Headmaster Ritual: Tantsnusk för mognande soffpotatisar

Under 80-talet växte det fram en helt ny litterär genre i såväl Sverige som övriga världen. Vissa gav den namnet FNL, efter de tre pelarna Flärd, Lidelse och Njutning vilka hela genren var byggda på, medan andra var mer pragmatiska och tillät sig att se även de uppenbart semipornografiska inslagen. Författarhimlen fick se nya stjärnor såsom Jackie Collins och Colleen McCollough, men även margit Sandemo och Jean M. Auel fick rejäla uppsving.

Folk bollade omkring med titlar såsom ”Hollywodfruar”, ”Sagan om Isfolket”, ”Törnfåglarna” men även den något oväntade tonårshiten ”Grottbjörnens Folk” och självklart var genren vi här talar om den med det föga smickrande och lika lite Nobelprisnafsande namnet, Tantsnusk. Miljöerna var ofta dekadent flärdfulla men kunde också vara nästan primitivt basala, och gemensamt för böckerna var de väl ingående beskrivna sexualakterna vilka, till skillnad från pornografin, alltid beskrevs ur ett kvinnligt perspektiv med mannen som objekt. Det var Kvinnor Kan på väg mot Girl Power, som tog en liten andningspaus vid hemmafruns långsamt släpande tillvaros alla behov av uppiffning och ekivoka injektioner.

Idag har Tantsnusket fått en renässans. Kvinnor omkring dig läser ”Fifty Shades of Grey”-triologin, genrens förlagsjättar säljer miljonentals exemplar/år bara i Sverige och du har tvingats konfrontera begreppet ”mammaporr” som del av dina hasande vardagsrutiner. Om vi ser över den manliga motsvarigheten och bortser från den uppenbara, det avklädda samt i sammanhang som denna blogg, högst opassande, vad vinner vi då? ”Guns’n Ammo” säger någon, ”Handbok för Jakt och Fiske”, säger en annan. Jag säger tisdags och onsdagskvällar framför TV’n, i sällskap av The UEFA Champions League.

För denna, den moderna fotbollens kronjuvel, har samtliga de tantsnuskskoefficienter som går att kräva. Flärd? Check. Lidelse? Check. Och Njutning? Check. Vuxna män gör saker med varandra-generationen har växt upp och fått sällskap av Extra Allt- och Jag Hejar På Zlatan-generationerna och utbudets överflöd fyller rikets stugor med ren och skär fotbollsmasturbation.

För några år sedan var Arsenal själva sexualakten medan vi idag i bästa fall är ett väl beskrivet förspel. Vi får fortfarande vara med och vi nämns fortfarande vid namn, men vi stjäl sällan de stora rubrikerna, vi är näst intill aldrig punkten dit det starkaste strålkastarljuset riktas och är endast i undantagsfall med ända till crescendot. Vi tog idag emot Montepiller i grupp B’s näst sista omgång. Samtidigt spelade Schalke 04 mot Olympiakos, varför ena ögat var på skärmen och den andra på mobilens direktrapportering från Gelsenkirchen. Det var lite sång, lite dans, lite naket och ni såg själva både hur matchen utformade sig och vilket resultat den förde med sig för laget i våra hjärtan och för fortsättningen av The UEFA Champions League grupp B.

Första halvlek, eller i varje fall första 30:o, var rena sömnpillret med felpassningar, interngnabb och bristande initiativförmåga. I andra tog vi däremot tag i initiativet och ganska snart kändes det säkrare. Och efter att Wilshere, efter en fullblodssweet assist från Giroud, fått göra sitt första mål sedan comebacken och Podolski, även det efter en magiskt framspelning av Giroud, gjort årets mål, kunde man sitta i soffan med tryggt grepp om pungen och grymta Ich bin klaaar, för alla och en var som absolut inte ville höra på.

Inte mycket till footyporn, men tre oerhört sköna poäng vilka, tillsammans med Schalkes vinst mot Olympiakos, gör oss redo för ännu en holmgång nere i fuskets urmoders ursköte, Camp Nou. Vi njuter av de tre poängen, av att vi är vidare till åttondelen och att det ljusblå storlaget från Manchester, återigen, inte är det.

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick jobba med det löste han bra. Vaken utrusning i 13:e minuten och ett par gediget lugna insatser i luften. Närvarande, påtaglig och stensäker.

Sagna: 2,5/5. Var inledningsvis lite blyg och höll sig på egen planhalva. Slog också bort en del passningar som inte hittade rätt destination, men var i slutet av första allt mer påtaglig då han började gå upp och göra högerkanten mer livfull.

BFG: 3/5. Bortsett från bortgången i 45:e, var han hur rätt som helst, matchen igenom. Gör det enkla, gör det underskattade och gör det oerhört  rätt. Körde efter ca halvtimmen även Christiano Mertesacker, vilket var rena frälsningen för den oinvigde. 

Koscielny: 3,5/5. Höll på att ge oss ledningen med en snygg nick som tyvärr träffade den så kallade överliggaren i 10:e och var oerhört vital i båda ändar av planen, matchen igenom. Stod rätt, bröt flärdfullt och såg så där härligt nasty ut i varande närkamp. 

Vermaelen: 2/5. Ingen laterall direkt och kom ofta lite på småmellis i sitt positionsspel. Vägde upp en del av detta med sitt slit och slog ett underbart inlägg, med högern, som till slut ledde till 1-0-målet.

Arteta: 3/5. Får det svåra att se enkelt ut, med sitt enormt uppoffrande defensiva slit i det tysta. Visade, vid ett par tillfällen, även fin bollbehandling när han vågade sig fram ur DM-skuggan och klev fram i banan.

Wilshere: 3,5/5. Började matchen uselt med felpass efter felpass men jobbade sig tillbaka på ett alldeles underbart sätt genom att använda sin smarta fysik och sin never-say-die-attityd. Oerhört bra på små ytor och tråcklade sig genom Montepellierförsvaret. Otroligt skönt mål och otroligt skönt för oss att se honom göra det. För hans skull och absolut för vår egna.

Cazorla: 3,5/5. Såg ett tag ut att vara på väg helt ur matchen, men tog även han sig tillbaka, dock med sina ljuvliga långpassningar och sin närmast magiska blick för spelet. Linkade ihop bra med Podolski, men stödde även högerkanten när så behövdes. Bra, viktig och medverkande i nästan allt som skedde framåt.

AOC: 2/5. Hade ett par spännande försök till instick och tog även ett par skott vilka lovade gott. Men kom sedan inte riktigt igång. Hade behövt utmana mer, vara mer avig och bli mer hotfull för fransmännen.

Giroud: 4/5. Gjorde förvisso inget mål och borde satt chansen som Podolski gav honom, men var ändå en högst bidragande faktor till denna seger. Bortsett från de två världsklassassisten han bjussade Wilshere respektive Podolski på, så hämtade han sig kungligt från en någon oskärp start. Med tanke på hans höggradiga deltagande i båda målen, går det inte att sätta något annat betyg. Mycket bra.

Podolski: 4/5. Älskade hans supertykna tillrättavisning av Wilshere, när han i matchens början bara ärkenonchalant pekade vart han skulle ha fått bollen. Följde upp med ett ständigt slit och ständigt tagna löpningar, även om passningarna han fick inte var mycket att jobba med. Gjorde ett par fina inbryt, vilka samtliga föll i glömska i relation till hans underbara mål i 63:e. Årets mål?

Planens samlade domarkår: 1/5. En huvuddomare som petade i allt och älskade sitt gula, tillsammans med linjemän som hade ungefär 7000 felbeslut, var ändå ingenting emot de fullständigt miserabla kläder killarna på Adidas tvingat dem bära. Någon måste sätta ned foten, säger jag.

D&M: 5/5: Jag får däremot full pott där jag iklädd en tracktop från sista året på Highbury och knaprade popcorn som en brunstig bäver. Jag måste ha varit en oerhört smakfull syn. Synd att ingen fick njuta av den bara.

Men skit samma. Vi är vidare, vi är bäst och vi lämnar blodspengardopade uppkomlingarna shitty (och förhoppningsvis även che£sky) bakom oss och gläds också lite extra åt att vi nu fått ”Mr It's a fact” tillbaka till EPL att, i varje fall för stunden, hämningslöst få skratta åt. Grattis oss! Det har vi gjort oss förtjänta av!