Swansea hemma: The fall and the rise of the Jacks

Att få gäster från Swansea är för oss medlemmar i Arsenal Sweden något speciellt. För även om man inte kan tro det när man ser Svenne Banan På Stan, plufsig i konturerna lufsa omkring i mysbrallor och solkigt överdimensionerad t-skjorta, så härstammar vi faktiskt ifrån de stolta och atletiska vikingarna som, för dryga tusen år sedan försökte lägga världen under sina fötter.

Man skulle kunna likna dessa vikingar vid en sorts blonda scousers, fast med elaka tillhygge och tokiga hattar istället för söndertvättade Adidasställ. Nu skall du som potentiell vikingaättling, inte bli allt för darrig här. För med största sannolikhet så räddas du av den invandring som under senare årtusendet haft den goda smaken att krydda vår genbank, vilken således inte bara består av råbankande muskulatur, utan även med, i de flesta fall, en ganska rik mängd av kognitiva förmågor och goda intellektuella förutsättningar.

Så sätt du dig lugnt ned i båten, du behöver inte oroa dig för eventuella scousersgener och du kan känna dig lugn i att du slipper tandavfall, inavel och år på torken. Vi skall återvända till Swansea och den relation staden har till dina båtburna förfäder, detta då det var just dessa som enligt sägnen, skall ha namngivit staden. Namnet skall härstamma ifrån våra vänner vikingarnas benämning, Sveins Ö, vilket efter år av piskande atlantvindar och språkligt förmildrat överslätande golfströmmar, blivit just Swansea.

Swansea City AFC är nu, som första walesiska lag, en del av Barclays fantastiska Premier League. Och det är inte annat än att man unnar klubbens fans detta. För de om några, har fått erfara hur svårt livet med en stark känslomässig bindning till en fotbollsklubb kan vara. Maken till berg-och-dalbana är svår att finna. Efter att ha legat still i andradivisionen i nästan 40 år, rasade klubben under slutet av 60-talet ned i systemets fjärdedivision och var i mitten av 70-talet bara en omröstning ifrån att få tvingas lämna The Football Leagues seriesystem. 

Efter denna dipp, sköt klubben upp som en raket på den engelska fotbollshimlen och gick från botten till seriesystemets toppskikt på bara drygt tre år. Det andades framtidshopp och klubben levde livets glada dagar i dåvarande division ett mellan 81 och 83 innan ännu ett fritt fall tog vid. Ett fall som förde klubben ned i fjärdedivisionen redan till 1986 där den föll till föga för gamla synder av katastrofalt skött ekonomi, ständiga managerbyten och nästan arsenalska vårkollapser.

Mellan åren 1995 och 2003 hölls klubben fången i återkommande gisslandramas av ständigt pågående ägarkaos, maktstrider i styrelserum och managers som knappt han få igång kontorets TV innan de lämnade eller fick sparken. Klubben var i så dåligt skick att de, våren –03, räddade sig kvar i The Football League genom att i säsongens allra sista match vända 2-1-underläge i halvtid, vilket skulle inneburit degradering, till seger med 4-2 mot Hull och ett säkrat nytt kontrakt.

Efter att ha touchat ligasystemets dyigt sanka botten, gjorde klubben plötsligt helt om. Med en ny och fungerande ägarstruktur, en snar flytt till en modern och inkomstbringande arena samt med en styrelse som faktiskt kunde hålla sams, skapades det för första gången på mycket länge, någon form av stabilitet i klubben. Den gamle mittfältsdynamon Roberto Martinez inledde sin managerkarriär och tog klubben från en darrig plats i League One till en stabil position just under den absoluta toppen av dåvarande Coca Cola Championship.

Martinez lämnade sedan för Wigan och den nuvarande Videoton-tränaren Paulo Sousa avlade ett något fransyskt besök i klubben innan den gamle Mourinho-adepten Brendan Rodgers tog vid och, måndagen den 30 maj, tog upp klubben till Barclays Premier League.

Så med tanke på den resa som klubbens anhängare har gjort och genomlidigt är det inte annat än att man känner för dem. Och att man, bortsett från deras möten med Arsenal, verkligen unnar dem en mycket god, lugn och välfungerande trygg säsong 2011-2012.

Welcome you Jacks!