Medlemmar: 8022 st.
Visa menyn

Mot Sherwoodskogen!

Davidsson och Mannen
fre 12 jun 2020 kl 12:54

Jag förstår om några kommer att tycka at detta framstår som en högst märklig anakronism, som någonting så främmande att det nästan inte går att förstå eller som ett osnutet kärleksbarn framavlat av Barnen från Frostmofjället och Den Lilla Flickan med Svavelstickan. En metamorfos som med darrande underläppar skapats i en stinkande skurhink till bredden fylld av jämmer och elände. Men när jag växte upp var all daglig barnanpassad Tv-underhållning som en unge fick, 30 minuter barnprogram efter en kvarts Språka på serbokroatiska. Det sistnämnda ibland ersatt av finska eller Clownen Manne cyklar på en låtsaslina och lajvar teckenspråkstolk.

Men så var det. Så jävligt var det för oss. På den tiden då barn bara inte var unika snöflingor utan bara en i mängden av en massa ungar. Långt från barnkanalen 24/7, långt från streaming eller on-demand och ännu längre från youtubes eller TickTok aldrig sinande källor till förströelse och underhållning. 30 minuter per dag kryddat med 15 minuter streckgubbar tjattrar på allsköns på utländska. Det var vad jag hade att tillgå. Så när Bengt Feldreich en gång per år, alltid klockan tre på julafton, gläntade på locket till en glittrande nöjeslådan av ogenerad antropomorfism så var det något riktigt stort i en liten pojkes liv. En högtidsstund nästan lika känslosam och viktig som paketutdelningen timman senare.

Vi togs med på en förtrollad värld av Lady och Lufsens romantiska date i Little Italy, Tjuren Ferdinands meditativa godhet under korkeken och till Kalles, Långbens och Musse Piggs campingsemester, där jag -varje år, fick höra att jag var lik Kalle Anka när han sitter smärtsamt nyvaken på husvagnsbritsen. Vidare togs vi med på en bipolär hackspetts totalmaroderande av skönsjungande kolibrikör, vi fick se hur två små jordekorrar flyttade in i julvärmen för att ägna sig ått massiv hundpenalism och till detta fick vi alltid en första liten teasande glimt av nästa års stora Disneyproduktion.

Men framför allt fick vi Robin Hood. Den laglöse Robin Hood som med styrka, snabbhet, list och Lille John, befriar sina kompisar från Prins Johns fångenskap och dessutom i farten lyckas få med allt det guld som fähunden till prins stulit från kyrkans insamlingslåda för de fattiga. Ett hissnande äventyr vars Julaftonsvariant slutar med att den räddade Broder Tuck tillsammans med de forna fångarna och med de återtagna fattigpengarna i all hast lastade på Lille Johns vagn, lättat brister ut i ”prisa vara Gud, här kommer skatteåterbäringen” innan han smått euforiskt utropar ”Mot Sherwoodskogen” innan de far hem och Robin Hood får sin undersköna Marion i månens vackra sken.


Slutet gott, allting gott. I varje fall på denna saga. Bild från Flickr.com: ”feb57”

Och just precis så känner jag mig nu, idag. Som en 9-årings ännu oförstörda hjältedyrkan sittandes med stora ögon framför TV med ett hjärta sprängfyllt rättspatos och romantik. Klibbig av knäck och avslagen julmust, smärtsamt formbar och med hela livets alla konfrontativa bakslag framför sig. Som en fetlagd och godhjärtad, om än något alkoholiserad, kyrkoherde som just räddats ur låtsaskungen av Englands fångenskap, tillsammans med skyddslingar och rikedomar äntligen på väg hem. Äntligen frihet, äntligen slut på fångenskap och äntligen upprättelse. Dödläget brutet, normalitet återupprättad och rättvisa, äntligen, skipad. Äntligen.

För nu skall jag, du och alla andra få ta del av den skimrande skatten The Arsenal. Efter tre månaders tynande i fosterställning eller vaggandes på en nedisad parkbänk i landet Långt långt borta, är Premier League nu äntligen tillbaka. Och ja, jag vet att många tycker att fotboll inte spelar roll i en tid av pandemi, att Premier League inte är värt att utmana döden och att hjulen skall fortsätta vara stilla tills vi vet hur vår framtid tillsammans med Covid-19 ser ut i säker form. Jag vet allt detta. Jag vet också att den moderna toppfotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet är en kapitalismens grottekvarnshjul som fjättrar oss värnlösa konsumenter vid vår gravsten. Jag förstår detta. Jag ser detta. Jag vet detta. Men ändå.

Nu på onsdag, den 17 juni stöter vårt älskade Arsenal på en riktigt elak jäkel uppe på The Commonwealth Stadium i Manchester och vi gör det för att färdigställa Premier Leagues 29:e omgång innan den 30:e tar vid under den därefter kommande helgen. För medan jordklotet brinner, människor mördas på grund av sin hudfärg och världens allra svagaste drabbas hårdast av pandemivågen, så återgår i varje fall en sak till det normala. Eller tja, närstan det normala i varje fall. För utan publik och utan den autenticitet en så självklarhet som publik på läktarna medför, blir produkten fotboll en annan. Men det blir fotboll, det blir matcher, det blir Arsenal. Det blir ett uns av normalitet, av behövlig verklighetsflykt och av guldkant på en synnerligen tungsint vardag.

Ett riktigt pärlband av matcher ligger därför framför oss. Veckodagar, fredagskvällar och helger från topp till tå kryddat med löften från Viasat om att sända samtliga matcher som spelas. Och även om vi ligger på ligans niondeplats, långt från finrummets redlighet och långt från där vi borde ha varit, så är jag så glad, så lättad, så tacksam över att fotbollen nu är på väg tillbaka. För då denna fotbollslösa tid har varit svår för många av oss så är dess återkomst som en oväntad gåva, som ett hittat guldkorn i en sörja av sand eller som skatteåterbäring efter tid i fångenskap. Nu skall vi äntligen få se vad Artetas Arsenal kan göra, nu skall segersviter skapas, avstånd knapras in och tabellklättring komma till stånd. Nu kör vi, äntligen. Nu är det fest, nu skall det firas. Här kommer nu skatteåterbäringen, prisad vare Gud, mot Sherwoodskogen.

Kommentarer

Bild för ingo

Som man längtat. Speciella tider, men har iaf längtat tom efter att få se en förlustmatch.

Bild för Lars Lundstedt

Jag är av någorlunda samma årgång som du (kanske till och med samma? 1973 i alla fall) så jag förstår känslan. Dock vill jag i sammanhanget inflika att jag är av uppfattningen att 70-talets barnprogram har fått lite väl dåligt rykte, så himla illa var det inte överlag. Jag tyckte tex att "Vilse i pannkakan" var hur spännande som helst (jag var väl typ fyra år när den gick) och det glöms också ofta bort att bland alla märkliga program också fanns saker som Fem Myror, Trazan & Banarne, Sant & Sånt, Tårtan, Professor Drövels Hemlighet och så vidare.

Sekreterare Arsenal Sweden

Bild för Davidsson och Mannen

ingo// Ja, tänka sig att det som en, en gång i tiden, värjde sig så mycket ifrån nu är det en sitter och längtar till. Men så otroligt mycket en, i varje fall jag, har saknat den engelska fotbollen i allmänhet och vårat Arsenal i synnerhet. Äntligen är väntan över!

Larra//Yes, vi är snarlika i ålder du och jag. Och ja, här håller jag helt med dig. Trazan och Banane, Tårtan (även om den väl är lite äldre?) och Fem Myror är underbara barnprogram. Hajk, Lilla Sportspegeln är ju andra, men även den bespottade Vilsa i Pannkakan var görbra. Det jag använde som avstamp in i textens krok var hur lite vi, i relation till dagens kids, hade tillgång till dessa förströelser. Hur utsvultna vi var (eller bortklemade dagens barn är?) vi var, så att dessa -en gång/år-snuttar fick mycket större betydelse för oss än vad de har idag. Och att den känslan som just Robin Hood väckte i lille jag, där och då, samklingar med den jag nu har när ligan skall återupptas. 

Så kanske hade vi bättre kvalité men brast i kvantité? Det går kanske också är ett tema att skriva en Arsenalblogg på?

Bild för Sral

Ja, vi får väl se hur det känns och hur det går. Jag tänker kolla City-Arsenal på onsdag kväll och se hur det eventuellt känns med pålagt publikljud, tv-spelspublik och, inte att förglömma, en väldigt svår match. Ska försöka tänka bort mina (och många andras) farhågor om att pandemin kan ta ny fart och vetskapen att detta handlar om kärlek till pengar mer än till fotbollen. Ska försöka tänka bort allt det där, men det är som bekant med skepsis och svårt att finna glädjen just nu. Dessutom är ju detta en riktig skitsäsong för Gunners...

Bild för Brattis

Ni ska vara glada att ni slapp dom där två hakorna som satt i ett skafferi, Humle & Dumle. Vill minnas att det det även gick barnprogram på jullovet på morgonen, Rabalder, Professor Balthazar m.m. Visst längtar man tillbaka till att se världens vackraste fotbollslag, men det är inte samma känsla som inför en normal ligastart där man plöjt igenom Sillyfönstret och har byggt upp förväntningarna till rekordhöjder. Kollade på Gunner vs Spurs i lördags från i höstas. Det fanns en attityd och kraft i laget då efter att ha legat under med 0-2. Aubas mål en fröjd för ögat. Vill ha tillbaka detta snarast möjligt, helst på onsdag. COYG

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Byarum

Eftersom detta tenderar att bli ett sidospår med barnprogram, är jag själv i åldern att jag minns Familjen Flinta kl 6 på fredagkvällarna på det tidiga 60-talet då alla kompisarna på gatan samlades hemma hos oss, eftersom vi var de första som hade en tv...Tiderna förändras..

För övrigt längtar jag som fan efter fotbollen. Först surrogatfotbollen utan publik och sen den riktiga, när vi åter får åka till England och uppleva det fantastiska på riktigt,,,Får se om jag lyckas få fram den riktiga känslan nu när vi börjar på nytt, men det är ju själve den, att av alla lag som vi ska möta, är det just Shitty... Men alla lag ska ju besegras, så varför inte börja med det näst värsta? Jag är redan nervös och sitter här med fjolårets tredjetröja på mig, när jag jobbar hemma, som man gör i dessa dagar, åtminstone en dag i veckan. Mer står jag inte ut. 

Tack Davidsson för din text. Den förgyller våra fotbollsliv och höjer den intellektuella nivån hos oss alla, både mycket fotboll och mycket annat tänk- och läsvårt.  

Bosse

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Jag förstår, rent kognitivt, helt vad du är inne på. Ett kommersiellt falsarium byggt på värdegrund som, vad jag tror, varken du eller jag delar. Så jag förstår helt vilka tankar du får brottas med. För samtidigt som även jag bär dessa är jag så känslomässigt riden av det beroende jag har till, främst, den engelska fotbollen.

Min hustru är väldigt öppen mot mig gällande mina beteendeförändringar under pandemins och fotbollsavsaknadens första tre – fyra veckor. Hon berömmer mig för att jag därefter betett mig mer vuxet, stabilt och ordnat, men även med att jag under denna period var allt annat än top notch. Så för mig är nog fotbollen och Arsenal en högst nödvändig ventil och katalysator som både jag, -och min omgivning, mår bra av. Så för familjens bästa; välkommen tillbaka, Arsenal!

Brattis// Ah, Balthazar, vilken mästare. Dessa promenader kors och tvärs i bilden, sedan snilleblixten och droppen in i den magiska maskinen. Under en period i livet trodde man ju att det liksom var så enkelt. Nu vet en bättre…

Och visst, en ligapremiär är ju något annat. Alla är på noll, alla har fortfarande chansen att göra det omöjliga och, som du är inne på, sillsysäsongen har förhoppningsvis pumpat upp adrenalinet än mer. Men ändå. I denna ambivalens så känner jag, någon form av lättnad, någon form av äntligen och någon form av återkomst till normaliteten. Och jag märker på mig själv att jag, högst atypiskt, är vansinnigt hoppfull. Märklig känsla.

Byarum// Tack för det värmande berömmet. Och tack för en underbar vandring läng med det svenska folkhemmets historiestig och, som du är inne på, tiderna förändras. Inte alltid till det bättre, men ibland. För visst är en vansinnigt sugen på fotboll. Och som jag skrev ovan, upplever jag någon just förnimbar känsla av optimism inom mig. Som även du verkar dela. Och jag utgår ifrån att fjolårets tredjetröja gav oss tur? Vi måste alla dra våra strå till den egocentriska skrockstacken. Själv funderar jag på den här, men är lite rädd för att bränna dess magiska krafter varför jag funderar på att spara den till lördagens match mot Seagulls. Vågar jag..?
Bruised Banana T-Shirts - Football Bobbles