The Queen Is Dead

…Long live the Queen. Eller som vi, i transferfönstertider som dessa kanske skall uttrycka oss, The Deal is dead. Long live the deal. För det är ju så vi lever just nu, sådana som du och jag. Vi anfäktas och anammas, vi hoppas och tror och vi bryter ihop för att strax försöka komma igen. Vi har gjort det så många gånger, inte sällan hävdat att detta minsann var sista gången jag gjorde på detta sätt för att sedan, så fort nästa fönster öppnades, återgå i precis samma hjulspår. Ibland mitt i, andra gånger i utkanten. Men inte sällan i precis samma hjulspår som vi vandrat i tidigare fönster. Med vissa smärre justeringar kanske.

I denna golgatavandring längs med hopp, ångest och förtvivlan upp i ännu en loop av hopp, händer så otroligt mycket. Med oss fantaster men denna sommar men framför allt med vårt älskade Arsenal. Förvisso tämligen usla på att göra pengar genom försäljning, men med Andrea Berta som ny kapten vid transferrodret har vi gjort både tidigt genomförda inköp och vad det verkar, tämligen framgångsrika ekonomiska ageranden. I skrivandes stund har vi handlat in inte mindre än sex spelare till herrverksamhetens representationslag. Martin Zubimendi, Viktor Gyökeres, Noni Madueke, Christian Nørgaard, Cristhian Mosquera och den kanske inte endast lättstavade Kepa Arrizabalaga är nu alla delar av Norra Londons Finaste. Några för att täcka uppstådda luckor, andra för att höja vår kvalitét. Så låt oss då gå igenom dessa.

Kepa Arrizabalaga: Förra sommaren lyckades Edu slarva bort Joan Garcia som efter en smått lysande säsong med Espanyol inte bara gick upp i pris något vansinnigt utan också i status och därmed kunde göras till fc barcelonas prestigevärvning och näste förstemålvakt. Arrizabalaga har varken framtid eller högstanivå som Garcia men är ändå en habil back up till förstmålvakt Raya. Varken förbättring eller framtidssäkring men för utköpsklausulen en skål jordnötter och en milkshake (från chelsea, usch ja, mer om det senare) tycker jag det är en klockren värvning. Inte min deal, men en bra deal.

Cristhian Mosquera: När Tomiasso inte längre kunde bommulsvadderas fram av vår tidigare sportchef, blev den allsidige men ack så skadebenägne japanen föremål för Bertas något mer krassa verklighetsbild, löstes från sin tjänst i klubben och skapades ett tomrum i vårt annars tämligen välbefolkade försvarshögkvarter. Vad då göra? Jo, värva in en ung och, som det heter, versatil försvarare från ett lag som är välkänt för att inte bara vara i tämligen ansträngd ekonomisk situation utan även rakt igenom klappkassa på att sälja spelare. Den spanske U21-landslagsmannen Cristhian Mosquera, inhandlad för ca £12 miljoner från Valencia, är att anse som ett kap i dagens transfersummesinflation. En riktigt bra deal för en spelare som inte bara kan täcka både mittback och högerbackspositionen, som är reslig och fysiskt utvecklad men som också verkar vara både placeringssäker, intelligent och skicklig med bollen. Den dealen är jag för.

Christian Nørgaard: När Jorginho släpptes gratis till Flamengo samtidigt som Partey visade sig vara den omskrivna PL-spelare som stod/står anklagad för flera fall av våldtäkter, satt klubben i en situation som man själva satt sig i. Partey kunde, även om han ännu inte är dömd, omöjligtvis vara kvar i klubben och än mindre med den höjda lön som han krävde, varefter två tomrum på det centrala mittfältet måste fyllas. Det ena kommer avhandlas i stycket nedan medan det andra fick komma att fyllas med en Christian Nørgaard från Brentford. Den 31-årige dansken är kanske inte det mest spännande namnet i transfertombolan men en synnerligen habil fotbollsspelare som inte bara kan föra rutin in i omklädningsrummet eller städa framför backlinjen ute på plan utan också är bra både på fasta situationer och att komma in i boxen i andravåg. tofspurs ville att han skulle göra tränare Frank sällskap vilket Brentford besvarade med att sätta en £40 miljonersprislapp på honom bara för att sedan sälja honom till oss för bara fjärdedelen. Sådant får man väl ändå lära sig stå ut med, eller hur?

En av populärmusikens bästa skivor. Den duger gott och väl som illustration. Bild från Flickr.com: ”ceremony60”

Martin Zubimendi: Denna värvning var nog fotbollsvärldens sämst bevarade hemlighet för Zubimendi skall enligt uppgifter i princip ha varit klar för oss sedan vi handlade in kollega Merino förra sommaren och han täcker inte bara en av ovan nämnda luckor på det centrala mittfältet utan höjer kvalitén på det centrala mittfältet avsevärt. Hockeyassistens okrönte konung med förmåga att planera och styra spelet långt innan han själv fått bollen, med ett knivskarpt fotbollsintellekt och en förmåga att ständigt vara på rätt ställe såväl med som utan boll. Även om de £61 miljoner vi betalade Sociedad för hans tjänster var över utköpsklausulens summa, vilket vi gjorde för att kunna betala i tre, i stället för en enda betalning -vilket öppnade upp för mer finansiellt svängrum i sommar, är detta en värvning jag är oerhört nöjd med. Kanske inte den mest glamorösa värvning eller den som säljer flest tröjor, men inte helt otroligt den värvning som snabbast kommer visa sig betydelsefull för oss på planen.

Noni Madueke: Nu börjar vi närma oss de semismärtsamma smaskigheterna som beskrivs i ingressen. För med undantag för King Kai är och förblir jag svårt traumatiserad av övergångar från den ofantligt osköna fuskansamlingen borta på Fulham Road. Jag vet att många uppskattade Jorginho men för mig krävdes det, efter sunkigt stinkande eländesår av Gallas, Cech och Luiz, avsevärt mer än vad han gav oss och min instinkt är alltid tack men nej tack när spelare från den klubben kommer på tal. Så hur ger jag då Madueke en chans? Ja, jag börjar med att spola tillbaka bandet till sommaren -23 då han skulle lämna Eindhoven och verkligen väckte min nyfikenhet. Vindsnabb och teknisk, om än oslipad väckte han både hopp och sedan viss förtvivlan när han lämnade dem för just dem. Nu skall han vara Artetas absoluta val, han var tredje bästa chansskapare i PL förra säsongen och då får jag tycka vad jag vill om både prissumma och från vilket lag han kommer. Min deal, den från PSV, är död. Länge leve dealen.

Viktor Gyökeres: Här har vi själva textens ursprung, alla transfertvivels moder och alla acceptansens allsmäktige fader. För jag ville så hemskt gärna att vi skulle värva Benjamin Šeško från Leipzig. I honom såg/ser jag nästa Ibrahimovic, en briljant tekniker som också har både fart, spelsinne och vansinnigt skott. I honom såg jag enorm utvecklingspotential och en totalt säkrad forwardframtid. Och ja, den dealen är som vi all vet död. Den var död när Leipzig och Šeškos agent ville spela Allan eller om man så vill insåg sin spelares/klients värde. För Leipzig kommer med största sannolikhet få den summa de önskar och Šeškos agent kommer få såväl bonusar som utköpsklausul som möjliggör nästa kappsäck guldmynt. Men inte av Arsenal och inte från Arsenal.

För när Berta tog över spelade det ingen roll hur mycket Edu hade smekt den lovande serben och RB-oskönheten medhårs. Berta hade en annan spelare för ögonen och framför allt en annan deal för ögonen. Arsenal betalar i runda slängar £56 miljoner för Viktor Gyökeres vilket i varje fall är £10-£15 miljoner under det värde som denna knasighet till spelarmarknad sägs anse honom vara värd. Så tänkte Berta och då fick det bli så. Svensken har bombat in mål i den portugisiska ligan men är, precis som Šeško PL-ovan men fem år äldre varför det är att anse som en vinn-nu-värvning snarare än den framtid som ”Näste Ibra” skulle föra med sig. Det kan bli toppen, chansningen kan slå in. Men vi har inga som helst garantier för att detta skall bli lyckat. För med Gyökeres får vi en helt annan sorts striker än vi sökte och redan har vilket skapar både fler valmöjligheter men också andra krav på taktiskt flexibilitet på såväl spelartrupp som tränarstab.

Och om det kan en ju tycka vad en vill. Mina dealar var inte 31-åriga danskar, inte chelserejects eller hypade målskyttar från portugisiska ligan som redan nått karriärens zenit. Jag får erkänna att jag ville någonting annat. Och så får det ju vara. Men att spy galla på sociala medier, döma spelare efter kvartens speltid eller skriva ”Arteta Out” på kända arsenalska muralmålningar, bara för att allting inte blev precis som jag vill. Det är någonting annat. Även om valen inte var mina kommer jag göra allt jag kan för att stötta de spelare som nu är våra. Från vilken liga eller klubb de än kommer ifrån, i vilken ålder de än är eller hur mycket de än kostat. Eller vilka agenter de än må ha. Nu är spelarna Arsenal. Nu skall de ta på sig världens vackraste fotbollströja, i olika vackra varianter. Då får jag bara samla ihop och reglera mig nog att stötta dem så gott jag kan. För de dealar jag önskade blev kanske inte av, det blev andra istället. Så länge leva våra nya dealar, länge leva våra nya Arsenalister. COYG.