Small Axe

Alla vet att fotboll är en förströelse för oss romantiker. För romantiker, esteter och för nostalgiker. I brist på samtida framgångar sjunger vi om forna dagars glans och i brist på nutida ligavinster sjunger vi Arsenalister gärna om hur vi gick fyrtionio matcher obesegrade genom att spela fotboll på vårt sätt. Att vi blev mer framgångsrika än något lag någonsin har varit och detta genom att spela den vackraste av all vacker Arsenalfotboll. Vi har såklart olika varianter på den sången och många andra sånger därtill, men vi sjunger ju inte gärna om hur vi förlorade en Ligacupfinal mot Birmingham eller en Champions-dito mot barca, eller hur? Att sjunga om att förlora, om att komma tvåa eller om att ha varit nära att vinna en titel eller två, ja det överlåter vi så gärna till våra debila kusiner från Middlesex.

Jag har tidigare denna säsong slagit fast att vi inte kommer ta någon ligaseger i år eller ens vara i närheten av att utmana om segern denna säsong. Att fjolårets tvåhästrace mot shitty var oss övermäktigt men att denna säsongs trehästrace med shitty och foolsen är sju resor värre. Ett race mot det blodspengar-dopade shitty, med sina 115 åtalspunkter hängandes över sig och där det enda logiska vore att de flyttas ned i National League och blir av med alla sina titlar sedan 2008. Och mot ett foolsen som apropå romantik och nostalgi, går en sista ljuv vår hand i hand med Jürgen tillmötes. Det såg helt enkelt ut att vara lite för mycket, att bli oss aningen övermäktigt och jag tänkte att vi skulle behöva släppa alltmer tabellavstånd till dessa två, rädda Champions League-spel nästa säsong genom att knipa tredje- eller i värsta fall fjärdeplatsen och i stället lägga all vår energi på att gå långt i nuvarande säsongs Champions League.

Jag har nu ändrat mig, jag har tänkt om och öppnat min Pandoras ask till Arsenalhjärna för att odla fram lite nya tankar. Och detta inte som konsekvens av att vi förlorade nere i Portugal senast, för jag tror absolut att vi kommer besegra Porto i hemmamötet och ta oss till kvartsfinal. Vidare står jag kvar vid att kuppformatet skulle vara enklare för oss än seriespelet, att vi har en väldigt bra trupp i relation till övriga lag och att det i princip bara är shitty och Real som har bättre truppen än vi. Så det är inte där jag har ändrat mig, det är inte gällande vår potentiella framgångssaga i vårens europaspel jag kommit till nya tankar. Det är kring ligan. Det är kring Arsenal kontra shitty kontra foolsen. Trehästarsracet. Ni vet, vi mot dem, mot de där två.

För någonting hände i mig i lördags. När vi fullständigt massakrerade ett newcastle som förvisso hade lite skadebekymmer och lider av europaspelsbaksmälla, men som inte bara är lika blodspengar-dopade som shitty utan också är ett lag som även de aspirerar på platser i det fotbollseuropeiska finrummet. Vi körde över dem och hade kunnat leda med tre, fyra mål när vi gick till halvtidsvila och följde upp det med en andra halvlek där vi inte bara var tryggare än vi habitalt sett brukar vara utan också stängde ned matchen med ytterligare två mål. Och när vi i 76:e minuten fick se en triss i Hale End bytas in, ja då smälte mitt cyniska hjärta, falluckan öppnades och jag föll ned i en varmt omslutande härlighet av känslan att ja, det här är faktiskt inte helt och totalt omöjligt utan det här kan kanske, kanske, kanske, faktiskt nästan gå. Och jag gjorde det ackompanjerad av ett stycke mästerverk signerat den store Robert Nesta ”Bob” Marley som förde in mig i en tankeloop av glädje, kärlek och framtidstro.

Nestor Nesta. Berhane Selassie, får bistå oss soundtracket. Bild från Flickr.com: ”Goodread Bio”

If you are the big tree: Liverpool fc är ju inte bara klubben som uppfann segrandet, fistbumpandet mot/med publiken eller att ha en passionerad tränare längs med sidlinjen. De är faktiskt också en otroligt framgångsrik bollklubb. Även om det bär emot att tillåta sig tänka den tanken är de med sina 19 ligasegrar endast en från Manchester United rekord. Så visst f-nken är de ett stort träd som står och stjäl solljus från så många andra. Detsamma går att säga om ekobrottslingarna shitty, som även om de bara var jämmer och elände fram till 2008 och fram till dess mest var kända för att ha fått sin hemmaarena gratis av Manchester Kommun och för att ha odlat världshistoriens mest uppmärksammade underhundar i bröderna Gallagher, så har de de senaste femton åren, stulit mer näring och syre ur samtliga andra ligaklubbar, bortsett från chelsea och nämnda newcastle, än någon av alla invasiva arter någonsin har gjort.

We are the small axe: När Arsenal agerar som Arsenal gjorde mot newcastle, så är Arsenal ett smått dödligt vapen. Inte för att nämnda inbyte av Nelson, The Smith och Nketiah ändrade världsbilden i 76:e matchminuten, snarare skall väl ingen av dem vara särskilt nöjda med vare sig det offensiva eller det defensiva. Men det var något nostalgiskt, något romantiskt varmt och kärleksfullt i det bytet och jag såg någonting annat hos Arteta i det, jag såg något annat i lördagens laguttagning och någonting annat i hur hans lag uppförde sig när lallare Tierney blåste i gång matchen, än jag oftast har sett. Jag såg en ödmjukhet inför spelets svårigheter, inför var vi just nu befinner oss i näringskedjan och jag såg en frenesi som hos en svart häst på väg att slå om och öka farten. Jag såg en mer hel och komplett skapelse, någonting mer fungerande och kände ett hopp som jag inte gjort på ett tag.

Sharpened to cut you down: I skrivande stund väntar vi fortfarande på herrar Tomiyasu, Zinchenko, Partey och, kanske framför allt, Timbers återkomst. Men det kan faktiskt vara så att vi, när mars blir till april, äntrar ligans mesta avgörande skede med en helt skadefri trupp. Att vi därmed kan avsluta ligasäsongen i ett direkt motsatsförhållande till hur vi avslutade fjolårets, då våra nyckelspelare antingen hade skadat sig eller helt tappat form. Så om Saliba och Gabriel, Rice, Ødegaard och Saka på något mirakulöst sätt hålls friska, då är vi så mycket vassare, så mycket starkare och så mycket farligare än vi var vid samma period förra året. Och om Arteta kan preparera, coacha och matcha truppen som han gjorde i lördags, då har vi plötsligt nästan hissnande förutsättningar att fälla…

Ready to cut you down: För även om Arsenal har chelsea, tofspurs och manu kvar att möta och att vi har shitty borta vilket är en vansinnigt svår nöt att knäcka, så möter shitty och foolsen varandra redan 10:e mars. Om dessa två spelar oavgjort kan vi alltså stå som serieledare denna den 10:e mars. Därefter har Foolsen även de både manu och toffspurs kvar och de möter CL-jagande Villa i näst sista omgången medan shitty också möter manu, Villa och toffspurs att lägga till deras möten med de två andra hästarna i racet. Så om allt ovan nämnda står oss bi så står vi redo att hugga ner dem. Vi, Arsenal som spelade så illa, var smärtsamt statiska och som enligt alla experter skulle vara sämre i år än förra säsongen. Arsenal, vars enda chans att rädda säsongen var att köpa en striker i januari vilket vi uppenbarligen inte gjorde. Arsenal, som alltid gör fel där fel är möjliga att begås och som skall hängas för allt och av alla i de socialaste av medier. Då står vi där. Redo att vara de vassaste av yxor, redo att fälla de största av träd. Come On You Gunners. Up The Arsenal.

If you are the big tree. We are the small axe. Sharpened to cut you down. Ready to cut you down.