Medlemmar: 8700 st.
Visa menyn

Dagen då ordningen återställs

Davidsson och Mannen
fre 6 mar 2015 kl 16:04

Först vill jag slå fast att jag har oerhört svårt för så kallat lillebrorskomplex. När Sveriges näst största stad måste vara så enormt inbjudande, så himla rolig och så abnormt evenemangsfylld, bara för att den är mindre och således mindre betydelsefull än landets huvudstad. Eller som när vissa människor, främst män, måste kompensera en eventuell kortvuxenhet med att alltid ställa sig för nära och för påträngande andra personer och därmed annektera den sfär som i högsta grad går att anse som privat. Eller som när en liten fotbollsklubb i norra Londons utkanter tillverkar DVD-skivor bara för att de lyckats vinna en enda sk-ten match över sina avsevärt mer framgångsrika rivaler, vilka ändå alltid hamnar ovanför den lilla klubben i tabellen.

Jag måste erkänna att jag tycker uttryck som dessa är tämligen oangenäma. Jag kan förvisso tycka lite synd om personerna som bär på känslorna men jag tycker ändå att uttrycken för dem känns onödiga, lite nedslående och högst ocharmiga. De där överambitiöst avledande manövrarna från de uppenbara tillkortakommandena, uträknade trixen för att trolla bort betraktarens blick från det alla kan se och de patetiska finterna som ändå aldrig går hem eftersom verkligheten alltid är så smärtsamt påträngande. Jag kan förstå varför de finns, men det gör dem ändå inte vackra.

Med detta nedskrivet vill jag försöka närma mig måndagens match mot Manchester United. På Old Trafford. Och jag vill göra det utan att halka på det lillebrorskomplex, som likt ett bananskal ligger utlagt framför oss att trampa på. För är det på något ställe i världen som Arsenal krymper till en liten rynkig ärta så är det på Old Trafford och är det i relation till något lag vi känner oss underlägsna så är det just intill Manchester United. För i vår närhet blir de stora stygga United, som gör som vad vill och som alltid får vad de vill ha. Och i deras närhet blir vi det unga, oerfaret osäkra och valpiga Arsenal som förvisso kan spela hur fin fotboll som helst, men som ändå får se oss besegrade av ett sk-tmål eller två, av en domartabbe eller tre, eller av en lika naiv som ideologisk självdestruktivetet.

Vi kan stå för vackra visionismen och tilltalande ideologin, de står för pragmatism och cynism. Och lika mycket som jag hatar dem för det, lika mycket beundrar jag dem. Lika mycket jag avskyr dem för att de vinner då vi förlorar, lika mycket önskar jag ibland att vi någon gång kunde vara lite mer som de är. Lite styggare, lite starkare och lite mer. Lite längre, lite större och lite äldre. Att det var vi, och inte de, som såg nedåt och tryckte till lite sådär extra otrevligt. Lite mer stark, lite mindre klen. Lite mer smart, lite mindre naiv. Lite mer storebror och lite mindre lillebror. 

Den allsmäktigt fulländade bilden av vinnande. Bild från Bildbyrån.

För jag vill inte ha det såhär, jag vill ha det som det var förr. När matcherna mellan United och Arsenal var högintensiva, tuffa och smått omöjliga att förutse utgången av. När vi hade spelare som inte bara var tekniskt och spelmässigt begåvade utan också var elaka, cyniska och nästan skrämmande i sin smått obscena strävan att vinna. Där vinsten inte var ett av flera alternativ, där vinsten var lika självklar som allenarådande. Där det inte fanns någonting som hette risken att förlora, där det bara var möjligt att vinna. Där du kunde heta vad du ville, men då namnet på bröstet ändå var det du spelade för.

Vi kan ställa upp med vilken startelva vi än önskar, jag föredrar följande: Ospina, Bellerin, Mertesacker, Koscielny och Monreal. Coquelin, Cazorla och Özil. Oxlade-Chamberlain, Giroud och Sanchez. Men egentligen är inte startelvan och vilka spelare som står där på Drömmarnas Trädgård det viktiga, utan på vilket sätt vi står där. Inför matchen mot city lät Wenger spelarna själva välja taktik, mot Monaco var det Wenger som bestämde. Jag kan inte med tydlighet nog understruka dessa matchers diametrala motsatser. Och jag kan inte tydliggöra dess olikheter mer än att just nämna dem som exempel.

Årets Manchester United är, de höga kostnaderna och de vackra spelarnamnen till trots, bara en skugga av sitt fornstora jag. Men ställer du dem bredvid Arsenal kan du ge dig f-n på att de presterar skyhögt över vad de brukar göra. Så därför måste Arsenal spela som vi gjorde mot city, inte som vi lät bli att göra mot Monaco. Dessa tre lag är förvisso helt olika varandra, men matchens oändliga dignitet knyter dem samman till en gemensam knut i våra magar. Vi måste ha tålamodet vi hade mot city, vi måste ha smartheten och vi måste ha tilliten till vår egen metod. Allt det vi inte hade mot Monaco måste vi ha mot United.

Vi skall hålla vår backlinje låg, hålla ordentligt rent framför den och sedan slå om i omställningar mot deras tämligen mediokra backlinje. Vi skall strunta i det vackra spelet och lura upp dem i lika förförande som säkerhetsinvaggande bollinnehav. Det får kosta vad det kosta vill, de måste besegras, med vilka till buds än stående medel. De skall luras och vi skall vara smarta. De skall lockas att tro att de kan få någonting vi sedan rycker undan i allra sista sekunden. Och vi skall vara de som visar oss smartast, mest cyniska och mest begåvade. Vi skall vara starka, de skall vara svaga, vi skall vara stora, de skall vara små och de skall vanka ut med sänkta huvuden efter att ha tvingats halka på lillebroderns bananskal i en match där de förlorar och vi vinner på deras hemmaplan. Där vi ställer saker och ting till rätta. COYG.

Kommentarer

Bild för daddy dj

Så här känner nog de flesta av oss som varit med en tid, men nån gång måste det ju vara vi som är stora stygga vargen, som det är nu finns det ju ingen i utd som vi måste stoppa dom är ju rätt mediokra rakt igenom men som du skriver så gillar ju utd att äta oss levande. Men nu jävlar ska det stämmas i bäcken. Bra skrivet som vanligt vill jag bara säga.

Bild för Jonas Eriksson

Håller med helt och hållet. Fan vad jag skulle vilja se våra gubbar lite elakare, lite råare och lite fulare. Ser tyvärr ingen sån i din uppställning ;). 

Skulle vara Kos, Coquelin och Giroud då kanske? 

Men vi bara MÅSTE få en seger på måndag. 

 

Bild för Davidsson och Mannen

daddy dj// Först: Tack för berömmet, värmer oerhört! Sedan, ja. Det är nog många med oss som känner precis så här. Vi är trötta på att klättra upp på altaret och göra oss till offer i dessa dreglande varjars kula. Vi är trötta på att vi krymper och låter dem bli större än oss, bara för att det är de vi möter och kanske också för att det är just där, på Old Trafford vi spelar. Nu måste det bli ett slut på detta, nu måste det bli ordning!

jonas eriksson// Nej, precis som du är innne på så saknar dagens Arsenal de kvalifikationer vi hade då. När vi hade Vieira, Adams och Keown, men även Parlour om så behövdes. När vi hade fullblodsgalningen Lehman i målet som ständigt skapade förvirring -bland motståndet, med sina tokerier. Idag är vi för väna, för strömlinjeformade och för lätthanterliga. Jag vill självklart inte mana till galenskap eller elakhet, men ibland helgar ändamålet medlen. Och här är målet så oerhört viktigt; de måste nedläggas, vi måste, som du är inen på, bara få en seger på måndag.

Bild för Fredde

Jag tar gärna en elak spelare, dock inte på ett Diego Costa sätt. Jag ser snarare att Koscielny får Rooney totalt ur balans med en kapning, där han råkar toucha bollen innan han totalt klipper benen på Rooney. Men å andra sidan, finns den aspekten kvar i något lag på CL-nivå? Visst finns det fysiska lag, men det finns väldigt få lag som faktiskt får motståndarna ur balans med fysiskt spel idag.

Det är ytterst sällan det är fullskaligt krig på planen som det var mellan Vieira och ärkeidioten-Keane.

You win some, you draw some

Bild för Brattis

Håller med dig i ditt resonemang D&M. Problemet är att hitta en elak spelare, det ska vara Coq i så fall. Hur är det med Walcott? Är han skadad igen, eller? Skulle vilja ha honom i stället för Ox för just omställningarna och Walcott hittar målet bättre än vad Ox har gjort sista tiden. Receptet måste ju vara att låta spelarna bestämma taktiken och göra en repris av City-matchen.

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Lars-Göran Ehn

Mycket trevligt skrivet som vanligt och skönt att läsa att du i alla fall inte helt tappat tilltron till att vi kan få med oss ett bra resultat hem. Jag undrar hur det skulle se ut om vi satte in glidtacklartrion Coq, Flamini och Rociscky men det skulle förstås bli aningen obalanserat minst sagt.

 

Bild för George Adams

Ja , allt ex Stoke gör på planen är inte av ondo. Eller hur? 

;-)

Bild för Davidsson och Mannen

Freddee// Nja... jag håller med om att Costa är mer oskön än lockande galning, synnerligen osympatisk figur med löjliga spottande och snorkletande. Barnunge! Som du säger, Koscielny ja bra förslag. För mig är det inte bara elakhet a la kapningar, mer av vi-skall-fan-i-mig-inte-förlora jag är ute efter. Detta vs vår, som jag ibland känner det, lite småmesiga attityd.

Brattis// Elakhet, ja och som jag var inne på i svaret till Freddee så är det förvisso elakhet men framför allt den totala oviljan att förlora, dvs. aldrig, aldrig vika ned sig. Och det tycker jag vi saknar idag.

Jobber// Tack för berömmet, oerhört härligt att få det! Och ja, spännande glidtacklingstrio du tagit fram, känns skön på något sätt!

George Adams// Nej, jag tycker de och andra Pulistränade lag (nu eller i historien) har en pragmatism som jag är oerhört tilltalad av. Liksom motsatsen till vår naivism och idealism. Och Stoke är inte bara sparka-av-benen-på-folk. Så absolut, jag håller med dig.

Bild för Fredde

Tur tröjan slår aldrig fel! Framförallt en fa-cup titel nu med den och city skalpen. Tog med den till idre vilket jag gjorde helt rätt i! Så JÄÄÄVLA underbar seger! 

You win some, you draw some