Medlemmar: 8708 st.
Visa menyn

Varför känner jag som jag gör inför Mathieu Flamini?

Davidsson och Mannen
mån 30 mar 2015 kl 10:17

Jag måste erkänna att jag ibland inte riktigt inser hur jag framstår i andras ögon. Min fru hävdar att jag, om jag inte tycker om någon viss person, är oändligt tydligt med detta faktum, samtidigt som jag själv ofta glider omkring i villfarelsen om att jag framstår diplomatisk, följsam och vän, dvs .inte alls som verklighetens representant, dvs. min fru, upplever och uppger att jag gör. Att jag själv ser mig som en lagspelare, medan samma fru hävdar att jag är mer av en manager, snarare än lagkapten och absolut inte en lagspelare vilken som helst, vilket ibland skapar diskrepans.  Samma eventualitet har idag smugit sig in här i bloggen, just nu i denna stund, just idag. Och den gjorde det när frågan, som en tvåkilos hammare, slog mig om jag som bloggare brukar framstå som viljestark, pådyvlande och proklamerande åsiktsframförare eller som en diplomatisk och följsam mentor för generöst högtakliga diskussioner.

Jag har en bild, av mig själv som bloggare, av att jag faktiskt är ganska diplomatisk, att folk inte behöver tycka som jag men att resonemanget, dialogen och vändandet på de gemensamma, eller olika, frågeställningarna utifrån våra relationer till klubben Arsenal FC, är den stora vinsten med mitt bloggande. Samtidigt som jag ser den bilden framför mig hoppar en liten men tämligen gräll och oerhört intensiv variant av min fru upp på vänster axel och påminner mig om hur j-la smidig, diplomatisk och vänlig jag brukar vara när misstycke eller otycke för annan person uppstått inom mig. Hur resonabel och följsam jag brukar vara då. Minifrun tittar liksom menande på mig och säger ”ja, men visst… visst var du trevlig, inbjudande och öppen. Absolut. Och det var ju precis ingen alls som fångade upp vad du tyckte eller kände i den saken eller om den personen”.

Så dagens blogginlägg har liksom, i dessa tider av meningslösa landskamper, gått och blivit en självrannsakansblogg. Ett biktbås, en sänkt guard och ett raskt förstasteg enligt en Minnesotamodell. Typ. För där jag i mitt förra inlägg tämligen handfast betade av det centrala mittfältet och lovade att snart återkomma till dess framtida utformning, i form av förslag på vilka spelare vi skulle handla in, så slog det i helgen helt stopp inom mig. Jag var inte färdig och jag var inte redo att lägga undan frågan för inom mig poppade en mängd osäkra, ofärdiga och onyanserade känslor upp. Känslor som jag tidigare trott var tankar, åsikter och säkerställda sanningar. Och allt detta utifrån läsarkommentarer om en viss spelare, om en viss mittfältare, om en viss Mathieu Flamini.

Idag är det denne till synes brydde man, som bryr mig. Bild: Flickr.com: ”Ronnie Macdonald”

Det var liksom inte så att jag inte kunde förutse reaktionerna, det är inte så att jag är helt utan omvärldskoll eller helt saknar förmåga att ta in och hantera andra personers åsikter. Det kom inte som en blixt från klar himmel att alla inte tyckte som jag i frågorna om Flaminis framtid i Arsenal och om vad han egentligen tillför. Det som slog mig var att mina säkerställda och fasta åsikter så snabbt vändes till tveksamhet, undran och tvivel. Att behovet av invärtes rannsakan ökade så enormt och att så gjordes utifrån frågan: Varför känner jag som jag gör inför Flamini? För jag älskar verkligen Flamini. Jag känner ren och skär kärlek till honom. Kärlek som till en lite tanig och finnig lillebror, som till en något mindre välmöblerad vän eller som till en person vars vilja med råge överstiger hans förmåg. Några droppar ömsinthet blandat med ett mått barmhärtighet, kryddat med en rejäl skopa cynism. Eller?

Varför känner jag som jag gör för Flamini? Är det hans förvirrade uppsyn som väcker faders- eller storebrorskänslor inom mig? Eller är det hans obönhörliga vilja att ta en för laget som väcker respekt? Hans elakhet, mot såväl motståndare som sig själv, som imponerar på mig? Hans förmåga att optimera ringa resurser till acceptabel outcome? Hans enorma olikhet i relation till övriga spelare vars mjukhet, vekhet och sårbarhet irriterat mig så många matcher under så många år? Att han erbjuder en galenskap vi inte har sett sedan Vieiras dagar (inga andra och absolut inga spelmässiga jämförelser)? Är det de avklippta ärmarna, de hetlevrade gesterna gentemot lagkamrater som fuskat i det defensiva arbetet eller är det viljan att påtala en brist som det Wengerska Arsenal tenderar att lida som gör att min kompiskärlek spirar?

För jag kan någonstans förstå att jag inte, per automatik, har helt rätt och att alla andra, som inte håller med mig, har helt fel i frågan om Mathieu Flamini. Mina kognitiva resurser kan faktiskt jobba fram en klarhet som vittnar om att Flamini, egentligen, inte borde ha en plats i ett lag på Arsenals nivå. Men min emotionsapparat vägrar, som en på magen liggande trotsåldersunge i snabbköpet en regnig tisdagskväll på väg hem från dagis, att hålla med och acceptera. Varför är det så? Varför råder så ringa korrelens mellan tanke och känsla? Så bäste läsare, vill du bara för en kort stund vara min minufru sittandes på min vänstra axel? Och kan du förklara för mig. Varför känner jag som jag gör för Flamini?

Kommentarer

Bild för Byarum

Att vara supporter innebär att bära på känslor som inte alltid är rationella och det är ju just irrationaliteten som är tjusningen... Eller?

Jag kan förstå dina känslor för Flamini. Jag gillar honom också, men det är inte hans fotbollskvaliteter som jag gillar utan hans ledarskap, pådrivarskap (heter det så) och jävlar anamma. Men han är inte good enough för ett Arsenal av idag, men med tanke på ovanstående kvaliteter så kanske AW också tycker att han gör stor nytta totalt för laget? Vad vet jag? Det är nåt "old school English football" över Flamini, som får mig att tänka på Tipsextra från 70-talet,,,

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Ja och det var just dessa känslor som, kanske inte spelade mig ett spratt men i varje fall, förstärkte en bild av Flamini som jag bar. Och precis som du är inne på så är det inte de fotbollskvalitativa utan de mer mänskliga, personella sidorna hos honom, som spelare i Arsenal jag uppskattar. De sidor som var självklarhet för oss, som upptäckte Arsenal under en annan era än denna, men som vi numera så sällan får se. Absolut.

Bild för André Johansson

Jag är så på din sida. Jag är inte dum och ser att hans fotbollskunskaper i teknik och spelförståelse är Arsenal klass. Men jag kan ändå inte sluta älska honom. 

Jag som spelat på hög nivå för min ålder vet hur jävla viktigt det är med en spelare som Flamini i truppen, En spelare som har drivet i vilja, som offrar sig för laget och accepterar att sitta på bänken. Men när han väl får chansen ger han 110 % och alla medspelarna vet om att killen kommer kämpa.

Dessutom är det väldigt härligt på något sätt att älska "det svarta fåret". Alltså Arsenal spelaren som egentligen inte är en "Arsenal spelare"

The biggest of games,the biggest of names. Its Henry

Bild för Davidsson och Mannen

Jag har själv inte spelat på någon vidare nivå, men känner, precis som du, att dessa egenskaper är så oerhört viktiga. Sedan tar du upp en annan sak som jag helt missat; kärleken till det svarta fåret, till spelaren som egentligen inte hör hemma i dagens, fina, Arsenal. +1 till den säger jag.

Bild för Woody

Flaminis karriär är märklig. Minns mycket väl då han kom fram och var totalt urdålig. Efterhand fick vi utveckling på honom och han var riktigt riktigt bra under en period. Typiskt så försvann han då till Milan. Sedan återkomsten har han legat någonstans mitt emellan. Rock on !

Bild för Davidsson och Mannen

Flamini var ju ett skämt. Jag minns en baksida på ett Kanonmagasin där Flaminis huvud hade stoppats in i någon form av giljotinliknande pryl, just för att han då (sommaren -06 eller -07?) ansågs vara så kass. Sedan kom säsongen 07-08, då han kamperade med Fabregas på mittfältet, fick chansen på grund av att Diaby var skadad och förvisade Diarra till bänken och sedan Pompey och då var han tämligen lysande. På riktigt. Sedan ja, resten vet vi.

Bild för George Adams

Förstår vad du menar bästa D&M. Alla älskar väl det Flamini står för. Det hoppas jag i allafall. En riktig krigare, som vill, mer än han kan.. 

Och varför då?

Han, eller rollen han identiferar behövs ju så innerligt i vårt kära lag. Ett lag som i övrigt ( förutom några få undantag) ju saknar denna för alla lag så viktiga oegoistiska krigarmentaliteten.

Han har för alltid en plats hos mina gooner hjältar.

Men.. allt har sin tid och jag hoppas snart hans mantel tas upp av flera..

Bild för Davidsson och Mannen

Ja, det är nog så, den icke egoistiska och nästan självuppoffrande krigarmentaliteten. Den man så ofta saknar hos många av de mer begåvade spelarna, det som inte gör de vackraste målen eller de fräckaste finterna, men som inte sällan blir tungan på vågen när mästerskap skall avgöras. Det är väl det som väcker all kärlek inför honom, kanske.

Bild för Martin Palmér

Personligen tycker jag det är förmågan att kunna inse att en spelare är rätt dålig även om man gillar honom som skiljer de stora analytikerna från vanliga fanatiker

Bild för Davidsson och Mannen

Hehehe... Hur f-nken skall jag förhålla mig till det svaret? Jag väljer att tänka att du menar det som en komplimang och att du ser mig som en stor analytiker, just på grund av mitt stora tvivlande, vändande/vridande och försök att bena ut känsla från tanke. Har jag rätt? :-)

Bild för Martin Palmér

Ja du säger ju att du förstår att han inte är bra nog men att dina känslor inte kan acceptera det. De flesta skulle bara hävda att han visst är bra nog

Bild för Davidsson och Mannen

F-n, där möttes vi, va?! Trevligt.

Bild för Brattis

Håller med dig broder D & M när det gäller det känslomässiga engagemanget för Flamini. Grovjobbare som vet vad som gäller och kan acceptera ett bänknötande under säsongen behövs. Jag tycker att både Rosicky och Flamini ska få ett år till i truppen, inte minst för att stötta  rookisarna och komplettera laget vid dom skadeperioder som tycks vara stående fenomen i vårat älskade lag. COYG 

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Davidsson och Mannen

Ja herregud. Jag minns den tiden då Wenger, mer eller mindre, skeppade iväg alla som fyllt 30 och kvar stod en samling småpojkar utan så kallade kulturbärare. Rosicky har jag ens inte tagit upp för diskussion, för mig är han så självklar och jag har svårt att över huvud taget komma på någon match där han kommit in/startat där han varit något annat än bra eller jättebra. Men det är väl som du är inne på, att både Rosicky och Flamini, på olika sätt, är två ganska udda fåglar i Wengers lilla bo. De bryter på olika sätt mönster, men är också oerhört lojala. Så absolut, R&F skall få vara kvar.

Bild för Adamberg

Flamini kanske är en framtida assisterande tränare? ( Absolut inte en huvudtränare men en som kan jaga på från bänken eller i omklädningsrummet. Håller med om att han är en riktig TEAM-spelare i motsats till Ramsey till exempel. Som jag tycker verka vara en riktigt ego.-spelare - en fotbollens Tom Cruise.

Roscisky ska absolut vara kvar för hans spelmässiga geni. Måste vi tjata om hans ålder?

Adam

Bild för Davidsson och Mannen

Wow, det var en spännande tanke. Men visst, kunde herrar Adams och Keown staga upp Pompeys respektive Arsenals försvar (var det inte europavåren -06 som Keown höll i försvarsträningen?) så borde väl Flamini kunna bidra. För övrigt så ryktades det väl att Wenger vänt sig till Gilberto Silva för framtida assistering? Och det ligger ju i liknande linje, även om Gilberto var en annan spelartyp. Och nej, vi skall absolut inte tala om Rosickys ålder, utan om hans kompetens och underbara driv.

Bild för zimzon

Men herregud D&M. Tycker du är hård mot dig själv och samtidigt helt fel ute. Varför öht analysera och motivera din kärlek för en spelare? Ett supporterskap handlar om känslor och ska inte analyseras.

Alla har väl genom åren haft spelare som man älskat men som i ärlighetens namn kanske inte varit de vassaste på plan? Man har fått det uppkastat i ansiktet att "Hur kan du gilla honom, min mormor avslutar bättre än honom?" . Jaha? Skit i det du!

Det samma gäller ju spelare som är kompetenta världsstjärnor men som ändå inte faller en i smaken ändå. För det är ju där vi hamnar i supporterskapet, passionen och sin egna tanke på vad man vill ha och förväntar sig.

Jag hyser också stor kärlek för Flamini.

Twitter: @zimzon80

Bild för Davidsson och Mannen

Du vet att jag är min egen störste kritiker, på alla plan. I det här läget känner jag egentligen inte att jag kritiserar mig själv, mer blev omkullkastad av mina känslor och hur de välde ut över en diskussion och då jag kände att det var läge för en liten analys. För att ha en Fru-D&M-look-a-like på vänstra axeln som berättar hur man egentligen framstår. För om vi bortser från att jag alltid vet bäst, men samtidigt är ständigt ödmjuk, följsam och vän, så var det bra med en realitetscheck.

Och jag kvarstår vid mina känslor för honom, jag älskar fortfarande Flamini även om jag behövde lyfta fram känslorna för vädring en stund. Sedan är det egentligen väldigt härligt att man kan känna "Jaha? Skit i det du!". För i en värld där allting skall analyseras och jämföras med statistik som blivit till någon form av objektiv sanning, står vi fortfarande kvar med känslan och skulle den tas bort så dör både vi, sporten och vår relation till den. Som när jag försöker förklara för pojkens lagkamrater att jag faktiskt håller på Arsenal trots att det finns lag, som exempelvis chelsea, Bayern, Real och barca är mer framgångsrika, dvs. i  deras ögon "bäst" = mer värda att följa. Jag svarar dom att de har fel (jaha, skit i det du -> det skiter väl jag i-typ) , att det ändå är Arsenal som är bäst. Men i deras youtube-finter-filmer och överstylade popstjärneliknande idoler har liksom stats och individuella utmärkelser blivit argument för någonting de inte har att göra med, som diskussionen aldrig har handlat om.

Det finns liksom ingen objektiv sanning, bara olika aspekter att fläta samman. Statistik, kompetens, värde för laget, upplevt värde för laget etc i all oändlighet -> känslor. Är Neymar bättre än Flamini? -Jag avskyr Neymar men älskar Flamini. -Wow, det här var ett bra svar!

Bild för zimzon

Jo jag förstår ju att det här var ett sätt för dig att reflektera och göra upp lite med dig själv och varför du tycker som du tycker. Och som du säger försöker du alltid, och det är väldigt fint, att vara ödmjuk, följsam och vän när du svarar upp på den kritik du får på dina tankar. Men nu har ju du, pga detta förhållningssätt, börjat tvivla på dig själv? Nu tycker inte jag att du, likt andra bloggare, ska möta upp andra tankesätt med urholkade argument som "Det är för att du inte kan nåt om fotboll!" eller andra dumheter. Jag tycker helt enkelt att du ska fortsätta som du alltid gjort, inte börja reflektera över vad Fru D&M säger att du är för en! Ödmjuk, följsam, vän och med en förkärlek för lite udda fåglar.

Twitter: @zimzon80

Bild för Davidsson och Mannen

"Ödmjuk, följsam, vän och med en förkärlek för lite udda fåglar." Ah... den skall jag ta med mig på min fortsatta vandring på livets krokiga stig. Underbart.

Bild för Jonas Eriksson

Ja vem kan inte bara älska Flamini. Han har ju det som många spelare inte har idag. Vilket kallas hjärta. Man får alltid känslan av att han är stolt som en galen tupp när han drar på sig arsenal tröjan och det får iallafall mig glad.:-)

 

Bild för Davidsson och Mannen

Ja men ungefär så känner jag. Lite knäpp, inte så tillrättalagd och lite avvikande. Och glädjande.

Bild för Fredde

Visst tycker man om hans inställning men positionsspelet är långt under all kritik. Man kan väll säga som så att när en spelare får vända upp framför våran backlinje så är det innermittfältets fel och främst den deffensiva mittfältarens fel. Det händer väldigt ofta när Flamini är på planen. Han vill för mycket, han vill gå upp och ta bollen på en gång helst. Jag tror absolut han är kapabel till att hålla korrekta positioner, Wenger eller Milan måste ha lärt han det, men hans vilja tar över på tok för mycket.

Även om man ser ledaregenskaper i han så tycker inte jag det känns trovärdigt när han i tid och otid går bort sig.

You win some, you draw some

Bild för Davidsson och Mannen

Tja... Han han har inte svart bälte i positionsspel, det har du helt rätt i. Och visst har han sina brister det är jag helt med dig på. Fast jag måste erkänna att jag inte upplever att han går bort sig så ständigt. Visst blir han ett ibland ett offer för sin egen vilja, sin egen drivkraft, men om vi jämför med Arteta som är mer följsam och positionssäker, så tycker jag ändå att Flaminis brister täcks över av hans tillgångar. Där liksom hans hjärta får större effekt/vinst för laget än Artetas stillsamma positionssäkerhet i relation till Artetas brister i form av snabbhet, aggressivitet och förmåga att hantera boll under press.