Medlemmar: 8661 st.
Visa menyn

Ragnarök

Davidsson och Mannen
ons 18 mar 2020 kl 16:52

Utanför fönstret viner hårda vindar av virusvarningar, domedagsprofetior och Armageddon. Du sticker ut näsan utanför dörren, ryggar tillbaka och känner efter. Jag tror att jag känner mig lite sjuk, jag måste nog vara hemma från jobbet idag. En vill ju inte smitta någon, eller hur? Du refererar till andra men tänker …också på andra. Vår lilla värld blir än mindre och i den lilla, lilla världen får versaler, utropstecken och imperativ ofantliga storlekar. Jorden håller på att gå under och du med den. Rädda det som räddas kan och se för guds skull till att köpa tonvis med toapapper, sprita ned allt som kommer i vår väg och lätta på aktieportföljen i tid, just innan helvetets portar omsluter oss alla till evig förkolning.

Så utifrån rådande omständigheter, med ragnarök runt hörnet, med gallskrikets vidöppna käftar millimetrar från öronen och med larmets alla varningsblinkers stroboskopiskt stirrande dig i ögonen, där ligger också vårt livsremedium på is. Där är du, jag och alla andra försoffade slavar fjättrade till ett grottekvarnshjul som inte längre snurrar, som inte längre håller oss i rörelse och som inte längre pumpar in nödvändigt syre ned i våra luftvägar. Du ser dina händer börja skaka, tårna frysa till is och din blick flacka längs med vardagsrummets väggar. Det sticker till i ögonen, du ser hustru och en snorig unges bedjande blickar och du raglar bakåt, famlandes efter något att greppa, något som kan hålla dig upprätt. Men det som alltid brukar finnas där som livlina, som flytväst och som fundament att vila mot, det lyser helt med sin frånvaro.

Du är plötsligt berövad på allt det som vanligtvis, i den fungerande och i den ickevirusnedlusade tillvaron, håller dig uppe. Och när du behöver den som mest, ja då är den dig helt berövad. Saliven rinner ur mungipan, yrselns illamående tränger upp ur magen och raglandes tar du dig fram till fönstret för att söka ljus, luft och begriplighet. Men det du ser är inget du förstår, inget du kan koda av som begripligt och inget som skänker dig något lugn. Du ser broder slåss med broder om vad som finns kvar av toapapper, handsprit och ansiktsmasker. Total moraliskt förfall sprida sig över världen, blytyngdens svärta av deprivation trycka arma stackare än längre ned i dyn och knivskarpt vässade argument slungas över Vigrids tusenmilaslätt. Du ser avhuggna huvuden rulla utmed slänten, hör Slayers ”Raining Blood” med åtta ton Marshall-stackars kraft dåna ut över vidderna och hårt ansatta epidemiologers hammare krossa tusenfalt med populistiska foliehattars vittring av blod i allt högre frekvens och styrka.


I mörker och vankelmod är vi dömda att vandra. Bild från Flickr.com: ”Charbel Barakat”

Vår stund är kommen, gudarnas vrede är hystad i vår riktning och du, jag och alla andra Arsenalister sitter värnlösa inför de kaskader av ormgift som väller över oss i TV-soffan. Den är inte längre där, den finns inte, rummet som den ständigt brukar fylla är tomt som spiltan efter nödslakt. Fotbollen. Arsenalmatchen. Rutinen. Känslan. Uppvarvningen, den ofta omöjliga nedvarvningen, spänningen. Nerven, lusten, meningen. Den finns inte längre där. Och det som mellan matcherna ständigt referera till den, först till den som just passerat och sedan till den som stundar, allt är borta. Inget är kvar. Allt är över, allting tog slut. Och darrar som ett asplöv, jag vaggar fram och tillbaka i soffan och jag är till bredden fylld av saknad.  

Självklart inser jag att vi lever i en tid av prövning där jag som frisk man långt från riskgruppstillhörighet bara borde hålla tyst och göra vad jag kan för att rädda världen. Mina problem är avsevärt ringa i vilka sammanhang som än må råda. Men jag kan inte låta bli, jag måste få pysa och släppa ut lite av mitt innersta elände. För lördag eftermiddag har nu förvandlats till ett inferno av tomhet, med mångt värre konsekvenser än det omvärlden skriker versaler om. Jag känner mig tom, stympad, halv. Den livscykel jag som jag levt i så länge jag kan minnas, med match – eftersnack – återhämtning – vardagens grå tristess – lite skönt spekulerande – upp-taggning som sedan briserar i ännu en matchs avspark. Den finns där inte och jag tycker det är erbarmligt. 

I lördags twittrade jag till Viasat Sports och Viaplays kundservice bad dem dammsuga filmvärldens alla arkiv på sportfilmer, bra som dåliga, storverk som pekoral. Detta var inte i det vanliga post tre lördagsgroggs-lallandet, detta var ett rop på hjälp. För jag saknar idrottens och tävlandets dramaturgi något enormt och utan den är jag inte hel, inte komplett utan ständigt bärandes på en spricka av potentiell bristning. Mitt liv är vant vid att ha dessa inslag och kickar och de har blivit lika nödvändiga för mig som mat, sömn och familj. Utan matchen och dess för- och eftertumlande står jag blottad, oskyddad och mottaglig för all världens bråddjup av saknad. Utan fotbollen stannar Sverige eller i varje fall jag som dräglig varelse. Utan Arsenal blir jag till en våt fläck av obekräftad tomhet där känslan av mening är lika saknad som ruset i baksmällan, lugnet i stormen och det välavvägda i paniken. Som liv i undergång, som skapelse i fördärvet och som hopp i förgängelse. Som stunden efter ragnarök. Stunden när allt gått under. Utan fotbollen, utan matchen, utan Arsenal.

Kommentarer

Bild för Byarum

Kan bara instämma... visste inte riktigt hur mycket fotbollen betyder för mig förrän nu,,,livet har blivit så extremt tråkigt. Sen vet jag att många tycker att detta är ett I-landsproblem och visst, vi bor ju i ett sådant och det finns massa andra saker som man kan vara orolig över, men avsaknaden av det som förgyller livet gör inte något annat bättre. Man hamnar i något slags existensiell limbo. 

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Byarum//Existensiell limbo, klockrent. För jag lever nog ett rätt okej liv, har familj jag älskar och jobb jag trivs okej med, men utan Arsenal, engelsk ligafotboll och det sociala liv som kretsar kring dessa, blir livet mycket tråkigare. Toppar och dalar skalas bort för ett evigt rullande mellanregister. Så visst är det förvisso ett i-landsproblem som bara vi previligerade kan åtnjuta, men ändå. Jag tycker livet utan fotboll och Arsenal är så himla tråkigt. 

Bild för Sral

Jag tycker faktiskt det är lite skönt. Jag älskar Arsenal, men det är skönt med en paus när fotbollen har blivit mer och mer hetsig med åren. Man får lite perspektiv på saker och ting. Går att reflektera och titta tillbaka på saker. Är det liksom hela världen om ens favoritlag förlorar ibland och inte vinner det man drömmer om? Att hata spelare som man aldrig ens har träffat, är inte det bara slöseri av sin tid? Eller för all del att gräla på nätet med personer man aldrig har träffat när man faktiskt håller på samma lag. 

Sen har jag å andra sidan fullt upp med att distansundervisa. ;-)

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Skönt? Skönt?! SKÖNT?! Jag tycker alltid att du har framstått som välavvägd och balanserad person och jag märker att du har helt andra interpersonella förutsättningar än vad jag har. Nu känns det bättre men förra helgen var jag på randen till depression. Ingen fotboll, inget Arsenal. Mycket av mitt "egna" sociala liv (den sidan som inte involverar barn och hustru och vänner genom dem) kretsar kring fotbollen och det blir helt slutet. Jag blir låg. Jag blir rättirriterad, jag blir kinkig. Jag vill gräla...

Så jag är precis tvärtom. Men glad för din skull. ;-) 

Och lycka till med distansundervisningen. 

Bild för Sral

Jag är nog mest kinkig och gnällig av fotbollen egentligen. Dels för att min son inte riktigt vill låta mig kolla på matchen (okej, han är två år) och dels för att man blir grinig när det inte går så bra som man har hoppats. Men, man kan kika på lite klassiska matcher på Viaplay och jag har precis slukat säsong 2 av Sunderland 'til I die. Det går ingen nöd på mig. Kanske för att jag inte träffas och ser på matcher med andra särskilt ofta. Händer väl då och då, men det är inte en vana. Ibland önskar jag att jag bodde i Göteborg istället, då hade jag hängt lite mer på Cheers än de fåtal gånger jag varit där. Men småbarnslivet kräver sitt, liksom. 

Bild för David Pearson

Instämmer! Under de här otroligt jobbiga veckorna har jag verkligen märkt hur fruktansvärt det är utan sporten och framförallt Arsenal. Så oerhört tråkigt utan sporten. Nu finns det liksom knappt något att göra på kvällarna och helgerna. Man bara längtar till att få se Arsenal igen.  

Bild för Byarum

Man kan stå ut under sommaren, men det är ju nu man ska åka till London, gå till puben, njuta av fotboll, bli glad, förbannad, ledsen, leva ut sina känslor på läktaren,,, nä inte kul. En inställd resa i början av mars och en i april och sen antar jag att det går åt skogen med Watfordmatchen också. Sambons semester är indragen, (jobbar på sjukhus, SÖS)  Skulle åkt med två av mina barnbarn då, men det ser mörkt ut på Arsenals avbytarbänk. Känns som om denna resa får göras nästa vår,, tycker mest synd om mina Arsenalälskande barnbarn,,,

Bosse

Bild för Jonas Eriksson

Jävlar vad tom jag känner mig. Man är i stundens allvar tom och vilsen. Jag känner inte igen mig själv. Oj vad den där fotbollen betyder mycket. Man funkar liksom inte. Inte ens ölen hjälper till för att släcka min törst. Usch säger jag bara.  

 

Bild för Vicious

Om det åtminstone funnits något man kunde byta ut det mot, men nu är ju allting annat också inställt. Alla typer av evenemang ställs in osv. Finns ju verkligen inget substitut och då blir allting så påtagligt på något vis. Annars hade man varit upptagen med något annat och då hade man inte hunnit tänka efter på samma sätt. Blir väl kanske lite bättre när golfen kommer igång på riktigt framöver. Sen har vi ju alltid travet i eftermiddag!

#Championship

Bild för Davidsson och Mannen

David Pearson/ Visst fanken är det så. Tråkigt. Och precis som du är inne på -vilket är en paradox med tanke på hur relativt dåligt det gått de senaste åren, längtar en verkligen efter att få se Arsenal igen. Otroligt tomt.

Byarum//Jag tycker sommaren liksom räddas upp av alla transferrykten en har att förhålla sig till, ömsom hopp, ömsom förtvivlan, ömsom meh… Men nu finns det ju ingenting. Det drabbar ju soffpotatisar och livare. För jag skulle ha varit i London (eg. Welwyn Garden City) förra helgen och skulle sett Stevenage möta Scunthorpe i lördags men det blev inget. Har flyg och boende till sista PL-helgen och kvalmatcherna veckan innan, i maj och det lär inte heller bli något. Otroligt bittert. Så jag förstår verkligen din känsla, både här och där och mina tankar är med dina barnbarn. En första erfarenhet av livets tuffhet.

Jonas Eriksson// Tomt och vilset, exakt. Och visst gillar en öl, men fotbollen kan inte ersättas av den mest bombastiska fylla. Jag och mina lekkamrater har löst det genom att ha gubbfritids dvs. minipingisturnering, STIGA World Cup-turnering kryddat med quiz. En måste ju ändå träffas, även om fotbollen inte längre finns där. Annars blir det snart galenskap.

Vicious// Här ringar du verkligen in något. Det är oerhört svårt med dessa sk. ersättningsprodukter. Det enda som fungerat för mig är ovan nämnda gubbfritids och avsevärt ökad konsumtion av sportfilmer. Och att viaplay/viasat kör gamla matcher hjälper mig inte nämnvärt, snarare blir min abstinens än större. Nästan plågsamt. Och ja, ni som golfar har ju ett redskap. Där kan det väl gå åt rätt mycket av både tid, fokus och energi. Så där har du kanske din medicin. Lycka till. Fooooor!

Bild för George Adams

Blir mycket tid till dragspels träning.

Alltid något... ;-)

Bild för Davidsson och Mannen

George Adams// Den kommentaren tillsammans med din profilbild: Underbart!