Medlemmar: 8705 st.
Visa menyn

En av VM:s vattendelare

Davidsson och Mannen
ons 25 jun 2014 kl 12:52

För att ingen bloggläsande arsenalist, om en sisådär 100 tecken, skall falla ned i ett hostframkallande moln av grå besvikelse, måste jag redan nu klargöra att denna text inte kommer att ha någonting alls att göra med Arsenal. Varken direkt eller indirekt. Så om du kan tänka dig att läsa om en annan spelare, i en annan liga och i ett annat lag än Arsenal, läs på. Medan om du, inte helt olikt jag själv, mest bryr dig om Arsenal och sk-iter i det mesta av annan modern toppfotboll av idag, lägg ner. Läs inte mer, klicka på vänsterpilen och gör någonting mer nyttigt av din värdefulla (arbets-)tid.

Jag skulle kunna använda samma rubrik och skriva en text om Uruguays Luis Suarez och dennes uppenbara fäbless för oralt övervåld, men eftersom detta ämne redan är igång för avhandling och eftersom denne figur, och hans garnityr, endast väcker nyanslös och oläsbar avsky inom mig, lämnar jag honom och sätter tänderna (häpp!) i en annan av fotbolls-VM:s vattendelare.

Denna text skall därför handla om Portugals Cristiano Ronaldo, eller snarare om hur han har kommit att symbolisera två helt olika paradigmer. Jag kommer inte leta att upp all viktig bakgrundsfakta eller gräva fram någon snaskig historia om på smällen gjorda amerikanska servitriser, vars tystnad och vårdnadsanspråk sedan köpes för en lika snaskig summa pengar. Nej, denna text kommer att fungera som uppföljning till min föregående text, den om fotbollens förebilder av idag, där jag anser att nämnde portugis är ett av de absolut tydligaste exemplen, men också en lika tydlig vattendelare för två diametralt olika sätt att se på och tolka honom.

För Cristiano Ronaldo är ju lite som det svenska landslagets Zlatan Ibrahimovic. Han är en världsstjärna som är överlägsen sina lagkamrater, han är posterpojken på alla propagandabilder och han är i alla lägen namnet på allas listor över spelare att få ett citat av, en story kring eller skälet till näst intill varje företagen kamerazoomning. Visst är kanske avståndet mellan Ibrahimovic och de övriga blågula större än det mellan Ronaldo och hans lagkamrater och visst skulle många kunna hävda att exempelvis Pepe även han är en världsstjärna, men Ronaldo är ändock Portugals stora stjärna och det portugisiska landslagets självklara lagkapten och centralpunkt.

Här om dagen mötte Ronaldos Portugal USA i en match som slutade 2-2. I slutminuten stod Ronaldo för ett underbart inlägg vilket blev till assisterande passning till Silvestre Varelas kvitteringsmål, som i sin tur höll Portugal kvar i turneringen. Fotbollsstjärnan Ronaldo gjorde vad han skulle göra, men snacket efter matchen kom mest av allt att handla om personen Ronaldo, om varumärket Ronaldo och om Ronaldo som förebild, eller inte förebild, för alla fotbollsälskande världen runt.

Ständigt i rampljuset och ständigt i centrum. Men till vilken nytta? Bild från Bildbyrån.

Ena lägret gladdes med hans framgångar, vittnade om hans briljans och hans förmåga att prestera och leverera när hans land behövde det som mest. Personer unnade honom framgång, refererade till alla landslagssamlingar som han lämnat gråtandes och slog fast att epitetet världens bäste nu äntligen matchades av ha hans fotbollskompetens även i landslagssammanhang.

Andra änden av debatten raljerade över hans nästan infantila känsloutspel, om hans rakt igenom egoistiska spelstil och om hans smått narcissistiska uppblåsthet. Hans pinsamt genanta firande i Champions Leaguefinalen lyftes fram, hans komiskt struttiga skuttande blev krydda till anrättningen och hans ständiga gester av besvikelse, i riktning till sämre presterande lagkamrater, benämndes som en lagkaptens absoluta dödssynd vilket blev spiken i Ronaldos landslagskista.

Och visst skall en lagkapten, likt Ibra med Tobbe Sana i Tyskland, peppa, stötta och hjälpa de andra i laget. Visst skall en lagkapten leda, föregå med gott exempel och vara (lands-)lagets vackra ansikte utåt. Och visst skall en lagkapten vara lika mycket presterande spelare som förebild för alla beundrande TV-tittare i det hemland man har fått äran att företräda. En lagkapten, storstjärna och galjonsfigur skall inte strutta omkring i uppblåst självgodhet, hen skall inte briljera med sin på arbetstid utmejslade överkropp efter ett, för matchens utgång, helt betydelselöst mål och hen kanske inte heller, så tydligt, - i en lagidrott som fotboll - skall signalera att allt ljus skall vara på just hen.

Så där står vi med vattendelaren i form av fotbollsspelaren som blev varumärket som blev matadoren som blev den snyftande snorungen. Som blev räddaren i nöden, artisten och konstnären. Som blev parodin, driftskuckun som blev den vi genant slår bort blicken från. Som får spela efter regler som ingen annan tillgåts göra, som får en gräddfil längs med fotbollens medialandskap men som antaglien också döms hårdare än någon annan i dagens fotbollsuniversum.

Är det hans namn du vill att ditt barn skall ha på ryggen och är det hans maner du önskar tas efter och anammas? Vad gör han och vad ger han tillbaka till den sport som inte bara har givit honom monetärt oberoende i generationer framöver, utan också en mening, ett syfte och ett livsinnehåll? Denne estradör, denne matador och denna lille bortskämde snorunge, pendlande mellan ekvilibrism och buskis, ständigt på randen till personligt pekoral. Vad ger han oss åskådare och vad ger han våra avkommor?

Kommentarer

Bild för Kaj Poikela

Jag vill att mitt barn har Diaby på ryggen. Ronaldo är ingen förebild. Han fick en onaturlig Tyson-nacke över en sommar. Jag tror att han dopade sig.

 

Bild för Davidsson och Mannen

Men A-C, för h-vette! Du har, under alla år, givit intrycket av att vara en ansvarstagande individ, så också en ansvarstagande och välintegrerad farnafader. Så hur i hela friden tänker du nu? Skall din ärade avkomma behöva glida runt längs skolgårdens skuggbeslöjade väggar, trycka ryggen mot bollplanket och försöka glida runt hörnet in i musiksalens anonymitet? Du vill ju sonens bästa, eller hur! Du kan du ju för f-nken inte låta honom ha Diaby på ryggen? Nu blir jag upprörd och funderar på att, med darrande hand lyfta luren och ringa Hufvudstadens sociala myndigheters uppsökande verksamheter. Så de kan fara ut med gaffatejp och skydda din lille telning från all den uppförsbacke det skulle innebära att ha det spelarnamnet på ryggen. Vi får se hur jag gör, A-C.

För övrigt håller jag med dig, det måste vara radion, eller förlåt doping han pysslat med den gråtande sprätthönan.

Bild för George Adams

Bra inlägg i en fråga som borde lyftas upp och diskuteras mera av hela etablissemanget. Vilka förebilder och värderingar skall framtidens fotbolls supportrar och unga ha egentligen.

Jag skrev det nånstans tidigare. Dessa trendsättare är ju diviga fjantar nästan hela högen, med några få undantag. Ledsamt är vad det är..

Bild för Davidsson och Mannen

Härligt att få lite medhåll i frågan. :-) Personligen så irriterade jag mig över filmande o självförälskade spelare redan före jag blev föräldrar,  men dessa känslor har stärkts oerhört sedan jag o sonen börjat prata fotboll. Han tar intryck från klass- och lagkamrater o jag får ständigt väga mina ord på guldvåg så att jag inte knäcker hans polares preferenser, eller pajar helt för sonen i hans skolgårdsretoriska krumbukter! 

Bild för George Adams

Jag har samma känslor och erfarenheter D&M, även om jag fick töser ;-). Man får väl i stället uppmärksamma och lyfta fram goda exempel. Såg ex Samaras och Celtic supportern Jay i ett klipp nyss. Det värmde!

Bild för Davidsson och Mannen

Vad? Har du någon länk till klippet?

Bild för George Adams

http://youtu.be/lVm3Q4Gn9j4

Har i och för sig inget med "filmande" osv att göra. Skickar dock "varma" och mänskliga signaler i en kall och cynisk proffs fotbollsvärld.

Bild för Fredde

Om man är inne på landslag så kan man fortsätta med att ta upp grekernas gåva till framtida fotbollslandslag och förmodligen även till ungdomslandslagen. Är samtidigt stolt över vad vi som klubb gör för närområdet i London.

Klubbar och spelare generelt tänker bara på egen vinning där man kan ta Real Madrid och Barcelona som helst bara gör välgörenhet ifall det gynnar dom som klubb eller deras sponsorer.

Ska man hårddra föredömmes grejen så tycker jag det är förjävligt att våran svenska landslagskapten inte ens kan bemöda sig med att sjunga nationalsången, här finns inga ursäkter. Spelare som Durmaz som får chansen att spela med sin idol tar ju efter. Och när man ser andra landslag nu i VM så låter många av dom som att dom ska ut i krig, sånt stolthet över att vara där med sina länder. Jag får inte dom vibbarna när jag tittar på det svenska landslaget, det är inga föredömen för svenska barn. Hur ska man kunna lura (som det är just nu) i sina (framtida) barn att landslaget är det största som finns? Att det är en ära att representera landslaget när dagens spelare inte verkar tycka det?

You win some, you draw some

Bild för George Adams

Hur många svenska 20-25 åringar kan ens texten till "Du gamla, du fria"? och precis som du skriver, det blir ju inte bättre när Rosengårds Ronaldo inte sjunger en rad, i allafall inte högt, inför svenska folket.

Jag utgår med att Arsenal , vid sidan gör en hel del bra sociala saker, på olika platser i världen och givetvis även i London. Men det är knappast unikt. Det gör säkert alla större klubbar. Men det är knappast välgörande arbetet, det fina, välvilliga och mänskliga som broadcastas runt om i världen idag och som då kan sätta trender, bli föredömen osv. Nej istället är det de diviga, de självförälskade, det fula som sätter norm och som alla ungar tar efter. Sen när det gäller Arsenal och våra spelare så är dom väl knappast i topp när det gäller att skicka vettiga signaler, fair play osv. Det gäller tyvärr även hela klubben som med världens dyraste biljetter har exkluderat mängder av lokala och trogna "Northbankers" som inte längre har råd att se sitt lag. I stället fylls stället med massor av "nya" fotbolls fans som i många fall älskar  just det tråden handlar om, i många fall är det just detta som gör att dom t o m går på fotboll, och inte den totala kärleken till spelet eller klubben. Det är ett bedrövligt faktum och något klubben verkligen borde jobba med.