Medlemmar: 8707 st.
Visa menyn

Syrran, Lennart och jag

Davidsson och Mannen
tis 15 maj 2018 kl 12:49

Jag gick väl ungefär i högstadiets senare del. Hade hockeyfrilla, Levis 510:or och NWOBHM-tishor mest hela tiden. Spelade lila metallicfärgad Ibanez Roadstar i det totalt livsfarliga metalbandet Dungeon, fick hångla rätt friskt med representanter för det motsatta könet och körde en ansenligt trimmad Puch Dakota runt om i den lilla sovstaden. Jag var lagom uppkäftig mot ett lagom antal lärare, fick lagom många kvarsittningar men var också tillräckligt charmig för att komma undan med en ganska stor del av det hela. Jag var antagligen sådär lagom mycket rebell som hårdrocksungar med visst kulturellt kapital på sitt uppväxtkonto var på den tiden. Jag skall inte glorifiera det förflutna, men jag måste nog säga att jag hade det riktigt bra.

Min tre år äldre syrra var för ung för att köpa ut sprit till mig och hade nog inte heller valt att göra det om hon hade kunnat, men hon hade däremot en pojkvän som medförde en himla massa fördelar. Lennart. En snäll ung man med stort intresse för bilar i allmänhet och SAAB 99:or i synnerhet, med en lägenhet som jag fick sova över i om festligheter inte skulle komma till mina föräldrars kännedom och en lagom glidande moral, vilket möjliggjorde vissa …skall vi säga transaktioner av alkoholrelaterad art. Något som var en lika stor statushöjare som glädjespridare, som socialt smörjmedel gentemot ovan nämnda motsatta kön.

Lennart älskade min syster och han var snäll mot såväl henne som hennes lillebror, dvs. jag. Han lagade trasiga SAAB-bilar, lästa Steven Kingromaner och tog det ganska soft. Han var aldrig otrogen mot henne, blev ytterst sällan arg och hade hyggligt trevliga kompisar. Den enda egentliga nackdelen med Lennart var hans musiksmak. För han gillade band såsom Rolling Stones, Toto, Saga, Marillion och andra lite så där lagom mjuktuffa akter. Vi kunde förvisso mötas där min musiks softaste delar stötte på hans musiks hårdaste kanter, men i många lägen stod vi långt ifrån varandra i dessa, på den tiden, livsavgörande frågor. Men eftersom han köpte ut öl till mig, lät mig sova ruset av mig i hans/deras soffa och var snäll mot min syrra var vår relation fantastiskt bra. Jag gillade verkligen Lennart, vi var olika, men gillade varandra.

Allt var som det heter frid och fröjd tills den dagen då Lennart inte längre var spännande nog för min syster. Eller ja …till den dag då hennes kärlek till honom hade sinat och tagit slut. Jag minns det som att hon skötte deras separation bra men han blev ledsen och jag förlorade en säker leverantör. Och jag minns att hon låg i sitt flickrum och gång efter gång lyssnade på en låt som han hade lärt henne tycka om. Level 42:s ”It’s Over”, där den annars famöst slappbasspelande Mark King sjöng om hur han bad sin exflickvän förstå och förlåta honom för att han inte längre kommer komma tillbaka till henne. ”You gave me everything, and now I’m breaking your heart. You know that I don’t mean to tear your world apart”. “I would never leave, if I thought you couldn't stand the pain. A letter in hall, is written on the wall. A letter with no words of love at all. Because it's over. And I ain't coming back.” “And as I walk into the lonely afternoon, I feel sad enough, I feel bad enough. And all the times when you are lonely where you are. Please don't hate me then, I just could not pretend.”

Så kände syrran för Lennart och separationen till honom och så känner jag på många sätt i relation till Arsène Wenger och min separation till honom. För nu är det över och han kommer inte komma tillbaka till klubbens managerkontor. Jag vet att syrran från början älskade Lennart och att hon verkligen önskade honom allt gott i livet. Jag vet att jag en gång i tiden kände kärlek till Wenger, om än kanske mer som till en fader eller i varje fall äldre mentor värd att beundra och att jag önskar honom allt gott i hans liv efter Arsenal. För jag är både ledsen och oerhört lättad att det är över. När beskedet kom så blev jag smått chockerad, jag blev jätteglad men kände även vemod, som inför en oundvikligen kommande separation.

För det är ju just en separation det är. Du som läst bloggen har gång efter annan fått stå ut med mitt ältande om Wengers alla brister och tillkortakommanden, men du har också kunnat läsa om den respekt och kärlek jag kände inför honom under så många år. Om du klickar dig runt i arkivet kommer du inte bara finna surkletigt gnäll utan även texter kryddade med beundran, respekt och någon form av den växande sonens kärlek för den allt mer skrumpnande fadern. Och nu har vi separerat. Han från klubben och således även från sådana människor som du och jag. Det är över och vi kommer inte komma tillbaka till varandra han, vi och klubben.

Jag känner glädje, lättnad och lite vemod över att han nu efter alla dessa år faktiskt har lämnat oss. Men jag känner även en glädje över det sättet han fick göra det på. För även om det ganska klart framgår att han hade velat stanna kvar på sin post ännu en säsong och att det var klubben som valde att skilja honom från den, så fick han ett vackert avslut. Självklart hade det varit ännu bättre med en Europa Leagueseger, men hade han sparkats efter säsongen hade han berövats på de vackra ceremonier som nu kom att kanta hans sista veckor i klubben. Den splittrande fangruppen kunde förenas i ett avsked som var lika respektfullt som förlåtande, lika glädjefyllt som präglat av tacksamhet för det han givit oss och lika mycket tillförsikt som hyllande.

Efter alla år av spekulerande, efter alla år av strider inom fanskaran och efter alla år med allt längre avstånd mellan Arsenal och ligasegrarna, är det nu över. Vi har vandrat i dagar av mörker, i nätter av våndor och till slut kommit ut på andra sidan. Jag känner glädje, tillförsikt och för första gången på ganska länge, den där pirrande känslan av förväntan. Vi kan nu öppna fönstret och vädra ut det unkna, fylla våra lungor med syresatt luft och med tillförsikt vandra ut i morgondagen. För trots allt det fina han gav oss, precis som Lennart gav syrran och mig, så är det över och jag det är jag glad över. Tacksam för det han gav mig, lite småsur för att han inte lämnade tidigare men framför allt lättad. Och glad. Och tacksam. För allt han gav oss och tacksam för att vi nu går skilda vägar. Because it's over.

Kommentarer

Bild för George Adams

And life goes on ....

Tumme på det D&M. Känner igen mig mycket i texten!

Spännande blir det att se vem som tar över...

Bild för Davidsson och Mannen

GA// Visst är det så, visst går livet vidare. Vi möts, vi skiljs och förhoppningsvis hittar vi tillbaka till varandra som vänner. Jag hoppas att Wenger får sin plats på finläktaren, vinkar till publiken och får sin uppskattning. Att Arsenal kan ta nya ta för att återta den position vi en gång hade, som Wenger tog oss till men inte förmådde hålla oss kvar på.

Tack för berömmet och gott att du känner igen dig!

Bild för Micke

Som vanligt en bra text, som sätter ord på även mina känslor! Jag har också velat ha ett byte på positionen några år nu, men blev väldigt förvånad över att min största kännsla var sorg vid beskedet.. 

Spännande tid framför oss nu! 

Bild för Torbjörn Nylin

Fantastiskt fin text, hatten av. Vad man ser fram emot nästa säsong nu, tänk om det blivit ytterligare en under AW. Vilken skillnad! Hoppas bara alla kommer stötta vår nästa tränare oavsett vem han är. Vi var så många som bytt ut AW mot vad som helst de sista åren, dags att leva upp till det

Captain Tony A på Twitter 

Bild för Sral

Skönt att du känner glädje och förväntan för vad som komma skall. Det gör jag också - för Arsenal. Men jag trodde i min enfald att fanskaran skulle enas, att det skulle bli ett ”vi”. Men så är det inte och så kommer det inte vara heller. Hoppas du kommer fortsätta vara glad och hoppfull kring Arsenal. Känns som det är bäst för mig att dra mig tillbaka från den här sidan. Kommer bland annat sakna dina krönikor, men kanske det är bäst såhär. Allt gott!

Bild för Davidsson och Mannen

Micke// Tack som attan och kul att du känner igen dig. Och ja, förändringen är efterlängtad men känslorna de väcker kan ibland förvåna.

TN// Stort tack för det värmande berömmet! Och visst är det skillnad. Oavsett vilken manager det blir så sipprar en tillförsikt fram, en tillförsikt som vi inte kännt på länge. Spänning, nerv och längtan efter att nästa säsong skall börja. Som vi kände förr i tiden.

Sral//Men wattaf-ck? Vadå dra dig tillbaka? Vadå bäst såhär? Det är ju nu det börjar! Jag delar totalt din önskan om att fansskaran skall enas, då vi kan njuta av att inte vara ständigt för eller ständigt mot exempelvis tränaren. Varför lämna nu?

Bild för Sral

Därför att man tydligt märker att det kommer vara precis på samma sätt framöver också. Precis samma splittring, samma tjafs och allting. Det kommer en ny tränare att vara oense om, och är det inte det kommer det vara något annat. 

Bild för Jonas Eriksson

Fantastisk text som alltid. Som vanligt så slår du huvudet på spiken. Känner igen mig själv i så otroligt mycket. Man önskar kanske man hade fått hångla lika mycket som dig bara. ;) 

Men vad hände med dig då Sral? Nedstämd och bitter? Kom igen nu. En stor skara människor kommer aldrig att tycka lika och vissa gör allt för att få sin röst (text) hörd. Och tyvärr så är det dom mest negativa som hörs mest. Men är helt säker på att du inte ger upp. Det kommer en ny tid nu. Och hur den kommer se ut är för tidigt att säga. Men visst är det väll spännande? 

 

Bild för Sral

Jag är positiv och förväntansfull för Arsenals framtid. Ska bli mycket spännande att följa den. Det jag inte ser någon ljus framtid på är att hänga här på forumet. Folk får självklart tycka vad de vill, men jag hamnar mest i bråk ändå, och är trött på det. Sen spelar det självklart in att min mormor dog i fredags. Det gör en såklart ledsen, men man får också perspektiv och undrar varför man håller på och slösar tid med att bråka med främlingar på nätet. Och det jag just nu får ut av att vara medlem här är väl då att hamna i bråk. Arsenals fanskara är splittrad och bråkig, och kommer fortsätta vara det framöver också.

Bild för Davidsson och Mannen

JE// Tack som attan för det härliga berömmet och kul att du känner igen dig. Sedan är det ju med hånglet som med så mycket annat; man insér inte hur bra man har det förrän...

Sral//1: Beklagar verkligen din förlust och klart att en sådan händelse lätt spiller över på känsloläget. För allting hänger ihop. 2: Jag tycker som Jonas, att det vore synd om du lägger ner ditt kommenterande här (eller i forumet) för oavsett om vi hållt med varandra eller inte tycker jag att du varit respektfull i tonen och hållt god ton. Så jag ber dig omvärdera din inställning. Hoppas det vänder för dig!

Bild för Sral

Jo, men tycker också att vi alltid har haft en god ton emot varandra. Och du tar dig alltid tid att svara på alla som kommenterar dina krönikor. Det är något jag kommer sakna i så fall.

Bild för Sral

DM, om du vill ta dig tid att forska i varför jag funderar starkt på att skita i detta kan du alltid kolla in mina senaste gräl med Mickys och Elias eller hur gunbod håller på i min nystartade tråd. Känns inte som att det är värt att hålla på...

Bild för Jonas Eriksson

Men se det så här Sral. Varför ge sig in i diskutionerna som inte ger dig nått? Du väljer ju det själv? Så lägg tid och engagemang på sånt som ger dig nått annat än irritation och besvikelse. Finns många här som har vettiga saker att säga. Och det finns lika många olika viljor och tankar. Och det vi alla har gemensamt är att vi vill se Arsenal lyckas och vinna troféer. 

 

Bild för Sral

Ja, det har jag frågat mig själv också. Men har ju inte lyckats förut. Dessutom är det inte som att jag söker upp bråket, ofta är det mitt sätt som retar upp en del. Så varför ge sig in i diskussioner som inte ger annat än bråk? Precis så. Det är därför jag funderar starkt på att skita i detta. Finns andra platser att läsa nyheter om Arsenal samt diskutera om man skulle vilja det.

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Ja, för mig är detta och andra forum en fantastisk möjlighet att dela med sig och få ta del av andras åsikter. För mig är det en självklarhet att vi, oavsett åsikt, behandlar varandra som vi själva önskar bli behandlade, dvs. respektfullt, taktfullt och sakligt. Jag har inte hunnit fördjupa mig i forumets kultur just nu, men detta vore väl något för moderatorer/föreningens styrelse att jobba med, eller hur? Så, ge inte upp!

JE//Ja. Håller med.

Bild för Sral

Moderatorer och föreningens styrelse har gjort och gör ett jobb för forumets kultur. Ingen skugga ska falla över dem, mycket har hänt på sistone. Det är mest att jag har en förmåga att hamna i blåsväder, vilket är enormt tröttsamt.

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Förmågan att hamna i blåsväder ja. Den är vi ett par som bevingats med, själv har jag rest lång väg till det harmoniska leende jag bär på just nu. Och nu vill jag inte lägga mig i, men det här med kommunikation via tangentbord är ju inte den mest subtila kommunikationskanalen som finns i världen, så varför inte utmana dig med ett år till här i föreningen? -Som en träning? Som lärande för livet? Då har förhoppningsvis lång tid kvar och så mycket vinster att göra, med att träna och optimera dig redan nu. Vad säger du om den? :-)

Mvh
Kurator D&M

Bild för Sral

Ja, men det finns fog för att försöka det någon annanstans. Intresset för Arsenal består (även om Emery för mig känns lite...underwhelming), men hur viktigt är det att tjöta om det här? Har försökt tänka som du, men det har ju hittills inte gått särskilt bra...

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Don' give up!

Bild för Sral

Det finns många här som har vettiga och tänkvärda saker att säga. Definitivt. Kommer sakna dem lite. Och visst är det så att de som klagar mest också hörs mest. Allt är inte rötet med andra ord, långtifrån. För mig känns det dock som att ha gått in i en vägg någonstans.