Medlemmar: 8705 st.
Visa menyn

Bäckarna mellan Awans och Madrid

Davidsson och Mannen
tor 6 jul 2017 kl 16:26

Jag fäller upp kragen mot ett regn som tycks blåsa mot mig från sidan, nästan underifrån. Jag går på ett lapptäcke till gata där jag kryssar fram mellan djupa gropar och taffligt utförda lagningar som redan verkar vara på väg att ge vika. Sprucken betong, igenbommade fönster och lukten av uppgivenhet. Jag har åkt mjölkpallståg drygt en och en halv timme, suttit på en immig buss i en halv och sedan promenerat ungefär lika länge. Jag är trött, blöt och kall. Adresslappen i min hand är näst intill förstörd av regnet och jag är snart på gränsen att ge upp. Till slut hittar jag gatstumpen jag letat efter. Jag sneddar över till trottoaren på motsatt sida och tar sedan vänster. Säkerställer att numret på huset verkligen är detsamma som på lappen, drar ett djupt andetag för att stålsätta mig och knackar på.

Mannen som öppnar är klädd i en säckig och urblekt sporttröja, i mysbyxor med hål på ena knät och är barfota i plastsandaler som en gång i tiden kan ha har varit ljusblå. Ansiktet är plufsigt uppsvullet, handslaget kallt, fuktigt och har lika mycket spänst som en självdöd Östersjöfisk. Med flackande blick hälsar han mig välkommen, rosslar tungt och tar stöd av dörrposten innan han visar mig vidare in i vardagsrummet. Frågar vad jag vill ha att dricka, ber mig ursäkta den uppenbart uteblivna städningen och ber mig sitta ned där jag själv behagar. Jag söker efter en lämplig plats, förbi högar av tomma cigarettpaket, urdruckna vinflaskor och tillknycklade snabbmatslådor.

Väl sittandes börjar jag fråga mannen om hans tillvaro, om hans erfarenheter och hur han ser på sin egen roll i historien. Han berättar om förhoppningar han en gång hade, om drömmar han närde som ung och om så högljudda kras så många relationer, genom åren, har gått i. Hans röst är monoton, han är uppgiven och bitter och fattigdomens skam har sedan många år skurit sig in likt en rostig kniv i hans själ som han själv uppger, för länge sedan, lämnade hans kropp. Han säger sig leva ensam, och ingenting i det mörka och nedgångna rummet får mig att tro något annat. Att han är arbetslös och under många år stått med kepsen i hand för allmosor utan att ha blivit given några och att han för länge sedan slutat tro på upprättelse eller monetär kompensation. Jag ser en man som ingenting har kvar, som ingen vill veta av men som så många parasiter, världen runt står i evig skuld till. Jag känner lukten av gammal intorkad svett, av mögel och finkel och av en tillvaro helt utan framtid.

163 mil från mannens ruckel till hus, lyser solen på klarblå himmel. Jag har bytt rock, jeans och boots mot ledig vit skjorta, beige linnekostym av löst sittande snitt och ljust bruna espadrillos. Jag flanerar stillsamt längs med hus av välputsat glas, på skinande marmorplattor i jämna rader och i sällskap av högst välmående europamedborgare i samhällets monetära toppskikt. Här vilar inga sorger, här finns inga problem utan bara spännande utmaningar att anta och här låtes livets goda rulla var dag på kontoret. Under ett reklamfritt parasoll sitter en välbyggd man i marinblå kostym och läppjar på en cortado. När jag presenterar mig reser sig mannen artigt, ger mig ett bergfast handslag och håller min blick gisslan några sekunder för länge. Detta är en person som verkligen har vett att veta sitt värde.

Mannen jag träffar i den behagliga skuggan berättar genast om sina visioner för den europeiska toppidrotten, om några av alla hans klienter och om hur väl hans planer slagit ut genom åren. Han säger sig vara en modest person som inte vill skryta, men är samtidigt synnerligen mån om att jag inser de enorma effekter som hans värv har bringat dagens lagidrottare. Hur han en gång för mer än tjugo år sedan faktiskt ritade om hela idrottsvärldens karta. Hur han förde makt, mandat och mammon från de stora, stygga idrottsklubbarna, över till de hårt kämpande bollspelarna som satt som gisslan högt uppe i klubbarnas strikt avskilda torn. En hjälpande hand till de som en behövde, en stabilisator i en då orättvist gungande sjö, ja nästan någon sorts toppidrottens Robin Hood, kan man säga, hävdar mannen innan han lutar sig tillbaka i rottingstolen och knäpper händerna över den bara aningen putande magen.


Paradise Street i Bradford, en solig fredagseftermiddag. Bild: D&M.

Männen jag har träffat är Jean-Marc Bosman och Jean-Louise Dupont. Två män som en gång i tiden gick sida vid sida in i dåvarande EG-domstolen i Luxemburg och stämde skiten ur FIFA och organisationens regelverk. Sida vid sida för den lille mannens rättigheter mot de stora idrottsliga orättvisorna och därefter sida vid sida med breda leenden och händerna höjda i segergester. Idag är det inte bara mer än 150 mil emellan dem, det är oceaner. Och däremellan seglar parasiterande pirater och låter sina piskor vina över såväl fotbollsklubbar som dess fantaster. Eller låt oss i stället säga som det egentligen är, över sportens konsumenter.

För sedan Bosmandomen föll har inte bara kapitalet flyttats från klubbarna till de enskilda toppspelarna, den har också fört med sig att makten flyttats från klubbarna till spelarna och för regin till detta pekorala drama har spelaragenterna stått. Ett helt skrå har gjort livnäring av en oreglerad marknad där själva incitamentet är en tankevurpa som vilar på tron på att en fri marknad har någonting att göra med ordet frihet. Spelaragenter som ljuger och intrigerar, som söndrar och härskar och som gråter ut i tabloidpressen över klubbar som förvägrar stackars bolltrollare deras drömmar, när spelarna vill klättra högre i fotbollshierarkin och tjäna ännu mer cash, samtidigt som de har signerat ett juridiskt bindande kontrakt med nuvarande klubb. Agenter som också vill få dig och mig att tro på lögnerna, som vill hjärntvätta oss konsumenter att sympatisera med enskilda spelare, mot klubbarna och således även mot klubben i just våra hjärtan.

Den som får betala är du och du gör det när du köper nya bollskor till grabben, årets matchtröja eller när du köper en stiligt tracktop att hänga i när arbetsdag övergått till häng i TV-soffan. Du betalar det höga priset för att bibehålla din relation till såväl specifik klubb som sportens elit i stort. Men du betalar också genom att köpa produkten toppfotboll. På de senaste fyra åren har priset för att se Champions och Premier League ökat med mer än hundra procent. 100 %! Kan du begripa? Och visst, vi har ju det fria valet att inte vara konsument av produkten de stora bolagen säljer och således inte se Arsenal spela. Och ja, vi är fria konsumenter på en oreglerad marknad. Men glöm att den marknaden är fri. Det är bara, så här drygt 20 år senare, andra händer som hållersitt grepp kring andra strupar. Och där Jean-Marc Bosman idag är alkoholiserad, nedgången och övergiven av forna kollegor, där har Jean-Louise Dupont och hans gelikar inga som helst gränser för sitt överflöd. Där Bosmans kollegor i dagens toppfotboll tjänar pengar som belgaren ens aldrig kunde drömma om där står han idag totalt utblottad. Allt medan ditt och mitt fotbollsintresse blir många bäckar små som ger stor å, en å som rinner rakt ner i spelare och agenters fickor. Från din till deras. Från Jean-Marc Bosmans till Jean-Louise Duponts.

Jag älskar fotbollsklubben Arsenal. För mig är spelarna pusselbitar som av lämpade personer skall läggas ut till en fantastisk helhet. Spelarna är inte några föremål för dyrkan i sig. Inga halvgudar som förtjänar att leva efter andra normsystem än vad du och jag gör. Och de präster och påvar som går i fronten för spelarnas makt ger jag heller inte mycket för. Jag vill ha en fotbollsvärld där spelare stannar i sina klubbar, som inte låter sig förföras att hoppa från trappsteg till trappsteg utan bidrar till att föra nuvarande klubb framåt och uppåt. Där klubbarna är fria och inte är cementerat fjättrade i fasta skikt, beroende på om dess ägare kan ljuga fram luftslott till sponsordealar eller inte. Den frihet som Bosmandomen var ämnad att medföra har bara skapat avstånd mellan spelare, klubbar och klubbarnas supportrar. Bara skapat cynism, orättvisor och större gap mellan fattiga och rika klubbar. Bara flyttat makten från, i de flesta fall, tämligen solida institutioner som fotbollsklubbar en gång var till personlighetsstörda agenter som sparkar nedåt och är högst villiga att vandra över lik för avkastning. Och vem är det som betalar för denna avkastning? Klubbarna, javisst. Men vilka är det som får betala det egentliga priset? Ja, du. Säg det…

Kommentarer

Bild för Fredde

Ja hur kunde det bli såhär? Makten är hos vidriga agenter som Raiola och Mendes. Vad gjorde egentligen Raiola som gjorde att han förtjänade en halv miljard i betalning ifrån United? En part han egentligen inte representerade. Varför fick inte Pogba uppfylla sin dröm som var att spela för Real Madrid? Varför vägrar en 18 årig målvakt skriva ett kontrakt med klubben som för ett halvår sen var "hans klubb"? En klubb som vill göra han till ledaren av en nysatsning, därtill så får han en REJÄL löneförhöjning om han skriver på kontraktet. Hur kan det ens gå rykten om att en spelare kräver £400 000 i VECKAN?

Hur kan dessa agenter manipulera spelarna såpass? Hur kan så många spelare flytta för att en agent vill det? Hur kan det efterföljande klubbvalet blir den klubben som betalar mest till agenten? Vilket i många fall skulle anses vara en ren muta.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Fredde// Många oerhört relevanta frågor du ställer oss. Tyvärr har jag inga svar. Mer än de jag nämnde ovan: Att den "fria" markad som skapades efter Bosmandomen inte alls är fri, den är bara en konsekvens av att makten berövades klubbarna och fördes över till spelarna. Spelarna som i sin tur tog hjälp av Det Nya Skrået, som idag tillåts parasitera vår sport utan adekvata ramar och regler.

Hade inte fifa och uefa varit så genomsyrade av nepotism hade detta redan varit löst. Ett FFP som hade upprättshållts, med statuerade exempel, det hade fungerat. Men som vi alla vet var ju bara det luftslottet byggt för att Platinis egen son satt i ett psg som då ännu inte fått sin ekodopare...

Bild för Fredde

Och så hände det igen. Lukaku till United, Raiola fick £10m för att skriva på. Det är ingenting annat än en ren muta.

Chelsea matchade alla bud förutom det till Raiola vilket man får anta var det som gjorde att övergången inte genomfördes.

Uefa/fifa är ingenting annat än ett skämt. Blatters största utmanare genom åren var en kille som var för rik för att mutas.

FFP fungerar som elitlicensen gör i Sverige idag. Se till att över tid gå plus. Hur du gör det, spelar ingen roll. Ifall Roman Abramovitj vill ha sitt ansikte som huvudsponsor i Chelsea och han betalar en miljard per år för det så är det helt okej.

Men hela Raiolas korrupta affärsidé är så jääävla vidrig. Att ingen utreder de här betalningarna. För mig är såna här betalningar en ren muta. "Betala mig £10m så väljer min klient eran klubb!". Det måste vara olagligt.

You win some, you draw some

Bild för George Adams

Bra text D&M. Riktigt bra.

Det är många företeelser och personer som har del i denna tråkiga utveckling, så även från vår klubb. Att Bosman mfl, och olika agenter typ Raiola är ursprunget till denna infektion är klart men dom är verkligen inte ensamma. Spelare, Ägare och andra klubbledare, managers. Listan kan göras hur lång som helst.

Riktigt tråkig utveckling är det i allafall. 

Bild för Byarum

Har precis läst Olof Lundhs bok och skiten skvätter väldigt bra även i Sverige. Det är väldigt mycket som är korrupt även hos oss. Allt från spelaragenter, medieagenter, SvFF och Sef. Boken är egentligen en oerhört sorglig läsning, som på ett väldigt tydligt sätt förklarar korruptionen på olika nivåer inom fotbollen. Från FIFA och Uefa till SvFF ner till distrikten,,,

Ingen rolig läsning för någon som älskar fotboll, men nyttig. 

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Freddie// Killar som Raiola (och Mendes) är lysande exempel på Bosmandomens konsekvenser. Precis som du är inne på så är det en fullständigt vidrig bransch som mutkolvarna i fifa och uefa helt ohämmat låtit skapas av sig själv. Och ja, FFP var väl ett vackert, om än Plattini-nepotistiskt präglat, förslag, men fungerar inte i verkligheten. NÅGOT måste sätta stopp. Och dessa NÅGOT/NÅGRA är och förblir fifa och uefa. Men så länge de bara tänker på att göda sina kassakossor så lär väl inte mycket hända.

George Adams// Stort tack för berömmet. Texten blev lite mer journalistisk än vad jag egentligen hade tänkt mig. Orsaken till det är att jag blev så uppretad när jag skrev, så jag liksom inte kunde hålla mig till bilderna utan plötsligt såg mig glida in på ren faktaförmedling. Ovant D&M-grepp! Men ja, en oerhört tråkig utveckling. Sedan är väl Arsenal ett, i varje fall relativt, undantag. Vi har ju vägrat förhandla med Mendes och har väl bara någon i juniorlaget som är ägd av Raiola, annars inget? Fast visst, så länge vi inte tydligare driver frågan är ju vi alla medskyldiga, så även vår klubb.

Byarum// Jag har läst en del ur den och jag kan, precis som du, vittna om att det är en sorglig läsning. Hur alla kliar ryggar och låter sig klias för att kunna hålla kvar sin plats i strålkastarljuset. Och folk som firade Bosmans seger över fotbollsklubbarna. Hur lite begrep inte de?

Bild för Fredde

Nu tänker inte jag på Fifa/Uefa i första hand som ska utreda såna betalningar som den Raiola fick när Lukaku skrev på förr United. Utan snarare en åklagare.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Fredde// Ur moralisk och etisk synvinkel förstår jag helt att du vill driva in killar som Raiola i den civilrättsliga fållan. Men där finns inte heller några juridiska nät att fånga fula fiskar som Raiola i. Ur en civilrättslig vinkel är Raiola bara smart som lurar korkade klienter, köpare och överordnade att köpa det han vill saluföra och det på, allena, hans premisser. En bra affär är ju liksom inte straffbar.

Däremot står jag fast vid att den avreglering som Bosmandomen medförde måste korrigeras och ge oss ett transferlandskap med tygliga och trovärdiga regleringar. En FFP som upprätthålls och som straffar de som bryter mot regler är ett sätt. Ett uefa/CL-gemensamt lönetak är en annan väg att gå. Reglera agentarvoden en ytterligare. Jag är villig att testa det mesta, för målet måste ju endå, egoism satt åt sidan, att få tillbaka en trovärdig och jämnare fotbollsvärld? Där lag tävlar på lika villkor, där pengarna stannar inom fotbollen (klubbar och spelare), utan parasiterande mellanhänder och där produkten görs möjlig att konsumera för majoriteten, inte bara de med höga inkomster.

Bild för Fredde

Det jag menar är att Raiola är anställd av Lukaku för att sköta förhandlingar å hans vägnar. Att då United betalar £10m direkt till Raiola kan inte ses på ett annat sätt än en ren muta och korruption även ur ett samhällsperspektiv. Chelsea var överens med Everton och angående Lukakus kontrakt. Men ville inte betala mutan till Raiola, därav ingen affär.

United betalade den summan och så skrev Lukaku på direkten för ett sämre lag än alternativet som förmodligen aldrig kom till Lukaku eftersom Raiola förmodligen inte ens presenterade det för honom.

Om det här är lagligt inom EU (eller var som helst) så är det fel på lagarna. Fifa/Uefa kan inte göra något. Om det är det lagligt i samhället hur ska dom kunna förbjuda det?

Grejen är ju också att Fifa/Uefa öppnade upp för alla möjliga personligheter när man avreglerade hela branschen för agenter.

Ja hela idén med transfermarknaden är att pengar ska sippra ner till gräsrötterna. Nu sker det, men när agenter tar så mycket borde mer pengar sippra ner. 

You win some, you draw some

Bild för Byarum

Det är inte utan att man sneglar på landet som betraktas som kapitalismens högborg och där man inom hockeyn nästan har ett socialistiskt system,,,,

Det känns jäkligt schysst på många sätt....

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Fredde//Hm... Ja, jag ser din poäng, absolut. Och spännande att byta ut ordet "agentarvode" mot "muta", för Raiolas insats och makt hamnar då i en helt annan kontext. Så jag är nog benägen att hålla med dig (och det inte bara för att jag tycker Raiola och alla andra av hans sort är skitstövlar och avskum rakt igenom). Visst vore det roligt att dra det i EU-domstolen? Visst skulle det kunna bli en vattendelare med lika mycket sprängkraft som själva Bosmandomen i sig?

Fast å andra sidan (och nu kommer min svart cyniska själ in i bilden) så är väl EU-domstolen vilandes på de fria rörligheterna vilkas grundpelare är den destilerade och avreglerade kapitalismen. Den de kalla för fri... Så ja, jag ger mig. Och håller med dig.

Byarum//Ja, den paradoxen är ju rakt igenom underbar. Att vi skall vända oss till kapitalismens urmoder för att råda bot på vår egen sjuka. För jag har för mig att samtliga fyra stora ligor, inte bara hockeyn, har lönetak? Och än roligare blir det om man kikar på farmarligorna som, efter hockeyns WHA och IHL, är benhårda med truppstorlekar, lönetak och kontraktshantering. DET vore drömmen!