb? Ingen visade det sig. Vem ska då hitta de spelare vi behöver värva i sommar? Med en sannolikt begränsad budget gäller det att hitta fynd. Vem ska göra det? Januari-fönstret med lånet av Denis Suarez var ju som bekant ingen hit. Och om Aaron Ramsey och Danny Welbeck inte ingick i våra planer/blev för dyra, varför inte sälja dem i somras? Och så knäckfrågan...hur lite bryr sig Stan Kroenke? 

Och då har jag inte ens talat om fortsatt tjafs bland fans, bland annat på Arsenal Sweden...

Bild för Davidsson och Mannen

GA// Tack som attan!

Sral// Tack. Och ja, tjafset, inget kul. Och försvarsspel, klubbledning, rollfördelningar. Finns mycket...