Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Headmaster Ritual: Jag är fri

Davidsson och Mannen
mån 14 maj 2012 kl 07:11

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.

Nu kan man ju tycka vad man vill om graden av politisk korrekthet i Evert Taubes gamla slagdänga, där Fritiof Andersson går bananas i Buenos Aires, blir av med lönen och misshandlar en av stadens invånare, allt för kärleken till en kvinna, vilken självkart är den som lurat honom på hans surt förvärvade slantar.

Men det är precis så jag kände igår kväll. Att jag var fri, att jag hade sonat. Det gräsliga brott jag hade begått var bara att jag, en gång i tiden när jag var ung och dum, lät mig bli kär i ett fotbollslag i röda tröjor med vita ärmar som hade en kanon på bröstet. Och som jag lidit i dagar och år, som jag led under hela gårdagsmatchen. Som jag skrek ut min glädje, hoppade runt i rummet och slog ett par garderobsdörrar sönder och samman. Inledningsvis av rädsla och förfasan över linjedomares blindhet och försvarsspelares misstag och sedan av uppdämd förvirring, bubblande glädje och förlösande eufori.

För gårdagens match mot West Brom var ingen Arsenalpropaganda, inget försäljningsknep och inget av marknadsavdelningens största bragder. Det var inte igår vi värvade nästa generations supportrar och det var inte igår som vi tillskrev oss estetiskt högburna epitet. Igår var vi faktiskt ganska kassa, taffliga i försvarsspelet och handsvettigt impotenta framåt. Men vad bryr jag mig om det? Vad spelar det för roll? Vi gjorde ett mål mer än våra motståndare, tog våra tre poäng och räddade ära, hövlighet och tabellens tredjeplats.

Jag skall försöka mig på en betygsättning, men skall redan erkänna att jag inte på något sätt var vid mina sinnens fulla bruk under matchen. Jag var ett asplöv, en spillra, ett vrak. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, hade hjärnan på stand by för att möta hjärtats krav på högenergiförbrukning och gjorde ett, rakt igenom misslyckat, försök att framstå som en vuxen och balanserad familjefader. Men va f-n, vi gör ändå ett försök:

wonker3

Szczesny: 2/5. Kanske lite svag idag, men räddades av ett par utboxningar på West Broms alla hörnor. Borde tagit i varje fall ett av målen där han, vid båda, sålde sig ganska billigt. Fast detta vägde han, till viss del, upp med nämnda ingripande vid Baggies matande vid alla fasta situationer. Och där Almunia och kanske till och med Fabianski, hade försökt greppa bollarna, där visade Szczesny ändå ett befriande mått av självinsikt när han bara slog bort dem (bollarna alltså, inte sina kollegor), skrek på försvararna och höll sig själv på benen.

Jenkinson: 2,5/5. Var högt och lågt, här och där. Fintades bort rejält och var vid ett flertal tillfällen rejält bortkollrad i sitt försvarsarbete. Men det han förlorade på gungorna tog han igen på karusellerna. För som han sprang, som han följde med upp i anfallen och som han faktiskt slog riktigt hyggliga inlägg. Inte på något sätt i närheten av Sagnas klass, men ändå en skön kille att ha som back-up. 

Koscielny: 3/5. Var liksom övriga i försvarslinjen inte något vidare på att hålla försvarslinjen. Kompenserade detta genom sitt dj-lar anamma och sin aldrig sinande vilja att toklöpa. Ibland fungerar det, ibland möter man Norwich. Igår var han helt okej, och får betyget ”bra” tack vare sitt underbara och så rättvisa segermål. Tack för det. Tack för att jag fick skrika hela gatan nervöst undrande. Tack för att jag fick hoppa, nästa lika studsbollsaktigt som min femårige son. Den nicken, det målet. Ahhh…

Vermaelen: 2/5. Han får sin tvåa på en skör tråd. För hans match var långt ifrån lysande och han missade både markering och positionering vid målen. Man älskar honom för hans löpningar, glidtacklingar och sena kvitteringar, men blir skrynklig i själen av hans uppstick, hans fallenhet för chansningar och hans stundtals David Luiz-iga val.

Santos: 2/5. En Jenkinson 2.2. För ett lysande mål och ständigt involverad i det offensiva spelet, men helt fel och rakt igenom usel i sitt försvarsspel. När West Brom gjorde 2-1 stod Santos och flåsade i mittcirkeln. –I mittcirkeln! Vad gör en vänsterback där? Ibland är jag nästan benägen att mot allt förnuft, svära i kyrkan och göra en Ebouéomskolning, på snubben. Dödlig i båda ändar, om man säger så.

Song: 3/5. Egentligen ingen höjdarmatch, och rejält blek i förta halvlek. Han tog som vanligt, tag i saker och ting i matchens andra halva och spelade då upp sig, och laget, rejält. På samma sätt som Ramsey verkar närmast fixerad vid att klacka, verkar Song fått dille på att chippa bollar till RvP, eller den yta där Song anser RvP borde befinna sig. Och tja… Ibland blir det rödlök, ibland blir det fetaost.

Coquelin: 3/5. Vad han bjöds upp på EPL-rally i första halvlek. Jag var nästan orolig ett tag, tänkte att snart är killen knäckt, men tyckte ändå att han redde upp det hela rejält till slut. Han slet och sprang som en galning och tog också de där Artetatypiska smällarna, fick några frisparkar med sig (och förvisso även emot sig) och vann allt mer mark ju längre matchen led. Långt ifrån färdig som spelare, men oerhört lovande, såväl generellt som igår.

Rosicky: 2/5. Kom aldrig riktigt in i matchen under sina 45 minuter på planen, men jag förstår ändå inte varför han byttes ut. Måste ha varit en skada, men jag har inget hittat ännu. Gjorde ändå några patenterade försök att vända bort och upp för att löpa fram.

Gervinho: 3/5. Som vanligt som bäst på högerkanten, men inte illa pinkad heller på vänsterflanken i andra halvlek. Var väl inte jättespetslig som avslutare, borde satt ett par chanser eller förvaltat dem bättre genom att passa snett inåt, men utmanade sin gubbe, sökte upp medföljande ytterback, främst Jenkinson, och var ständig jobbig för de stelbenta randiga.

RvP: 2,5/5. Fick ta oerhört mycket stryk och hölls i stenhård tuktning matchen igenom. Hade detta till trots ett par lägen där hans kropp såg sådär härligt uttänjd ut. Där högerarmen håller bort bevakare medan vänsterbenet, en sisådär fyra-fem meter längre bort, trixar runt med bollen, helt utom räckhåll för försvarande spelare. Nu får vi bara hålla våra tummar, be till de goda fotbollsgudarna (om det nu finns några sådana efter gready-nasris ligavinst) och hoppas på att den wengerska övertalningsstrategin, kryddad med löften om klassinköp, så att Robin van Persie skriver på ett nytt kontrakt för klubben.

Benayoun: 3/5. Planens bäste enligt mig. Påpasslig vid förstamålet, ständig hjälpgumma och lektant till Santos och ypperligt klok som central mittfältare i andra halvlek. Och som många andra nämnt tidigare; ge killen ett kontrakt. För bättre truppspelare och back-up är svår att finna. Lojal och arbetande i det tysta när han inte får spela, för att sedan, när han väl får chansen, leverera när det behövs.

TW14: 1/5. Som vanligt helt osynlig, som vanligt så endimensionell så att man nästan blev generad. Måste ändå ge honom en eloge för den poängproduktion som han, trots sina tämligen ringa förutsättningar, lyckats knopa ihop i år.

Gibbs och Ramsey spelade för lite för att betygsättas, men jag vill ändå ge Gibbs en rak 5:a, oavsett spel, för hans närmast himmelska glidtackling/bollräddning/fotbollspoesi vilken kanske räddade CL-spel nästa år, RvP´s nya kontrakt och oss ifrån att inte sjunka som det röda vraket uppe vid Merseyside. My lord, vad snygg den var.

Wenger: 4/5. Chansade med Santos vilket man kan tycka precis vad man vill om, men vågade ställa över Ramsey för Coquelin och då få in Jenkinson på högerbacken. Borde satt in AOC istället för Walcott eller Ramsey, men matchade helt rätt när han satte in Gibbs och flyttade upp Santos istället för Gervinho. Får även ett rejält bonusbetyg för hans rakt igenom ljuvliga fallande i, en till synes helt oberörd, Pat Rices famn under de jobbiga slutminuterarna. Gå in på arsenalist.com och titta, det är manligt relaterande när det är som allra mest vackert. Bra jobbat, farfar.

Lite dj-la tur för en gångs skull: 5/5. Hur många gånger har vi inte mått lag vars målvakter gör säsongens match, just mot oss? Hur många Greens, random Wigan-, Wolves- eller Toonskeeprar har fått en att kippa efter andan och längta efter Paul Robinson? Denna gång fick vi Marton Fülöp, och äntligen fick vi möta en rätt kass målvakt, som kanske gjorde sin karriärs absolut sämsta match, just mot oss. Vad underbart, vad självklart ologiskt och vad fantastiskt rättvist.

Så nu är vi i hamn. Vi är fria och vi har sonat vår kärlek till laget genom ännu en match som går att beskriva som närmast tortyr. Men så står vi där efteråt. Yra av lycka, flämtande av lättnad och fulla av kärlek. Till vårt vackra lag, till våra hjärtans käraste och till den dag då vi föll och förälskade oss just i Arsenal. Tack skall du ha, dra åt h-vette och tack igen. Jag älskar dig, Arsenal. Du söndrar mig, du härskar mig, men du är också det som läker mig och gör mig hel.

Nu är vi med igen, f-n vad gott!

Bild från Flickr.com av "wonker".