Bakom en pannas djupa veck

Jag måste erkänna att jag inte är så värst förtjust i söndagsmatcher. Eller ja, jag älskar att kunna titta på brittisk fotboll även på söndagarna men Arsenals matcher skall spelas på lördagar, allra helst under dess eftermiddag. För annars måste en gå hela helgen för att kunna avgöra om den varit bra eller inte, och till det adderas risken för den sömnlösa natt som i princip alltid kommer efter en förlust. Så du förstår hur läget är för mig just nu. Under en dystergrå måndag, fyra - fem timmars sömn senare, skall jag försöka kanalisera dagens alla vedermödor genom gårdagens ångestskrämpor till någon sorts analys. Och det blir en utmaning, det blir inte enkelt. För det är så mycket som jag inte förstår.  

När startelvan kom kändes den riktigt bra för jag tänkte att Arteta säkert behöver få igång Aubameyang och Lacazettes gemensamma spel, därmed låter Auba vara kvar som vänsterytter och tyckte det var kul att få se Saka får chansen på Pépés plats till ute till höger. Men framför allt var jag väldigt nyfiken på hur våra tre centrala mittfältare skulle använda varandra för att tillsammans skapa kreativitet nog för forwardtrion att göra mål, eller i varje fall komma till fler avslut än de hittills lyckas med. Jag var glad att vi skrotat fembackslinjen till förmån för fyrbacks och jag utgick ifrån att Leicester med sin enorma skadelista och sviktande form skulle bli ett perfekt motstånd för oss nu när bortamatcherna mot city och foolsen var avklarade.

Men som jag misstog mig. Så fel jag hade. För även om första halvlek var ganska lovande, med Lacazettes miserabelt felaktigt bortdömda mål som tidigt startblock att känna hopp ur, så blev gårdagens match till slut ett enda långt praktfiasko. En slappstickmalör, ett snubblande på en något för hög mattkant, en högljutt klatchande Benny Hill-örfil på ett allt för högt hårfäste. Det var inte bara så att vi förlorade en potentiell sexpoängsmatch i striden om CL-platser, inte bara fick se Mustafi gå bort sig ännu en gång eller att vi bara kastade bort chansen som andra matcher givit oss att haka på i toppen av tabellen. Det var ju inte bara detta. Det var avsevärt mer. Avsevärt värre än så.

För matchen vi fick se var ett kaosets ansikte. Våra spelare var stillastående utan boll och, med några få undantag, livrädda med den vid sina fötter och all världens spelglädje verkar vara som bortblåst. Bollinnehav utan att skapa chanser, lågt tempo och en mittback som främste bollhanterare. Runtrullande i en backlinje förstärkt av Xhaka, alibijoggande längre upp i banan medan spelare som sprang sig spelbara inte alls involverades i spelet. Men framför allt verkade vi inte sitta ihop. Elva smådelar släntrade omkring ute på planen medan enheten Arsenal lyste med sin totala frånvaro och bitarna som skulle sitta ihop verkade vara utkastade på helt fel platser. Såsom att vi skulle vara lite bättre för att vi är lite smartare genom att utföra det logiska på dess direkt motsatta sätt.

Ungefär så här kul var det igår. Bild från Flickr.com: ”artland”

Saka på vänsterkanten kan jag, även om jag ser honom som central kreatör, tycka vara okej men Aubameyang som högerytter? Lagets främste målskytt slickar sidlinjen med bästa målgörarfoten förminskad till inläggsfot, WTF!? För att slå inlägg till iskalle Lacazette, vad var det för mening med det? Hade Saka och Aubameyang bytt kant med varandra hade de haft sina logiska avslutsfötter i rätt riktning, kunnat komma till fler avslut eller i varje fall in i motståndarnas straffområde. Eller? Och hur rörde de sig? I princip ingenting. Visst var Saka med i spelet en del men både Lacazette och Aubameyang var ju som försvunna. Den ene joggade runt i ett boll-löst ingenmansland och den andre fick se högerbacken Bellerin ta de attraktiva ytorna för att marginaliseras till en old-school ytter långt från både mål och redlighet.

Och vårt nykomponerade, spännande och potenta centrala mittfält, hur gick det för dem då? Här blev illa till avsevärt värre. För Ceballos blev helt isolerad bakom kantspringare Auba och märktes knappt förrän Leicester tagit ledningen och Xhaka blev som den där moderne djupt sittande speluppläggaren utpressad i vänsterbackposition ett lätt byte för gästernas press. Men värst av allt var att Partey verkade vara sedd som spetälsk av sina lagkamrater. För han fick ju knappt en passning när precis samtliga uppspel skulle gå genom Xhaka eller Luiz, han sprang omkring och gjorde sig spelbar för att varenda gång tvingas se passningar gå i sidled till Xhaka eller tjongas bort av Luiz efterträdare, ärkepajasen Mustafi (som fortsätter föredras framför Saliba, -what the...?). Tre mittfältare utan djup, utan trianglar och på nästan rak linje blev ett barnsligt enkelt byte för Rodgers och en match som skulle ge oss svar på våra undringar, bekräfta att vår inslagna väg är den rätta, där skapades bara än mer frågor.

Är Arteta verkligen helt säker på vad gör? Jag respekterar honom till fullo, älskar att höra honom säga precis rätt saker när han intervjuas och älskar hur hans ord ger mig framtidstro. Men vad är det för logik han ser som går mig helt förbi? När han sätter bra spelare på helt fel positioner och därmed gör dem till smått oanvändbara? När han bänder ut en potent mittfältstriangeln till ett lättknäckt streck och ännu en gång gör Luiz till långbolls-playmaker tillsammans med Xhaka? När han fortsätter ge iskalla eller bevisat svaga spelare matchtid medan andra bara faller längre och längre ned i frysboxen? När han instruerar ytterbackar att inte överlappa forwarden utan smita innanför till någon sorts CM-hybrid och därmed knuffa ut målgörare på ytor långt från de där forward skall vara för att kunna ta avslut och göra mål? Vad är det som inte stämmer här? Modernt, inverterat och nytänkande, till vilken nytta?

Nu har vi mött city längst ned i deras djupaste formsvacka, Leicester i deras värsta skadeinferno och på dessa två matcher lyckats skrapa ihop exakt noll poäng genom att göra exakt noll mål på 180 spelade matchminuter. Vi har mött dem när de varit som sämst och ändå inte lyckats ta fördel av deras elände. Vi har vunnit mot svaga motstånd genom att spela brunkarfotboll, vilket kan vara okej för stunden, men inte kunnat växla upp varken i spel eller i resultat när vi mött lite bättre lag och även om jag känner starkt för Arteta fyller hans agerande som tränare mig med rejält mycket oro. Det känns som att han vill för mycket, att han till varje pris vill vara näste tränarmastermind, fotbollens Einstein och Peps överman. Han tar i för mycket, vrider och vänder på alla sportens logiska val vilket lett till att vi bara blivit sämre. Spelarna verkar inte alls lustfyllda som de gjorde i våras/somras, inte längre i spänst eller med energi och inte alls optimerade som de nu borde ha blivit.

När Arteta vridit på samtliga spelares arbetsbeskrivningar verkar bitarna inte längre passa ihop. Alla skall göra tvärtemot hur kollegorna i andra lag gör och detta skall göra oss till såväl svårlästa som upphöjda till hyllade genier. Men det fungerar ju inte, eller? Jag vet att Arsenal är Artetas första jobb, att vi måste ge honom tid och att exempelvis Klopp behövde år på sig för att göra redligt lag av foolsen, men jag måste erkänna att alla konstiga Artetaval gör mig helt förvirrad. Och att även spelarna verkar vara det. Varför får Pépé bara korta inhopp och igår på fel helt plats? Vet Arteta verkligen vilken spelare han värvat i Partey och varför involverades varken han eller Ceballos i spelet igår? Varför dog allt djupledsspel när Saka och Luiz gick ut skadade? Vad var egentligen Plan A och hade han över huvud taget någon Plan B? Jag vet inte. Jag bara undrar. Jag bara undrar och tänker att jag nog är för dum för att förstå eller se logiken. För det gör jag inte, hur mycket jag än funderar.