Tre slutsatser utifrån söndagens match

Nu har timmarna gått, lite utebliven nattsömn har avlagts och i avståndet till förnedringen mot Everton, att lägga till de tidigare avhandlade mot chelsky, shitty och foolsen, kryper en viss möjlighet till analys fram ur det mögelfuktiga mörkret. En analys som i varje fall jag var helt oförmögen att framverka i anslutning till matchen. För då var jag bara ledsen, uppgiven men också färgad av ren och skär ilska. För vi hade inte behövt förlora så uppenbart chanslösa, det hade inte behövt gå som det gick och vi hade inte behövt stå ut med ännu ett förödmjukande fiasko.

Utifrån att det, som det heter, nu har runnit en del vatten under broarna, min absolut största känslostorm har lagt sig och det nämnda avståndet ger oss i varje fall något större möjlighet till analys, har jag valt att rikta in mig på tre olika teman och utifrån dessa dragit tre olika slutsatser. Det finns självklart så oändligt många fler vinklar att se förlusten ur, så många fler analyser att göra och antaglien oändligt mycket mer att säga. Att säga om matchen mot Everton, om säsongen hittills och om de smärtsamt eroderande förlusterna vi tvingats se vårt Arsenal göra mot lag på övre halvans övre halva. Gång efter annan.

Truppens bredd håller inte tillräckligt hög kvalité: Många är de som, när jag hävdat motsatsen, fastslagit att Vermaelen duger gått som tredjealternativ på mittbacken. Vermaelens insats i söndagens match, framför allt vi de två första målen, underströk det som varit tydligt sedan länge: Han är ingen mittback som håller för att möta ett motstånd bättre än nedre halvan och har sedan Koscielnys skada endast fört med sig osäkerhet, darrighet och allmän röra i det tidigare så solida försvaret. 

Det centrala mittfältets tröghet, med Flaminis oslipade intensitet och Artetas nonchalens för det defensiva och långsamhet, kostade oss enormt. Det centrala mittfältets oförmåga att sätta igång spelet gjorde att Cazorla och Rosicky fick gå ned och hämta bollarna vilket i sin tur ledde till att vi, i avsaknaden av dessa, hamnade i ett ständigt numerärt underläge i Evertons straffområde. Där Giroud mentalt tröttkörd joggade omkring i sin smått uppgivna ensamhet.

Det är smärtsamt att sätta ord på det, men spelare som Vermaelen och Arteta är inte längre bra nog att spela för Arsenal och deras närvaro på plan kostar, numera, laget så oerhört mycket. Vidare kvarstår det faktum att vi bara vunnit en enda match sedan den av många utskällde Mesut Özil utgick skadad, vilket inte heller tyder på att vi har bredd nog.

Truppens moral har nått ny bottennivå: Jag tänker inte på något sätt skylla på den tillåtelse domare Atkinson gav Everton tillåtelse att spela hårt, och samtidigt ge Flamini gult kort för något som på sin höjd var en miss. Däremot var det frapperande hur tillåtande Arsenals spelare var när Everton gick hårt åt våra centrala spelare. Var någon stans var tändningen? Var någonstans var ilskan? J-lar anammat?

En stadium värd något bättre än att spela Euro League på? Bild: D&M

I vilken spelare, bortsett från Flamini före det gula kortet, gick det att skönja en vilja att ta en extra smäll för laget? Att stå upp mot motståndet även om det kunde vara tufft, hårt och kanske göra lite ont? Var fanns viljan att förvara och stå upp för en lagkamrat? Ingenstans. På sin höjd fick vi se en klagande Giroud slå ut med armarna eller en Arteta vinka med sitt pekfinger i riktning mot domaren. Hjälpte det laget att prestera bättre?

Och var kunde vi se någon strimma av tändning? I Podolskis skott de första 10, ja till viss del, i Szczesnys gestikulerande och kanske även i några av Vermaelens brytningar, men var det något mer? Vi spelar en match som kan komma att ha avgjort om laget spelar i Champions League nästa år eller inte, och spelarna såg inte ens ut att bry sig. Vi spelade en ligamatch så nära en kuppfinal du kan komma och spelarna var redan, ännu en gång, besegrade efter knappa kvarten.

Hur kan det komma sig att spelare som tidigare varit så bra, nu är smått oanvändbara? Hur kommer det sig att Arteta har gått ifrån att vara en säkerhetsgaranti till en dito risk och bromskloss på bara en säsong? Och hur i hela friden kunde fjolårets Cazorla plötsligt ha blivit en sluddrande boll-lallare, fastlåst vi sidlinjen? Och vad har hänt med den under hösten stekhete Giroud? Och vem är lagets ledare, vem är satt att gå i bräschen? Orospridaren Vermaelen? Den stilige, men ack så lättpressade Arteta? Var är ledarskapet och ansvarstagandet i dagens Arsenal?

Wenger har inte längre förmågan att optimera det spelarmaterial han har att tillgå: Wenger förlorade inte coachmatchen mot Martinez, han kördes helt och hållet över och blev tämligen massakrerad av Martinez. Samma Martinez som under fjorlåret fick se sitt Wigan åka ur Premier League. Och om sanningen skall fram, vi var inte ens i närheten av att matcha Everton och vi hade inte en chans. Gårdagens match blev ännu en synnerligen smärtsam påminnelse om hur långt ifrån Arsenal i Wengers händer nu har hamnat från de stora lagen, inte bara ute i Europa, utan även i England.

För Everton är inte ekodopade och har ingen sockerpappa som vi kan skylla på. De har förvisso en spännande trupp, men, om sanningen skall fram, inte speciellt mycket bättre trupp än vår. Men de spelade som alla managers numera vet att man skall spela: Man sätter press på bollhållaren på det centrala mittfältet och låter Arsenal rulla runt. Kanske fram till boxen, kring vilken Arsenal gärna fyller på men aldrig kommer in i och sedan slår man om och spelar bollen bakom det höga och sårbara laget. Man skapar lite rörelse för det centrala mittfältsblocket och mittbackarna att gå vilse i och fyller sedan bara på med folk i fart.

Alla vet hur man skall göra, Martinez gjorde det med en liten knorr, i form av det lika ringa som enkla positionsbytet för Lukako och Naismith, och Wenger gjorde inte något för att möta Martinez taktiska drag. Varken taktiskt eller i form av spelarbyten. När Ramsey och Oxlade-Chamberlain väl kom in (mot den energiske Flamini och mot den statistiskt sett främste målskytten Podolski) så var matchen för länge sedan över.

När Arsenal, genom Wengers fingertoppskänsla och Deins make-it-happen-förmåga, hade en trupp till bredden fylld av världsstjärnor var laget under matcherna ett självspelande piano. Så är inte fallet idag och då står sig Arsenal slätt. Vi behöver vara kvalitetsmässigt överlägsna våra motståndare, annars blir det förlust. Så illa är det idag, våren 2014.