Dagen då ordningen återställs

Först vill jag slå fast att jag har oerhört svårt för så kallat lillebrorskomplex. När Sveriges näst största stad måste vara så enormt inbjudande, så himla rolig och så abnormt evenemangsfylld, bara för att den är mindre och således mindre betydelsefull än landets huvudstad. Eller som när vissa människor, främst män, måste kompensera en eventuell kortvuxenhet med att alltid ställa sig för nära och för påträngande andra personer och därmed annektera den sfär som i högsta grad går att anse som privat. Eller som när en liten fotbollsklubb i norra Londons utkanter tillverkar DVD-skivor bara för att de lyckats vinna en enda sk-ten match över sina avsevärt mer framgångsrika rivaler, vilka ändå alltid hamnar ovanför den lilla klubben i tabellen.

Jag måste erkänna att jag tycker uttryck som dessa är tämligen oangenäma. Jag kan förvisso tycka lite synd om personerna som bär på känslorna men jag tycker ändå att uttrycken för dem känns onödiga, lite nedslående och högst ocharmiga. De där överambitiöst avledande manövrarna från de uppenbara tillkortakommandena, uträknade trixen för att trolla bort betraktarens blick från det alla kan se och de patetiska finterna som ändå aldrig går hem eftersom verkligheten alltid är så smärtsamt påträngande. Jag kan förstå varför de finns, men det gör dem ändå inte vackra.

Med detta nedskrivet vill jag försöka närma mig måndagens match mot Manchester United. På Old Trafford. Och jag vill göra det utan att halka på det lillebrorskomplex, som likt ett bananskal ligger utlagt framför oss att trampa på. För är det på något ställe i världen som Arsenal krymper till en liten rynkig ärta så är det på Old Trafford och är det i relation till något lag vi känner oss underlägsna så är det just intill Manchester United. För i vår närhet blir de stora stygga United, som gör som vad vill och som alltid får vad de vill ha. Och i deras närhet blir vi det unga, oerfaret osäkra och valpiga Arsenal som förvisso kan spela hur fin fotboll som helst, men som ändå får se oss besegrade av ett sk-tmål eller två, av en domartabbe eller tre, eller av en lika naiv som ideologisk självdestruktivetet.

Vi kan stå för vackra visionismen och tilltalande ideologin, de står för pragmatism och cynism. Och lika mycket som jag hatar dem för det, lika mycket beundrar jag dem. Lika mycket jag avskyr dem för att de vinner då vi förlorar, lika mycket önskar jag ibland att vi någon gång kunde vara lite mer som de är. Lite styggare, lite starkare och lite mer. Lite längre, lite större och lite äldre. Att det var vi, och inte de, som såg nedåt och tryckte till lite sådär extra otrevligt. Lite mer stark, lite mindre klen. Lite mer smart, lite mindre naiv. Lite mer storebror och lite mindre lillebror. 

Den allsmäktigt fulländade bilden av vinnande. Bild från Bildbyrån.

För jag vill inte ha det såhär, jag vill ha det som det var förr. När matcherna mellan United och Arsenal var högintensiva, tuffa och smått omöjliga att förutse utgången av. När vi hade spelare som inte bara var tekniskt och spelmässigt begåvade utan också var elaka, cyniska och nästan skrämmande i sin smått obscena strävan att vinna. Där vinsten inte var ett av flera alternativ, där vinsten var lika självklar som allenarådande. Där det inte fanns någonting som hette risken att förlora, där det bara var möjligt att vinna. Där du kunde heta vad du ville, men då namnet på bröstet ändå var det du spelade för.

Vi kan ställa upp med vilken startelva vi än önskar, jag föredrar följande: Ospina, Bellerin, Mertesacker, Koscielny och Monreal. Coquelin, Cazorla och Özil. Oxlade-Chamberlain, Giroud och Sanchez. Men egentligen är inte startelvan och vilka spelare som står där på Drömmarnas Trädgård det viktiga, utan på vilket sätt vi står där. Inför matchen mot city lät Wenger spelarna själva välja taktik, mot Monaco var det Wenger som bestämde. Jag kan inte med tydlighet nog understruka dessa matchers diametrala motsatser. Och jag kan inte tydliggöra dess olikheter mer än att just nämna dem som exempel.

Årets Manchester United är, de höga kostnaderna och de vackra spelarnamnen till trots, bara en skugga av sitt fornstora jag. Men ställer du dem bredvid Arsenal kan du ge dig f-n på att de presterar skyhögt över vad de brukar göra. Så därför måste Arsenal spela som vi gjorde mot city, inte som vi lät bli att göra mot Monaco. Dessa tre lag är förvisso helt olika varandra, men matchens oändliga dignitet knyter dem samman till en gemensam knut i våra magar. Vi måste ha tålamodet vi hade mot city, vi måste ha smartheten och vi måste ha tilliten till vår egen metod. Allt det vi inte hade mot Monaco måste vi ha mot United.

Vi skall hålla vår backlinje låg, hålla ordentligt rent framför den och sedan slå om i omställningar mot deras tämligen mediokra backlinje. Vi skall strunta i det vackra spelet och lura upp dem i lika förförande som säkerhetsinvaggande bollinnehav. Det får kosta vad det kosta vill, de måste besegras, med vilka till buds än stående medel. De skall luras och vi skall vara smarta. De skall lockas att tro att de kan få någonting vi sedan rycker undan i allra sista sekunden. Och vi skall vara de som visar oss smartast, mest cyniska och mest begåvade. Vi skall vara starka, de skall vara svaga, vi skall vara stora, de skall vara små och de skall vanka ut med sänkta huvuden efter att ha tvingats halka på lillebroderns bananskal i en match där de förlorar och vi vinner på deras hemmaplan. Där vi ställer saker och ting till rätta. COYG.