Struntar

Min tanke var att här citera den svenske nationalpopmusikskalden Magnus Uggla, för det är egentligen så jag känner, men som den moderne man jag är lägger jag band på mina känslouttryck, tvättar min mun med såpa och rundar av ”Jag skiter” till ”Jag struntar”. Mina grovkorniga uttryck passar gör sig liksom inte i skrift men andemeningen är densamma. För jag s-kiter faktiskt i vilket, jag bryr mig inte det minsta och det spelar verkligen ingen som helst roll. Hur det ser ut. Hur, eller på vilket sätt, vägen fram till resans mål är avlagd. Hur målen blir till.

För paradigmers krockar blir aldrig så explosiva som när Arsenal möter chelsea. I varje fall inte när detta chelsea är tränade av José Mourinho där Mourinhos pragmatiska fotbollsdödande defensivcynism blir ett farthinder av gigantiska mått vilket, på tretton matcher har resulterat i exakt noll vinster för mannen med den stora fotbollsvisionen, Arsène Wenger. Arsenalfansen sjöng i söndags om boring, boring chelsea, inte bara som en ironisk parafras till Arsenals forna epitet som tråkiga, utan för att tråkigt har blivit ett vedertagna skällsord i sammanhanget. Och, som bloggkollega Malin Hägg var inne på i sin bloggtext med samma namn, så är det väl ingen som helst nyhet. Det är väl inget att göra rubriker av.

Det är väl tämligen få fotbollsfantaster som missat hur Mourinhos lag brukar uppträda, speciellt inte när de möter lag som antas ha motstatt filosofi. Och speciellt inte när de endast behöver ta en poäng, eller snarare, när de har som huvudsakliga mål att hindra det spelglada motståndarlaget att vinna. Vi vet hur chelsea under Mourinho spelar och det som förvånar mig mest är hur detta kan förvåna andra fotbollsfantaster eller journalister som arbetar med fotboll. För mig är detta en ickediskussion, men denna ickediskussions svallvågor för mig vidare till en vindpinad kobbe där en annan diskussion sitter och trycker i snålblåsten. Den diskussion som rör estetik och underhållning, den om vad fotboll egentligen kan anses gå ut på och den om hur ändamålet helgar medlen kontra att det inte är målet utan resan som är mödan värd. Och jag känner att vi arsenalister ständigt riskerar att skvalpa till havs i en retorisk kvalseglats där vi själva blir offer för vår egen navigation. Och jag känner att vi hamnar i vattentramp, vi påkläder oss en rustning som rostar i vattnet och vi sjunker som en sten till den dyiga botten där allt stinker, luktar illa och där inget värdigt kan växa.

Jag har på senare tid skrivit om spelare som sätter jaget före laget, om kärlek till sporten fotboll ur andra lags och städers ögon, men jag har också skrivit om sporten fotboll som underhållningsföreteelse där man går på match för att se en samling högkvalitativa bollspelare göra krösamos av på förhand krökta motståndare av lägre valör. Där själva underhållningen är mervärdet och där spänningen inte alls handlar om resultatet utan istället om de enskilda utövarnas respektive uppvisningar eller om lockelsen i att se den starke krossa den svage. Och jag känner inte igen mig det minsta i dessa fotbollskonsumenters intresse och jag känner inte igen mig det minsta i när vissa Arsenalister tangerar detta i sina argumentationer.

En sport, två tränare och två filosofier. Eller? Bilder från Bildbyrån.

För, för mig är det endast målet som är det centrala och som är meningen med vår färd. För mig handlar fotboll, som jag fortsätter upprepa, om att elva små delar skall optimeras till en solid enhet vars huvudsakliga uppgift är att göra ett mål mer än motståndarna och därmed vinna så många fotbollsmatcher som bara är möjligt vilket i slutändan skall resultera i att laget vinner aktuell liga/serie. Jag struntar således högaktningsfullt i hur det går till, om det ser roligt eller inte roligt ut, så länge mitt lag, Arsenal, vinner.

Jag hyser enorm respekt för Wenger, för hur han revolutionerade klubben och för alla segrar han har givit oss. Jag älskar Özil, men inte för att hans fotbollsgenialitet behöver vara estetiskt fulländad, utan för att den genererar gjorda mål för laget Arsenal. Jag älskar Sanchez inte primärt för att hans finter är vackra, vilket de förvisso är, utan för att de leder till mål eller passningar för andra medspelare att omsätta i mål. Och jag älskar Coquelin, inte så mycket för att han lyckas stå i vägen på ett speciellt snyggt sätt, utan för att han omsätter sitt slipade fotbollsintellekt i insatser på planen vilka gör att motståndarna hindras att göra mål. Jag njuter av de estetiska moment som en utsökt Özilpassning, en knixig kroppsfint från Sanchez och en stenhård glidtackling av Coquelin kan vara. Men de, och annat fotbollsgodis, är och förblir just bara smågodis. Någonting som kan förgylla, krydda eller spetsa din tillvaro, men ingenting som ger dig mättnad eller som du kan leva på.

Det fotbollslag däremot kan leva på är istället segrar och ett mål mer än motståndarna i så hög utsträckning att den där pokalen bärgas. Det är den reella födan för en klubb och dess följare medan allt annat är spunnet socker med kålsyrade färgämnen i grällt kolorerade förpackningar. Det kittlar en stund, men glöms snabbt bort. Det piggar upp en stund, men följs ständigt av trötthet och hängighet. Det pirrar till, men lämnar dig sedan utan att lämna några varaktiga spår. Jag kan älska boring Arsenal alla dagar i veckan, one-nil och cynisk offsidefälla och jag kommer alltid att älska Arsenal, oavsett om vi kommer vinna ligan någon mer gång eller inte.

Men jag kommer aldrig förlika mig med Arsenal som en underhållningsenhet, där klacksparkar värderas lika mycket som passningar till mål, där det är viktigare att spela på ett visst vackert sätt än vinna över motståndarna och där andra lag, som besegrar oss och vinner ligatitlar, klankas ned på bara för att de spelar tråkigt och skulle vara icke underhållande att se på. För jag bryr mig inte om hur det ser ut så länge vi vinner. Jag sk-ter i metoden så länge målet är det rätta och jag struntar i hur vackert respektive tråkigt det ser ut så länge vi placerar oss längst upp i ligatabellen eller vinner kuppfinalen. För det är det enda som räknas. Att vinna, att bärga troféer och att vara bäst. Inte snyggast, vackrast eller mest estetiskt. Bäst. Det är det enda som räknas.