The Queen Is Dead. Part II

…Long Live The Queen. Igen. Du vet ju upplägget sedan tidigare och nu vill jag lyfta fram en annan aspekt ur samma sentens. För där den fallna drottningen ersattes av en ny önskar jag att ett synsätt faller död ned och ersättes av ett annat. Brukar det talas om mindset? För du har väl sett den klassiska bilden som trumfar allt när det talas om förändringsarbete och förändringsframgång? När så många ropar efter andra verktyg att utföra det nya arbetet, där det talas om utbildningar, handledningar och så otroligt viktiga workshops som absolut måste ges för att vi skall utföra annat, på annat sätt eller producera en annan utkomst än det vi gör idag. Cirkeldiagrammet som klargör att visst, 10% av förändringsframgång utgörs av verktyg/toolset, 20% av kompetens/skillset men där det uppenbart avgörande, med all sin 70%-iga prakt, utgörs av mindset. Mindset som på svenska torde bli inställning, attityd eller rent av tankesätt.

Detta anses gälla de flesta, till och med alla och således inkluderas även jag själv. Vill jag att Arteta skall ändra sitt sätt att hantera truppen, rotera mer och slita mindre på våra stjärnspelare så att de inte åker på förslitningsskador eller helt tappar formen när säsongens upplopp närmar sig, -och det vill jag, måste även jag själv anstränga mig till förändring. Jag måste hantera min vilja att tänka i redan tänkta banor och utmana mig att öppna upp för andras tankar, så att dessa kan berika mig nog att tänka nytt. Skall jag ha åsikter om andra tänkesätt, strategier eller handlande, så måste jag också kunna ifrågasätta även mina egna. Även om det bär emot, även om det är svårt -eller som det heter: utmanande och även om det skulle leda till en prestigeförlust. Att jag inte alltid har rätt. Märkligt i dessa tider.

Så gamla tankar måste få släppas och nya måste kunna hyllas. Och vid den utmaningen står jag idag. För jag har i den moderna av modern Arsenaltid post Bergkamp, Henry, Vieira etc, alltid ansett att de inköp vi gör till truppen skall förbättra startelvan. Visst kan du värva katalaner till Project Youth, framtidsnamn och nästa stora sak, det har jag också alltid vurmat för. Men de seniora inköp vi gör har jag alltid önskat vara spelare som går rakt in i startelvan och därmed lyfter den och laget till en högre nivå. Denna metod har jag sett som lika enkelt linjär som självklar. Bättre spelare än de vi redan har, in i startelvan är lika med bättre lag, bättre prestationer och högre tabellplaceringar. Nästa stora sak eller förstaelvaspelare, ingenting annat. Busenkelt. Idag skall jag väl inte påstå att jag förkastat dessa tankar totalt, men i sann förändringsarbetesanda har jag medvetet valt att släppa dessa ståndpunkter som allenarådande käpphästar. Jag har medvetet försökt att tänka annorlunda och framför allt inta en annan ståndpunkt. Jag har försökt att förstå Arteta, försökt tänka som han och öppnat upp för, vad jag antar, är hans syn på rekrytering och trupp.

För som jag nämnde i mitt förra inlägg så hade jag hellre sett att vissa av de värvningar vi gjort i stället varit andra. Nu skall jag, om inte ge dig en adamsk hot take, så i varje fall ge dig en annan vinkel. För som vi har värvat denna sommar har två eller tre spelare varit för startelvan och fem eller sex för bänken och om det har det tyckts en hel del och där Arteta tänkte annorlunda än jag, där försöker jag nu tänka som Arteta. Gyökeres, Eze och Zubimendi är spelare för startelvan, Nørgaard, och Arrizabalaga är det näppeligen medan de lärde har tvistat kring Madueke om hans vara eller inte vara i startelvan, allt medan Mosquera och Hincapié skulle kunna benämnas som potentiellt nästa stora försvarssak, kanske med en lilltå i startelvan redan nu?

Inte Emirates eller Goodison Park, men fin känsla. Bild från Flickr.com: ”Anxo Rial Novoa”

Så vilken startelva pratar vi om? Den mot manu i premiären, den mot foolsen, den mot shitty i helgen eller någon av alla sju trillioner andra matcher vi skall mönstra elva spelare att anträda bollplanen? Startelvan i alla novembermatcher, i det täta jul- och nyårssjoket eller vilken startelva pratar vi om? Vi kommer spela 38 ligamatcher, förhoppningsvis avsevärt fler än åtta i Champions League, Ligacupen (nåja) och kanske till och med genomföra en radda FA-cupsdrabbningar. Så vi kan inte längre tala om spelare in i startelvan, för om jag talat trupprotation är det just alla dessa olika startelvor vi talar om. Och då blir Artetas tänkande plötsligt väldigt logiskt. För skall han kunna rotera spelare så behövs inte bara de som går in bland våra elva bästa utan än fler spelarna på bänken, spelare tolv till sexton. Och det är ju just dessa han förbättrat nivån på genom 63 - 75 %, beroende på hur en tänker, av genomförda nyförvärv. 

Om jag tänker ur Artetas synvinkel har han helt enkelt inte kunnat rotera som jag och kanske även han själv har önskat. Bänken har varit för dålig, alternativen för få och rimliga spelare att ge våra stjärnspelare vila detsamma. Mosquera och Hincapié kommer ge Arteta möjlighet att äntligen vila Magalhães eller Saliba i matcherna mot lag på undre halvan, inte behöva tvinga tillbaka någon från skada före han är redo och detsamma kan Nørgaard tillsammans med Merino och Nwaneri göra för våra tre bästa centrala mittfältare Zubimendi, Rice och Ødegaard. Madueke både här och där, både på höger- och vänsterkanten och hans start på säsongen har ju dessutom visat att han inte bara är en spännande bollspelare utan även att vår offensiv inte står och faller med Sakas närvaro.

När Arteta i veckan benämnde inhopparna inte som substitutes utan som finishers gör han exakt den mentala förflyttning som jag nämnde i de tre inledande styckena. Han använder också, i sann neuroledarskap-anda det uppgraderade språket som verktyg för att göra en mindsetförflyttning. Han delar inte upp truppen i en grupp av utvalda och en grupp ratade spelare. Han inkluderar fler och ger dem olika roller, där några har rollen att starta matchen medan andra har rollen att avsluta den. Lika självklart som klokt, lika logiskt som vinnande och lika enkelt som genialiskt. Genom att uppgradera språket uppgraderar han rollen och ger därmed spelarna utanför startelvan större möjlighet att känna sig inkluderade, i relation till den känsla av exkludering som en petning eller ännu en match på bänken innebär. Ungefär som den superkraft Alex Ferguson visade när han kunde lyfta fram en trupp-spelares match, inte i helgen, utan om tre veckor som avgörande för liv och död. Mening, sammanhang. Ett nytt sätt att tänka.

Så när jag knyter ihop mina tankar känner jag mig närmre Arteta än någonsin. Vi vill samma sak han och jag, vi har bara haft olika sätt nå dit eller i varje fall benämna stegen fram dit på olika sätt. Hans värvningar i sommar har, tillsammans med sättet han uttrycker sig om truppen, lett mig till tron att redan begångna misstag inte kommer begås ännu en säsong. Att vi inte kommer matcha elva spelare sönder och samman, att vi äntligen kommer omfamna truppdjup och dessutom frekvent ösa ur det. Att vi kommer se speltid jämnare fördelad i truppen, att fler kommer kunna prestera på topp när de spelar och färre kommer hamna på förslitningsskadornas offeraltare. Jag tror att vi är där, att Arteta är där och att han dessutom, med Mästare Bertas hjälpande hand, har skaffat sig förutsättningar för det. Att spelarna kompletterar varandra, att deras spetskompetenser bidrar med olika saker och där fler matchbilder kan förändras med hjälp av spelarbyten. Där pigga ben och pigga skallar kan leverera utan risk för utbränning och där vi kan ösa över motståndet våg efter våg som till slut får dem att vika ned sig till bräckning. Vi börjar med shitty i helgen. Come On You Gunners.