Medlemmar: 5320 st.
Visa menyn

Nyårskrönika: He Ain’t Heavy, He’s My Brother

Davidsson och Mannen
mån 30 dec 2013 kl 17:04

”The road is long, with many a winding turn. That leads us to who knows where, who knows when.
But I'm strong, strong enough to carry him. He ain't heavy, he's my brother”

Jag har nu följt fotbollslaget Arsenal i så många år. Det är nu så länge sedan att mitt minne smått riskerar att bli det jag tror att det är, mer än vad det faktiskt var. Bilderna går att härleda långt tillbaka till en tid då klockan var 16.00 svensk tid, då höstens mörker hade slutit in vårt hus i en brungrå filt av fuktighet och då jag satt på en kudde på golvet framför den vita TV:n i den övre hall som mina föräldrar, högst styvmoderligt, hade gjort om till TV-rum. Laget jag såg hade röda tröjor med vita ärmar, men av det såg jag nog tämligen ringa.

För spelarna var täckta av lera från topp till tå. Minnet påstår att de var ständigt skitiga, skränade skrikiga och i princip alltid i klammeri med rättvisans pekande domarhand. Att det någon stans under all denna lera och gyttja fanns en kanon på deras bröst, men att det mesta jag såg var uppkäftigt skrikande, intensivt påträngande elakhet och fem, sex meter långa glidtacklingar med brunt regnvatten klafsande upp över öronen.

Jag har vandrat länge med Arsenal vid min sida. De första åren på behörigt avstånd, med respektfullt förhållningssätt både till klubben och till allt annat som pockade på uppmärksamhet när ett barn blir tonåring för att sedan vandra vidare till vuxenvärlden. Sedan, efter att ha spenderat år av tidsinvestering i en musikkarriär som aldrig riktigt tog fart, landade jag med fötterna ned och där stod mitt Arsenal kvar och väntade på mig. Inte alls i samma form som tidigare, inte alls så elakt, inte så smutsigt och inte alls heller så primitivt.

Det Arsenal jag då återvände till var ett välkomnande Arsenal. Med en fransk tänkare vid rodret och med en aura av progression, stil och skönhet som hade ersatt den av aversion, agitation och exkludering, omkring sig. Jag fann ett Arsenal med estetik och ett Arsenal som vann. De vann som de aldrig vunnit förr och det satte mig som följare i en helt ny situation. Jag fick revidera både min bild av Arsenal och min relation till klubben och plötsligt var jag följare till någonting som inte bara var otroligt bra och framgångsrikt utan också var omtyckt, respekterat och beundrat av många andra som egentligen hade andra favoritlag.

En lång vandring har det varit och en lång vandring kommer det att bli. Bild: Flickr.com: ”Ken_Davis_Archive”

Sedan stod vi, jag och Arsenal, i ett läge där fantastiska säsongen 03-04, följdes av FA-kuppvinsten -05 som följdes av Champions Leaguefinalen -06. Sedan kom det ekonomiska stålbadet som följde på arenabygget och lämnade gjorde både stjärnorna, segrarna och gracen kring klubben. Vi spelade fortfarande estetiskt fotboll, hade fortfarande underhållningsvärde hos gemene fotbollskonsument, men blev allt mer ansedda som ett lag som inte kunde vinna.

Nu har det gått mer än åtta och ett halvt år sedan FA-kuppvinsten mot Manchester United, mer än åtta och ett halvt år sedan Vieira slog in sin sista straff för klubben och mer än åtta och ett halvt år sedan vi senast vann en pokal i ett tävlingssammanhang. Och dessa åtta och ett halvt, snart nio år har varit svåra år. För klubben, för dess följare och för mig som tillåtit mig att identifiera mig på tok för mycket med klubben och knuta den allt för hårt till mig. Mångt mycket hårdare än vad som skulle anses vara sunt för en person i mitt civilstånd och i min situation.

Och visst hoppas jag att detta år blir det sista av sitt slag. Det sista på många år, många år. Visst hoppas jag att 2014 blir någonting annat än 2013, än 2012 och något annat än alla de år som gått sedan våren 2005. Och visst hoppas jag att det nya året ger oss den ligatitel som jag längtar så mycket efter. Men jag lovar, som löfte inför ett stundande nyår, att vi kommer att fortsätta vandra sida vid sida, hand i hand, jag och klubben i mitt hjärta.

Hur svår vår vandring än må ha varit och hur svår den än kan komma att fortsätta vara. Hur lång vandringen än må vara och hur slitsamt, tyngande och nedslående den än må verka. Så kommer jag att fortsätta vandra med Arsenal. Inte för att Arsenal behöver mig speciellt mycket, men för att jag faktiskt behöver Arsenal. Trots den smärta Arsenal ger mig, trots stressen och trots alla dess brutna löften. Trots alla aber jag kommer att fortsätta vandra vid klubbens sida och jag kommer också ha klubben vid min. Som en gammal vän från svunna tider av lättsamhet, som en stilla suck från tider av sus och dus eller som en bror. Som en bror, som den bror jag aldrig har haft, men alltid velat ha. Som den brodern kommer jag också vandra vid klubbens sida. Det är mitt löfte inför 2014.

So on we go, his welfare is of my concern. No burden is he to bear, we'll get there.
For I know he would not encumber me. He ain't heavy, he's my brother

If I'm laden at all, I'm laden with sadness that everyone's heart.
Isn't filled with the gladness of love for one another.

It's a long, long road, from which there is no return. While we're on the way to there, why not share.
And the load, doesn't weigh me down at all. He ain't heavy, he's my brother”

Kommentarer

Bild för Guris

Det ska till en D&M för att dra in apan på forat och hemsidan. Vackert!

Bild för gunsmoke

Kul läsning om ditt förhållande till Arsenal, själv har jag levt med denna oskiljsmässobara relation sedan tipsextra -69, man fick mestadels se midlandlagen på den tiden men en lagbild i tidningen Året runt (tror jag) fick mig helt såld på detta gäng. sedan dess har jag i alla fall fått uppleva 17 titlar med denna härliga klubb. Men faan vad mycket ångest man haft trots allt.

Gott nytt

/G

Bild för Davidsson och Mannen

Guris// Ah, stort. Jag tror att jag förstår digniteten i det hela. Fantastiskt!

gunsmoke// 17 titlar är otroligt mycket. Härligt och värt lidandet. Gott Nytt till gunsmoke med.

Bild för A Hellström

Gott Nytt År! Ser fram emot att läsa många fantastiska blogginlägg under 2014.

Bild för Torbjörn Nylin

Du är bara "bäst". Känner så väl igen mig med att engagemanget har under tid varit olika stort.
Nu en sanning: Att hålla på Arsenal är lite som Dante skrev i Divana Commedia= De finns 9 olika stadier i helvet men bara 3 i himmelriket.

Har själv hållt på arsenal sedan 76/77 och även om jag fick vänta tills -89 innan den första ligatiteln kom så hittade man andra saker som var större än vad dåtidens giganter Liverpool lyckades med.När vi värvade Viv Andersson, då visade de vilken fin club Arsenal är. Vi ställde konservativa engelsmän på plats med den värvningen. Ja som gunsmoke skrev 17 titlar är inte illa.

Captain Tony A på Twitter 

Bild för Davidsson och Mannen

AH// Tack så hemskt mycket för de värmande orden! Och gott nytt år till dig och de dina.

TN// Ah, inte skall väl jag få sådana omdömen... Men gott att du känner igen dig, det känns som om du har en än längre historia tillsammans med brodern Arsenal. Gott Nytt!