Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

In The Interlull: Var tog den goda människan vägen?

Davidsson och Mannen
fre 15 nov 2013 kl 07:56

Fakta

När jag, som fotbollsintresserad småbarnsfader boende i staden Göteborg, ser på världen jag lever i, så känner jag inte alls igen mig. Idrottsföreningen Kamraternas ordförande åker med sina chefskollegor, på de kommunala bostadsbolagen, på dyra resor och kommer hem med kvitton som jag och alla andra i staden Göteborg skall stå för.

Jag bor i staden Göteborg och har som mitt andra lag efter Arsenal, stadens största och mest framgångsrika lag, Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg. Jag tror att jag började intressera mig för dem ungefär då 70-talet gick över till 80-tal och de tog sig från spel i dåvarande division 2 till vinst i UEFA-kuppen på bara några år. På den tiden jobbade spelarna som rörmokare, som fritidsledare och som fastighetsskötare. Ingen var ännu anställd som heltidsproffs och spelarnas försörjning vilade på andra valv än fotbollens.

Det land som Kamraterna charmade under sina framgångseror, var också någonting helt annat än dagens Sverige. Många hävdar att det var ett gråare och mindre färgstarkt Sverige. Det var bruna vardagsrumsväggar, dunkelt belysta bodegor och orangea badrum, som inom detta tidsspann vitrollades, belystes klarare och ersattes med, på sin höjd, beige. Alla skulle åka Volvo eller Saab, bära allvädersstövlar och titta på TV-programmet Almanackan. Det fanns fritidsplats åt alla, hjälplärare åt dem som inte kunde lära sig dubbelstavning av konsonanter och anpassad hemtjänst för de gamla som så behövde. Var och en tänkte troligtvis ganska lika, folk reste till samma semesterort år efter år och när Ingmar Stenmark tog sig ned för de alpina löporna stannade hela landet av.

Om denna smått naivistiska likriktning kan vi idag tycka vad vi vill. För idag står vi i dess totala motpol och var man har blivit sin bäste dräng. Individen står i centrum och de valv människors val vilar på är sällan vad som är bäst för gruppen de tillhör, för landet Sverige och allra minst på vad som är bäst för världens alla invånare. Vi tar våra beslut utifrån vad som är bäst för oss själva, för våra barn och kanske också för våra anhöriga.

När jag, som fotbollsintresserad småbarnsfader boende i staden Göteborg, ser på världen jag lever i, så känner jag inte alls igen mig. Idrottsföreningen Kamraternas ordförande åker med sina chefskollegor, på de kommunala bostadsbolagen, på dyra resor och kommer hem med kvitton som jag och alla andra i staden Göteborg skall stå för. De höga tjänstemännen uppbär miljontals kronor i lön och har, uppenbarligen, tämligen generösa representationskonton, men vad får jag för det? Vad får mina barn i deras skola för det? Och vad får staden Göteborg, landet Sverige och en samlade mänskligheten på Jorden för det?

De personer som i slutet av 70- och i början av 80-talet följde IFK Göteborg från division 2 till Europaspel, var är de nu? Var är dåtidens Volvoåkare, allvädersstövelbärare och sättare av orange kakel? Var är de klubbordförande som jobbade helt gratis, som stod i klacken på Nya Ullevis långsida och som såg sig själva som varandes en liten bit i ett stort pussel. Som en del av ett stort och mycket viktigare sammanhang?

En flicka stannar till på okänd bakgata någon stans i Newcastle, någon gång i slutet av 70-talet. Bild från Flickr.com: ”Newcastle Libraries”

Vi har gått från ett samhälle som vilade på bra-för-så-många-som-möjligt, genom ett extra-allt-med-en-gång över till ett som vilar på fiffel-vs-kontroll. Där du kan sko dig på andra och där inte moralen eller etiken utan, i bästa fall, juridiken sätter gränserna för ditt roffande. Där var och en skall försöka sno åt sig fördelar och där endast den dumme inte försöker sig på det som alla andra tydligen gör. Hjälpsamhet, ansvarstagande och omtanke har blivit till fartblindhet, systematiserat fusk och det-gäller-inte-mig.

Samtidigt som bolagsdirektörer åker på gratisresor och sedan får fallskärmar på fyra miljoner kronor, åker några av stadens socialsekreterare på utbildningsdagar. På vandrarhem. Som de betalar själva. Ur egen beskattad plånbok. Dessa socialsekreterare som i sina jobb är satta att noga dokumentera och motivera sina beslut. Som är satta att nitiskt granskar och ifrågasätta samtliga kvitton och fakturor som de sjuka eller arbetslösa klienterna lämnar till dem. Annars blir socialsekreterarna utskällda av chefen, uthängda i pressen eller får kicken på studs. Utan fallskärm. Utan att ha spenderat ett öre på representation. Och utan chans att komma åter i organisationen.

Och om det ändå bara hade varit i Göteborg, om det ändå hade varit bara rundmagade män i övre medelåldern och om det ändå hade gick att härleda till någon viss partifärg. Men inte ens så enkelt kan vi få ha det. Samma vecka som IFK Göteborgs ordförande ”tar time-out”, tar en centerpartistisk riksdagskvinna även hon en time-out” fast då efter att ha fifflat ner 3.2 miljoner biståndskronor i egen ficka. Då kan det inte längre vara vi och dem. Dumma han och smarta jag. För då handlar det om dina värderingar, det handlar om mina värderingar och det handlar om våra värderingar.

För var har den goda människan tagit vägen? Den som gjorde gott inte bara för sig själv, utan för att det kunde gagna andra? Var tog tanken om att gott för dem där borta också är gott för oss alla här? Om att gott till en okänd näste är gott även för de mina? Var tog hen vägen som inte såg ”jag”, ”min” och ”mitt” framför ”vi”. Människan som inte roffade, fifflade och fick 4 miljonersplåster på såren? Människan som tyckte det var helt okej att betala skatt för något som gynnande de som behövde, utan att jag själv var den som fick cashen?

Jag kommer aldrig att sluta följa IFK Göteborg, på samma sätt som att jag aldrig kommer att sluta följa Arsenal. Jag kommer troligtvis bo kvar i staden Göteborg i resten av mitt liv och med största sannolikhet även bo kvar i landet Sverige. Jag kommer att sparka i det onödigt ymniga vintergruset, gnälla över att folk tror på politiskt beställda utredningar om att marknadsanpassade hyror är svaret på landets rådande bostadsbrist och jag kommer att se mina fotbollsmatcher i regn såväl som i rusk. Men jag kommer nog inte att förstå, jag kommer inte att begripa hur det kunde bli så här och jag kommer alltid att fortsätta undra. Var tog den goda människan vägen? Han, hon, hen? Du, jag, vi? Var tog du vägen?

Kommentarer

Bild för Johan Pedersen

Nog för att det inte är så mycket fotboll pågående i "The Interlull", åtminstone inte nån viktig fotboll. Men det här är ändå arsenal.se och inte på någon lokalpolitisk sida/blogg. Välskrivet, men fel forum... 

Bild för Davidsson och Mannen

JP// I min mening hör allting ihop. Fotboll och livet, kärleken och relationer. Mellanmänsklighet och att vara människa. Jag respekterar din åsikt till fullo, men för mig är detta (D&M-bloggen) inte fel forum.

Bild för Oskar Sjöstrand

För dig, för Niva och även för mig hör allt ihop. Man kan alltid diskutera om Theo ska springa ner till linjen och slå in den eller försöka bryta in och kombinera sig fram, men visst hör allt ändå ihop. Uppfriskande att få en dos värderingar i denna cyniska och monetärt styrda värld. Det står klart sedan länge att din blogg alltid kommer att handla om fotboll, precis som den också kommer handla om allt annat. Tummen upp!

Bild för Phorreall

Jag har ibland funderat på den här frågan också. Och de tankarna har kommit när jag passerade 30 år. Är idag 33 år och fortsätter fundera i dessa banor. Kan ibland bli självkritisk och tänka "jaha, och nu har du blivit gammal bitter gubbe". I livet tror jag alltid på motreaktioner. Det finns gott om exempel,viktiga som oviktiga. Den opersonliga MP3-filen kom och blev populär, motreaktion: vinylen är tack och lov större än på många år. Sossarna hade makteni många år, Moderaterna tog över stafettpinnen. Arenarocken med stora pudelfrillor var grejen på 80-talet, Nirvana kom som en motreaktion och dödade allt. På nåt sätt tror jag att det individualistiska samhällsklimatet kommer att nå sin kulmen också. En motreaktion kommer. Vi bör gå mot bättre tider - är min glädjekalkyl i alla fall!  

Och ja, fotboll och livet är en och samma sak.

Bild för Corben

Mycket bra text, allt hör ihop, fotbollen reflekterar samhället och tvärtom.

Jayarse på twitter.

Bild för Guris

Det var bättre förr, tamigtusan! När kommunister och socialister gick hand i hand och fotboll spelades som den ska spelas. Alla var lyckliga, det fanns ingen misär. Allt var bättre. Vädret var soligare, snöigare och fan bättre på allt. Tacka vet jag de röda åsikterna runt masthugget i Göteborg eller möllan i Malmö, eller såklar knivsöder i huvudstaden. Där vet de vad som är viktigt! De röda, de som förstår bättre. Solidaritet med den lilla arbetaren som stod upp mot kapitalet. Det var fan bättre förr, då visste man vad solidaritet var, alla skulle med och ingen jävel lämnades efter. Inte tilläts någon älga i förväg heller, man ska veta sin plats. Det var bättre förr när Posten fortfarande var post, när Televerket fortfarande hette Televerket. När alla var röda.  

Ironin åsido. D&M, dina åsikter är heliga och även om jag inte håller med dig om dem respekterar jag dem för att ditt intellekt är inte så lite utvecklat. Likt Peder tycker jag dock inte att det här hör hemma i en Arsenalblogg.

Bild för Davidsson och Mannen

Oskar S// Stort tack för ditt svar och tack för den synnerligen smickrande referensen. Och ja, ibland är det skönt att få perspektiv från ”den riktiga världen” precis som shitty, chelsky och psg-fantaster skulle behöva ha.

Phorreall// Härligt med din glädjekalkyl om pendelns nästa rörelse. Även jag har funderat kring om detta (dessa funderingar) är åldersrelaterade. Och jag hoppas att de inte är det. Att alla, ung som gammal, borde vinnlägga sig om att göra gott, att vara god och inte bara när det gynnar ens egna syfte.

Corben// Tack för ditt svar och precis; fotbollen reflekterar samhället och tvärtom.

Guris// Tack för ditt svar och din småroliga ironi. Även om den är en smått parodisk förenkling. För om du tror att det jag uttrycker är ”det var bättre förr”, eller ”rött är alltid rätt” för den delen, så läser du mig helt fel. Mitt inlägg handlar inte om partifärg, om valrörelse eller om lokalpolitiska frågor. Det handlar om att vara en god människa. Mot varandra, mot andra.

Och om din åsikt är att det bara är ”röda” människor som kan vara goda människor är detta synnerligen sorgligt. Då är vi oerhört illa ute.

Dessutom tycker jag att dessa frågor, vilket jag nämnt ovan, absolut hör hemma i en blogg som denna. Till detta vore det inget annat än förödande om censuren skulle lägga sin stinkande trasa över denna blogg. Om inte annat så skulle det göra det omöjligt för mig att fungera som bloggare. För mig hänger allt ihop. Goda människor, goda gärningar och god fotboll. Jag respekterar din åsikt och hoppas att du fortsätter läsa det jag skriver.

Bild för zimzon

Man kan tolka det politiskt. Jag väljer att inte göra det. Det ironiska är väl egentligen att jag skönjar en klagan på det individualistiska tänkandet. Kontentan blir i slutändan ett rop på individen, dvs den goda människan. Så kan man se det.

Twitter: @zimzon80

Bild för Davidsson och Mannen

Du har ALLTID varit en klok och insiktsfull man. Det har jag ALLTID sagt!