Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Röda mockaskor och pojkarna från Fenland

Davidsson och Mannen
fre 18 nov 2011 kl 06:53

För en massa år sedan arbetade D&M på en annan plats än idag. Där fanns en medarbetare, vi kan kalla honom L-Å, som alltid gick runt i röda skinn- eller mockaskor. L-Å såg ut ungefär som den tecknade versionen av Scooby-Doos bästis Shaggy. Och hade som favoritsysselsättningar att sälja egenproducerade bland-cd´s, arbeta på så många olika platser som bara var möjligt samtidigt samt snickra på sitt landställe. Allt för att hålla fru, barn och övriga släktingar på behörigt avstånd.

Om L-Å ansåg sig ha tid och hann med, så gillade han att sitta i en hörnsoffa, lägga fötterna på bordet och prata. Han kunde prata om precis allting, han var någon form av socialt unikum, fast specialiserat inriktad på envägskommunikation. Förutom att gå runt i färggranna dojor och pracka på folk blandskivor som de absolut inte varken behövde eller ville ha, så gillade L-Å att följa Norwich City FC. Så förutom de nämnda röda klickarna längst ned på denna man, så förekom allt som ofta även lite gult och lite grönt i denna multikolorerade socialsonderande palett.

e11y.jpgNär L-Å pratade om sitt Norwich City så, hade han på den tiden, ofta någon svensk, norsk eller finländsk landslagsman att berätta om. Det kunde vara en gammal boråsare eller en tunnhårig stockholmare på glid, men han kunde också prata långt och mycket om hur man lär sig tycka om ett lag som ganska få utanför East Anglia riktigt förstår den egentliga vitsen med. I alla fall enligt denne L-Å. 

Enligt honom var vitsen förvisso laget i sig. Ni vet de vanliga matcherna, resultaten och spelarna i laget. Den egna arenan att hålla kär, det fräsiga klubbmärket eller tröjornas vackra färger. Men enligt L-Å så var det mycket mer än så att hålla på ett lag som Norwich. För att hålla på Norwich var även att hålla på ett lag som ingen annan egentligen brydde sig om. Men också att hålla på ett lag som två gånger nästan varje år spelade The East Anglia Derby, ofta benämnt The Old Farm, som en referens till Rangers och Celtics ofta ganska laddade möten.

L-Å berättade om dessa möten mellan Norwich och lokalkonkurrenterna Ipswich och att de var väldigt lite av humoristiskt lättsamma tillställningar. Han berättade att detta derby, efter the Black County Derby mellan Wolves och Albion, ansågs vara det hårdaste i England. Om farmarsöner till farmarsöner som mötte generationer av avkommor till fågeluppfödande universitetslektorer med lång historia av ömsesidigt ogillande. Om ständig risk för övervåld, både på planen, läktarna och runt om arenan. Om två lag som i princip hela sin existens ha varit i samma serie som sin motståndargranne och om ständigt nya sätt att håna, förnedra och förgöra sina antagonister.

Kanske minns ni storyn som Johan Dahlqvist, i något Rule Britanniaavsnitt, berättade, om just detta derby? Om en match där båda klackarna spenderade 90 minuter plus tillägg, med att endast stå upp, peka mot motståndarklacken och skrika ”Sheepshagger, sheepshagger, sheepshagger”? Endast detta och ingenting annat, ingen sång, inga andra tillmälen under en hel fotbollsmatch. Respekt.

Den storyn drog L-Å redan i tidernas begynnelse för den på den tiden storörat lyssnande D&M. Och storyn om hur det känns att följa ett lag som ingen annan bryr sig om.

 

malik_ml_williams.jpg

Men var är chinosarna, L-Å?

Killarna från det låglänta Fenland är nu tillbaka i förstadivisionen. Det är med största sannolikhet till stor lycka för klubbens följare och troligtvis motsvarande olycka för antagonisterna Ipswich, vilka är kvar i The Championship. Mycket kommer att vara nytt för klubben från The Kingdom of East Angeles och mycket kommer att vara annorlunda gentemot senast de, säsongen 04-05, gjorde ett fransyskt besök i ligan. På samma sätt som det då var mycket nytt i förhållande till det 10 år tidigare dessförinnan avlagda besöket. Men D&M hoppas att intet är nytt i L-Å´s gulgröna hjärta, att det klappar på samma sätt och att hans känslor för klubben från det gamla krigarnästet i östra England, är desamma. För det kommer dessa kanariefåglar nog att komma att behöva.

 

Arsenal kommer att ställa upp med följande elva:

Szczesny
Hjärtesorg – PM4 – Vermaelen – Kebabfet
Song – Ramsey – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

 

Självklart är Koscielny aktuell för start och lika självklart borde Rosicky och Frimpong vara det, även om den senare just gjorde 90 minuter i reservlaget.  Eftersom både Rosicky och TW14, tillsammans med några andra, spelat två landskamper, bör dessa starta på bänken. Kanske får den i lanskamper stekhete Park ånyo en chans att spela engelsk fotboll och kanske för Benayoun möjlighet att fortsatt jobba på sin Wenger-ball. På twitter ryktas det om att Hjärtesorg har ont i ryggen, vilket i så fall borde öppna för Koscielny eller Coquelin på högerbacksplatsen.

Men egentligen spelar det inte så stor roll. Vi skall slå Norwich oavsett vilka som får spela. Trots att de börjat bra, trots att de bara ligger två placeringar under oss och trots att de vunnit både över Swansea, Bolton och Sunderland. Och trots att de spelat lika med både Stoke, Wigan, Blackburn och stora starka foolsen.

Så är jag hemskt ledsen, L-Å, The Boys from Fenland kommer inte att vinna denna match. Den lilla universitetsstadens gulgröna flaggor kommer inte att vina i vindar av stolthet och ärofylld seger. De kommer slokande hänga i konturlöshet, precis som en överarbetad småbarnsfarsa tenderar att göra. Eller som ett par allt för använda röda dojor tärda av en allt för ruskig höst.

Bilder: Flickr.com. Klubbmärke: "E11y" och de röda dojorna: "malik ml williams"