Apart from quality, we have other qualities

Arsenal Swedenveteranen Woody kommenterade en gång ett blogginlägg genom att citera den gamle Arsenalmanagern Bertie Mee, som när han skulle berätta hemligheten om The Double 70-71-laget gjorde det genom att berätta att det: "Apart from quality we had other qualities”. Och det är liksom där jag tar avstamp. För skall man göra (om än tillfällig) bloggcomeback så skall det göras med en acceptabel referens som startblock och skall man göra comeback så kan man inte göra det och samtidigt strunta i att vi, nu på söndag, står inför The North London Derby, The NLD.

För på samma sätt som Wenger fick roa våra debila kusiner från Middlesex, när dessa skulle utnyttja kollektiva färdmedel under jord, genom att be dem att ”Mind the Gap” under Poppy Day, behöver ett NLD pratas upp i lika onyanserad som pennalistisk form. För jag vet att Tottenham Hotspur i Mauricio Pochettino har en riktigt begåvad manager och jag vet att de liljevita har ett riktigt spännande ungt lag där spelare från Balepengarnas glada dagar börjar vakna till liv tillsammans med en riktigt imponerande kärna, sprungen ur den egna ungdomsverksamheten (okej då, Milton Keynes). Jag vet allt detta, jag vet att de, i sin tid inför arenabyggandet gör så gott de någonsin kan och jag vet att de är värda all respekt de kan få. Men jag har ingen lust. Jag känner liksom inte för att prata upp den här matchen med respekt som en av huvudsakliga ingredienserna.

För mig har spurs egentligen aldrig varit någon stor fiende. Självklart har jag kulturkompetens nog att inse rivaliteten klubbarna emellan, självklart har jag vett nog att som Arsenal se på spurs på ett annat sätt än jag ser på andra lag och självklart är jag högst medveten om hur de ser på oss. Men då vi förr i världen brottades med lag som liverpool och framför allt Manchester United och då de senare åren varit färgade av den avsky jag känner inför chelsea och shitty, så har spurs alltid varit lite som den där yngre killen på gården, han som gjorde vad han kunde för att få vara med, men som man egentligen aldrig tog på något vidare allvar. Som man visste att man kunde lura lördagsgodispåsen av, som man visste att man kunde få ur de mest pinsamma hemligheter och som man visste inte hade några som helst problem med att utföra de mest smärtsamma handlingar om dessa höjde hans chanser att får vara med och hänga. Ungefär så känner jag inför spurs, varken mer eller mindre.

Knycka elektricitet från grannen. Inte snyggt. Fult. Bild: D&M

Så bortsett från att vi är bättre än spurs, så är vi även bättre än dem. Och bortsett från att vi har en massa kvalitéer som de saknar så har vi också en massa kvalitéer som de saknar. För att fortsätta på den inslagna travesteringsstigen. Och det tycker jag att vi skall göra. De är obesegrade de senaste tio ligamatcherna, ligger endast tre platser, fem poäng och tre plusmål efter oss i tabellen och skall sannerligen behandlas som luft, som intet och på sin höjd som tillfälliga uppstudsare som med värdig hand skall avvisas. Min startelva för att möta dessa tomtar från Middlesex’ träskmarker är som följer:

Cech
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Campbell – Giroud – Sanchez

The Back Five: Koscielny räknar jag med kommer att spela, Bellerin hoppas jag för allt smör i Småland gör detsamma och om det sistnämnda inte sker så ser jag avsevärt hellre Gabriel spela högerback än Debuchy. För den bildsköne fransmannen (nej, för f-sen, Gabriel är brasilianare) spelade förvisso upp sig en del i onsdags och många hade, liksom Debuchy, haft svårt med det motståndet men han sprider, oavsett detta, både osäkerhet och ymnigt med ytor för motståndarna att verka på kring sig. Och är det någonting som Eriksen inte skall ha överskott av, så är det det sistnämnda. Då ser jag hellre en förvisso offensivt mer begränsad men, onsdagen till trots, mer defensivt fokuserad Gabriel ta det säkra före det osäkra.

Lite grönt, lite rött och lite årtal med bilder på vunna pokaler. Det är däremot snyggt. Bild: D&M

Mittfältet: Tja… med tanke på hur skadesituationen ännu en gång, ännu en säsong, ser ut så har vi liksom inte så mycket att välja mellan. Coquelin eller Flamini? Cazorla eller Crowley? Özil eller …ingen? Ja, du förstår själv vad jag är ute efter. Här är vi glada och celebrerar ljudligt att samtliga tre nämnda startspelare är vid liv och utan att bli långrandigt ältande i misstag som ständigt görs om och om igen, så får man väl anta att det Wenger brukar kalla för otur, ännu en gång har grinat oss i ansiktet. Eller?

Anfallet: Inte heller på denna avdelning ser det sådär superymnigt ut. Vi får vara glada för att varken Sanchez eller Giroud blev skadade i onsdags och glada skall vi även vara för att den sistnämnde, mot alla odds, nu har kommit upp i ett riktigt tilltalande målstim. Visst nappar det, skall man ju aldrig fråga en snubbe som Giroud, för då dyker han upp halvnäck på någon tabloids sistasida med en snaskig otrohetsaffär hängande över axeln, men jag tycker ändå man får ge honom ett visst beröm för att han, trots sitt inte helt 100%-iga länkspel och sina inte helt obefintliga målmissar, ser avsevärt mer adekvat ut just nu än vad han gjorde när säsongen började. Är Oxlade-Chamberlain tillbaka från skada så skulle många säkert vilja knö in honom på Campbells plats, men costaricanens insats mot Leicester senast räcker gott och väl för att i nuläget prioritera honom framför AOC, som förvisso lovar oerhört runt, av inhemsk talang, men som hållit ack så tunt när det kommit till slutprodukt.   Matchen: Som du redan vet så väcker lag som shitty, chelsea, foolsen och manure långt mycket mer känslor av aversiv art än vad the lot down the road gör, men ett NLD är alltid ett NLD oavsett hur mycket man –med all rätt vill förminska de osnutna. Och med tanke på hur bedrövligt det såg ut i onsdags och med tanke på hur skadeeländet (som en blixt från klar himmel?) förmörkat vår tillvaro behöver vi av alla tänkbara orsaker en vinst på söndag. Och framför allt måste vi lära oss hur man skall uppträda, hur man skall bete sig och hur man vill skapa en bild av sig själv som dräglig. Visst är spurs inte Bayern München, men det är inte heller Sheffield Wednesday. Eller hur man nu skall säga?

På söndag måste Arsenal ännu en gång … nej jag orkar inte skriva studsa tillbaka i en kontext av trovärdighet ännu en gång. Men vi skall i varje fall visa lite koncentration och fokus i det defensiva spelet. Inte valsa runt på chans där någon stöter och en annan försöker ställa offside, där inte oceaner av ytor bjussas och där inte försarsspelet sköts med en vänsterhands heybaberiba och övergår till ren och skär lallarfotboll. Skärp er nu. Vi är världens vackraste fotbollsklubb, vi är The Arsenal. Inte några dreglande bifigurer från Seven Sisters Road. Det skräpet skall vi på söndag med all tydlighet särskilja oss ifrån. Och bästa sättet att göra det och dundra in en skaplig sammahangsmarkering är att, typ inte släppa in några mål, göra några själv och ta de där tre poängen. Raketforskning och hjärnkirurgi? Nej för f-nken, bara ett vanligt North London Derby. Se till och vinn det, Arsenal. COYG.