Va Va Vraul

Vilken sommar. Vilken semester. Vilken ledighet. Vilken njutning, avkoppling och rekreation. Sol, värme och bad, god mat, dito dryck och en frihet från rutiner, krav och måsten. Bara vara, inte tänka, inte oroa sig. Ah…

What a mess. Vilken säsongsavslutning, vilket praktfiasko, vilket mörker. Förlust i Baku och förlorad fribiljett till CL, oskönt lång förlustrad med tappad fjärdeplats i ligan och ett spel som varken bar frukt eller gick att titta på. Jämmer, elände och ännu mer av detsamma. In i sommarens transferfönster med krökta nackar, rubriker om extremt strikt återhållen transferbudjet och om ett Project Youth 2.2 som enda möjlig väg ut ur mörkret. Project Youth tillsammans med sent skambud på Ryan Fraser och, om vi hade en himla, himla tur, kanske Carrasco från kinesiska ligan, lån plus köpoption FC och detta att lägga till moralisk implodering och stjärnspelare som just lämnat gratis till Champions Leagueutmanare.

Vi arsenalister är luttrade, vi är vana och vi är härdade. Vi har fått vänja oss vid att se Ivan Gazidis bygga luftslott och sprida vackra visioner om att kunna konkurrera med Bayern München, vid en ägare som i bästa fall är tyst men som, om inte, gärna talar om att han inte äger idrottslag för att göra dem sportsligen framgångsrika och vid en, förvisso vackert visionär men ack så, blåögd Wenger med all makt över det sportsliga. Vid att vägra släppa in fotbollsvärldens stjärnagenter och att därmed inte få tillgång till deras klienters eftertraktade tjänster, vid att vara den vackra fotbollens fula ankunge och vid att för varje år som gått glida längre och längre bort från toppen. Men mest av allt har vi fått vänja oss vid apatin, vid att ingenting händer och ingenting görs. Att vackert visionära ord aldrig matchats med handling. Frånvarande ägare, damsamlande mossig styrelse och smått menlöst dadaistisk VD. En evig kedja av svagsinta länkar, oförmögna att styra en storklubb som Arsenal in i den moderna toppfotbollen, tycka vad vi vill om den.

Med dessa tripplar av negationer gick vi in i sommarens ledighet och jag är den första att erkänna att jag på många sätt stålsatte mig inför det som komma skulle. Jag bestämde mig för att faktiskt försöka vara nöjd, över att glädjas åt de eventuella spelarsmulor som skulle kunna ramla ned från storklubbarnas middagsbord eller att fundera kring vilka framsteg The Freddie Boys från U23 skulle kunna göra under säsongen. Jag bestämde mig liksom för att försöka vara kravlös, även om jag såg ett ständigt åskoväder dra in över det arsenalska himlavalvet. #WeCareDoYou nej, det trodde jag inte att du gjorde Mr Silent Stan, jag trodde inte att så värst mycket skulle bli bättre utan reglerade succesivt ned kravprofilen inför mitt fortsatta liv i sällskap av fotbollsklubben Arsenal.

Enough said. Bild från Flickr.com: ”Marco Verch”

Men. Vad lite jag visste. Vad lite jag hade förstått. Vad lite jag hade förmått inse. För oavsett om Stan bryr sig om Arsenal eller inte så gled hans stekare till son Josh in och berättade att vi fantaster minsann hade skäl att vara exalterade. Och även om Josh då på många sätt lät som Gazidis gjort många gånger förr utan att leverera, så står vi idag på en helt annan position än den vi lämnade säsongen 18/19, i ett helt annat sinnesläge och med helt andra förutsättningar. Vi trodde nog inte att så var fallet, men vi lever alla i ett enda Raul Wonderland. Raul Sanllehi, Don Raul. Denne gamle Nike- och barcelonaarbetare som gled in i klubben när Gazidis höll oss tillbaka har nu rest sig upp och tagit sig ur skuggan och det genom att ge oss ett av de bästa transferfönsterna på många, många år. Han talade i våras om att vi måste ”outsmart the market” och ja, det må jag verkligen säga. Som han lurade såväl marknadsaktörer som oss fantaster. Och på vilket sätt.

Jag gladde mig över att vi landade superlöftet Martinelli för i sammanhanget tämligen ringa £6 miljoner, än mer när vi lyckades knyta till oss ”mittbackarnas Mbappé” William Saliba, om än direktutlånad till St Etienne och jag tillät mig faktiskt känna hoppfullhet när ryktena om en Kieran Tierney började sippra ut. Men när jag spenderade några heta dygn i Thessaloniki och Henry började prata om Nicolas Pépé, den Nicolas Pépé, han som var namnet på så många klubbars önskelistor, då trodde jag pojken fått solsting och klubben Arsenal likaså. Men när dessa rykten visade sig bli till sanning och underhunden Arsenal signade ännu en nästa stora sak, d var det nyarsenalska idiomet Va Va Vraul ett faktum. Innan fönstret hade slagit igen hade vi inte bara kunnat njuta offensivt transfergodis, inte bara knutit den skotske vänsterbacken till oss utan, med hjälp av David Luiz, även tätat till det hål i försvarslinjen som fd. lagkapten Koscielny (Koscielny, who?) lämnat efter sig när han tramsade vidare till Bordeaux. Till detta hade även Raul Sanllehi, Don Raul, lyckats med något som Gazzzidis misslyckats med under tio år i klubben, han hade lyckats sälja spelare. För riktiga pengar. Koscielny som ville gå gratis trots att han hade ett år kvar på kontraktet, ¨han fick kosta pengar. Lovande men ännu oprövade Bielik fick Raul Derby att betala mer än £8 miljoner för, gamle favoriten Jenkinson blev till slut klar för en annan klubb och det för ca £2 miljoner samt Iwobi såldes till Everton för ca £30-35 miljoner plus potentiella bonusar. Så det gick plötsligt att sälja spelare och få betalt för dem, vem hade kunnat tänka sig det?

När stod Arsenal senast som en av de stora vinnarna av ett transferfönster? När Real köpte Bale och sålde oss Özil, sommaren 2013 eller när Arsjavin tog sig igenom snökaoset och blev en av oss, vinterfönstret 2009? Eller måste vi gå ännu längre tillbaka i tiden? Ja, det måste vi nog göra. För som en morrande racerbil, en oväntad vändning i 89:e matchminuten eller en handling som matchade vackraste av visioner. Likt en tät defensiv som skyddar det egna målet, en boll till Bergkamp via Vieira fram till en matchavgörande Henry-kontring på Highburys smala gräsmatta. Denna sommar blev det Va Va Voom som vi så många år saknat ersatt av ett Va Va Vraul. En sorts det moderna fotbollskontorets Art Deco, en återuppstånden David Dean och den saknade länken att äntligen skaka liv i kedjan som höll oss fjättrade vid medelmåttligheten. Raul gjorde oss till vinnare, för första gången på så otroligt länge, han gav oss tron tillbaka och han gav oss en känsla av att den kraftlösa apatin som präglade Gazidis år i klubben nu är till ända. Att vi är att räkna med, att någonting faktiskt händer och att någon faktiskt bryr sig. Att vi faktiskt spelar roll. Att klubben Arsenal faktiskt är i rörelse. Inte nedåt utan tvärtom uppåt. I fart. Va Va Vraul. Tack, Don Sanllehi.