Tre orsaker till att vi förlorade i lördags

Idag är det måndag och som om en måndag i november behövde hjälp med att framstå som grå, trist och bedrövande, så är det denna måndag första arbetsdagen efter att vi inte bara förlorat på Old Trafford, utan gjort det som ett synnerligen stympat, impotent och nästan knästående lag.

Jag har, liksom många andra, dryftat min ilska över den usla domarinsatsen, men om sanningen skall fram så hade vi inte vunnit matchen om så manu hade haft två, tre eller till och med fyra spelare utvisade. Vi blev, slutresultatet till trots, helt utspelade. Vi hade två skott på mål, manu rullade runt på ungefär 65 % av sin kapacitet och det värsta av allt är att det kändes som om de gjorde det medvetet. Som om de tyckte synd om oss. Som om vi inte längre var en värdig motståndare, utan något man ser ned på och skonar av barmhärtighet, av omsorg eller bara för att slippa stå ut med den förnedrades genans.

Det finns säkerligen tusentals saker som klubben, om nu de styrande bär på önskan om att vi skall åter till manu’s nivå, måste jobba på. Jag är ännu inte där och det är för mig ännu för tidigt att ta vägen över till lösningarna. Men jag kommer idag att peka på tre saker som var för sig och tillsammans gjorde det omöjligt att ens ta poäng mot ett lag som aspirerar på ligatiteln. De tre punkterna är, utan rangordning, följande:

Viljan som inte fanns
Hur många gånger har vi inte sett ett lag som på papperet, spelare för spelare, är sämre än motståndarna, vinna över en bättre motståndare? Där slutresultatet inte är en produkt av truppens samlade kompetens adderat med dess förmåga att samverka, utan har en ytterligare och avgörande tilläggsfaktor i viljan. Att vilja ta i de sista extra meterna i en löpning. Att trycka till bara ett uns extra i en närkamp, inte nödvändigtvis för att vinna den, men för att vid nästa tillfälle ha förskansats sig ett minimalt överläge. Som till nästa närkamp, genom ytterligare extra viljeinsats, kan optimeras till ett ännu lite större överläge, vilka tillsammans långsamt böjer ned den bättre motståndaren som till sist tvingas vika sig.

Viljan att ta ut sig så dj-kla mycket att man, när slutsignalen går, inte ens kan stå upp? Än mindre jönsa omkring och krama före detta lekkamrater, än mindre förnedra sig till att be om dess tröjor inför halvtidsvilan? Viljan att pressa sig så mycket att du bara kan luta dig fram och låta saliven, eller fradgan, lämna munnen för att få landa på gräsmattan?

I lördags såg våra spelare inte ens intresserade ut. De tog inte ut sig, de pressade sig inte och de gjorde det inte minsta svårt för det bättre laget att förbli överlägset bättre. Vermaelen, vars själva ledarskap bygger på viljan att ta den sista löpningens sista centimetrar eller trycka till den där lilla extra biten i närkampen, såg mest ut att vilja försvinna. Att vara någon annan plats, i någon annan värld. Och han var inte ensam.

Hela laget såg ut att vänta på att någon annan skulle ta initiativet, att någon annan skulle sätta igång maskineriet eller att någon annan skulle visa vägen. Ingen, bortsett från den något övertände Wilshere, den placeringssäkre BFG, och till viss del den kantlöpande Sagna, hade ögon som talade, som var närvarande, som ville möta Manchester United i fockin Manchester, och ge dem motstånd. Var har historien tagit vägen? Var någon stans var dagens möte mellan Keane och Vieira? Var var handskakningen med vitnande knogar? Var var fulspelet? Tunnelincidenten? Tändningen? Var någon stans var viljan? J-lar anammat?

Oförmågan att reagera på att ha blivit sönderlästa
Norwich hade gjort det, Schalke hade gjort det och i lördags också Manchester United. De hade läst oss sönder och samman, de visste vad de skulle göra för att stoppa oss och de gjorde också processen kort. Stoppar du Arsenals centrala mittfält, får du bort främst Arteta ur matchen, så har du skurit av allt vad anfallsspel Arsenal kan producera. Det är liksom inte hjärnkirurgi eller raketforskning att inse hur vi spelar boll, men Wengers totala oförmåga att förutse andras förmåga att förutse och förstå hur vi spelar, satte oss än en gång i klistret.

För vi rullade boll i backlinjen, vi hade vårt bollinnehav, men vi kunde inte göra någonting alls av det. Anfallarna var lika avskurna som nazisterna var i Stalingrad, som kontinenten är från England när dimman lägger sig över kanalen och lika kraftlösa som en maskin utan bränsletillförsel. Vi har under åratal bett om en plan B. En plan B som inte bara innebär långa bollar på en ensam target som slåss mot två mittbackar och en defensiv mittfältare.

Vad säger klubbägaren när shoppen inte behöver vara större än så här? Bild: Flickr.com: ”ynysforgan_jack”

Vår oförmåga att reagera på motståndarnas aktion är just nu det grepp vi faller på. Att vi ständigt spelar samma 4-3-3/4-5-1/4-6-0, med ständigt samma spelartyper på ständigt samma positioner är inget som sätter motståndarna i bryderier. Folk vet hur det är att möta Arsenal och uppenbarligen också hur de skall göra för att stoppa Arsenal. Och vår oförmåga att adaptera till detta gör det omöjligt för oss att vinna. Omöjligt för oss att hota, att vara farliga och att utmana. Vi fortsätter rulla boll, med svansen mellan bena, tills folk som inte är i backlinjen somnat, resignerat eller lunkat in i spelargången. Och ingenting händer. Vi chockar inte, vi förbryllar inte, vi gör det inte längre svårt för våra bra motståndare.

Att matchcoachning inte är Wengers styrka är ingen nyhet, men vårt problem är djupare än så. Klubben har valt att spela ett spel som vi dels inte har realkapital, dvs. spelarkompetens, för och som vi således inte ens behärskar. Men vi har också målat in oss i ett hörn av stelbenthet, av principer om hur fotboll skall spelas och av en nästan sjuklig ovilja att se när någonting annat måste tillsättas. En klok man sade en gång att ”om du försökt en sak tio gånger, utan att lyckas, varför inte försöka med dess totala motsats?” Däri ligger förmågan att överleva, däri ligger förmågan att utvecklas och bli bättre av en svårighet. Där var vi inte i lördags och där är vi inte idag.

För svag trupp ger för få alternativ
I lördags ställde vi upp med en vänsterback som helt saknar kunskap om försvarsspel. Vi hade en högerytter som inte ens är offensiv strateg, utan vars styrka främst är någon form av central box-to-box. Om dessa hade kombinerats, för att den andre skulle skydda den ene, hade jag kunnat ha viss förståelse för greppet, men som det utfördes i lördags väckte det bara en himla massa frågetecken.

När Cleverley visade bristande förmåga att hantera sin tändning, och därmed riskera ett andra gult kort, tog SAF bara ut honom och ersatte honom med Anderson. Anderson är väl inte guds bästa bolltrillare, men han är en stabil spelare med både defensiva och offensiva styrkor. När Wilshere visade samma position på randen till det röda kortet, vad hade Wenger då att sätta in? En förvisso lovande men synnerligen mindre kreativ Coquelin? En offensivt begåvad Arsjavin, men en Arsjavin som Wenger har gjort det till principsak att misshandla genom att sätta ut på kanten?

Bygger du ett centralt mittfält med spelare som Diaby och Rosicky så har du, hur bra dessa herrar än må vara, byggt på rank grund. Låter du bli att ersätta flyktade spelare med nya som är jämbördiga eller till och med bättre, så står du med sämre förutsättningar än tidigare och mindre chans att bli bättre. Arsenals trupp har sakta men säkert monterats ned och är idag både sämre och tunnare. Vi saknar inte bara alternativ rent systemmässigt utan även när det gäller spelarval.

Skall du vara en klubb som utmanar om titlar så måste du, om spelarna inte är uppvuxna på tillväxthormoner och således immuna mot skador, i princip ha två spelare på varje position som utmanar om en plats i startelvan. Det har inte Arsenal idag. Vi har, när samtliga spelare är hela, en bra startelva och en acceptabel bänk. Men eftersom vi fortsätter förlita oss på spelare som pendlar mellan gröngräset, sjukstugan och rehab, så har vi inga spelare att sätta in när det behövs. Vår trupp är, i nuläget, helt enkelt både för tunn och för dålig.

Arsenal är idag inget lag som kan utmana en titelaspirant och vi aspirerar i nuläget heller absolut inte själva på titlar. Lördags stilla tillrättavisning gjorde detta smärtsamt uppenbart. De tre ovan nämnda problemen måste samtliga lösas om klubben skall ha en framtid som storlag. Jag kommer, i senare inlägg, att återkomma till klubbens svårighetsbild. För den är, tyvärr, enormt mycket större och komplex än dessa tre punkter.

På återseende då. För ont skall med ont fördrivas.