Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Lovefool

Davidsson och Mannen
ons 25 sep 2019 kl 15:03

En vanlig sketen tisdagskväll i hamnindustristaden Göteborg och även om regnet för stunden håller sig undan viner vinden i våra knutar och sätter stadens alla flerfamiljshus i avsevärd gungning. Människorna som tvingats utomhus kryper ihop, stålsätter sig och pressar sig framåt mot nästa avkrävda måste och hösten, den kommer att bli kall, hård och väldigt, väldigt lång. Själv ligger jag nedbäddad i hörnsoffans kungsplats, hemmets tron, till tänderna preparerad med Alvedon och bubbelvatten. Ont i halsen, smått febrig och efter en arbetsdag fulltecknad av möten och rekryteringsarbete, likt ett ursketet äpple. Under kvällen lyckas jag få i mig hela sex knäckebrödsmackor. Philadelphiaost, lagrad grevé och skurna tomater. Tunt skurna, precis som jag.

Och i denna karga höstkväll bestämde sig den engelska fotbollens ligacup att boka ännu ett möte, ett möte mellan bollklubbarna The Arsenal och klassiska Nottingham Forest. Ligacupen har på många sätt fått ett allt mer riktat värde och med åren blivit till en möjlighet för framtidens spelare att känna på spel i matcher av betydelse, som logiskt steg från U23:s skyddade tillvaro. I detta har cupen också blivit en fantastisk möjlighet för oss Arsenalister att glänta på dörren in i framtiden, att se hur morgondagens Premier Leaguespelare kan tänkas se ut och därmed kanske finna framtida ljus i rådande mörker. Så på många sätt har ligacupen blivit någon form av verklighetsflykt från verklighetsflykten. Om du förstår vad jag menar.

För vem minns inte Parks insats mot Bolton, vem har kunnat glömma alla löften som pivoten Coquelin-Frimpong bar med sig och är det egentligen möjligt att lovprisa Diaby utan att ha hans högerfot mot Terrys käke i poetisk rättvisa på näthinnan? Cup is for Kids, The Carling Kids som det hette på den tiden och så mycket hopp som dessa möten tänt i oss, så många drömmar om framtida framgång och så många källor till spekulationer laddade med just denna flykt in i bilden av en ljusnande morgondag. Och jag är, precis som många andra Arsenalister, mästare i att blåsa upp dessa späda och finniga tonårsspillror till potentiella Ballon d’or-vinnare, till nästa generations klubblegendarer och till blivande frälsare. Och vi vet ju alla hur det burkar bli, eller hur?

Inför gårdagen bar jag, trots min kranka fysiska standard, en enorm tillförsikt. Jag var kanske inte så där slutspelsstudsig som under de framgångsrika Champions League-åren, kanske inte tanktspritt frånvarande i drömmar om silvervaror eller studsbollshypad redan vid lunch. Men nyfiken, hoppfull och rustade med rejält mått av tillförsikt. För jag utgick ifrån att vi skulle få se Tierney, Holding och kanske även Bellerin, jag utgick ifrån att Torreira skulle få ta ansvar för ytan framför backlinjen och jag hoppades att ESR, Martinelli och kanske Saka skulle få speltid. Och rätt fick jag. Med råge. Du såg med största sannolikhet själv matchen och har lika kanske redan läst matchrapporten varför jag inte behöver referera, men jag vill lyfta fram några insatser jag var och är särskilt glad över.


Som gäst på världens bästa barnkalas. Bild från Flickr.com: ”Mandys Homemade Cakes”

Jag vet att det bara var Nottingham Forest från Championship vi mötte men i Kieran Tierney kan vi ha landat oss en riktigt, riktigt kompetent vänsterback. Visst mattades han mot slutet innan han byttes ut, men första 20 minuterna satt jag smått perplex i soffan. Jag hade lämnat mitt liggläge för att sitta upp, för jag var tvungen att försäkra mig om att jag såg rätt. En vänsterback som inte bara hade fart, initiativförmåga och ypperlig teknik i det offensiva, a la den moderne ytterbacken, utan även kunde avväga och avbryta anfall när han ansåg risken var för stor, som visade ett väl avvägt beslutsfattande och en spelförståelse jag inte sett på vänsterflanken på oerhört länge. Så otroligt lovande debut för oss och det var fantastiskt härligt att se.

Jag vet fortfarande att det bara var Nottingham Forest från The Championship vi mötte men vad var det vi fick egentligen se av Gabriel Martinelli? Han gör sin första tävlingsmatch från start, är bara 18 år och har just tagit skuttet från den brasilianska fjärdedivisionen till ett av världens tuffaste fotbollsländer. Bara en liten valp, knappt vuxen, i mångas ögon fortfarande ett barn. Och som han gick rakt in och, kanske inte dominerade men, visade sin absoluta närvaro. Vilket vansinnigt slit och defensivt arbete, vilket press-spel och, till det, vilka avslut. Någon på Twitter skrev om en likhet med Carlos Tevez och ja byter du ut argentinarens ficktjuvsaura mot den tjusige karnevalsförföraren så är jag helt med. Med sin storlek, löpvilja och spelförståelse var Martinelli otroligt bra på en position som uppges inte ens vara hans bästa. Där har vi hittat ett guldkorn, sanna mina ord.

Vidare så vet jag att det bara …ja, du förstår, men vad otroligt kul det var att se Rob Holding tillbaka i en Arsenalsk startelva. Ett sådant lugn, sådan pondus och sådan kraft han erbjuder, denne unge man från industristaden Stalybridge. Som om han inte alls varit borta från spel i nästan ett år, som om han inte alls var ringrostig och matchotränad. Stor pondus, stabilitet och till det även ett ditsatt mål. I samma defensiva andra blev jag absolut inte överraskad utan fick snarare bekräftelse på vad jag redan visste. Lukas Torreira är vår bäste mittfältare när det gäller att skydda vår backlinje och ett tag kändes det som om Martinez inte ens hade behövt vara kvar på planen, för det kom liksom inga skott för honom att rädda. Torreira må vara en något begränsad spelare med bollen, men jobbet han gör utan den gör att andra spelare kan optimera sina mer offensiva resurser och till det få en Arsenals backlinje att nästan se… stabil ut. Nu är det bara att hålla tummarna för att även Emery inser behovet av en Torreira i Premier Leaguestartelvorna.

Till alla dess underbara ovan nämnda insatser går egentligen att lägga resterande startelva. För även om vi under lång tid endast hade en uddamålsledning och även om vi är världsmästare i att implodera så var jag aldrig -ja jag vågar faktiskt säga det, aldrig orolig. Vi fick se ett press-spel som totalt lyst med sin frånvaro hittills i år, vi fick se en trygghet med bollen och vi fick se rollfördelningar som optimerade snarare än hämmande spelarna. Willock, Nelson och ESR, så länge denne fick vara med var, tillsammans md inhoppande Saka hela tiden på rätt ställe, tog rätt löpning och fattade rätt beslut. Chambers var över allt men samtidigt stabilt förtroendeingivande och levererade assist som värsta favela-lateralen. Det går nästan att fortsätta rabbla spelarnamn i oändlighet och jag var hur lugn som helst med denna samling kids + Özil och Mustafi. Då förstår du ju själv vilken anomali jag kände mig upplyft i. Arsenal var ovant bekväma, oväntat trygga och så var även den något kallskurne soffpotatisen jag.

Så kvällen slutade med att jag halvlåg där som en imbecill gammal lallare. Farbror Soffpotatis på kungsplatsen hypar upp tonåringar som om ingen morgondag finnes. Förvisso småfebrig och sederad av paracetamol, men ändå ansvarig för såväl handlingar som åsikter. Lite förförd, lite nykär, lite korkad. Lite löjligt. Men ändå inte helt utan verklighetsförankring. För där vi så många gånger förr sprungit ut i drömdopad hype av cupkidsen, har vi idag spelare som faktiskt gör skäl för hyllningarna, som redan levererar och som faktiskt ser redo ut att ta steget från U23 till seniorfotboll. Och sådant älskar jag. I Freddies händer, fram-mejslat formade till små underbara bakverk. Små rosa moln av sockervadd. Som ett lyckat barnkalas, som en tre minuter lång popsång om kärlek.

Kommentarer

Bild för Sral

Tycker ändå vi har en stolt tradition att utveckla spelare som blir viktiga för oss. Under Graham-eran hade vi en del spelare som kom från egna led, inte minst Tony Adams. Vidare finns det goda exempel i Fabregas, Bellerin etc, så det finns goda skäl för optimisim att en del av dessa unga killar kan bli något bra för oss. Såklart kan det också bli besvikelser av allting, men det värmer ändå att vi får se spelare från vår akademi komma fram och ta chansen. Viktigt för vår identitet som klubb och något jag tror är ett bra sätt att ändra kulturen i klubben. Det kan ta tid, men ändå. 

Bild för Jonas Eriksson

Fanatstisk text och vem gillar inte soffhörnet? Det är väll mannens plats? 

Gillar verkligen det man får se av våra unga nu. Med risk för att man är lite blåögd kanske? Men låter ju som att Ljungberg ligger mycket bakom deras framgångar. Och att han hyllas av många. Alla kunde säkert sparka boll bra innan han kom in i bilden. Men kanske han har lyft dom rent mentalt? Och kanske rent taktiskt? Ja jag vete fan. Men kul att vi har en svensk legend som stöttar våra unga och får dom att lyfta. 

 

 

Bild för Sral

Framförallt verkar han ha synliggjort dem för Emery, som tydligen inte hade särskilt bra koll på t ex Saka eller Burton (som spelade en del under försäsongen).

Bild för Roger Ingemarsson

Fantastiskt bra skrivet DM, är bara orolig att Emerys favorit är tyvärr Xhaka, det är slöseri att han föredrar Xhaka före Torreira, hoppas att jag har fel!??

Bild för Davidsson och Mannen

Återigen får jag be om ursäkt för sena svar. Ursäkta för sena svar. 

Sral 1//Absolut, såväl under Graham som under Wenger, det har du helt rätt i. Det jag är inne på är bara denna underbara nyförälskelse man kan känna när alla dessa ungdomar glimtar till. Hur den kärleken ofta kraschas i icke infriade förhoppningar men där just denna generation, som vi såg mot Forest, liksom inte bara lovar runt utan också håller detsamma. Att de inte bara är snack och hype, utan faktiskt ser riktigt bra ut.

Jonas E// Tack så mycket, blir jätteglad när jag läser berömmet. Och kungsplatsen, den är min! (En av få privilegier jag förhandlat mig till i vår -vad jag antar, jämställda relation). Och yes, visst är det nica att se dessa kalvar skutta runt på lyckosamt grönbete och visst verkar Fast Freddie vara oerhört viktig i denna process, jag tror som du, både mentalt och taktiskt.

Sral 2//Precis. Jag tror, hur tokigt det än kan te sig, att Freddie och framför allt det uppdrag och den tydliga delegation han fått från klubbens styrande, är högst synliggörande i denna process.

Roger I// Tack så hemskt mycket för de värmande orden, blir jätteglad! Men visst. Jag tror tyvärr också att Xhaka är Emerys favorit. Och när jag skriver tyvärr betyder inte det att jag tycker at Xhaka är klappkass, utan bara att jag föredrar Torreira på den positionen som Emery föredrar Xhaka. Den sistnämnde är ingen defensiv mittfältare och han har varit som absolut bäst (landslaget och i tyska ligan) när han haft en renodlad DM bredvid/bakom sig. Så egentligen borde de inte konkurrera med varandra men utifrån Guendouzis enorma framsteg verkar det, i Emerys ögon, bara finnas plats för en av dem. Och det blir nog Xhaka.   

Bild för Sral

Grejen är väl att Xhaka inte bara är Emerys "gullgosse", utan han är omtyckt av spelarna (därav att han är kapten) och i hela klubben verkar det som. Och precis, problemet är nog att Xhaka och Guendouzi just nu är givna, och då finns det inget utrymme för Torreira i startelvan. 

Bild för Sral

Grejen är väl att Xhaka inte bara är Emerys "gullgosse", utan han är omtyckt av spelarna (därav att han är kapten) och i hela klubben verkar det som. Och precis, problemet är nog att Xhaka och Guendouzi just nu är givna, och då finns det inget utrymme för Torreira i startelvan. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral//Ja, om det stämmer att Emery bad alla spelarna lägga sin röst på den de önskade bli kapten och att det nu var samma spelare, Xhaka, som Emery själv föredrog, så bore det vara precis som du är inne på, att Xhaka är en omtyckt person i laget/omklädningsrummet. Så det borde vara rätt. 

Mitt och vad det verkar även ditt, problem är ju att Xhaka och Guendouzi är lite för mycket av samma sak i relation till Torreira som har mycket av det vi saknar. Eller så kör Emery mitt älskade 4-4-2 med mittfältsdiamant men sätter Torreira, till skillnad ifrån foolsenmatchen, på rätt position. Den just framför backlinjen. 

Bild för Sral

Ja, jag blir inte klok på hur vårt mittfält fungerar. Vem spelar var? Vem skyddar backlinjen och vem ger anfallet stöd? Ska Xhaka spela behöver han en till där nere, vem är i så fall där? Och vem är länken mellan mittfält och anfall? Lyssnade på Arsecast igår, och de pratade om heatmaps. Där kunde man se att Torreira spelade högt upp och Guendouzi den som spelade djupast. Samtidigt var ju Matteo överallt. Jag påstår mig inte ha den skarpaste av fotbollshjärnor på något sätt, så andra kanske förstår mer än jag, men jag blir inte klok på vad Emery vill, hur han vill att laget ska spela. 

Bild för Sral

Ja, jag blir inte klok på hur vårt mittfält fungerar. Vem spelar var? Vem skyddar backlinjen och vem ger anfallet stöd? Ska Xhaka spela behöver han en till där nere, vem är i så fall där? Och vem är länken mellan mittfält och anfall? Lyssnade på Arsecast igår, och de pratade om heatmaps. Där kunde man se att Torreira spelade högt upp och Guendouzi den som spelade djupast. Samtidigt var ju Matteo överallt. Jag påstår mig inte ha den skarpaste av fotbollshjärnor på något sätt, så andra kanske förstår mer än jag, men jag blir inte klok på vad Emery vill, hur han vill att laget ska spela. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral och Sral :-) // Ja, den frågan är högst relevant. Mot Manu matchade Emery en DM (Torreira) på en CAM:s plats på planen samtidigt som han spelade en CM (Xhaka) där en DM (Torreira) borde spela så ja, inte heller jag blir klok på detta mittfältstänk. För vårt problem med detta mittfält är dels att kontakten mellan mittfält och anfall bryts/luckras upp samt att samma mittfält inte lyckas skydda backlinjen. Så rätt personer på fel plats, vilket inte heller jag begriper. Även om jag var görglad efter ligacupmatchen, där mittfältet var perfekt matchat. 

Bild för Sral

Mittfäkltet jag helst vill se (särskilt på lång sikt) är ganska likt det vi hade mot Nottingham. Torreira-Guendouzi-Willock. Där har vi dynamiska spelare, kanske inte helt tydligt vem som ska vara var, men det kan också bli en styrka. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Tre bra spelare och en grym trio, är helt med dig. Väldigt spännande att se Guendouzi och dennes utveckling, han framstår mer och mer som, inte bara en oerhört lovande spelare, utan som en blivande lagkapten. Hans förmåga att ta tag i spelet när så behövs, är oersättlig och hans "föregå med gott exempel-ledarskap" likaså. Om en dessutom tar och kikar på hans heatmap så ser en att han verkligen tar ansvar såväl offensivt som defensivt. 

Torreira behöver vi inte ens tala om. En kanske något begränsad bollspelare men ack så viktig för oss. Det är däremot både spännande och lite oroande när jag såg en jämförelse med hur mycket passningar/match han slog i Serie A jämfört med nu, han var avsevärt mer involverad i spelet där och då än han är nu. Jag tror det finns en stor spelare i den lille mannen och framför allt finns det både hjärta och defensiv hjärna i honom. 

Willock ja. Kul att se honom i cuperna, oerhört lovande. Och kul att han tagit det skutt mellan ungdoms- och seniorspel som dels är så otroligt svårt men också, i varje fall jag, inte riktigt trodde han hade i sig. Men det verkar som att han faktiskt har det. Spelskalle plus hög grad av energi, lovande. 

Bild för Dag Torgersen

Eureka! Varför inte... Jo, Lars Lagerbäck som manager, tror det kunde fungerad mycket bra.. En spontan tanke på en grå höstdag i oktober. 

Bild för Davidsson och Mannen

Dagge T// Spännande tanke. Låt alla fria fåglar flyga. 

Bild för Sral

I alla fall, vi som har hoppats på att vi som supportrar ska vara eniga, nu har vi väl något att enas kring? Vi verkar alla överrens om att Emery inte är rätt för oss. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Ja, dessa Arsenalister... Alltid behöver vi något att stå i. Men här kan vi väl enas: 1. Vårat Europalag är fantastiskt kul att se (även om några av dem borde tillhöra startelvan i PL-dito). 2. Emery... tja, du. Jag är så trött på allt hatande, på all polemik, på alla skyttegravar. 

Jag tror absolut inte på Emery, har inte alls bevisat något enligt mig. Det såg lovande ut förra hösten, nu ser det bara vilset, kastrerat och rörigt ut. Spelarna verkar inte veta vad de håller på med eller vad de är satta att göra. Etc. Etc. Etc. 

Jag orkar bara inte med alla hashtags, alla versaler och allt skrikande. Jag känner mig vansinnigt resignerad. Om mitt i allt detta skall jag ta med fru och barn för att de skall få avlägga sina första besök på Emirates. Perfekt timing...