Det är just det här som allting handlar om

Vilken vecka det har varit för oss. Om vi tar med föregående helg i veckoflingpaketet så har vi spelat en bedrövligt påver 1-0-match och i och med Artetas sena mål lyckats göra slut på en 270 spelminuter lång torka. Vi har släppt in fyra mål på 37 minuter mot en liganykomling för att sedan vända på steken genom att dels både reducera och kvittera mellan 89:e minuten och matchslut, men också få se en osynlig man, Chamakh, göra två mål i en och samma match. Fem mål i baken för Boulds nya Arsenal följt av en upphämtning som gav oss upprättelsen vi väntat på sedan Phil Dowd krökte våra ryggar på St James’ i februari 2011. Och vi har lottats mot League Two-laget Bradford i Ligakuppens kvartsfinal.

Vi har varit nere i Hades och vänt, vi har kraxat om kris, avgångar och en ägare som inte bryr sig ett skit om klubben vi älskar och vi har satts på prövningar som ingen sunt fungerande människa egentligen borde välja att utsätta sig för. Men vi har gjort det av kärlek, av beroende och av det tight knutna band vi valt att ha med klubben. Vi har levt vårt liv med pausknappen bortmonterad och vi har tagit smällarna därefter. Men allt har varit värt lidandet, allt har varit värt plågan och allt har varit värt grubblandet. För sådant är livet, sådan är sporten och sådana är vi i våra relationer till klubben. Vi lider och vi jublar, vi älskar och vi hatar. Att för klubben och allt för det den ger och gav oss tillbaka.

Och som om detta inte vore nog, som om denna vecka inte redan innehåller på tok för mycket och som om vi inte redan är helt slutkörda. Som om det inte räckte så möter vi i morgon vid lunchtid Manchester United. På bortaplan. Med Mike Dean som domare och med Phil Dowd som back up. Ett United som förra helgen slog ligaledarna che£sky på bortaplan och som vilade tio delar av startelvan mot samma che£sky i ligakuppen i onsdags. Ett Manchester F-ckin United som sjunger ”We’re Man United, we get what we want”, som är självklart storbrorsstöddiga nog att bjussa på “Who The Fuck Is Man United?” och ett Man United som har den högst osköna vanan att faktiskt ha viss grund för att sjunga ”Top Of The League Always”.

Ett Man United som för några år sedan var på samma nivå som vi men som nu är ljusår framför oss och som har lämnat kvar oss hostandes i dammet som efter en hastig rivstart. Det kan ju bara gå på ett sätt, det kan ju bara gå åt h-vette och det kan ju bara sluta med en hemmaseger med utskåpning som kryddning. Eller hur? Och ändå kommer vi alla att titta, ändå kommer vi alla att ägna hela lördag förmiddag åt logistiska eller vidskepliga förberedelser och ändå kommer vi sitta där vid lunchmötet och viska ”tänk om, tänk om, tänk om, -hoppas, hoppas, hoppas”. För det är ju så det är i våra liv, det är det liv vi har valt och det valet vi gjorde har den här konsekvensen. Och vi älskar det. Vi älskar det lika mycket som vi lider av det. Och som andra lider av det.

Kommer våra spanska vänner Arteta och Cazorla månne få sällskap av Frimpong? Bild: D&M

Först hade ett primitivare jag planerat att låta rättvisan ha sin gilla gång och föreslå en startelva bestående av Szczesny bakom PM4, Vermaelen och åtta stycken Frimpong. Men efter noggrant övervägande och konsulterande av en mer mogen del av min personlighet, föreslår jag följande startelva:

Szczesny
Sagna – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – JW10 – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Bänk: Mannone, Koscielny, Jenkinson, Coquelin, AOC, Arsjavin och Chamakh/Eisfeld.

Back Five: physioroom.com hävdar att både Szczesny och Gibbs kommer kunna vara tillbaka i spel på lördag. Kan inte Gibbs spela så skall Sagna flyttas över till vänsterkanten och låta Jenkinson återfå högerbacksplatsen.

Mittfältet: Efter att ha släppt bilden av en tvåfotstacklande Frimpong på random gravid holländare med nr 20 på ryggen, så ser jag inte så många andra alternativ än ovan. Vi hade kunnat flytta ut Cazorla på högerkanten och ge plats åt Arsjavin på nr 10-positionen, men eftersom Wenger haft år på sig, och ändå bara gjort det vid två eller tre tillfällen, så kommer det inte ske på lördag heller. Men tanken är lockande, är den inte?

Anfallet: ”Vid avgrundens rand tar vi de största skutten”, skrev barnboksförfattare Walcott i tisdags och det tycker jag han skall få fortsätta med i morgon. Killen är ung och klarar av att ladda de i veckan tömda batterierna och med en förhoppningsvis stundande kontraktsförhandling har han i morgon allt att vinna i matchen mot ärkefjanten Evra.

Giroud kom i tisdags in och satte då ett rejält avtryck varför han är självklar i min startelva. Podolski har förvisso visat allt annat än gryende form, men denna match mot manu kommer att passa honom lika bra som de mot shitty och foolsen gjorde. Han kommer att vara kung, hans dynamiska triangulerande med Cazorla och Gibbs kommer att slita Burr 1 i stycken och Arsenalfansen kommer att sjunga ”Goldi Poldi, Halleluja” hela lördagskvällen lång i Glädjetåget hem till London.

För inte kommer väll Diaby att göra oväntad comeback? Bild: D&M

Gameplan: Precis som jag tidigare efterlyst så är rörelse utan boll/ständig spelbarhet en av nycklarna som, i detta fall, kan dyrka upp ett på många sätt rostande manuförsvar. En annan är det den senaste tiden i princip obefintliga kantspelet som både måste få fart och riktning rejält uppitchad tills i morgon. Våra yttrar måste ständigt vara i rörelse, dra isär manuförsvaret och skapa ytor åt Giroud, Cazorla och motsatt sidas ytterforward. De måste släppa långlinjesargen och komma in med rätt skottfot i det område där målen görs: Framför mål. I boxen. I skärselden. Där det avgörs.

En tredje nyckel till högoddsad bortapoäng är den följsamma och lyhörda matchcoachning som Wenger inte är direkt gjort sig känd för att utöva. Här möter han en motståndare som är mästare i denna konstart och matchen kommer att avgöras lika mycket från bänken som på planen. Vilken spelar får övertag på sin motståndare? Vem kan bryta mönstret och vem kan användas för att lura motståndaren att gå bort sig?

Kommer SAF att använda det traditionella kantspelet eller kommer han, vilket han gjort ett par gånger i år, helt att släppa ytterspelet för att, med hjälp av ungefär sjutusen centrala forwards, helt vinna banans mittendel? Hur får vi grepp om mittfältet och hur kan vi sätta deras kanske ganska sköra backlinje i gungning? Jag vet inte, du vet inte, vet Wenger?

Vi kan bara hålla tummarna, hoppas och dra vårt strå till stacken Utföra våra ticks och våra ritualer vilka ger Arsenal den extra fördelsboost laget så desperat behöver. Öppna rätt öl i rätt läge, torka oss med turhanduken efter duschen eller bära skjortan som alltid ger seger. Blanda rätt sorts dipp, köra rätt whiskymärke eller lägga halsduken på rätt armstöd i soffan.

Kom igen nu Gunners. Visa oss vad du och vi, tillsammans, är. För det är veckor som den här som allting egentligen handlar om. Det är crescendon som en match mot fienden uppe i Manchester vårt Arsenalföljande i en destillerad form är gjorda för. Den överhängande risken för smärta, för sorgen och för känslan av hopplöshet. Men också hoppet om upprättelse, om Underhunden som biter förtryckarens hand och den lille mannens sista spark som mot alla odds träffar rätt. Vi är Arsenal, vackraste laget i världen.

COYG.