Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Va Va Vraul

Davidsson och Mannen
tis 13 aug 2019 kl 13:47

Vilken sommar. Vilken semester. Vilken ledighet. Vilken njutning, avkoppling och rekreation. Sol, värme och bad, god mat, dito dryck och en frihet från rutiner, krav och måsten. Bara vara, inte tänka, inte oroa sig. Ah…

What a mess. Vilken säsongsavslutning, vilket praktfiasko, vilket mörker. Förlust i Baku och förlorad fribiljett till CL, oskönt lång förlustrad med tappad fjärdeplats i ligan och ett spel som varken bar frukt eller gick att titta på. Jämmer, elände och ännu mer av detsamma. In i sommarens transferfönster med krökta nackar, rubriker om extremt strikt återhållen transferbudjet och om ett Project Youth 2.2 som enda möjlig väg ut ur mörkret. Project Youth tillsammans med sent skambud på Ryan Fraser och, om vi hade en himla, himla tur, kanske Carrasco från kinesiska ligan, lån plus köpoption FC och detta att lägga till moralisk implodering och stjärnspelare som just lämnat gratis till Champions Leagueutmanare.

Vi arsenalister är luttrade, vi är vana och vi är härdade. Vi har fått vänja oss vid att se Ivan Gazidis bygga luftslott och sprida vackra visioner om att kunna konkurrera med Bayern München, vid en ägare som i bästa fall är tyst men som, om inte, gärna talar om att han inte äger idrottslag för att göra dem sportsligen framgångsrika och vid en, förvisso vackert visionär men ack så, blåögd Wenger med all makt över det sportsliga. Vid att vägra släppa in fotbollsvärldens stjärnagenter och att därmed inte få tillgång till deras klienters eftertraktade tjänster, vid att vara den vackra fotbollens fula ankunge och vid att för varje år som gått glida längre och längre bort från toppen. Men mest av allt har vi fått vänja oss vid apatin, vid att ingenting händer och ingenting görs. Att vackert visionära ord aldrig matchats med handling. Frånvarande ägare, damsamlande mossig styrelse och smått menlöst dadaistisk VD. En evig kedja av svagsinta länkar, oförmögna att styra en storklubb som Arsenal in i den moderna toppfotbollen, tycka vad vi vill om den.

Med dessa tripplar av negationer gick vi in i sommarens ledighet och jag är den första att erkänna att jag på många sätt stålsatte mig inför det som komma skulle. Jag bestämde mig för att faktiskt försöka vara nöjd, över att glädjas åt de eventuella spelarsmulor som skulle kunna ramla ned från storklubbarnas middagsbord eller att fundera kring vilka framsteg The Freddie Boys från U23 skulle kunna göra under säsongen. Jag bestämde mig liksom för att försöka vara kravlös, även om jag såg ett ständigt åskoväder dra in över det arsenalska himlavalvet. #WeCareDoYou nej, det trodde jag inte att du gjorde Mr Silent Stan, jag trodde inte att så värst mycket skulle bli bättre utan reglerade succesivt ned kravprofilen inför mitt fortsatta liv i sällskap av fotbollsklubben Arsenal.

Enough said. Bild från Flickr.com: ”Marco Verch”

Men. Vad lite jag visste. Vad lite jag hade förstått. Vad lite jag hade förmått inse. För oavsett om Stan bryr sig om Arsenal eller inte så gled hans stekare till son Josh in och berättade att vi fantaster minsann hade skäl att vara exalterade. Och även om Josh då på många sätt lät som Gazidis gjort många gånger förr utan att leverera, så står vi idag på en helt annan position än den vi lämnade säsongen 18/19, i ett helt annat sinnesläge och med helt andra förutsättningar. Vi trodde nog inte att så var fallet, men vi lever alla i ett enda Raul Wonderland. Raul Sanllehi, Don Raul. Denne gamle Nike- och barcelonaarbetare som gled in i klubben när Gazidis höll oss tillbaka har nu rest sig upp och tagit sig ur skuggan och det genom att ge oss ett av de bästa transferfönsterna på många, många år. Han talade i våras om att vi måste ”outsmart the market” och ja, det må jag verkligen säga. Som han lurade såväl marknadsaktörer som oss fantaster. Och på vilket sätt.

Jag gladde mig över att vi landade superlöftet Martinelli för i sammanhanget tämligen ringa £6 miljoner, än mer när vi lyckades knyta till oss ”mittbackarnas Mbappé” William Saliba, om än direktutlånad till St Etienne och jag tillät mig faktiskt känna hoppfullhet när ryktena om en Kieran Tierney började sippra ut. Men när jag spenderade några heta dygn i Thessaloniki och Henry började prata om Nicolas Pépé, den Nicolas Pépé, han som var namnet på så många klubbars önskelistor, då trodde jag pojken fått solsting och klubben Arsenal likaså. Men när dessa rykten visade sig bli till sanning och underhunden Arsenal signade ännu en nästa stora sak, d var det nyarsenalska idiomet Va Va Vraul ett faktum. Innan fönstret hade slagit igen hade vi inte bara kunnat njuta offensivt transfergodis, inte bara knutit den skotske vänsterbacken till oss utan, med hjälp av David Luiz, även tätat till det hål i försvarslinjen som fd. lagkapten Koscielny (Koscielny, who?) lämnat efter sig när han tramsade vidare till Bordeaux. Till detta hade även Raul Sanllehi, Don Raul, lyckats med något som Gazzzidis misslyckats med under tio år i klubben, han hade lyckats sälja spelare. För riktiga pengar. Koscielny som ville gå gratis trots att han hade ett år kvar på kontraktet, ¨han fick kosta pengar. Lovande men ännu oprövade Bielik fick Raul Derby att betala mer än £8 miljoner för, gamle favoriten Jenkinson blev till slut klar för en annan klubb och det för ca £2 miljoner samt Iwobi såldes till Everton för ca £30-35 miljoner plus potentiella bonusar. Så det gick plötsligt att sälja spelare och få betalt för dem, vem hade kunnat tänka sig det?

När stod Arsenal senast som en av de stora vinnarna av ett transferfönster? När Real köpte Bale och sålde oss Özil, sommaren 2013 eller när Arsjavin tog sig igenom snökaoset och blev en av oss, vinterfönstret 2009? Eller måste vi gå ännu längre tillbaka i tiden? Ja, det måste vi nog göra. För som en morrande racerbil, en oväntad vändning i 89:e matchminuten eller en handling som matchade vackraste av visioner. Likt en tät defensiv som skyddar det egna målet, en boll till Bergkamp via Vieira fram till en matchavgörande Henry-kontring på Highburys smala gräsmatta. Denna sommar blev det Va Va Voom som vi så många år saknat ersatt av ett Va Va Vraul. En sorts det moderna fotbollskontorets Art Deco, en återuppstånden David Dean och den saknade länken att äntligen skaka liv i kedjan som höll oss fjättrade vid medelmåttligheten. Raul gjorde oss till vinnare, för första gången på så otroligt länge, han gav oss tron tillbaka och han gav oss en känsla av att den kraftlösa apatin som präglade Gazidis år i klubben nu är till ända. Att vi är att räkna med, att någonting faktiskt händer och att någon faktiskt bryr sig. Att vi faktiskt spelar roll. Att klubben Arsenal faktiskt är i rörelse. Inte nedåt utan tvärtom uppåt. I fart. Va Va Vraul. Tack, Don Sanllehi.

Kommentarer

Bild för Andreas Näsström

Vi supportrar är lättlurade. Relativt enkelspåriga och går att lura till att drömma om gröna skogar och skatten vid regnbågens slut. Eller så kan vi vara griniga, envisa och neggiga. Jag tror nog det påverkar laget vilket humör vi är på. En hel del faktiskt. Attityderna skiner igenom i kommentarer på sociala medier, i suckar på läktaren och via proffstyckare i TV-soffor som också snappar upp allt detta. I reportars frågor till tränare och spelare. 

Så tack Raul för att vi fick chansen att bli muntergökar ett tag snarare än ilskna bålgetingar. När man ser den här typen av ambitioner, det här projektet och arbetet som är i gång. När ansträngning görs för att bli bättre än igår - då är det också mycket lättare att ha överseende med att förändring tar tid. När vi åker på bakslag reser vi oss lättare igen. För vi har något att tro på. Tack för att jag fick börja tro igen den här sommaren

Bild för Davidsson och Mannen

AN//Visst är det så. Vi är känslodrivna och åker gladerligen med i de häftigaste av punditstormar. Men det både du och jag är inne på, nu kan vi börja våga tro igen. Tro på klubben, tro på de styrande och tro att detta ständiga status quo -vilket alltid leder nedåt/till det sämre när andra avancerar, är över. 

Bara det känns underbart. 

Bild för Sral

Ja, den här sommarens transferfönster måste vara en av de bästa vi har gjort. Hatten av för Raul! 

Jag gillar det här laget mer än de vi haft de senaste åren. Det finns ungdom, vilja, dynamik och attityd här. Allt är inte perfekt, backlinjen är ett frågetecken, men vi har rutin i Luiz och Sokratis som nog kan hjälpa oss en del och unga spelare i Bellerin, Holding, Chambers och Tierney. I mittfält och framåt har vi massor av spännande spelare, jag är t ex väldigt förtjust i Joe Willock, men Nelson, Pepe, Guendouzi, Torreira är också spännande spelare som har massor av attityd och vilja. Sen Lacazette och Aubameyang. Underbara spelare och härliga personligheter. 

Oavett hur den här säsongen går är detta ett lag att tycka om, ett lag med hjärta. :-)

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Ja, verkligen. Och, som du är inne på, så är detta lag tämligen älskvärt. Jag kom på mig själv, i lördags kväll, med att tänka "nej, en hel vecka kvar till nästa match" och började fundera på vilken lust och abstinens detta lag ger mig, -till skillnad från tidigare versioner (sen Wenger och i våras). Och detta inte bara primärt, för hur det ser ut på planen, utan för att sommarens agerande ge en känsla av att den förhatliga apatins tid nu är över. Att någon där uppe, i styrelse och klubbens verkställande ledning, bryr sig, vill något och vet vad de pysslar med. Med Raul i spetsen. Härligt. 

Bild för Byarum

Det bästa med detta transferfönster, är precis som ni skriver, att vi har en ledning som har ett strategiskt tänk och långsiktighet. Det har man saknat. Denna långsiktighet kan ta sig även kortsiktiga uttryck. Smart att plocka in Luiz för att Saliba inte ska behöva känna press direkt nästa år. Räknar med att han kommer att slussas in försiktigt bredvid våra två ”riktiga mittbackar”.

Arsenal kan aldrig bli en väl fungerande klubb utan ett bra ledarskap på alla nivåer inom klubben. Från översta ledningen ner till planen. Det vet jag från mitt jobb och alla organisationer är likadana. Dessutom finns det en slughet i business, som jag aldrig tidigare skådat. 

Vi som var på Emirates i lördags kunde också känna av en annan atmosför, en atmosfär som jag inte känt sen vi spöade Tottenham förra året. Nu är vi på gång och av bara farten, chockar vi Liverpool till helgen, förutsatt att vi inte blir fega. De har inte imponerat så här långt, tvärtom ser de mänskliga ut där bak, t om den store verkar inte ha samma pondus som förra året,,, 

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Byarum// Exakt. En ledning med koll, som vet vad de gör och varför. Långsiktlighet och strategiskt tänkande, absolut avgörande, -precis som i skolvärlden. Så otroligt annorlunda gentemot Wengers förvisso vackra, men synnerligen nyckfulla, idealism och Gazidis visionära dadaism där prat och vackra ord var allt vi fick. 

Kul att du var på Emirates och kul att det var en annan atmosfär. Kändes faktiskt så även i tv-soffan, även om det såklart kan vara uppmickat och förstärkt. Riktigt kul. Sedan beundrar jag din optimism när det gäller helgen, jag önskar att jag hade kunnat dela den...

Jag skulle bli superglad om vi lyckas knycka en poäng på lördag, men är fylld av tillförsikt oavsett den matchen. En klubb som, äntligen, verkar vara i takt, med ett ledarskap som kan känna in och justera, det är så hoppfullt, så fräscht och så nytt. COYG.