Medlemmar: 8554 st.
Visa menyn

Stranger in a Strange Land

Davidsson och Mannen
tis 22 aug 2023 kl 16:03

Förra gången Arsenal spelade på Selhurst Park var jag där med sonen Henry. Saliba, Jesus och Zinchenko skulle alla strax göra ligadebut för Arsenal och jag och Henry värmde upp med underbar allsång på en av bortapubarna precis som en skall göra. Det var helt underbart och den enda lilla haken var att vi hade platser på neutral läktarplats, just bredvid bortasupportrarna, vilket vi innan match tyckte var bra men som vi sedan förstod medförde en ansenlig utmaning. För Henry knäppte sin jacka över Arsenaltröjan, vi intog våra neutrala platser och försökte hålla oss så lugna och neutrala som bara var möjligt. Martinelli gav oss ledningen och vi höll oss fortfarande lugna men sedan tog Palace över allt mer och matchen blev läskigt spännande innan ett Palacesjälvmål gav oss förlösande lättnad i 85:e minuten.

Och ja, det får väl erkännas att det just där och då inte var endast lugnt och neutralt inom oss. Det får väl erkännas att det förekom ganska rejäla fragment av knutna nävar, stramt återhållsamma leenden och, fortfarande stramt återhållsamt, firande. Vi gjorde helt enkelt bort oss.  Och det rejält. För effekten blev att vi två, tillsammans med ett par andra svenska arsenalister på raden framför oss blev identifierade av en samling vansinniga Palace-supportrar som pekade och skrek, hytte med nävarna, fräste och spottade och kom alltmer nära oss. Våra kollegor på raden framför blev utledda av stewards medan jag och Henry stirrade stint på planen i förhoppning om att de uppskruvade Palacefantasterna skulle förvillas att lugna ner sig. Det gjorde de inte.

Vi skulle plockas och antagligen släpas ut och ges digra mängder stryk för vi hade kränkt deras territorium genom att vara bortafans på hemmaläktare och till slut insåg stewardsen att även att vår situation var ohållbar varefter vi eskorterades från våra platser. Tack och lov inte ur arenan ut i det okända utan in på bortasektionen. Väl där var vi inte bara i det bästa av sällskap utan kunde också dra en rejäl lättnadens suck. För väl där insåg jag att jag varken varit någon vidare smart eller någon särskilt ansvarsfull pappa. Jag hade utsatt min son för något man inte skall utsätta en tonåring för. För så är det på Selhurst Park och eftersom jag varit där några år tidigare, och då sett Palace skrika ned Scunthorpe United ur The Championship, så borde jag ha varit lite klockare än helt j-vla dum i huvudet och insett att mitt upplägg var på förhand dömt att misslyckas.

Så är det på Selhurst Park, så är det i södra London och så är det deep down in Croydon. Bor du i Croydon är du inte alltid född med guldsked i mun, inte alltid fått varken som du velat eller som du behövt och du är inte alltid formad till att tänka gott om överheten eller om de som har allt det där som du upplever dig sakna. Du har kanske fått lära dig att du måste kämpa för din sak och inte sällan att du behöver sparka uppåt för att överleva. Så när storlag kommer på besök till din hemmaarena, intar en del av ditt territorium och skall försöka besegra ditt lag, ja då j-klar står du redo. Redo att hugga i, redo att ta strid och redo att ta till alla medel för att, för en gångs skull, få bli vinnare mot en större, starkare och mer priviligierad fiende. Så har du formats, det är så man är och så det bara är. I generation efter generation.

Publiken på The Selhurst är kända för att kunna skapa atmosfär och en inte alltid positivt välkomnande och omfamnande utan mer hetsigt agiterande. Det är vi mot världen, för eller emot och på med hårdhandskarna utan silkesvantar. En arena från vilka endast två lag, Arsenal och shitty, åkte med tre poäng på hela förra säsongen. Orsaken till detta kan inte bara vara Palace eminenta bolltrillare utan såklart också den atmosfär som hemmapubliken skapar för sina spelare och mot motståndet. Här emellan finner vi således en ytterligare komponent att ta i beaktande när vi talar fotbollsmatch. Domaren. Arbetsledaren och rättskiparen. Den rakt igenom objektive, nyktre och opåverkbare. Stoden, fundamentet och stabiliteten all konsekvensers avgörande vilar på.

Croydons finest. Framför Holmesdale Stand. Foto: D&M

I går kväll togs 26 inkast, 11 av oss och 15 av Palace. Det inkast som Tomiyasu blev varnad för tog 8 sekunder, detta samtidigt som hela 19 av de 25 övriga kasten tog längre tid att utföra än 8 sekunder. Ändå blev Tomiyasu och ingen annan av inkastarna varnad. Det kan såklart handla om slump, en anomali eller en livets nyckfullhet. Eller så handlade det om en osäker domare som blev påverkad, medryckt eller till och med hänförd av den högljudda och aggressiva hemmapubliken. Samma hemmapublik som jublade högt när den redan varnade Ayew brottade ned Saka för vilken gång i ordningen utan konsekvens, som skrek på straff när hemmaspelare filmade med patetisk tydlighet -utan domaren delade ut något gult kort och samma hemmapublik som vädrade blod när Tomiyasu snuddade nämnde Ayew så att denne föll som en döende svan varefter de fick domarens hjälp att se motståndarlagets överhet decimerad i manskap som följt av japanens andra gula kort.

Fotbollsdomare David Coote från Salford i Manchester har vi träffat på förut och f-nken vet om jag någonsin lämnat en match med honom vid rodret, utan en fadd eftersmak i munnen. Tappet mot Hammers förra säsongen, den fatala förlusten på Goodison Park två veckor tidigare eller den tämligen osköna 2-1-förlusten mot Brighton borta våren 22. För att bara nämna några i relativ nutid. Jag säger inte att den utkomne United-fantasten Coote har en agenda mot oss eller att han är del av någon dunkel konspiration där målet är att sänka världens vackraste lag. Jag säger bara att han är rakt igenom klappkass, saknar all form av auktoritet och gång efter gång faller offer för de känslostormar som omsvärmar matcher, känslor som flödade fritt på Selhurst Parks hemmasektioner igår.

Det värsta är inte själva David Coote från Salford, det värsta är att han är långt ifrån ensam i sitt slag. Världen bästa fotbollsliga med i princip världens bästa fotbollsspelare handhas av en samling imbecilla lallare. I bästa fall. I sämre fall av en klubb narcissistiska sprakfålar med mål och mening att få stå i centrum för fotbollsvärldens samlade uppmärksamhet. Som skapar nya regler som ger dem än mer utrymme att få utföra sina eländigheter ostraffat och som valt att använda redskapet VAR på ett sätt som gör att redskapet försämrar, i stället för förbättrar, sporten och produkten den vill producera. Detta bottenskrap måste destilleras bort för vi kan inte lämna varje ligaomgång med katastrofala domarinsatser längst upp på samtalens dagordning.

Engelska fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet måste städa upp framför den egna domarrumsdörren. Ersätta merparten av ligans domare med domare som varken är geografiskt knutna till vissa områden eller emotionellt till vissa lag. Som kan främja den stabilitet matcher behöver, stå emot kraften från supportrar och kan leverera insatser utan att hamna i centrum. Finns dessa inte i landet skall de finnas utanför örikets imperium. Världens bästa fotbollsspelare måste dömas av världens bästa domare och merparten av världens största fanbases skall inte tvingas stå ut med den engelska domarkårens valhänthet match efter match, vecka efter vecka. Vi följer ett lag i en liga i en produkt som de ständigt bara förstör. Nu måste detta få ett slut. För det är katastrofalt uselt.

Kommentarer

Bild för Byarum

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Hade biljett på hemmaläktaren i måndags och jag var väldigt tyst. Tycker annars mycket om Selhurst Park. Försöker alltid gå hit om det fungerar när jag är i London. Gillar det gamla och ruffiga, Old School English Football. Sen har de ju också en egen öl, en Palace Ale. Kvalitet.

När det gäller domarinsatsen kan jag faktiskt hålla med dig. Han föll för trycket. Hade en sittplats strax bakom Arsenals avbytarbänk och såg och kände mycket tydligt hur domaren föll för trycket. Det hade liksom växt fram en stämning och han föll mycket tydligt för trycket. Sånt ser man kanske inte på TV, men känner på plats, när man är nära. 

På tal om att hamna fel på läktaren har jag en väldigt speciell upplevelse från Highbury 1981, då jag råkat få en biljett på Tottenhamläktaren i ett NLD. Det var en speciell upplevelse. Har aldrig i hela mitt liv varit så tyst på en fotbollsmatch. Det var andra tider då och dagens läktarbråk var en stilla västanfläkt jämfört med dåtidens. 

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Byarum// Vilka upplevelser. Vilka anektoter. Tack för dem. Och vilken berest herre. Härligt. 

Och ja, Selhurst är väldigt mysigt (kanske fel ord, men du är med mig) och en arena som, tillsammans med ex. Goodison känns mer genuin än alla rymdskepp/ McStadiums som breder ut sig. Plus också för den ofta utskällda Kenilworth Road som jag tycker är det absolut mest älskvärda arena jag har besökt. Sned, vind, inklämd och tilltuffsad. Precis som livet ibland. 

Vidare över till huvudrollsinnehavarna i denna text, och i din senaste upplevelse på The Selhurst. Mycket har ju redan sagts och mer sägs för var omgång som går. Vi måste få till en förändring. 15-20 år av mer av samma som nu accelererat i takt med utökade redskap (VAR) och mer makt (nya reglerna). En kompisklubb som klivar varandras ryggar, som vuxit upp i samma områden (Manchester och Midlands) och som skapat sina egna lagar och regler. Som håller sporten fången. Måste ske en förändring. För många dåliga domare tvingas hantera för många bra spelare och då går det som det går. Varenda gång. Grrrr. ;-)

Bild för Jimmy Roslund

Räknar du in tiden det tog innan han fick bollen med? Tror det snare är det domaren varnar för att det tog rätt många sekunder innan arsenal byter inkastare. Rätt solklar maksning men det är oftast bara vi som varnas men faktiskt kom ett gult upp snabbt för Fulham med för maskning även om de inte var ett inkast!

Bild för Davidsson och Mannen

Jimmy//Jag tror att Tomiyasu bestraffades för allmän långsamhet före han fick bollen. Dvs. domaren missar själva företeelsen och bestraffar symptomet. Klassiskt urkasst ledarskap.