The Queen Is Dead

Ni vet alla dessa stunder, alla dessa timmar och alla dessa många, långa veckodagar inför. All tid, alla år. Alla år av att både hoppas, tro och hysa tonvis med rädsla i en och samma stund, i ett och samma steg. Kanske inte älska och hata men ändå älska och tvivla? Att både vilja ha men ändå önska sig slippa behöva. Att en hade gjort ett annat val för sisådär hundra år sedan, ett val som hade skapat en annan person, som format ett annat fan-skap och som givit en ett läge att bara behöva vandra i ett enda känslomässigt spår. Vi Arsenalister kan inte göra det, vi går ständigt med ambivalensen som skugga och med den gnagande oron som sällskap. Likt en ärrad, dammig och väderbiten Zeb Macahan just nedstigen från timmar på hästryggen, så bredbent att du har en fot i en världsdel och den andre i en annan. Det är vi det.

Så idag är en dag som på intet sätt är ny för oss. Vi har varit här åtskilligt förr och just detta eviga vaggande mellan hopp och förtvivlan, mellan tilltro och ren resignation och mellan toppstigning och bråddjup ravin är inget ovant för oss. Det är så vi brukar gå, det är där vi brukar stå och det är där vi står ännu en gång. Eller det är i varje fall där jag tycker att vi står idag. För vi vet faktiskt ganska lite om den reella verkligheten, om vad vi faktiskt får och vad vi egentligen har framför oss. Vi kan gissa, spekulera och vi kan tro. Vi kan hoppas, oroa oss och vi kan skrämmas. För och emot, ständigt detta ovetande, ständigt detta gissande, ständigt denna Armageddon som väntar runt hörnet.  Jag vet ingenting. Jag bara kill-gissar. Och gärna högljutt, i versaler.

Det enda jag vet är att Arsenal FC nu har fått en ny huvudtränare och att denne heter Mikel Arteta. Samma Arteta som spelade i Arsenal mellan 2011 och 2016, som kom till oss under en vansinnig transferdeadline day vilken i sin tur rundade av ett smått infernaliskt crescendo till transferfönster. Samma Arteta som gick ned i lön för att spela i klubben, som fick i uppdrag att axla den till barcelona flyktade Cesc Fabregas’ fallna mantel och som sedan fick bära lagets kaptensbindel i två säsonger. Min bild är att han då var en omtyckt person i såväl laget som i klubbens övre våningar och jag vet att han redan då var tydlig med sina coachambitioner, både verbalt och i praktiken. En praktik som han sedan utvecklade som assisterande till Pep Guardiola i Manchester city.

Men annars vet jag inte mycket mer om honom, i varje fall inte som tränare eller som ledare. Och trots detta förväntas jag som Arsenalist ha en åsikt. Så vad sjutton tycker jag om detta då? Ja, du. Mitt direkta svar är ingen aning. För det enda jag vet är att Arteta inte har någon som helst erfarenhet som huvudtränare och således är en av tidernas största chansningar. Att han verkar vare synnerligen ambitiös och smått minutiöst noggrann men också att han talar om det egna spelet långt före anpassningen till motståndet. Att många spelare i city vittnat om hur hans insatser utvecklat dem som spelare, att en avsevärd del av citys fans högaktar honom som katalyserande samt att Guardiola åtskilliga gånger hyllat Arteta såsom varandes en redan färdig huvudtränare. Så vi har i alla fall, i brist på verkstad, ganska mycket snack. Det är väl ungefärligen det vi har?

Ännu ett steg in i det okända dunklet, det är allt vi kan ta. Bild från Fickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Å andra sidan är Arsenal i akut behov av någonting annat, självklart inte vad som helst men uppenbarligen något nytt. Jag älskar Freddie och tycker att han skött situationen exemplariskt både i relation till laget, till press och till oss fans. Men han har inte fått någon uppbackning av klubben, ingen stab och ingen framtid och har därmed inte haft mandat nog att vrida spelartruppens alla fel till rätt. Arteta kommer nu in med ett kontrakt på 3, 5 år, han kommer få en solid stab att ha hjälp av och han kommer att ha mandat att göra nödvändiga förändringar. För det kommer att behövas. Tar han med sig Peps återerövringsspel, och det tror jag att han är intelligent nog att göra, så kommer bara det i sig höja vår försvarskompetens med ungefär 300% och därmed göra oss till ett avsevärt bättre lag. Och då har jag inte ens varit inne på individuell spelarutveckling, än mindre utveckling av det offensiva spelet. Än mindre den nödvändiga utrensningen i spelartruppen.

Jag måste erkänna att jag hellre hade sett att någon av de erfarna Pochettino eller Allegri hade tagit över klubben eller en semichansning såsom någon av Gasperini,Gallardo eller Rose, om dessa varit tillgängliga, hade varit. Jag kan alltså inte med någon som helst trovärdighet säga att Arteta var mitt förstaval. Långt därifrån. Fast med tanke på vilka andra tränare som omnämnts som potentiella arvtagare framstår Arteta i varje fall som hoppgivande, som uppdaterad och som en tränare med potential att kanske bli den där nästa stora sak som halva Arsenalland hoppas, tror och önskar att han skall visa sig vara. För när det talades om Henry eller om Vieira så blir Arteta plötsligt rena rama vinstlotten i relation till dessa forna ikoner som i tränarform verkar tro att gammalt hederligt skrikande är lösningen på ett lags svårigheter och ett adekvat ledarskapsredskap att ta till i nådens år 2019. För det är där vi står just nu, långt ner i den moderna fotbollens näringskedja, långt ifrån att kunna få allt vi pekar på och långt ifrån att vara allas förstaval.

I mitt förra inlägg https://www.arsenal.se/blogg/2019/11/43309-something-to-believe-in efterfrågade jag någon att våga tro på och jag kan idag inte säga varken bu eller bä till om Arteta är en sådan. Han är inte vad jag önskade men han är inte något direkt oönskat. Han är tidernas chansning men om denna skulle visa sig bli sido- eller till och med högvinsten är jag mer än tacksam för att de styrande vågade göra detta synnerligen vågade val. För vem kände egentligen sig säker på Wenger när han kom till oss efter att ha tränat lag i japanska ligan? Inte många. Inte många visste då vad som skulle komma i hans sällskap och inte många vet vad som gör det i Artetas. Vi vet inte mycket men vi vet är att den forne regenten nu är fallen, att Arteta är efterträdaren och att vi alla måste ställa oss bakom, eller i varje fall ge honom och hans assisterande en ärlig chans. Vi fans såväl som spelarna, de som kommer att vara kvar i laget. Kvar efter att Arteta förmått Raul, Edu och de andra styrande att svepa sina städkvastar över väl valda delar av den förslöade truppen när januaris städfönster öppnas på vid gavel för utvädring. Länge leve Arteta. I varje fall en stund.