Mot Sherwoodskogen!

Jag förstår om några kommer att tycka at detta framstår som en högst märklig anakronism, som någonting så främmande att det nästan inte går att förstå eller som ett osnutet kärleksbarn framavlat av Barnen från Frostmofjället och Den Lilla Flickan med Svavelstickan. En metamorfos som med darrande underläppar skapats i en stinkande skurhink till bredden fylld av jämmer och elände. Men när jag växte upp var all daglig barnanpassad Tv-underhållning som en unge fick, 30 minuter barnprogram efter en kvarts Språka på serbokroatiska. Det sistnämnda ibland ersatt av finska eller Clownen Manne cyklar på en låtsaslina och lajvar teckenspråkstolk.

Men så var det. Så jävligt var det för oss. På den tiden då barn bara inte var unika snöflingor utan bara en i mängden av en massa ungar. Långt från barnkanalen 24/7, långt från streaming eller on-demand och ännu längre från youtubes eller TickTok aldrig sinande källor till förströelse och underhållning. 30 minuter per dag kryddat med 15 minuter streckgubbar tjattrar på allsköns på utländska. Det var vad jag hade att tillgå. Så när Bengt Feldreich en gång per år, alltid klockan tre på julafton, gläntade på locket till en glittrande nöjeslådan av ogenerad antropomorfism så var det något riktigt stort i en liten pojkes liv. En högtidsstund nästan lika känslosam och viktig som paketutdelningen timman senare.

Vi togs med på en förtrollad värld av Lady och Lufsens romantiska date i Little Italy, Tjuren Ferdinands meditativa godhet under korkeken och till Kalles, Långbens och Musse Piggs campingsemester, där jag -varje år, fick höra att jag var lik Kalle Anka när han sitter smärtsamt nyvaken på husvagnsbritsen. Vidare togs vi med på en bipolär hackspetts totalmaroderande av skönsjungande kolibrikör, vi fick se hur två små jordekorrar flyttade in i julvärmen för att ägna sig ått massiv hundpenalism och till detta fick vi alltid en första liten teasande glimt av nästa års stora Disneyproduktion.

Men framför allt fick vi Robin Hood. Den laglöse Robin Hood som med styrka, snabbhet, list och Lille John, befriar sina kompisar från Prins Johns fångenskap och dessutom i farten lyckas få med allt det guld som fähunden till prins stulit från kyrkans insamlingslåda för de fattiga. Ett hissnande äventyr vars Julaftonsvariant slutar med att den räddade Broder Tuck tillsammans med de forna fångarna och med de återtagna fattigpengarna i all hast lastade på Lille Johns vagn, lättat brister ut i ”prisa vara Gud, här kommer skatteåterbäringen” innan han smått euforiskt utropar ”Mot Sherwoodskogen” innan de far hem och Robin Hood får sin undersköna Marion i månens vackra sken.

Slutet gott, allting gott. I varje fall på denna saga. Bild från Flickr.com: ”feb57”

Och just precis så känner jag mig nu, idag. Som en 9-årings ännu oförstörda hjältedyrkan sittandes med stora ögon framför TV med ett hjärta sprängfyllt rättspatos och romantik. Klibbig av knäck och avslagen julmust, smärtsamt formbar och med hela livets alla konfrontativa bakslag framför sig. Som en fetlagd och godhjärtad, om än något alkoholiserad, kyrkoherde som just räddats ur låtsaskungen av Englands fångenskap, tillsammans med skyddslingar och rikedomar äntligen på väg hem. Äntligen frihet, äntligen slut på fångenskap och äntligen upprättelse. Dödläget brutet, normalitet återupprättad och rättvisa, äntligen, skipad. Äntligen.

För nu skall jag, du och alla andra få ta del av den skimrande skatten The Arsenal. Efter tre månaders tynande i fosterställning eller vaggandes på en nedisad parkbänk i landet Långt långt borta, är Premier League nu äntligen tillbaka. Och ja, jag vet att många tycker att fotboll inte spelar roll i en tid av pandemi, att Premier League inte är värt att utmana döden och att hjulen skall fortsätta vara stilla tills vi vet hur vår framtid tillsammans med Covid-19 ser ut i säker form. Jag vet allt detta. Jag vet också att den moderna toppfotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet är en kapitalismens grottekvarnshjul som fjättrar oss värnlösa konsumenter vid vår gravsten. Jag förstår detta. Jag ser detta. Jag vet detta. Men ändå.

Nu på onsdag, den 17 juni stöter vårt älskade Arsenal på en riktigt elak jäkel uppe på The Commonwealth Stadium i Manchester och vi gör det för att färdigställa Premier Leagues 29:e omgång innan den 30:e tar vid under den därefter kommande helgen. För medan jordklotet brinner, människor mördas på grund av sin hudfärg och världens allra svagaste drabbas hårdast av pandemivågen, så återgår i varje fall en sak till det normala. Eller tja, närstan det normala i varje fall. För utan publik och utan den autenticitet en så självklarhet som publik på läktarna medför, blir produkten fotboll en annan. Men det blir fotboll, det blir matcher, det blir Arsenal. Det blir ett uns av normalitet, av behövlig verklighetsflykt och av guldkant på en synnerligen tungsint vardag.

Ett riktigt pärlband av matcher ligger därför framför oss. Veckodagar, fredagskvällar och helger från topp till tå kryddat med löften från Viasat om att sända samtliga matcher som spelas. Och även om vi ligger på ligans niondeplats, långt från finrummets redlighet och långt från där vi borde ha varit, så är jag så glad, så lättad, så tacksam över att fotbollen nu är på väg tillbaka. För då denna fotbollslösa tid har varit svår för många av oss så är dess återkomst som en oväntad gåva, som ett hittat guldkorn i en sörja av sand eller som skatteåterbäring efter tid i fångenskap. Nu skall vi äntligen få se vad Artetas Arsenal kan göra, nu skall segersviter skapas, avstånd knapras in och tabellklättring komma till stånd. Nu kör vi, äntligen. Nu är det fest, nu skall det firas. Här kommer nu skatteåterbäringen, prisad vare Gud, mot Sherwoodskogen.