Headmaster Ritual: Black Swan

Har ni sett den lite småsyffiga, eller som det heter, psykologiska, thrillern Black Swan som gick upp på biograferna för några år sedan? Filmen där Natalie Portman porträtterar den unga ballerinan Nina Sayers, som kämpar för att få den dubblerande huvudrollen som Odette/Odile, där den förstnämnda är oskuldsfullt god och den senare förföriskt ond, i en uppsättning av Tjajkovskijs Svansjön. Den väna Ninas personlighet matchar dubbelrollens goda sida, medan rollbesättningskonkurrenten Lilys matchar den mörka och vi får under filmens gång inte bara se en himla massa själslig suspekthet, utan även se Ninas mindre oskuldsfulla sidor växa fram allt mer, och efter hand i allt mer elaka former.

För att fira sitt 100-jubileum använder dagens gäster Swansea City FC i år, ett guldigt klubbemblem, men har ju vanligtvis färgen svart på sin svan i klubbskölden. Om de är att betrakta som en Odette eller Odile är jag inte rätt man att svara på. Men mitt hjärtas klubb, Arsenal FC, har under de senaste dryga femton senaste åren burit en tung börda av självpåtagen godheten och som varandes förkämpe för den goda, väna och ickecyniskt oskuldsfulla fotbollen.

Tyngda till marken av detta godhetens ok och av den sämsta ligastarten på mannaminne tog vi idag emot de svanklädda gentlemännen från Wales och frågan inför matchstart var inte bara om vi kunde resa oss upp ur poängtappandets träskmarker, utan även om vi skulle göra det som fotbollens oskuldsfulla Odette eller i form av en fotbollscynisk Odelie a la pre Wenger.

Matchen rullade igång och inga svar kring någon av frågorna gavs. En första halvlek som var ungefär lika underhållande som när en hallucinerande Nina Sayers rev av sig nagelbanden förbyttes till en stunds god fotboll i början av andra. När man så, uppfylld av fotbollens godhet, satt och väntade in ett Arsenalryck, så hände det som nu för tiden f-n i mig alltid händer. Vi går bort oss. Och vi ger bort matchen till motståndarna. Ett par individuella misstag adderat till övertrötta och ickeroterade play-makerskallar och ännu en helg är förstörd.

Det hände ingenting, sedan ingenting, sedan gick allt åt h-vette. Helgen är förstörd, och frågan är vad herrar Wenger, Glazzzidis och pösmunkarna i styrelsen skall göra för att inte hela säsongen även den skall vara förstörd. För nu får de hoppfulla och oskuldsfulla säga vad de vill. Nu är vi ute på en rejäl träskdans. I djup skit.

Szczesny: 2/5. Fin dubbelräddning i 14:e och en synnerligen tjusig reflexräddning i 83:e, kunde inte rädda oss denna dag. Szczesny sjönk i sällskap av de övriga och han kunde ingenting göra för att hindra skeppet från att läcka.

Jenkinson: 2,5/5. Fram till 0-2-målet var han matchens spelare tillsammans med Mertesacker. Han hade slagit fina inlägg och kämpat som en galning, men agerandet vid 0-2-målet kan, trots hans övriga agerande, inte generera ett högre betyg.

BFG:2,5/5. Positionssäker och brytningssäker. Övergiven på 0-1-målet och något frånvarande när  spiken slogs in i Arsenalkistan.

Vermaelen: 2/5. Var en nästan karikatyrisk version av sig själv. Varvade underbara glidtacklingar med att helt gå bort sig och sälja ut laget, som vid 0-1-målet. Höll tempot uppe och försökte verkligen, men är helt enkelt inte bättre just nu.

Gibbs: 2/5. Helt synlig i första halvlek men piggare och mycket mer delaktig i andra. Det räckte dock inte till, då han fick till ungefär noll samarbeta med Gervinho.

Arteta: 1,5/5. När Arteta gick med upp i anfallen såg Arsenal supergiftiga ut, men när han safade var vi lika trint blekfeta som vi brukade. Ironiskt nog så var det hans närvaro man saknade när Swansea tog ledningen, när de hade hela oceaner av yta framför Arsenals backlinje. Var är en DM when you need one?

Wilshere:2/5. Glimtade till men trampade enormt med vatten. En av få som försökte gå framåt, men fick inte mycket ut av sitt slit. Ett par spännande instick vilka, med mer kompetenta mottagare, kanske kunnat resultera i något. Hoppas killen har ett stort hjärta för klubben, för det kommer vi att behöva.

Cazorla: 1,5/5. Helt osynlig i första halvlek, men med en bra period i början av andra. Ser, precis som mot Villa och Everton, sliten och trött ut och fick, till syvende och sist, inte ut så mycket av all den kompetens som han ändå visade då och då.

Walknopp: 2/5. Ojämn och blandade lovvärda försök med riktiga juniormissar. Kunde inte följa upp sin goda prestation senast, utan var mest walcottig i sitt framträdande.

Podolski: 1,5/5. Varken usel eller kass, men tämligen intetsägande matchen igenom. Hade ett par fina link-ups med Cazorla respektive Gibbs, men tja... Det gick väl sådär, va?

Gervinho: 1/5. Helt osynlig första 25 men var bättre på vänsterkanten än när han promenerade in i mitten. Saknade matchen igenom tempo, missade det han fick att jobba med och drog ned tempot så fort han fick bollen. Ingen stikertyp, direkt.

D&M: 5/5. Den enda idag som kommer ifrån matchen med äran i behåll. För som en nedisad parallellslalomåkare har jag sladdat omkring lördagen igenom. Eftersom jag är tokförkyld tillät jag mig att gränsla första porten i ett överhoppat morgonträningspass, men tog därefter in ett stort antal hundradelar genom att ta femton åttaåringar på ett så kallat biokalas och dopa dem med popcorn, lördagsgodis och festis.

Denna hastighetshöjande stakning följde jag upp genom att vara socialt välfungerande värd för middagsbjudning, vilken, oups, råkade vara planerad på ett sådant sätt att gästernas fotbollsintresserade del, som av en slump, erbjöds underhållning (nåja) i form av Arsenal vs. Swansea. Med svettiga armhålor, igenimmade Cebeglasögon och hoptrasslade Elanskidor äntrar jag till slut den familjefaderliga prispallen och hystar upp den relationella Orreforsgloben i luften. I skrivande stund dricker gästerna grogg, varför hustomten blir entledigad för lite bloggande.

Konklusion: Precis som merparten av innevarande säsong har gjort, så visade denna match med all sin tydlighet hur förstenande vi står i ett varken-eller-läge. Vi är varken det ljuvligt bolltrillande Arsenal vi var för några år sedan, men inte heller det elakt cyniska Arsenal vi var under George Graham.

Vi är bara ett tämligen medelmåttligt bolltrillargäng i övre delen av tabellens mitt. Vi är Fulham, Sunderland eller kanske spurs. Vår stolta historia till trots så är vi inte mer än så. Vi går med vinst och mustascherna frodas tillsammans med pengahögen borta i Wal-Mart-land, men vi sitter här och lyssnar på ekot av ett prisskåp som aldrig fylls på. Samma tomhet som en god person utan ett mörker, som en ondska utan hopp om godhet eller som en Odette utan en Odile.

Denna match var bedrövligt tråkig vilket sedan övergick till ren bedrövelse. Lojt, trött och mediokert. Ett Arsenal som är mer foolsen än Champions League, mer Norwich än barca. Vi är mer identitetslösa idag än under Bruce Rioch och fallet vi står inför kommer bli obönhörligt, smärtsamt och synnerligen förutsägbart. För klubben har successivt skjutits i sank. Medelmåttligheten är numera norm och vi lyckas f-n i mig inte ens vinna över ett lag som gör sin andra säsong någonsin i högstadivisionen. Bedrövligt, tröttande och så otroligt onödigt.

Det finns inget vackert i dagens svanesång. Bara falskspel och oskönt gnissel. Bara plufsig övermättnad och bristande koll på läget. Otroligt dåligt och vanvettigt tråkigt. Vad har vårt Arsenal tagit vägen?