Medlemmar: 6025 st.
Visa menyn

Cesc Fabregas, lekplatsliv och Arsenalyoghurt

Davidsson och Mannen
mån 24 jun 2024 kl 13:00

För några veckor sedan landade jag i en Twittertråd, där någon bad oss andra fundera över ämnet förlåtelse. Där uppgiften ungefärligen var att ge en av Cesc Fabregas, Robin van Persie, Emmanuel Adebayor och Alexis Sánchez förlåtelse, allt utifrån på vilket sätt de lämnade Arsenal och vad som sedan kom att hända med dem. Du måste förlåta och ta tillbaka en av dessa fyra, vem väljer du? Och jag, mitt fullblodsrabiata gubbskrälle, skanderade att ingen av dem förtjänar min förlåtelse, att jag banne mig vägrade utföra uppgiften och att ställa mig in i ledet med den enkla anledningen att ingen av dem någonsin gjort sig förtjänta av den. Det blev sedan ett antal dialoger följt på detta och jag märkte sedan att tanken följde med mig, att frågan blev kvar och framför allt väckte en massa känslor jag glömt, till liv igen. Tankar, känslor, minnen. Smärta, smärtor.

Alexis Sánchez gick till manu i en bytesaffär från H-vettet, misslyckades kapitalt där och släntrade sedan vidare nedför på karriärsrepstegens branta sluttning. Han vittnade om att han, redan dagen efter övergången, ångrat sig djupt efter första träningen under Mastermind Solskjær och att han ringt sin agent för att försöka annullera övergången, vilket är smått komiskt, tragiskt, för att inte säga omöjligt. Om än något förmildrande när historien nu var satt att döma honom, men det räddade honom föga från min benhårda cynism och enögda Arsenalism. Jag gillade killen och han var väldigt bra hos oss, men han gjorde bort sig och väcker idag högst en axelryckning och ett meh inom mig.

Emmanuel Adebayor behöver väl knappas någon närmare förklaring och även om hans debilitet inte bara tydliggjorts över att han senare gick till toffspurs och tog ett rött kort i ett NLD, att han fortsatte att ge intervjuer iklädd Arsenalmerch samt att han upprepade gånger vadat runt i flosklernas gungfly iklädd den största av alla offerkoftor. Han gick, tillsammans med ett antal andra lallare, dessutom till shitty, när de var på väg upp för sin 115 punkter kantade fuskväg och när denna process tämligen krossade Fader Wenger, och dennes tanke om att en ny arena och Project Youth skulle rädda oss och göra oss lika stora som Bayern München. Och så målet på Commonwealth Stadium och firande framför Arsenals bortaklack, har någon fotbollsspelare någonsin gjort sig mindre förtjänt av förlåtelse än denne ärketomte efter denna handling? Nej, jag tänkte väl det. Att han växte upp under enormt svåra förhållanden ändrar inte min ståndpunkt. Killen verkar helt dum i huvudet, är numera endast luft för mig och jag kunde inte bry mig mindre.

Robin van Persie var lite svårare för mig. För även om han gick till Fergusons manu för att göra dem historiska och hur mycket ilska han än väckte i mig då. Även om han därefter gick ut och snackade gott om dem och illa om oss, om att Manchester var hans engelska hem, om att han besökt Old Trafford men ännu inte Emirates Stadium, etc. Det är någonting i honom, i hans obstinat holländska som gör att jag, kanske inte förlåter honom, men ändå charmas och därför kan ha visst överseende med hans val. Hur han pressade Wenger, Gazidis och den då sovande Stan Kroenke att förbättra Arsenal via transfermarknaden, att han ville stanna kvar i ett satsande Arsenal, men att han misslyckades med sin palatsrevolution och därmed kände sig tvungen att abdikera och lämna oss. Det ger honom inte skäl till förlåtelse, men ändå lite. Kanske?

Redan då så mycket framtid i mitt hjärta. Bild från Flickr.com: ”Eric Bastine”

Men värre var det och värre är det fortfarande än idag, med den fjärde spelaren på listan. Spelaren som så många andra kvittrare redan hade skänkt sin förlåtelse, som så många personer hade så många argument för och som skapade en ravin av potentiellt öppna famnar från annars knogvalkade tangentsbordsriddare, allt medan jag stod hårdnackat kvar. För när det handlar om Cesc Fabregas, Francesc Fàbregas Soler, så händer någonting inom mig. Något så mycket mer och så mycket större än de tre andra spelarna tillsammans förmår väcka. Skål och argument väger så mycket tyngre och inrymmer så mycket mer. Så mycket förlorad framtid, så många brustna drömmar och så många svikna löften.

Spelaren som kom till oss hösten -03, när han fortfarande bara var en lovande tonåring, hitlockad av Wengers bländande intelligentsia och ymniga visioner, gjorde debut kort efter ankomsten som varandes endast 16 år och 177 dagar gammal. Och redan då var det många som såg honom, som såg någonting väldigt stort i vardande. Själv fick jag upp ögonen säsongen därefter, när han täckte upp för en skadad Patrick Vieira och gjorde det på ett sådant sätt att Wenger till slut kunde släppa i väg den flyktsodatörstande fransmannen till Juventus. För i denne lille katalan, i denne lille hockeyfrilla med de pigga benen och den vidöppna blicken, här fanns någonting stort. Någonting att satsa på och någonting värt att investera i.

Efter att ärketomten Gallas gjort bort blev Cesc Fabregas klubbens yngste lagkapten någonsin och hade då redan blivit galjonsfiguren för Wengers Project Youth. Han blev då både framtiden och nutiden, både hoppet om en ljusnande framtid och förutsättningen för tre poäng i nästa ligaomgång. Lagkapten, spelmotor och Wengers fotbollsideologiska missionär på planen. I en tid då klubben tvingades sälja stjärnor för att finansiera byggandet och betalandet av nya arenan blev Fabregas redskapet som gjorde ekvationen möjlig. Och som vi älskade honom. Jag och alla Arsenalister där ute. Jag, tillsammans med sonen Henrys som hade fötts bara veckan före Bergkamps testimonium invigde hela Emirates-eran. Vi älskade Cesc Fabregas och det var även en sång som vi sjöng tillsammans när Henrys började få egen röst tillgänglig för en pappa att forma.

49 Undefeated, One-nil to The Arsenal och många andra Arsenalsånger gav oss tröst i det göteborgska hällregnet. Alla tidiga mornar på lekplatsen, alla timmar i gungorna, alltid sjöng vi Arsenalsånger som värmde oss, tröstade oss och förenade oss. Det blev så mycket att Henry gjorde barnamodern gravt förvirrad när jag inte var hemma och mellis skulle fram på bordet, när han krävde att få Arsenalyoghurt (One-nil/vanilj to The Arsenal, you know) och inget annat. Men den låt vi sjöng mest var nog ändå den om att We Love Cesc Fabregas. Inte bara för att den hade lättaste texten att lära sig utan för att den betydde mest för oss just då. För vi älskade verkligen Cesc Fabregas. Vi älskade honom för allt han gjorde varje lördag och för allt han skulle göra för oss framtida lördagar. För det ljus han gav och för den ljusnande framtid han representerade. I en tid av mörker och fukt skänkte han alltid ljus och värme.

Så när han till slut lämnade oss, efter ett antal somrar med allt starkare rykten och med allt fulare trick från såväl katalansk press, lismande barcaspelare eller bara idioter som Pepe Reina. När han till slut gjorde som de andra tidigare hade gjort och lämnade oss, då fann smärtan inga gränser. Han var vårt allt, ändå valde han dem och att göra så här mot oss. Jag kände mig bestulen, bedragen och förnedrad. Dragen i smutsen, sviken och besudlad. Min kärlek blev stampad på. Min och Henrys gemensamma kärlek stampad på och Henry fick sin första lektion i Livets Hårda Skola. Att ingenting varade för evigt och att alla kärlekar kan bedras. Så mycket besvikelse, så mycket ledsamhet och så mycket svek. Fabregas lämnade inte bara mitt hjärtas lag, han krossade även mitt hjärta. Och han krossade även mitt eget barns hjärta. Hur skulle man kunna förlåta det? Vilken man är så stor, vilken pappa är så förlåtande? Inte jag, i alla fall.

Kommentarer

Bild för Alberto Haglund

Mycket intressant läsning! Jag personligen blev enormt sårad av Robins val av klubb. Att han så "enkelt" valde en av våra absolut bittraste rivaler enligt mig. Cesc känner jag mindre besvikelse för, trots att jag har med mig det du skrivit. Det var helt klart ett svek ur det perspektivet. Men samtidigt så var jag där och då mer besviken på klubben och hur man lät honom gå. Utan att bli för långrandig så kändes mer för mig att Arsenal inte spjärnade emot mot.

Men i övrigt är jag helt enig i din text :-)

Once a gunner // Always a gunner.

Bild för Sral

Tiden läker alla sår? Jag har förlåtit Cesc och Alexis, kanske även van Persie. :-)

Bild för Davidsson och Mannen

Alberto// Tack. Och ja, det är det här som är så spännande: Hur liknande agerande från olika spelare känns olika hos oss. För jag var med i Arsenal Göteborgs podd i måndags och Tobbe hade helt annan känsla till Fabregas exudos och när jag lyssnade på hans resonemang så förstod jag att så mycket handlar om förväntningar. Han förväntade sig att Fagregas förr eller senare skulle lämna för barca och var mer tacksam för tiden som var än ledsen, arg etc för att han lämnade. Allt medan jag förväntade mig (framför allt: hoppades) att han skulle vara vår för evigt. Där blev skillnaden enorm vilket också ligger till grund för om förlåtelsen finns nära eller inte. 

Och att du använder begreppet "sårad" är så himla rätt. För det är ju precis så det känns när ens förhoppningar och önskningar inte införlivas. En själslig skada, ett själsligt sår. Är helt med dig. 

Sral// Och även du är klok som en bok. Såren. Och du ger framför allt uttryck för att du är en bättre och större människa än jag. För mitt Fabregas-sår har, uppenbarligen, ännu inte läkt. Jag får anta att min Arsenalsjäl har dåligt läkekött...

Bild för Alberto Haglund

Det finns få skribenter som du Davidsson och Mannen. Det du skriver och även de raderna vi inte tycker exakt lika om är skrivet på det mest nyanserade och ordentliga sätt jag sett. Även hur du välkomnar andra perspektiv och infallsvinklar. Dina åsikter är oerhört värdefulla för den som verkligen vill läsa bra inlägg!

Once a gunner // Always a gunner.

Bild för George Adams

Mycket bra text D&M, rent av strålande!

Hos gamla GA finns ingen försoning eller förlåtelse, för dessa individer. Mera en glädje över att egentligen alla, individuellt, mer eller mindre blev sämre sedan dom lämnade. Så ond är jag ;-)

Bild för Håkan Lynghed

Mycket roande (/oroande) läsning med hög igenkänningsfaktor!

Att Cesc gick till Barca såsom katalon må vara en lite förmildrande omständighet, men att sedan välja att spela för den hatade Ryssens lag (värsta tänkbara val) var ett oerhört övertramp som aldrig kan förlåtas!

 

Bild för Sral

Det var ju för tidigt han gick, både för oss och honom. Han hade väl annars kunnat ersätta Xavi eller Iniesta? Tror alla visste att han skulle gå till Barca förr eller senare. Sen är det ju svårt att säga om Cesc valde Chelsea (troligtvis, man fick ju läsa om att Mourinho övertalade honom) eller om Arsenal valde att inte utnyttja klausulen. 

Bild för Byarum

Det värsta straffet som dessa femtekolonnare drabbas av, är ju att deras legacy i klubben förstörs,,,de blir till intet. Hade de gjort ett annorlunda val, stannat kvar, hade man pratat om dem med respekt resten av deras liv. Det är ett stort pris för deras svek. 

Bosse

Bild för McAn

Fin och väldigt relaterbar text igen. Personligen har jag klart svårast att svälja RvP:s klubbyte. Sånt tålamod som ändå visades med denna skadebenägna rackare under så många år. Tacken var att sticka så fort han äntligen började prestera. Minns jag det som. Minnet är säkert inte så lite anfrätt av känslor.

Bild för Davidsson och Mannen

Alberto//Tack, vad fint skrivet. Blir jätteglad. Och ja, om man bortser från de som tycker att vissa människor är mer värda än andra, försöker jag välkomna andras perspektiv och tankar, för dessa kan ju berika mig och få mig att tänka nya tankar. Kanske lära mig något eller få upp ögonen för något jag missat. Kul att du fångade upp den. Tack.

GA//Tack, underbart att det gick hem. Och även om jag predikar förlåtelse, både gentemot andra medmänniskor och gentemot mina egna malörer, så är Arsenal-versionen av mig allt annat än storsint. Jag vet att jag borde vara större, men nej. Det är jag inte. Och det känns som att jag inte är ensam om detta…

Håkan// Kul att du känner igen dig. När det gäller Fabregas så märker jag att, i varje fall, jag dömer honom så hårt för det han symboliserade: Drömmen om den ljusnande framtiden, Cesc Pistols, Project Youth etc. Att han var galjonsfigur för så mycket som jag tycker/tyckte om, i en allt mörkare fotbollsvärld. Såklart är det inte hans fel utan mitt eget. Men ändå.

Byarum//Precis. Både RvP och Fabregas, ja kanske till och med Sanchez hade kunnat bli legendarer i/för vår klubb. Sedan brände de broarna och kvar finns, som du är inne på, inte mycket.

McAn//Bra poäng, den hade jag glömt. Alla år av rehab och ändå fick han all klubbens och Wengers förtroende. Usch. Nu känns det inte bättre. Tack för den. ;-)

Sral// Jag må framstå som naiv eller överdrivet romantisk, men jag trodde verkligen Fabregas skulle stanna kvar hos oss, typ i all evighet. För visst är han katalan men de spelarna du nämner blev ju för svåra för honom att ersätta och jag utgick liksom från att han skulle välja oss före bänken hos dem.

Att han sedan gick till chelsea istället för tillbaka till oss, berodde på att -om jag förstått det hela rätt, Wenger helt enkelt tackade nej till honom/barca. Att vi hade Özil, Cazorla, Ramsey och, fortfarande hopp inför Wilshere. Att han då blev tvungen att gå till chelsea eftersom han hade sin dotter boende i London.

Bild för Leif Malm

Som vanligt kloka tankar å ord från dig .
För mig fa Rvp den värste ...efter så många år av skador å strul å så fort de fungerade gick han till den äckligaste klubben...
Jag eldade upp hans tröja i vedpannan....å de kändes så bra ♥️

Bild för Davidsson och Mannen

Leif// You did what?! Underbart. Så skall en separation hanteras. :-)